Tre böcker jag inte slutförde

Jag är inte alls längre lika benhård på att läsa ut de böcker jag börjar på. Oavsett om jag läst 20, 50 eller 250 sidor. Ger den mig inget och jag känner att jag inte bryr mig om vad som händer i historien, då skjuter jag den ifrån mig. Här är tre böcker jag började läsa men som inte behöll mig hela vägen.

Ryttarna läste jag ca 90 sidor på. Den kändes förstås spännande och ganska länge fanns det ett sug att reda ut vad det var för värld och situation. Gillade ju att det fanns hästar. Och det här dystopiska. Men efter en ganska bra bit in hade jag fortfarande inte fått kläm på något som verkligen högg tag i mig. Medveten om detta försökte jag hitta något intressant, men nej, historien fallerade för mig.

Sovande jättar är en bok jag spanat in länge och verkligen ville läsa nu när jag lånat den också innan jag började nästa skrivomgång. Den verkade ohyggligt spännande. Och prologen var bra nog tyckte jag, detta blir bra. Men sedan förstod jag att sättet den var berättad på var i en annan form, som intervjuer. Intressant, kan tyckas, och vid ett annat tillfälle skulle jag säkert finna det givande hela vägen men den här gången gick det inte. Läste sådär 50 sidor och det var verkligen helt okej, men ifrågasatte berättarsättet och tänkte att om inget häpnadsväckande avslöjades snart, då slutar jag. Och ingenting hände. Inte intressant nog för mig, så då tackade jag för inkänningen.

Här ligger jag och blöder var en bok jag hade med på min boktolva. Jag har blivit väldigt nyfiken på ungdomsböcker, tycker många kan vara otroligt bra just för att jag gillar närvaron och drivet i dem. Allt kan kännas så mycket starkare. Den här läste jag över 200 sidor i, men avslutade där vid halva boken. Lite märkligt kan tyckas men alltsammans blev lite för ungdomligt för mig. Den var härlig, personlig och skojig i början och intressant nog en bit in men sedan räckte det för mig.

Bokrecension – Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury
Utgivningsår: 1953
Antal sidor: 157

Handling
Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar i stället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas »litteratur« och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem – ibland även människorna i husen, om de knusslar. Sedan åker han hem till sin hustru Mildred, som tillbringar dagarna framför TV:n.
Men så lär Guy känna Clarisse, en sjuttonårig granne, som får honom att börja tänka och han inser vilken kraft som finns i egna, självständiga tankar och vilken hjälp han får från den av alla så hatade litteraturen. Omgivningen registrerar hur Guy går från att vara en statens trogne tjänare till att bli statens fiende.
Ray Bradburys Fahrenheit 451, betitlad efter den temperatur vid vilken papper självantänder, är en av världslitteraturens största klassiker i den dystopiska genren, en roman vars budskap i dag känns mer levande och relevant än någonsin.

Kommentar
Det här var ett litet boktips som jag fick under läsningen av Biblioteket (Susan Orlean). Jag tyckte den var rätt bra. Ibland är formuleringarna och det hemska/fantastiska sagolikt, om det här med att bränna böcker/historier och samtidigt en förklaring till varför de är så värdefulla. Fast ibland är det tråkigt och långrandigt, förmodligen för att den har några år på nacken och jag inte riktigt dras med i de gamla tiders textprat. Men annars, helt klart intressant, och visst – skrämmande.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Sjung kära syster

Författare: Marcus Olausson
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017
Längd: 51 minuter

Handling
Under det stora kriget användes nya experimentella vapen som krossade själva verkligheten och större delen av mänskligheten utrotades. Ziya och hennes syster Bliz har bara varandra, en fiol och sina sångröster. Tillsammans vandrar de genom en öde värld där musik används som vapen och farliga ensembler slåss om mat och förnödenheter. Än värre är de ruttnande tondöda, och den svarta röken.

En dag stöter systrarna på en skäggig man fastsurrad vid en lyktstolpe. Han visar sig vara en audiomantiker och vill bilda en ensemble med Ziya och Bliz. Men det är något som inte stämmer. Kan de verkligen lita på honom?

Kommentar
Under fantastikathon hade författaren Marcus Olausson en livestream där han bl.a pratade om den här novellen som han skrivit och som han kände sig väldigt nöjd över. Just det fångade mig lite för det kändes fint att konstnären kan få känna sig nöjd över sitt verk, vilket jag tänker inte alltid är självklart.

Hursomhelst. Den här historien är väldigt fin och vacker, fascinerande och höll mig fast hela vägen och överraskade mig på slutet. Olausson kan vara nöjd med rätta.

Betyg: 5 av 5

Lucka 22 – Cinder

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

”Det var prins Kai!” sa Iko och rullade fram brevid Cinder. ”Jag tror jag blir överhettad”. Cinder skrattade till. Detta måste hon berätta för sina styvsystrar. Självaste prinsen! Och han behövde just hennes hjälp. Det var fantastiskt. Det var roligt. Det var… Så suckade hon djupt. Hade prinsen förstått att hon inte var någon riktig människa?

Askungen. Inte sagan som du minns den, men en saga du aldrig glömmer. Jag tror den här boken och de andra i serien dök upp överallt för några år sedan och visst blev jag nyfiken, men jag tyckte nog att de såg ut att vara en bit från min smak. Så fel jag kunde ha. (Sedan dess har jag också lärt mig att science fiction kan vara helt min smak) Under den här julkalendern har jag läst och skrivit om många ungdomsböcker efter att jag lockats av dem, och en av de topplistade böckerna som jag googlade fram var Cinder som då äntligen blev läst av mig – det var då på tiden!

Jag blev nog lite förälskad. Jag älskar att det grundar sig på en saga och att det berättas som en sådan, men på ett helt nytt sätt. Jag kunde inte veta vad som skulle hända, och jag blev förvånad ända in i det sista – sådär att jag storler. Språket var enkelt och otroligt följsamt, jag fick en bra känsla för karaktärerna och jag fängslades av stämningen och handlingen. Cinder var så härlig och spännande att följa.

En alldeles, alldeles… underbar läsupplevelse, jag kunde knappt slita mig. I nästa del är det rödluvan, och jag är så förväntansfull!

Modernista – 2015 – 326 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd
10. Människorna
11. Att vinna över ensamheten
12. Fangirl
13. Osebol
14. Väderfenomen
15. Förväntan
16. Historieläraren
17. Fågeln
18. Att vara stilla när allt skyndar
19. Bete sig
20. Det som en gång var
21. Minnet av vatten

Lucka 10 – Människorna

Nedräkning mot jul med en bokrecension om dagen…

“Don’t aim for perfection. Evolution, and life, only happen through mistakes.”

Det här är en alldeles säregen historia när matematikern Andrew Martin tas över av en utomjording och genom dennes ögon upplever vi planeten jorden och människorna. Uppdraget är att radera all information som Martin upptäckt innan det sätter igång en process som ödelägger hela universum.

Sakta men säkert lär vi genom den övertagna Martin känna att bakom all ondska och orättvisa så finns det ganska många fina saker. Det är väldigt charmigt att följa. Jag tycker det gestaltas så väl i hur annorlunda Martin/utomjordingen ser på allt här och hur han tar sig an och hanterar sitt ”gamla” liv.

Det som jag dock inte uppskattade mot slutet var det förändrade berättarperspektivet. Mycket av det gillade jag men det fanns vissa delar som jag störde mig på.

Annars är det här en bok för mig, gillar att få ta del av fina tankeväckande saker på helt nya sätt.

Massolit förlag – 2016 – 378 sidor

Tidigare luckor:
1. Stjärnstoft
2. Anteckningar från en orolig planet
3. En halv värld bort
4. Bokcirkeln vid världens ände
5. Bin och människor
6. Oceanen vid vägens slut
7. Lanny
8. Testamente
9. Lögnernas träd

Bokrecension – Ensam på mars

Författare: Andy Weir

Handling: Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney lever; i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion skarpsinne, och en ännu större dos självironi, ger sig Mark Watney i kast med att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag kunna återvända hem.

Kommentar: Tänk att det absolut inte gjorde något att jag redan kände till historien, eftersom jag såg filmen för ett par år sedan, det var fortfarande underhållning på dess särskilda vis.

Situationen är så främmande. Jag kan knappt föreställa mig livet i rymden eller på en annan planet eller det superskrämmande med att som Mark bli lämnad helt själv på en. Fy tusan. Men det gör det också fascinerande.

Helt klockrent mot detta är att Mark också har en sådan humor, det var fantastiskt roligt att läsa emellanåt tack vare det. Ingen ska ifrågasätta honom i sin potatisodling, han är för tusan den bästa botanikern på planeten! Ja ni ser, boken är fylld med härliga kommentarer från honom. Förmodligen är det hans personlighet som gav honom den bästa chansen.

Däremot förekom det också en hel del, massor, med innehåll som egentligen inte säger mig någonting. Såsom kemi och fysik och det om dessa superavancerade saker. Herregud. Författaren skulle lätt ha kunnat skriva vad som helst och jag hade varken märkt felaktigheter eller misstänkt något. Jag kunde tycka att allt det där pratet upptog lite för mycket, men samtidigt är det ju det som är själva boken och det är imponerande att jag ändå behåller intresset så väl trots det. Men egentligen, lite väl mycket ändå.

Det var några förändringar till filmen från boken, men de är förståeliga. Slutet var betydligt mer gastkramande i filmen än när jag läste. Det kan ju ha att göra med att det var första gången jag upplevde det och inte visste hur det skulle sluta, men något säger mig att dramatiken intensifierades genom bild och ljud. Å andra sidan fanns det många delar som blev betydligt bättre i boken.

Allt som allt är det här ett fantastiskt äventyr. Så eget och fängslande och som bärs upp till stor del författarens stora kännedom i ämnet så att han också kunde tillföra mängder med fyndigheter för oss oinsatta att skratta åt. Jag hoppas dock att framtida rymdresor förblir mindre dramatiska.

Betyg: 4 av 5

Artemis av Andy Weir

Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 352
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Backsidetext: Kan hon rädda civilisationen på månen?
   Månstaden Artemis är paradiset i rymden – för rika turister och excentriska miljardärer, alltså.
   För Jazz är det alger till frukost, ölsubstitut på kvällen och en brits under marken. Till den dag hon erbjuds en oemotståndlig summa för att begå det perfekta brottet.
   Men givetvis är inget så enkelt som det framstår. Jazz upptäcker snart att hon hamnat mitt i en konspiration för kontrollen av hela Artemis – och att hennes enda chans att överleva hänger på en plan som är betydligt mer riskfylld än det brott hon lovat att utföra.

Mina kommentarer:
Jag var olyckligtvis inte en av dem som läste den hyllade boken The Martian. Det blev så att jag såg filmen med familjen när jag var uppe över julen i stället, vill jag minnas. Jag minns i varje fall att jag tyckte mycket bra om den, det var intressant och väldigt spännande. Så det är klart att jag grämde mig lite över att jag inte fick det som läsupplevelse, men blev så glad och tvekade inte en sekund när jag fick tillfälle att läsa den här boken av samma författare, så spännande!

Nu har jag inte läst The Martian och kan inte jämföra med boken, men utifrån filmen känns de ändå lite annorlunda. Det var just den här överlevnadsbiten som jag gillade med filmen The Martian (min sambo vet att det är ofta ett bra tema när vi försöker hitta gemensamt filmer att se), jag tyckte det verkade så spännande att försöka odla på mars. Och det var kul att se på och följa. I den här boken är det inte riktigt på samma sätt och därför förlorar den mig lite där. Jag brukar inte läsa science fiction och det är kanske där skon klämmer lite. Men jag kan hitta ett intresse ändå, för det var roligt att läsa om hur det skulle kunna vara att leva på månen i och med den otroliga researchen som författaren har lagt bakom allt. Det höjer läsupplevelsen.

Sedan var det den här humoristiska och lite sarkastiska tonen som inte riktigt föll mig i smaken, för mig blev det lite knepigt ibland. Jag fick svårt att få ett grepp i och med det innan, men också lite för att inse allvaret. Jag hade nog lite svårt med huvudpersonen.

Så tyvärr tyckte jag inte att den här boken var någon höjdare, jag kan inte låta bli att jämföra den med The Martian. För mig var det framställningen på något vis som inte riktigt passade, även om jag fann det givande på andra plan i och med den intressanta idén om ett samhälle på månen.