Kraften av Siri Pettersen

Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2016 (2015)
Antal sidor: 529

Baksidetext: Alla i Ginnungad visste vem hon var, eftersom hon till synes var själva symbolen för allt de hatade. Hon var Dreyris stora hopp. Beviset på att de alltid skulle styra enväldigt.
Dreysil, det första landet, är en kall värld där svaghet föraktas. Det är också en del av Hirkasarv, hennes fars hemland, dit hon har återvänt för att rädda Ymslanden och Rime. Men de likföddas törst efter Kraften är enorm och Hirka inser att krigen som hon vill stoppa är oundvikliga.

Kraften är tredje och avslutande delen i serien Korpringarna, en storslagen fantasyberättelse om makt, hat, högmod – och brinnande kärlek.

Mina kommentarer:
Ah, det känns då skönt att ha fått avsluta en serie, och just den här tycker jag känns häftig för jag tycker det är en spännande idé och allt runtomkring. Kanske väntade jag lite för länge sedan bok nummer två för det tog ett tag innan jag kom på vad som hade hänt. Men det gick bra för det finns alltid ett driv framåt i dessa böcker. Kan kanske kan tycka att det känns lite väl som att det alltid är ”andan i halsen” på något vis, det kanske är språket som känns av.

Annars är det i stort sett samma anda som i de tidigare böckerna, Odinsbarn och Röta. Det är spännande och häftigt på något vis, upptrappningen oundviklig och så finns det starka band som nu ställs på sin spets. Hirka är minsann en stark karaktär, gillar hennes position i allting och vad hon kämpar för (och som jag nämnde vid förra boken så är författarens tillsägelse alltid så fint och sånt gör alltid det lilla extra). Men som jag nämnde kan det vara svårt att hänga med i böckerna, varför vet jag inte. Något bidragande är i varje fall att låta det gå för lång tid till nästa bok när man väl bekantat sig med världen, situationen och språket.

Jag ska inte säga något om slutet mer än att det var episkt och gör en inte alls besviken för en sådan här trilogi, det är en så annorlunda och spännande värld och historien är väl värd att dyka ner i. Även om jag inte tillhör den största fanskaran så är jag glad att jag läst dessa böcker om Korpringarna.

Röta av Siri Pettersen

Handling
Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent.

   Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.

Kommentar
När jag läste den första boken i serien, Odinsbarn, hade jag svårt att komma in i den. Det är en originell serie det här och jag var nyfiken på den, så det kanske inte är så konstigt att det inte gick som jag hade förväntat mig. Jag tror också att läsmetoden som jag hade för den boken inte riktigt passade mig. Jag var med ett readalong och då skulle vi läsa vissa sidor under vissa veckor. Det var jätteroligt att läsa boken tillsammans med andra. Jag tror också att det hjälpte mig en del med några förklaringar. Dock har jag förstått att det passar bättre att läsa utifrån min egen takt och mer sammanhängande. Men mot slutet av Odinsbarn var jag däremot indragen i berättelsen och det höll sig kvar inför den här andra boken, Röta.

Nu den här gången hänger jag med redan från början och fortsätter att göra det under i stort sett hela boken. Jag gillade att läsa Röta. Framförallt när Hirka nu har kommit till vår värld, det tycker jag var väldigt intressant. Kanske blev det då lite lättare för mig att hänga med, vem vet. Det är ju tydliga skillnader mellan Ymslandet och vår döende värld. Jag gillar de här kontrasterna och den samhällskritik som kommer fram nu när spelplanen ändrades.

Det är nog det som får mig att känna ännu mer för berättelsen. Det som Pettersen också skriver om vid allra första början – ”… och till dig. Du som bryr dig om jorden. Du som kämpar på egen hand, eftersom avgrunden mellan din dröm och verkligheten är alltför stor. du som vill lämna världen i bättre skick än den var när du kom. Du som alltid har vetet att vi går i fel riktning. Det här är din bok.” Jag gillar verkligen att få en glimt av författarens intentioner med sin berättelse, det blir så mycket mer då när jag läser den.

Jag var som sagt mer i samklang med historien den här gången och njöt av att läsa och följas med i svängarna. För det svängde verkligen, ibland visste jag inte vad jag skulle tro. Är riktigt nyfiken på hur den här serien ska sluta!

Dock är jag ju rätt så känslig av mig, så när de kommer de där äckliga scenerna avskys jag av det och tänker hur egentligen ungdomarna tar det, för boken har väl en lite yngre målgrupp än mig. Annars blir ju rätt så inlevelsefullt…

Slutsats och betyg
Det klickade mer för mig nu när jag läste Röta , tyckte den var väldigt spännande och intressant och jag ser fram emot att läsa den sista boken i serien. Röta klättrar upp och får en 4:a av mig.

Korpringarna #2 | Fantasy, Ungdom | 525 sidor | B. Wahlströms | 978-91-32-16619-9

Odinsbarn av Siri Pettersen

”Stormen hade gjort slut på sina krafter under natten, och bara ett och annat vindkast
tog tag i Hirka för att visa att naturen inte riktigt hade gett upp än.”

Titel: Odinsbarn
Författare: Siri Pettersen
Serie: Korpringarna #1
Genre: Fantasy
Antal sidor: 662
Språk: Svenska
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Ravneringene 1: Odinsbarn
Översättare: Ylva Kempe
Förlag: B. Wahlström
ISBN: 978-91-32-16485-9
Utgivningsår: 2015 (2013)
Format: Inbunden

Första meningen: Den nedfallna jättegranen låg som en halvrutten bro över Alldjup.

Handling: Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa.
   En man från norr sticker kniven i ett spädbarn, för att dölja att hon är född utan svans. Flickan överlever och får namnet Hirka. När hon är femton vintrar gammal får Hirka veta att hon är ett odinsbarn – ett svanslöst odjur från en annan värld. Myten säger att odinsbarn för med sig röta och död.
   Samtidigt sprider sig rykten och oroligheter i landet. Gamla maktkamper väcks till liv, krig hotar att bryta ut och folk överger sina hem i fruktan för varelser som ingen har sett på tusen år.
   Det verkar som om Hirka inte är den enda som tagit sig igenom stenportarna från den andra världen och plötsligt vänds alla blickar mot henne.

Min kommentar: Jag läste den här boken tillsammans med några andra bokbloggare i ett readalong som Nellons bokblogg annordnade, tack Nelly för en rolig upplevelse! Här är mina kommentarer från del ett, två, tre och fyra. Obs! De innehåller spoiler så läs inte om du inte redan läst Odinsbarn.

Nu till mina tankar om den här boken. Jag var ganska förväntansfull innan, framförallt nyfiken. Det kändes så annorlunda. Men jag visste inte vad jag skulle möta i sidorna.

Det är mycket som händer hela tiden och det var lite svårt att få en bild av hur den här världen fungerade. Det är inget som förklaras utan jag kastas rakt in i handlingen och får läsa mig fram till det. Det gillar jag. Jag tycker också att Hirka är fantastisk. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att leva i en värld där man måste dölja vem man är. Det är väldigt spännande. Jag gillar också att det inte går att veta vad som händer härnäst.

Men det var något som gjorde att jag inte greps tag så som jag hoppats på. Kanske hade jag för höga förväntningar. Kanske var det språket som det gällde att läsa ganska noggrant för att inte missa när något hände drastiskt. Eller kanske för att jag läste boken under ett readalong, när läsningen blev så utspridd. Jag tror inte det passar mig riktigt, jag hade nog velat att lästillfällena var mer sammansatt. Men jag är ändå glad att jag var med, för jag fick mycket förklarat för mig under tiden och som gav mer förståelse. Dessutom var det roligt att läsa de andras tankar om vad som hände, och att reflektera över mina.

Det är ändå en bok som växer under sina många sidor. Mot slutet var det otroligt spännande och jag vill absolut läsa fortsättningen, det var om att nu drog allt igång. Vid slutet hade jag kommit in i världen och fäst mig vid Hirka och Rime. Det är en fascinerande värld som jag bara måste få bekanta mig mer med.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit från boken.

Idun av Johanne Hildebrandt

”Det förflutna är den grund som framtiden vilar på.
Tiden är en evig spiral, långsamt vrider den sig genom världsalltet.”

Titel: Idun
Författare: Johanne Hildebrandt
Serie: Sagan om Valhalla #2
Genre: Historisk roman, fantasy
Antal sidor: 402
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Forum
ISBN: 91-37-12175-8
Utgivningsår: 2003
Format: Inbundet

Första meningen: De tretton stenblocken stod resta i en cirkel på heden.

Handling: Svartsoten dar som en löpeld över världen.
   Tor är maktlös när asarna börjar dö. Den enda som kan bryta förbannelsen är Freja, prästinnan han en gång älskade. Tillsammans kan de rädda sina folk från undergång.
   Men Freja vägrar.
   Bara Idun, deras dotter, kan tvinga henne till underkastelse.

Mitt omdöme: När jag läste den första boken i serien, Freja, tyckte jag det var häftigt att läsa om de människor som kom att bli våra gudar för 2700 år sedan. Men nu vid den här andra boken har den entusiasmen lagt sig och bakom namnen tycker jag inte att det är mycket som är roligt. Böckerna är fyllda av maktkamp, häxkonst, kärlek och en känsla av vikingatiden.

Jag gillar inte språket när det är korta och hackiga meningar fyllda med råhet och grymhet. Det är mycket som sticker i ögonen på mig att läsa, och då är jag rätt tolerant av mig. (Se bara på beskrivningen av handlingen ”… kan tvinga henne till underkastelse”, elaka ord som gör att det känns så fel) Visst händer det saker hela tiden och det blir lite spännande ibland men det är ändå platt och saknar djup så jag är oberörd. Det starka blir liksom för mycket. Det är också mycket hittepå om jag får använda mig av det ordet, som häxkonst som jag då inte alls vet något om vilket gör att det blir ogreppbart. På det sätt som det beskrivs har jag svårt att ryckas med.

Det är heller inte lätt att känna empati för karaktärerna, inte kvinnorna som borde vara de som jag som läsare får kontakt med. Freja är nonchalant och Idun den utsatta (visst har de lite andra sidor också, men ändå). Det är i så fall Tor som vill kämpa som jag är mest vän med.

Så tyvärr föll jag inte så mycket för den här, kanske passar den andra. Jag kommer ändå läsa nästa del som jag har hemma mest för att jag vill avsluta (det verkar dock finnas ytterligare en).

Mitt betyg:

Serien:

1. Freja

2. Idun
3. Saga
4. Sigrid

Freja – Johanne Hildebrandt

Titel: Freja

Författare: Johanne Hildebrandt
Serie: Sagan om Valhalla #1
Genre: Historisk roman
Antal sidor: 378
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Månpocket
ISBN: 91-7001-084-6
Utgivningsår:  2003 (2002)
Format: Pocket

Första meningen: Det var stilla, alltför stilla.
Handling: Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.
   Freja – Sagan om Valhalla är en andlös spännande berättelse fylld av lidelse och magi. Johanne Hildebrandt andvänder sig skickligt av våra fornnodiska myter när hon berättar om människorna som blev våra gudar och gudinnor: Freja, Tor, Oden, Loke och de andra. Följ med tillbaka till bronsåldern, Sverige för 2700 år sedan, till en värld fylld av bortglömda drottningar, legender och hjältinnor.

Mitt omdöme: Johanne Hildebrandt har skapat en hel värld om våra mytomspunna nordiska gudar och gudinnor – Freja, Tor, Oden, Loke och de andra. Det är bronsåldern i Sverige för 2700 år sedan och jag måste säga att jag var enormt förväntansfull på den här boken. Tänk så spännande, jag som gillar den nordiska mytologin. När boken baseras på våra legender, blir det nästan samma sak som att läsa om en sann historia. Även om det i sig inte är detsamma. Men jag låter mig ändå tro att det var så här det kunde ha gått till. Det gav åtminstone boken en extra tjusning.
Freja har temperament, hon är säker på sin sak men ställs inför situationer som trotsar hennes folk och hennes egna föreställningar. Skillnaden mellan Freja och Tor är charmerande att läsa om, det är både tragiskt men också komiskt. De kommer från olika släkter och har olika förhållningssätt på världen.

Det är magi, överlevnad, maktkamper och blodsband. Det är medryckande och fascinerande. När jag läste såg jag framför mig dessa gudar. Men det är inte så att boken känns överjordisk, tvärt om tycker jag, de var människor med kärlek och hat, oroligheter och drömmar. Jag fick en glimt av våra nordiska gudar och gudinnor, och det var häftigt. Det här är en bok som man sträckläser.

Ett extra plus för författarens historiska genomgång och tankar (om tidsperioden och platserna) när sista sidan var passerad.

Mitt betyg: 4 av 5

Serien:
1. Freja
2. Idun
3. Saga