Första tältnatten med barnen vid en skogssjö

I torsdags när jag gick för att hämta storasyster på förskolan hade jag packat vagnen full så att vi kunde gå direkt till skogen för att övernatta där. Det blev verkligen ett äventyr!

Inte helt ”problemfritt” dock, men det var trots allt första gången, för oss allihopa. Det viktiga var helt enkelt att testa på någon gång, för det här har jag velat göra länge. Så nu har jag fått en betydligt bättre insikt vad det innebär, än att bara drömma om dessa äventyr för mitt inre. Jag är säker på att det bara blir bättre, om än kallare och mörkare 😉

Det var ett säkert kort att välja en plats med så mycket vatten. Både stora barnet och hunden kan då underhålla sig i timmar. Det är också en fantastisk vacker plats. Morgonen var magisk. Att vara med där ute i skogen när solen gick upp. Den hade jag väntat länge på, om jag säger så. För mitt inre utbrast jag jag klarade det, när jag vaknade sista gången kvart i sex, då flög jag upp och ut och började den nya dagen.

För natten var oerhört lång och kall. Lillebror åt fyra gånger, typ hela tiden. Jag vaknade var och varannan minut. Mixtrade runt, samtidigt som jag inte vågade röra en fena för att väcka de små. Det var så kallt. Inte så att jag huttrade, men huden var tillräckligt kall för att jag hade svårt att sova. Och ingen kudde, haha. Omständigt jag vet. Det är kanske de där små detaljerna som blir bättre med lite erfarenhet.

Något som också förmodligen blir smidigare för varje gång är det här med att få upp alltsammans, liksom att packa ihop. Samt all logistik runt omkring. Det tog väldigt många timmar att bara fibbla runt med allt. Jag som hade med mig en bok också för att läsa… den ägnade jag inte ens en tanke åt. Jag kan tänka mig att det är som i början av min tid som tvåbarnsmamma, då hade jag fullt upp – nu har jag lärt mig så mycket och vet lite mer hur jag gör det smidigast och smyger in små guldstunder för mig själv, exempelvis. (Även om jag fortfarande har fullt upp, förstås).

Nu är jag sugen att sticka ut i skogen igen, kanske bara ett stenkast hemifrån, kanske bara mitt bland granarna. Jag ska också tillägga att ännu en motivationsfaktor för att komma iväg på sådant här har varit för att de bygger på huset. Lika bra att få sig en spark, mot det som jag ändå längtat efter.

Också mina läromästare

Att göra små vardagsinlägg kanske skulle vara något att föra in på bloggen? Så att det blir just en blogg. Här är så enformigt kan jag tycka. Samtidigt kan jag från mitt perspektiv tycka att det kan vara något upprepande med hur dagarna ser ut, men ändå, på ett sätt är det inte heller det. Livet med barn som mycket kretsar kring nu för mig, då sker allt i perioder med små förändringar med tiden, trots allt.

Jag tänkte i varje fall att jag kan kika in och skriva av mig om det aktuella. Ibland. Nu som det går att se på bilden så besöker vi ofta bäcken nedanför oss. Dit tar det bara några få minuter att ta sig. Det är precis att det går att rulla ner vagnen med lillebror ner över ängen. Vatten är ju oemotståndligt, och det kan vara ganska skönt för mig också att vi bara går ner dit och hänger en stund. Mysig plats är det också, med det porlande vattnet och vitsipporna, som ger en välbehövlig avkoppling.

För nu går dagarna i ett med de små liven. Jag håller på jämt och ständigt med det ena och andra kring dem och hushållet och kan tyvärr känna mig lätt stressad över alla dessa småsaker. På nått sätt blir jag stressad kring bebisen, att det alltid är saker som ska hinnas emellanåt, storasyster med allt vad det är, laga mat, äta, plocka undan något, tvätt, dusch, hund och allt vad som behöver göras jämt. Och så skrivandet… det är svårt. Det går, absolut. Men den här lilla karusellen stressar mig som sagt så jag försöker lirka in det när det ”passar”. Tyvärr så finns förstås andra övriga sysslor som jag fyller in tiden med, också. Att rensa prylar är en härlig undanflykt…

Jag har i varje fall provat att skriva små stycken men skrivångesten är ganska stor nu. Det här med att det finns miljoner sätt att mixa orden på. Så jag funderar på om jag ska ta det där steget som faktiskt ingår i snöbollsmetoden som jag ägnar mig åt för planeringen – att skriva handlingen från början till slut. Att också göra det extremt sakligt med alla punkter. För allt är förstås inte bestämt. Men om jag vet handlingen mer så kanske jag känner mer trygghet i tolkning och riktning när texten zoomas in sedan. Jag får inte glömma varför jag valde den här berättelsen eller formen att berätta den på. Fast allt är utdraget och med tvivlet, så finns den första förälskelsen kvar, och den ska jag vägra släppa, även om jag måste påminna mig. Inte minst om risken finns att jag får för mig att återigen ändra mig. Det är detta som gäller, annars kommer jag aldrig någonstans. Och det, detta eviga trampande, är jag makalöst less på. Under ytan pyr extrem ångest att jag aldrig lyckas få till något, jag blir galen på mig själv. Men kanske är jag för självkritisk. Jag måste bli bättre på att tänka better done than perfect. Antagligen måste jag lära mig att våga skriva dåligt, hela vägen. För ja, som att man någonsin kommer bli nöjd ändå.

En dag i sänder, vara snäll mot mig själv men ändå göra små steg framåt. Med tiden kan det växa till sig. Tålamod. Detta smått frustrerande ord kan jag tycka. Men oundvikligt. Jag blir bättre. Barnen är mina största läromästare.