Bokrecension – Vi, de drunknade

Författare: Carsten Jensen
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: strax över 700

Handling
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Kommentar
Den här boken har jag läst i ett readalong tillsammans med Littermentärt. En mycket uppskattad bokaktivitet för att ta sig igenom en tegelsten som denna. Veckouppdateringarna går att läsa här, del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5. Det här är något jag gärna gör om, om än med en något kortare bok kanske, eller mer ”modern”. Mycket om vad jag tyckte om boken går att läsa om mina små tankar där, för det mesta skulle jag säga att de är ganska spoilerfria, även om jag berättar hur jag upplever läsningen och därmed ”avslöjar” förlopp.

För det första är den här en maffig bok, med så mycket text, som jag ibland förlorar mig i då jag inte fick grepp om alltsammans. Det är så mycket, och storslaget på sina håll och det har jag tänkt att det kanske blir till priset av att jag inte dras till karaktärerna så som jag önskar. Som ska spänna sig över en längre tid med havet som ständig följeslagare. Både som grym medpartner men också oemotståndligt fascinerande och tilldragande i sin skönhet och kraft och med aldrig sinande äventyr.

Däremot har språket varit med från början till slut som något väldigt givande och intressant. Som varit vackert och poetiskt, inkluderat många parametrar med referenser till deras situation, havet och livet i stort. Och mellan varven har det varit spännande att följa personerna, vad de råkar ut för och ger sig an. Så på ett sätt tycker jag boken är läsvärd, även om jag har svårt för böcker som ska vara så långa om de inte lyckas behålla mitt intresse som jag då tycker att det krävs.

Betyg: 3 av 5

Readalong – Vi, de drunknade (del 5)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1, del 2, del 3 och del 4 att läsa.

Kommentarer om veckans (avslutande) del. Jag borde ha skrivit ner tankar om detta då när jag läste ut boken för några dagar sedan, men jag hade en del annat att tänka på och göra, som hemresa och så jobb. Men några ord kan jag säga och det är att jag tycker boken växte och tog sig mot slutet. Lite mer så jag kände koppling, men samtidigt hade jag svårt för den just för att jag saknar just det, något som griper tag och som jag vill följa. Personerna fastnar inte helt för mig, handlingen far omkring. Samtidigt är det tidigare nämnda fina språket som gör det givande ändå. Det är väldigt fint och insiktsfullt, om havet och livet liksom dragningen till det. Kanske så storslaget till priset av att jag inte fastnar för individerna.

Nu är boken alltså utläst, och jag vill tacka Anna Maja Littermentärt för att du ville läsa den här boken med mig 🙂 Det kanske inte blev så medryckande som vi hoppats, men det var intressant ändå. Något som jag förmodligen missat om jag inte gjorde det på det här sättet, hehe. Ska fundera ut vilken nästa bok kan bli för en aktivitet som denna, då jag gärna gör detta igen framöver.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 2)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 att läsa.

Risk för spoiler. Den lite ruffa starten avslutades förra veckan med något av ett löfte om kommande äventyr, och en bra bit under veckans läsning är det det äventyret, till sjöss, som alltsammans kretsar kring. Jag tyckte det blev rätt spännande, framförallt gillade jag att det nu fokuseras mer på deras personliga resor och allt som drabbade dem, hur de hamnade där, vad de försöker göra åt situationen, deras funderingar och annat som rör livet med havet. Men visst förekom det en och annan grymhet som jag antar är lika naturligt som nödvändigt inslag för den här historien, dyker det bara upp kan jag se över det och tänker inte så mycket mer på det. Den här delen tyckte jag som sagt började ta sig mer. Språket är fint och djupt många gånger. Men sedan kom berättelsen in i en annan del och det har jag ännu inte riktigt fastnat för. Men där verkar det ännu mer lågmält än vad tidigare delar gett sken av. Hoppas det kan dyka upp något som griper tag också där.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Vi, de drunknade – Readalong (del 1)

Under juni läser jag tillsammans med Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Här har jag skrivit ihop datum och sidanvisningar för när uppdateringar sker som denna med tankar.

Den första delen är från start fram till sidan 144, beroende på bokformat.

Den här boken är ju ganska maffig, just därför lämplig för en aktivitet som denna. Det är nog också tack vare det som jag också ger boken en ärlig chans, för ibland, nu på sistone, kan jag vara rätt hård med att ge upp böcker som inte fångar mig.

Jag hade lite svårt att komma in i den i början, kanske är jag tankspridd nuförtiden. Men, till slut fick jag grepp om dem, karaktärerna, och kunde även få känna in hur stämningen var och vad det var för typ av historia. Men jag tror och tycker den är lite trögstartad (tur att det just innan dagens stopp blev lite mer spännande). Språket tycker jag är rätt fint ibland och av den anledningen kan jag finna det läsvärt. Inslagen av den småskaliga magin gör det snäppet mer intressant för mig. Det bådar också gott tror jag för de problem som havet grymhet målat upp och för hur det kan drabba familjerna. Jag hoppas det tar bättre fart snart.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong ”Vi, de drunknade” (nytt datum)

Jag nämnde för någon månad sedan att jag tänkte köra ett readalong av boken Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Det var dock ingen som hoppade på men däremot ville Littermentärt läsa den med mig, dock inte under maj men juni. Så det blir det. Under juni läser vi den här boken ihop och gör uppdateringar om tankar osv längs vägen, om fler vill hänga på vore det såklart än roligare. Detta kommer utgå från bloggen men de som vill kan (också) prata om den på instagram, tagga gärna mig då på något sätt så jag kan hitta, liksom kommentera här på bloggen på något sätt så jag vet att också du läser med oss.

Vi läser på till viss nämnda sidor inför varje fredag då vi skriver ett inlägg vad vi känner för och reflekterar lite. Här nedan är de datum och sidangivelse vi följer, jag skriver ner den sista meningen för det kapitlet vi ska ha läst till den dagen.

5/6 – läs fram till sidan 144 (”Ja”, svarade jag.)
12/6 – läs fram till sidan 288 (Han såg ut genom fönstret, som om havet rymde ett svar på hans fråga.)
19/6 – läs fram till sidan 407 (Död mitt emellan vår stad och havet, fastfrusen i Laurids stövlar stod Albert upprest.)
26/6 – läs fram till sidan 556 (Fröken Kristina gick omkring med kaffekannan och frågade om någon ville ha pannkakor och det hördes strax ett begeistrat ja från de församlade.)
3/7 – läs fram till slutet.

Det här blir roligt, att få sällskap med denna tegelstenshyllvärmare 🙂

Läs med mig – Vi, de drunknade (start 1 maj)

Nu är det snart dags för min andra readalong och det är för boken Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Något av en tegelsten som antagligen fått vänta för länge här hemma. Jag hoppas att det finns någon som känner detsamma, eller i varje fall vill läsa den här historien nu med mig, skulle vara roligt med sällskap 🙂

Jag tänker att vi börjar läsa den 1 maj och varje fredag läser till angivna sidor och om vi vill berättar de tankar som väckts, antingen i egen blogg, eventuellt Instagram, eller i kommentarerna för mitt inlägg.

Datum
8 maj – läs fram till sidan 144
15 maj – läs fram till sidan 288
22 maj – läs fram till sidan 407
29 maj – läs fram till sidan 556
5 juni – läs fram till sidan 708 (slutet)

Handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan. Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer. Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken. Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Läs med mig: info & anmälan

I samband med min läsutmaning Naturlig läsning är det dags för årets första ”läs med mig”. Jag har valt en relativt kort bok som mjukstart men som jag tror är givande för det, Torkans år av Roland Buti.

Året är 1976 och inte en droppe regn har fallit på hela sommaren i den lilla byn i Schweiz. Människor, djur och grödor försmäktar i värmen, även den originella familjen Sutter. Pappan har investerat allt sitt hopp och hela sin förmögenhet i 10 000 kycklingar, mamman kommer helt plötsligt hem med den vackra och exotiska väninnan Cécile och trettonårige Gus diskuterar livet med sin brevduva. Farfars häst går ner till floden för att dö och schäfern försöker ta livet av sig genom att lägga sig i solsteket. Allt förändras den här sommaren. När det efterlängtande regnet äntligen kommer är det redan för sent. Roland Butis fina uppväxtskildring är full av humor och ömhet som lyser upp berättelsen om den brokiga familjen Sutter och sommaren som förändrade allt.

Jag tycker den verkar lovande. Än så länge är det ingen som anmält sig till den här läsaktiviteten, men det finns såklart fortfarande chans för det. Jag kommer köra på ändå.

Jag tänker att jag/vi läser fram till nedan angivna datum, och den dagen skriver vi ett inlägg med de tankar som boken väckt hittills osv, har du ingen blogg kan du skriva i kommentaren för det inlägget som jag publicerar då, annars länkar du till ditt inlägg där.

Datum
16/2 – läs fram till sidan 52
23/2 – läs fram till sidan 122
1/3 – läs fram till sidan 208 (slutet)

Hoppas fortfarande på att någon vill läsa den här boken med mig 🙂 tipsa gärna.

Vill du läsa med mig, Torkans år?

Hej bokvänner! Jag känner verkligen att det är dags på många sätt att köra en så kallad read-a-long i samband med min läsaktivitet, men nu kallar jag det helt enkelt bara för läs med mig. Jag har valt en bok som jag tror har ett djup lämpligt för detta.

Torkans år av Roland Buti (2018)
Året är 1976 och inte en droppe regn har fallit på hela sommaren i den lilla byn i Schweiz. Människor, djur och grödor försmäktar i värmen, även den originella familjen Sutter. Pappan har investerat allt sitt hopp och hela sin förmögenhet i 10 000 kycklingar, mamman kommer helt plötsligt hem med den vackra och exotiska väninnan Cécile och trettonårige Gus diskuterar livet med sin brevduva. Farfars häst går ner till floden för att dö och schäfern försöker ta livet av sig genom att lägga sig i solsteket. Allt förändras den här sommaren. När det efterlängtande regnet äntligen kommer är det redan för sent.
Roland Butis fina uppväxtskildring är full av humor och ömhet som lyser upp berättelsen om den brokiga familjen Sutter och sommaren som förändrade allt.

När jag kikat runt på recensioner tycks ”alla” gilla den väldigt mycket, så jag tror starkt på den, utan att dra på mig några förväntningar 😉

Först vill jag göra en intressekoll, men jag tänker att vi börjar läsa någon vecka in på februari. Och eftersom jag gärna gör en kvalitetsläsning då den inte heller tycks vara så fasligt lång (207 s.), så läser vi ca 70 sidor per vecka och delar med oss av våra tankar, osv. Men jag återkommer med mer info om detta när det närmar sig.

Hoppas det finns någon/några som ännu inte läst den här och vill hänga på! Tipsa gärna 🙂

Read-a-long: Odinsbarn: Del 4

Nu har det blivit dags för den fjärde och sista uppdateringen i det readalong som Nellons bokblogg håller i. Här nedan är mina kommentarer från sidan 488 och till slutet. Läs ej om du inte läst Odinsbarn, spoiler förekommer!

SPOILER NEDAN
Nu blev det lite konstigt för jag skrev inte direkt efter att jag läste ut boken så nu känner jag att jag glömt bort lite. Men ett par saker stannade allt kvar!
Siaren – den finns inte! Det var väl som deras Gud? Eller vilken roll? Tycker det är intressant när jag känner av en koppling till oss och det här med att vara övertygad om en tro, eller vad som helst egentligen, att vi inte ser något annat och även om det ”avslöjas” så håller vi kvar vid det trygga och bekanta. Som de gör i boken. De vet inget annat och de vill inget annat. Men det har inte spridits än. Kommer de ens ta emot det? Jag är nyfiken på hur detta kan röra om.
Jag tyckte det var väldigt kul med det på slutet där jag fick bekanta mig med Korpringarna, så spännande! Det blev en ny koppling till allting för jag hängde nog inte riktigt med på hur världen var sammansatt. Alltså det här med att ”hur Hirka kom dit”. Så nu blir verkligen frågan – hur kom hon dit, till Ymslandet? Hon hade väl ingen kraft? Och nu kan hon inte komma tillbaka… men jag känner på mig att hon och Rime kommer att ses igen, de måste de ju. Jag tyckte så synd om honom, han blev så vilsen…
Det har varit lite svårt ibland att gripas med i handlingen även om det har varit spännande, men såhär när sista sidan blev läst hade jag verkligen kommit in i boken. Nu vill jag läsa vidare. Vart någonstans kommer Hirka ta vägen och hur det kommer att gå för henne!? Och för Rime!
Jag vill också tacka för ett roligt read-a-long och för att jag fick läst denna intressanta bok! 🙂

Read-a-long: Odinsbarn: Del 3

Nu har det blivit dags för den tredje uppdateringen i det readalong som Nellons bokblogg håller i. Här nedan är mina kommentarer om sidorna 314-488.

OBS! Läs ej om du inte redan läst Odinsbarn, spoiler förekommer!

Bästa läsesällskapet, mitt egna lilla lejon 🙂

SPOILER FÖREKOMMER!

Först måste jag säga att jag känner mig lite frustrerad – det slutade just när det var så himla spännande. Känner att jag står och stampar som en tjur, vill läsa vidare!

Det var ett par brutala scener under den här delen som jag tyckte var lite jobbiga att läsa, var nog inte riktigt beredd på att det skulle kännas så grymt. Det blev också mer och mer påtagligt vilket allvar det är, makt och hämnd och krafter…

För att komma tillbaka lite till språket som jag nämnde förra gången tycker jag som sagt att de passar, det går bra att läsa men det är inte så att jag hurrar för det. Å andra sidan är jag inte så van vid genren så kanske är de det,

Nu blir jag lite osäker om det var hela Riten-scenen med på dessa sidor men i varje fall tyckte jag det flög förbi alldeles för fort. Det byggdes ju upp som värsta händelsen och så fick de inte så mycket utrymme.

Men jag gillar verkligen hur Hirka börjar bestämma och försöka påverka sin situation. Som när hon lurade Urd att hon somnade – det var så kul!

Och äntligen kom svaret för omslaget, scenen med den avskalade svansen. Usch förstår att Hirka mådde illa. Jag undrar bara hur de ens hade kunnat lura någon, jag menar, är inte svansen död? Bara hänger.. för deras andra svansar rör väl sig antar jag? Men den var innanför en jacka? Blev också lite förvånad att den var tung.

Det här med Rime blir också väldigt spännande att få reda på mer om. Det är kul överlag att få mer och mer inblick i världen. Får jag rusa iväg nu i sidorna? 🙂