Att respektera tiden (Skrivsöndag 9)

Sedan sist jag skrev en sådan här uppdatering har lillebror anslutit till oss. Om ett par dagar blir han tre veckor till och med, tänk vad tiden går… just tid är något jag tänkte fundera över den här gången.

För det är väl under småbarnsåren som den många gånger är som mest knaper. Tänk då att det är just nu som jag fått fart på skrivdrömmen.

Jag ska bara nå den. Även fast jag till viss del, bara genom att skriva, fundera och satsa, redan har fångat den. För själva resan är som bekant också målet. Det är det här som jag vill göra så det är skönt att något aktivt äntligen görs. Samtidigt vill jag förstås att mödan ska resultera i något konkret också, den där boken.

Jag är kanske sist på bollen med att upptäcka podden Debutera eller dö. Den är fantastisk! Jag ansluter mig förstås i samma anda, det finns inget annat. Nu lyssnar jag både från början och slutet, på dygnets alla timmar, små snuttar eller hela avsnitt och inspireras.

I ett avsnitt hörde jag Helena Dahlgren reflektera över tiden. Att det inte är någon slump att alla hennes böcker producerats efter att hon fått barn. För vad gjorde vi innan? Då när respekten mot tiden var noll, eftersom den var oändlig.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tog tag i skrivdrömmen när min dotter blev 1 år. Jag hade lite fullt upp med henne tills dess, men när saker och ting gick mer ”på räls”, då var det dags. Jag behövde också göra något för mig själv, som en motvikt mot att alltid vara till för någon annan. Då gick det också upp för mig hur tiden rinner iväg och att det var just hög tid att faktiskt göra något. Sedan dess har jag flugit både högt och lågt men tankarna och drivet har alltid sett till att arbetet funnits med i åtanke.

Så den som mest respekterar tiden kanske också kan skriva en bok på endast trettio minuter om dagen – eller vad tror du? Fast bok och bok är ju relativt, hur bra en önskar att den blir. Men hör och häpna – better done than perfect. Precis som det inte spelar någon roll hur du har det, bara hur du tar det. Allt handlar om vad du gör av den tid du får. Självklart är det här extremt provocerande många gånger. Jag själv springer runt och fixar med hus och hem och barnen dagarna i ända och har huvudansvaret i allt och ser till att allt blir gjort, är den som gör i stort sett allt i dessa så kallade kvinnosysslor. Det är egentligen tufft nu, när jag ammar om nätterna så huvudet blir mos och på dagarna har en ganska skrikig och trotsig två plus åring (såsom barn är, förstå mig rätt). Jag gör så gott jag kan och det går för det mesta fint. Men det blir också frustrerande när jag också ska jaga skrivtid. Och det gör jag som sagt för att inte förlora mig själv.

Men så är det för precis alla, självklart. Det är inga konstigheter. Jag är då glad att jag däremot har fullt av vilja. Min enorma vilja som driver mig till smått besatthet – jag bara måste få till en bok. Då tar jag den tiden jag får. Det här får också ta den tid det tar, men förr eller senare så finns de i min hand. Böckerna.

Nu har med andra ord min tillvaro hoppat upp ännu ett snäpp i kategorin fånga skrivtid och förmå sig att följa sina drömmar. Än mer utmanande. Samtidigt har en annan del av mig fått snäppet mer fart – hungern att fånga skrivdrömmen. Som då ger en den verkligaste effektiviteten – konkreta steg åt rätt håll.

Annars, kan det utifrån detta förstås att jag i veckan åter tog tag i skrivandet. (Som sakta börjar gå allt ”enklare” på ett sätt nu när jag inte längre är gravid och det dessutom går mot ljusare och varmare tider.) Jag fortsätter att utveckla en slags synopsis av den senaste formen som jag bestämt mig för. Jag tror starkt på den, eftersom så många komponenter sammanfaller så väl och att berättarformen är komplext och intressant. Jag ska fylla i planeringen ett tag till, men sedan har jag bestämt mig för att jag snart ska börja skriva. Testa och ta mig framåt.

Jag ska helt enkelt bli galet skicklig på att fånga skrivtiden.