Bokrecension – Djupgraven

Författare: Camilla & Viveca Sten
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2016
Ålder: 9-12
Serie: Havsfolket #1
Antal sidor: 334

Handling
Djupgraven är första delen i Camilla och Viveca Stens rysarserie för slukaråldern. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter sjömansskrock och bäddar för sträckläsning. I huvudpersonen Tuva får vi också en träffande skildring av hur det är att växa upp och känna sig annorlunda i ett litet samhälle.

Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …

Tillsammans har mor och dotter Sten skapat en olidligt spännande första del i en rysartrilogi. Viveca Sten är en av våra största deckarförfattare, dottern Camilla har nyligen släppt sin hyllade debutroman för vuxna.

Kommentar
Den här har jag velat läsa ganska länge. Åtminstone Camilla Sten är en författare jag läst ett par böcker av tidigare och gillat. Denna och den här serien verkade dessutom vara något av det jag letar efter.

Jag tyckte att den var bra! Ungefär så bra som jag förväntade mig. Däremot tyckte jag att det tog lite för lång tid innan dramatiken drog igång, jag hade bl.a önska höra om mer magi tidigare. Men när allt väl hade etablerats fick det sig en väldig fart och det blev oerhört spännande.

Jag gillade hur väl de implementerat det magiska som något någorlunda naturligt i historien. Hur klasskamraterna pratar om det, både de som är ovetande och står emot men också med de som redan är med i spelet och de som hoppar på. Jag ville veta vem Tuva var och vad som dolde sig bland dem och att följa deras sökande. Det var spännande, med hur allt byggdes upp.

Så jag kommer säkert läsa, eller lyssna, vidare på den här serien.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Ormen i Essex

Författare: Sarah Perry
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2018 (2016)
Antal sidor: 428

Handling
En uppslukande roman som jämförts med Charles Dickens, Bram Stoker och Hilary Mantel och tagit Storbritannien med storm.

London 1893. Cora Seaborne är fortfarande ung men har just blivit änka, och nu förväntar sig omgivningen att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka med en knähund i famnen. Men äktenskapet var inte särskilt lyckligt, och rollen som viktoriansk societetsfru passade aldrig den egensinniga och frihetstörstande Cora.

Hon bestämmer sig för att lämna storstaden för landsbygden i Essex, tillsammans med sin socialistiskt orienterade väninna Martha och sin mycket speciella son Francis. De hamnar i den lilla staden Colchester, där rykten om ett mystiskt odjur har skapat masshysteri hos lokalbefolkningen.

Coras teori är att det rör sig om en oupptäckt art som hon är fast besluten att hitta och klassificera. Hon finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan, samtidigt som Will och Cora oundvikligen dras till varandra

Kommentar
Omslaget, det fick mig verkligen att dras till boken. Och sedan handling och tillsist att jag hört gott om den. Så den verkade väldigt intressant.

Och det var den också. Framförallt språket var verkligen gnistrande många gånger. Miljöbeskrivningarna och även om karaktärerna, tillsammans med den mytomspunna atmosfären, blev många gånger smått magiska. Då var det fascinerande att läsa, att känna in det speciella som omgav historien. Om hur långt en övertygelse kan ta en. Att tro på mer än det folk verkar vilja se. Att finna något mer kring det. Jag tyckte det var ett superspännande tema.

Ormen i Essex var många gånger var helt fantastisk att läsa. Det som drar ner det är att jag tröttnar på all text, att det då krävs mer för att hålla mig kvar. Det blev lite långrandigt. Sedan tyckte jag den kunde vara slut tidigare. Menmen. Jag är glad att jag läste den, absolut läsvärd, för den speciellt dragningen den bjöd på.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Staden under berget

Författare: Susanne Trydal / Daniel Åhlin
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2015
Serie: Halla hem del 1
Antal sidor: 256

Handling
Tänk om du en dag fick veta att hela ditt liv varit en lögn, att du egentligen tillhör en annan värld. En värld där det finns troll, vittror och magiska väsen. Det är precis vad som händer i detta spännande äventyr, som tar ett nytt grepp på vad som gömmer sig i svenska skogar och berg. Här blandas myten om bortbytingar med urban fantasy.

I Hallahem, en hemlig stad belägen djupt under ett berg, lever tolvåriga Torun som tillhör Vitterfolket. En dag råkar Torun och hennes bästa vän Auda höra något som inte var ämnat för deras öron. Hallahem hotas av människorna, men någonstans finns en flicka som kan hjälpa dem att rädda staden. Men vem är hon, och varför är hon så viktig?

Tilda lever i människornas värld, men känner sig annorlunda. När ödet för henne samman med Torun ställs de tillsammans inför svåra prövningar, och snart vilar hela Hallahems framtid på deras axlar. Ju mer de får veta om varandra och sitt ursprung, desto mer blir de varse om att sanningar kan göra mer ont än lögner.

Kommentar
Åh jag tyckte den här boken och allt vad den ville berätta var fantastiskt. Prologen grep tag i mig och sedan följdes den träffsäkra och fina relationerna hos både Torum och Tilda. Jag blev glad av att hänga med dem, och jag ville gärna få reda på hur allt skulle gå. Det fanns ett väldigt fint budskap som jag tyckte så mycket om. Vackert och välskrivet, tänkvärd och spännande. Helt klart en av de bättre och finare historierna jag tagit del av.

Betyg: 5 av 5