Första tältnatten med barnen vid en skogssjö

I torsdags när jag gick för att hämta storasyster på förskolan hade jag packat vagnen full så att vi kunde gå direkt till skogen för att övernatta där. Det blev verkligen ett äventyr!

Inte helt ”problemfritt” dock, men det var trots allt första gången, för oss allihopa. Det viktiga var helt enkelt att testa på någon gång, för det här har jag velat göra länge. Så nu har jag fått en betydligt bättre insikt vad det innebär, än att bara drömma om dessa äventyr för mitt inre. Jag är säker på att det bara blir bättre, om än kallare och mörkare 😉

Det var ett säkert kort att välja en plats med så mycket vatten. Både stora barnet och hunden kan då underhålla sig i timmar. Det är också en fantastisk vacker plats. Morgonen var magisk. Att vara med där ute i skogen när solen gick upp. Den hade jag väntat länge på, om jag säger så. För mitt inre utbrast jag jag klarade det, när jag vaknade sista gången kvart i sex, då flög jag upp och ut och började den nya dagen.

För natten var oerhört lång och kall. Lillebror åt fyra gånger, typ hela tiden. Jag vaknade var och varannan minut. Mixtrade runt, samtidigt som jag inte vågade röra en fena för att väcka de små. Det var så kallt. Inte så att jag huttrade, men huden var tillräckligt kall för att jag hade svårt att sova. Och ingen kudde, haha. Omständigt jag vet. Det är kanske de där små detaljerna som blir bättre med lite erfarenhet.

Något som också förmodligen blir smidigare för varje gång är det här med att få upp alltsammans, liksom att packa ihop. Samt all logistik runt omkring. Det tog väldigt många timmar att bara fibbla runt med allt. Jag som hade med mig en bok också för att läsa… den ägnade jag inte ens en tanke åt. Jag kan tänka mig att det är som i början av min tid som tvåbarnsmamma, då hade jag fullt upp – nu har jag lärt mig så mycket och vet lite mer hur jag gör det smidigast och smyger in små guldstunder för mig själv, exempelvis. (Även om jag fortfarande har fullt upp, förstås).

Nu är jag sugen att sticka ut i skogen igen, kanske bara ett stenkast hemifrån, kanske bara mitt bland granarna. Jag ska också tillägga att ännu en motivationsfaktor för att komma iväg på sådant här har varit för att de bygger på huset. Lika bra att få sig en spark, mot det som jag ändå längtat efter.