Bokrecension – Djupgraven

Författare: Camilla & Viveca Sten
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2016
Ålder: 9-12
Serie: Havsfolket #1
Antal sidor: 334

Handling
Djupgraven är första delen i Camilla och Viveca Stens rysarserie för slukaråldern. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter sjömansskrock och bäddar för sträckläsning. I huvudpersonen Tuva får vi också en träffande skildring av hur det är att växa upp och känna sig annorlunda i ett litet samhälle.

Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …

Tillsammans har mor och dotter Sten skapat en olidligt spännande första del i en rysartrilogi. Viveca Sten är en av våra största deckarförfattare, dottern Camilla har nyligen släppt sin hyllade debutroman för vuxna.

Kommentar
Den här har jag velat läsa ganska länge. Åtminstone Camilla Sten är en författare jag läst ett par böcker av tidigare och gillat. Denna och den här serien verkade dessutom vara något av det jag letar efter.

Jag tyckte att den var bra! Ungefär så bra som jag förväntade mig. Däremot tyckte jag att det tog lite för lång tid innan dramatiken drog igång, jag hade bl.a önska höra om mer magi tidigare. Men när allt väl hade etablerats fick det sig en väldig fart och det blev oerhört spännande.

Jag gillade hur väl de implementerat det magiska som något någorlunda naturligt i historien. Hur klasskamraterna pratar om det, både de som är ovetande och står emot men också med de som redan är med i spelet och de som hoppar på. Jag ville veta vem Tuva var och vad som dolde sig bland dem och att följa deras sökande. Det var spännande, med hur allt byggdes upp.

Så jag kommer säkert läsa, eller lyssna, vidare på den här serien.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – De dödas skuggor

Författare: Frances Hardinge
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 526

Handling
Vissa människor har ett utrymme inuti sig, perfekt för döda själar att gömma sig i. Makepeace är en av de människorna, och hon har kämpat hela sitt liv för att stänga ute de döda skuggorna som försöker ta sig in. Men en kväll händer något så fasansfullt att hon tappar koncentrationen och plötsligt har hon en själ i sig. Själen är vild, brutal och stark men Makepeace inser snart att den kan fungera som ett skydd.

För när hon tvingas flytta till sina avlägsna släktingar samtidigt som ett inbördeskrig närmar sig förstår hon att hon bara är en bricka i ett spel. Snart måste Makepeace bestämma sig för vad som är värst: att vara besatt eller att dö?

Kommentar
Lögnernas träd av den här författaren seglade upp som en av mina favoriter när jag läste den. Tyckte den var helt fantastisk, och det var ganska oväntat, så jag ville självfallet läsa mer.

Också den här boken av Hardinge är fantastisk, men jag blev ändå lite besviken. Dels för att det förekom så mycket mer text, det kändes utdraget, och dels för att jag inte engagerade mig lika mycket i historien i längden. Visst var det många gånger sådär bra som bara Hardinge kan göra det, men sammantaget blev detta inte lika uppslukande för mig.

Det var ändå fantastiskt att få hänga i hennes värld. Tycker hon tillför något unikt och man vet aldrig vad som väntar, det är otroligt spännande och intressant. Och det finns alltid en större klokskap i de resonemang hon vill föra in emellanåt. Gillar verkligen hennes berättelser, även om de också är lite knasiga. Men alltid givande.

Betyg: 3+ av 5

Bokrecension – Kretsen

Författare: Maggie Stiefvater
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2013
Antal sidor: 395
Serie: #1

Handling
Fyra pojkar på en internatskola bildar ett hemligt sällskap i syfte att finna en mytomspunnen kungagrav.
En flicka har sedan hon var liten fått höra att om hon någonsin kysser sin sanna kärlek så kommer han eller hon att dö.

Deras öden kommer att beseglas på en övergiven kyrkogård en kylig vårnatt.

Kommentar
Det var några månader sedan jag läste den här boken, så jag får säga att minnet bleknat en aning. Men upplevelsen finns kvar. Jag minns att jag tokgillade den mystik som historien kretsade (hehe) kring. Det mytomspunna och hur det genomsyrades i språket för jag tyckte den var underbar att läsa. Svårt att inte dras med.

Fick en liten känsla av att boken påminde om Kärlekens magiska regler, där magin fullkomligen överöses, men här blev alltsammans mer konkret, den andra blev så luddigt att jag tappade gnistan.

Däremot hade jag lite svårt att få grepp om allt, men sådant kan brista hos fler böcker för mig nuförtiden. Jag kommer i vilket fall läsa vidare, för på många sätt är det här berättelser jag fascineras över, alltså på vilket sätt de berättas. Bara beskrivningen av handlingen blev jag lyrisk av, för visst känns det spännande?

Betyg: 4 av 5

Tre böcker jag inte slutförde

Jag är inte alls längre lika benhård på att läsa ut de böcker jag börjar på. Oavsett om jag läst 20, 50 eller 250 sidor. Ger den mig inget och jag känner att jag inte bryr mig om vad som händer i historien, då skjuter jag den ifrån mig. Här är tre böcker jag började läsa men som inte behöll mig hela vägen.

Ryttarna läste jag ca 90 sidor på. Den kändes förstås spännande och ganska länge fanns det ett sug att reda ut vad det var för värld och situation. Gillade ju att det fanns hästar. Och det här dystopiska. Men efter en ganska bra bit in hade jag fortfarande inte fått kläm på något som verkligen högg tag i mig. Medveten om detta försökte jag hitta något intressant, men nej, historien fallerade för mig.

Sovande jättar är en bok jag spanat in länge och verkligen ville läsa nu när jag lånat den också innan jag började nästa skrivomgång. Den verkade ohyggligt spännande. Och prologen var bra nog tyckte jag, detta blir bra. Men sedan förstod jag att sättet den var berättad på var i en annan form, som intervjuer. Intressant, kan tyckas, och vid ett annat tillfälle skulle jag säkert finna det givande hela vägen men den här gången gick det inte. Läste sådär 50 sidor och det var verkligen helt okej, men ifrågasatte berättarsättet och tänkte att om inget häpnadsväckande avslöjades snart, då slutar jag. Och ingenting hände. Inte intressant nog för mig, så då tackade jag för inkänningen.

Här ligger jag och blöder var en bok jag hade med på min boktolva. Jag har blivit väldigt nyfiken på ungdomsböcker, tycker många kan vara otroligt bra just för att jag gillar närvaron och drivet i dem. Allt kan kännas så mycket starkare. Den här läste jag över 200 sidor i, men avslutade där vid halva boken. Lite märkligt kan tyckas men alltsammans blev lite för ungdomligt för mig. Den var härlig, personlig och skojig i början och intressant nog en bit in men sedan räckte det för mig.

Bokrecension – Själslukarens barn

Författare: Michelle Paver
Förlag: Bokförlaget Semic
Serie: Vargbröder del 7
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 278
Recex: Från förlaget, stort tack!

Handling
Äntligen – del 7 i Vargbröder-serien! Nu kommer fortsättningen som ingen vågade hoppas på.

En pojke. En varg. Legenden fortsätter. Själslukarens barn är den sjunde boken i succéserien som fängslade en hel generation.

Under två somrar har Torak och Renn levt lyckliga i skogen tillsammans med vargflocken. Men deras lycka krossas när Renn inser att Torak är i fara – och att hotet kommer från henne själv.

När Renn mystiskt försvinner måste Torak och Ulv ge sig allra längst norrut för att hitta henne. De möter en karg värld med utsvultna isbjörnar och livsfara bakom varje hörn. Och de måste kämpa mot en fiende som är mer ondskefull än någon de tidigare mött …

Kommentar
Jag blev förvånad när jag såg den här nya boken om Vargbröder, fast jag blev överförtjust. För det här är en av mina favoritserier. Den första boken är magisk tycker jag, jag har läst och lyssnat på den flera gånger. Jag älskar världen, det historiska, det magiska, äventyren och relationerna mellan Torak, Renn och Ulv.

Den här delen kan, som säkert de andra, läsas fristående. De har alla sina egna inramningar med en egen historia att följa. Men jag skulle ändå rekommendera att läsa alla för att få en bättre förståelse, inte minst för att de är så himla bra. Jag älskar att läsa dessa böcker, det är ren njutning att svepas med i världen till en svunnen tid om kampen mot ondskan med dessa karaktärer.

Just den här hade ett intressant inslag med mammutar, och när jag läste författarens efterord förstår jag än mer vilket intresse och research som ligger bakom. Och att få veta mer om Renns bakgrund var givande. Jag tycker det är så intressant att läsa om forntiden och dessa böcker ger mig en inlevelsefull inblick för det. Som tidigare delar står vänskapen dem emellan som en del av historien och det tycker jag gör dem extra fina, när allt det andra som är så välskrivet också finns där.

Serien om Vargbröder är fantastisk, inte en enda bok har gjort mig besviken. Varje gång får jag svepas med i en fantastisk värld som är berättad på ett alldeles förträffligt sätt.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Sju minuter över midnatt

Författare: Patrick Ness
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2012

Handling
Strax efter midnatt vaknar trettonårige Conor av att ett monster står utanför fönstret och ropar hans namn. Men det är inte monstret från de mardrömmar Conor haft varje natt sedan hans mamma påbörjade sin behandling på sjukhuset. Det här monstret har tre berättelser att berätta för Conor. I utbyte vill det ha sanningen.

Kommentar
Den här boken var verkligen speciell. Redan innan den började blev jag smått förälskad. Då när författaren i sitt förord berättade att detta var en idé en annan författare hade men aldrig hann slutföra, då han gjorde det – med det han kallade för att idéer och skapande är, att göra något med dem, ställa till med något. Och sedan när historien finns på pränt, är det läsarens tur att ta stafettpinnen, uppleva och göra något med det, ställa till med något.

Jag vill inte säga för mycket för att avslöja upplevelsen, men det handlar om monster, mardrömmar, sorg och berättelser och att våga möta sitt inre. Det var en resa att läsa, med känslor som grep tag och det här var en bok jag kunde ligga vaken för att läsa sent, men jag sov ändå, däremot vaknade jag väldigt tidigt och var tvungen att läsa ut den. Mot slutet och efteråt växer den, det kändes verkligen som att den grep tag i en. Väldigt berörande och så fin och levande historia.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Staden under berget

Författare: Susanne Trydal / Daniel Åhlin
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2015
Serie: Halla hem del 1
Antal sidor: 256

Handling
Tänk om du en dag fick veta att hela ditt liv varit en lögn, att du egentligen tillhör en annan värld. En värld där det finns troll, vittror och magiska väsen. Det är precis vad som händer i detta spännande äventyr, som tar ett nytt grepp på vad som gömmer sig i svenska skogar och berg. Här blandas myten om bortbytingar med urban fantasy.

I Hallahem, en hemlig stad belägen djupt under ett berg, lever tolvåriga Torun som tillhör Vitterfolket. En dag råkar Torun och hennes bästa vän Auda höra något som inte var ämnat för deras öron. Hallahem hotas av människorna, men någonstans finns en flicka som kan hjälpa dem att rädda staden. Men vem är hon, och varför är hon så viktig?

Tilda lever i människornas värld, men känner sig annorlunda. När ödet för henne samman med Torun ställs de tillsammans inför svåra prövningar, och snart vilar hela Hallahems framtid på deras axlar. Ju mer de får veta om varandra och sitt ursprung, desto mer blir de varse om att sanningar kan göra mer ont än lögner.

Kommentar
Åh jag tyckte den här boken och allt vad den ville berätta var fantastiskt. Prologen grep tag i mig och sedan följdes den träffsäkra och fina relationerna hos både Torum och Tilda. Jag blev glad av att hänga med dem, och jag ville gärna få reda på hur allt skulle gå. Det fanns ett väldigt fint budskap som jag tyckte så mycket om. Vackert och välskrivet, tänkvärd och spännande. Helt klart en av de bättre och finare historierna jag tagit del av.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Till alla killar jag har gillat

Författare: Jenny Han
Förlag: Southside Stories
Utgivningsår: 2018
Serie: Lara Jean (del 1)
Antal sidor: 361

Handling
I sitt rum har sextonåriga Lara Jean en hattask full med kärleksbrev. Det är inte kärleksbrev som hon har fått, utan som hon har skrivit själv. Hon har skrivit ett för varje kille hon har varit kär i, fem stycken totalt. I sina brev kan hon ösa ur sig alla sina känslor, men det är inte meningen att någon annan ska få se dem. Breven är bara till för henne. Men så en dag är de borta. Postade. Och alla killar som Lara Jean någonsin har gillat får reda på hur hon känner. Det värsta är att en av dem är hennes storasysters före detta pojkvän. Helt plötsligt är Lara Jeans kärleksliv, som tidigare bara existerade i fantasin, helt utom kontroll.

Kommentar
Jag har förstås sett dessa böcker i flödet och hört mycket gott om dem så jag ville absolut prova.

Det tog lite längre tid än jag trodde att komma in i dem, innan det tog fart, men sedan blev jag mer och mer indragen i huvudpersonen Lara Jeans krokiga tillvaro. Med sidorna växer dragningen till henne just för de små detaljerna i språket. Det blir sådär charmigt som jag hoppades. Samtidigt är det inte så himla fantastiskt som jag tycker omdömen jag läst gett sken av. Kanske för att det är just ungdomligt. Men visst föll jag för den, jag smålog flera gånger och kommer säkerligen även ta del av följande historier om Lara Jean.

Betyg: 4 av 5

Lucka 22 – Cinder

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

”Det var prins Kai!” sa Iko och rullade fram brevid Cinder. ”Jag tror jag blir överhettad”. Cinder skrattade till. Detta måste hon berätta för sina styvsystrar. Självaste prinsen! Och han behövde just hennes hjälp. Det var fantastiskt. Det var roligt. Det var… Så suckade hon djupt. Hade prinsen förstått att hon inte var någon riktig människa?

Askungen. Inte sagan som du minns den, men en saga du aldrig glömmer. Jag tror den här boken och de andra i serien dök upp överallt för några år sedan och visst blev jag nyfiken, men jag tyckte nog att de såg ut att vara en bit från min smak. Så fel jag kunde ha. (Sedan dess har jag också lärt mig att science fiction kan vara helt min smak) Under den här julkalendern har jag läst och skrivit om många ungdomsböcker efter att jag lockats av dem, och en av de topplistade böckerna som jag googlade fram var Cinder som då äntligen blev läst av mig – det var då på tiden!

Jag blev nog lite förälskad. Jag älskar att det grundar sig på en saga och att det berättas som en sådan, men på ett helt nytt sätt. Jag kunde inte veta vad som skulle hända, och jag blev förvånad ända in i det sista – sådär att jag storler. Språket var enkelt och otroligt följsamt, jag fick en bra känsla för karaktärerna och jag fängslades av stämningen och handlingen. Cinder var så härlig och spännande att följa.

En alldeles, alldeles… underbar läsupplevelse, jag kunde knappt slita mig. I nästa del är det rödluvan, och jag är så förväntansfull!

Modernista – 2015 – 326 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var
21. Minnet av vatten

Lucka 19 – Bete sig

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

Jag slungar yxan mot skogsdungen och skriker så högt som jag borde ha skrikit för två månader sedan.

Handling: Stinas värld rämnar när hennes föräldrar berättar att de ska skilja sig. Alla runt henne säger att hon ska vara glad att det hände nu när hon är vuxen. Men hur ska hon kunna vara glad när föräldrarna inte går att känna igen? Hur ska hon kunna vara glad när hon tvingas flytta från barndomshemmet och ingenting är som förut? Kompisarna planerar för jobb och barn och Stina förväntas göra samma sak. Men istället lämnar hon allt. Hon packar en ryggsäck med kläder och mat och tar bussen till en enslig stuga, precis vid foten av fjället. Men hur klarar man av att sköta en stuga, utan el och rinnande vatten, när ens armar är tunna som pinnar och ens händer utan valkar? Hur överlever man på mat som måste tillagas över öppen eld när man levt ett liv på micrade polarbröd? Och hur överlever man helt utan kontakt med omvärlden när man är van vid ett konstant scrollande?

Det här är verkligen en bok för mig, jag drogs väldigt mycket till den och hade kanske önskat att jag fick läsa den som den tänkta åldern vid tonåren då jag än mer skulle resonera med den. För nu blev den lite för enkelt språk i min smak, vissa delar tilltalade mig inte riktigt, även om jag älskar konceptet.

Om en tjej som vill hantera allt som skett ute i naturen, när hennes föräldrar skilt sig och all press inför framtiden. Jones berättar också väldigt fint och träffande i det som Stina gör och drabbas av och det skapas ett djup av alla symboliker. Jag gillade verkligen att följa en karaktär som henne, som sätter sig lite på tvären men för det säger rakt ut vad hon känner och som sedan hittar sin egna väg.

Vox by Opal – 2019 – 270 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar