Berättelsen om Pi av Yann Martel

”Havet var stilla, badade i ett skyggt ljus som på lätta fötter gav en gränslös dansföreställning i svart och silver runt omkring mig. Allting var så stort att jag baxnade – himlen ovanför mig, vattnet runt omkring mig och under mig.”

Titel: Berättelsen om Pi
Författare: Yann Martel
Serie: –
Genre: Roman
Antal sidor: 351
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Life of Pi
Översättare: Meta Ottosson
Förlag: Brombergs
ISBN: 978-91-85251-00-1
Utgivningsår: 2013 (2001)
Format: Pocket

Första meningen: Den här boken kom till mig när jag var hungrig.

Handling: Efter ett tragiskt skeppsbrott guppar en ensam livbåt mitt ute på Stilla havet. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang, en två hundra kilo tung bengalisk tiger och så Pi – en sextonårig indisk pojke. Det här är Pis berättelse om de dagar och nätter han tillbringar på havet, så småningom ensam med tigern Richard Parker.
   Trots att kampen för överlevnad är hård har Pi tid att fundera över livet och Gud, människorna och djuren. Han får uppleva ensamhet i ordets mest grymma betydelse, men lär sig också att uppskatta det sällskap som erbjuds. Genom sin enkla och okomplicerade syn på tillvaron klarar han sig igenom det ena äventyret mer fantastiskt än det andra.

Min kommentar: Den här historien om den unga pojken som överlever hundratals dagar ute till havs, tillsammans med ett gäng andra mer eller mindre farliga djur, är minst sagt originell. Och, jag har varit nyfiken på den väldigt länge.

I det stora hela tycker jag väldigt bra om boken. Men det var för mig extremt stora konstraster mellan de där stora fantastiska vågorna och de som knappt märktes.

Jag kan börjar med det som jag inte gillade. Inte ens prologen lockade mig. Visst gjorde den det först, men redan där blev jag uttråkad. Sedan kommer det en lång transportsträcka som jag tyckte var på tok för utdragen innan själva historien tog fart. Där fanns ett par, tre scener som jag såg som nödvändiga, men allt annat onödigt. Rensa, rensa. Enligt min mening då. Till sist tyckte jag inte heller att den sista delen var så fantastisk. Den var lite roligare än i början, men också här svalnade mitt intresse.

Men så till det bra! Det som jag fullkomligt älskade. Väldigt märkligt att det gick sådana vågor för mig. Men själva historien, det som utgör det allra mesta av boken, där vad jag helt fängslad. Det var så otroligt intressant och fint, men också skrämmande och lite läskigt ibland. Det var också trovärdigt (tänka sig…). och bara så himla bra läsning! Den här biten gillade jag väldigt, väldigt mycket.

Sammanfattningsvis upplevde jag att Berättelsen om Pi hade väldigt höga toppar med också dessvärre djupa dalar. Men det är en absolut unik och läsvärd bok!

Mitt betyg:

La Peregrina av Cecilia Samartin

”Santiago, Santiago,
be för min själ
när jag går längs el camino
så att allting går väl”

Titel: La Peregrina
Författare: Cecilia Samartin
Serie: Peregrinos #2
Genre: Roman
Antal sidor: 489
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: La Pergrina
Översättare: Mia Ruthman
Förlag: Bazar
ISBN: 978-91-7028-352-9
Utgivningsår: 2013 (2011)
Format: Inbunden

Första meningen: Mitt tidigaste minne är att jag ser upp i ett par mörka, gåtfulla ögon.

Handling: Jamilet trodde fortfarande på att señor Peregrino hade älskat Rosa högre än någonting annat i världen. Men samtidigt var hon förvånad över att han visste så lite om henne.

Den unga mexikanskan Jamilet bor i Los Angeles, där hon genom sitt arbete på ett psykiatriskt sjukhus blir god vän med den excentriske señor Peregrino. Med Jamilets hjälp får señor Peregrino tillbaka sin frihet, och han gör henne officiellt till sin arvinge. Men Jamilet kan inte glömma señor Peregrinos berättelse om hur han som ung vandrade den legendariska pilgrimsvägen till Santiago de Compostela och mötte sitt livs kärlek Rosa bara för att förlora henne igen.
   Jamilet känner ett oförklarligt band till Rosa. När hon får veta att både hon och Rosa föddes med samma slags födelsemärke, satsar hon allt på att ta reda på Rosas historia, även om det innebär att hon måste bryta mot lagen och sätta sitt förhållande till señor Peregrino på spel.
   Hennes sökande för henne till Mexiko och Spanien och hon gör upptäckter som är mer fantastiska än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar: Det var inte så länge sedan som jag läste den första boken i serien, Señor Peregrino, och trots mina stora förväntningar så infriades de verkligen. Nu ville jag verkligen veta hur det skulle gå för Jamilet och Señor Peregrino, och inte minst bara för att få läsa lite mer av Samartin.

Jag blev inte det minsta besviken den här gången heller. Jag fullkomligt njuter av att läsa. Det finns allt jag kan kräva – det är vackert och följsamt, så spännande att jag sträckläser och så förmedlas ett djupare budskap. Plus att det är roligt (framförallt när det handlar om Carmen). Jag ler och småskrattar jämt och ständigt, både för att det är lustigt men också för att jag tycker det är så himla bra.

Det gick som felfritt ändå till slutet där något hände som jag blev lite förvirrad över, men jag håller mig till godo för det finns ju ännu mer att ta reda på i den sista och avslutande delen.

Så kort och gott kan jag säga att den här andra delen i Samartins vackra, spännande och mystiska serie är minst lika häpnadsväckande som den första, om inte mer, för jag faller pladask. Om du ännu inte läst dem och är nyfiken så ber jag dig att på momangen läsa dem!

Mitt betyg:

Señor Peregrino av Cecilia Samartin

En stor roman om kärlek, passion och tron på mirakel

Titel: Señor Peregrino
Författare: Cecilia Samartin
Serie: Peregrino #1
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 379
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tarnished beauty
Översättare: Maria Cederroth & Lasse Lindström
Förlag: Bazar
ISBN: 978-91-7028-212-6
Utgivningsår: 2010 (2006)
Format: Inbunden

Första meningen: Det var inte första gången en flicka ropade våldtäkt när magen blommade ut över kjollinningen.

Handling: Jamilet är en sällsynt vacker flicka, men på grund av ett ohyggligt födelsemärke blir hon utstött i den lilla mexikanska byn där hon vuxit upp. Efter moderna död tar hon sig under dramatiska omstänigheter till sin moster i USA i ett desperat försök att finna bot å sin förbannelse. Med falska papper får hon arbete på ett mentalsjukhus och möter där den udda och gåtfulla Señor Peregrino. Han tar henne tillbaka till sin ungdom, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till legendariska Santiago de Compostela. Señor Peregrino är en poetisk och gripande berättelse om livet. Den handlar om att aldrig mista tron på kärleken och att våga leva på den sköra linjen mellan hopp och förtvivlan.

Min kommentar: Jag har sett fram emot den här boken så himla mycket. Jag kanske hann bygga upp lite för höga förväntningar, för jag blev nästan lite nervös för att läsa. Och det blev inte bättre efter att den jämförts med mina två tidigare favoritböcker. Det var minst sagt inte det bästa utgångsläget.

Men, det fanns inget att oroa sig över. Jag fick en så himla fin läsupplevelse!

Den var dock inte så som jag tänkte mig. Jag tycker nästan att varje bok som jag läst av Samartin har varit olika. De har skildrats på olika sätt, med sin egen stil men så har det ändå funnits den där grunden med en spansktalande flicka som möter västvärlden, om hennes bagage och drömmar.

Jag kände faktiskt när jag läste att det här borde vara Samartins debut. Och det var det också. Det var bara något med den enkelhet som den var skriven på. Å andra sidan, den här boken hade fler komponenter som överraskade mig. Det blev nästan lite feelgood ibland, för att jag fnissade för mig själv både här och var. Framför allt i början, men även senare. Det var så underhållande. Det uppstod så många härliga stunder, både värmande men även tragiska, när Jamilet möter det stora landet i norr.

Det fanns också en spänning som också gjorde att det fanns ett driv i berättelsen. Inte minst ville jag läsa vidare för att jag fäste mig så vid Jamilet. Och, kanske det mest spännande – Señor Peregrino. Herregisses det var både spänt och fascinerande. Men att boken både var rolig och spännande, det var något oväntat. Väldigt positivt! Det är nog det som gjort Señor Peregrino så pass populär och bred (i vårt grannland Norge har Samartin sålt närmare en miljon exemplar). Jag är van att Samartin skriver vackert med ett målande språk och om skakande levnadsöden. Det blev helt enkelt mer i denna och den där enkelheten är nog bara det som upplevs, för bakom det enkla ryms också oerhört mycket mer. Jag gillar verkligen Samartins känsla i sitt berättande! Det här är den första boken i serien och jag tänker såklart läsa vidare, för jag tycker också att jag inte kände mig färdig med berättelsen. Framförallt vill jag fortsätta följa Jamilet.

Señor Peregrino är en helt underbar bok som med både sin enkelhet och djup ger en otroligt härlig läsupplevelse.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit.

Born to run – jakten på löpningens själ

Den bästa löparen lämnar inga spår

Christopher McDougall börjar boken med att ställa sig frågan varför han har ont i foten, han säger att de verkligt skumma löparna är de som inte blir skadade. Författaren inleder sen jakten på Tarahumarafolket, som egentligen kallar sig rarámuri – det springande folket. Den här indianstammen i Kopparkanjonen i Mexiko är född att springa. Till och med 696 kilometer pang bom, och 480 kilometer har även en annan tarahumaraindian sprungit i ett svep. Och det i skor som knappt kan kallas skor och i en terräng som kräver största precision. Hos tarahumara finns inget vad vi i övriga världen dagligen möts av – kriminalitet, krig och stölder. Korruption, fetma, narkotikaberoende, girighet, misshandel, högt blodtryck eller koldioxidutsläpp. Ingen diabetes, depressioner eller ens ålderdom för 50 åringarna springer ifrån tonåringarna och 80 åringar vandrar maratonsträckor i bergen. Antalet cancerfall har varit så få att de knappt gått att mäta. Och det finns inga lögner. Hur lever en tarahumara? Vad är deras recept?
I Leadville startas ett extremlopp på 16 mil i bergen. Två kortväxta tarahumaralöpare springer med i sandaler och utklassar de bästa långdistanslöparna i världen – och det utan att egentligen har tränat för loppet. Löpningen splittrar inte indianstammen för någon tävling, det förenar dem. Tarahumara har aldrig glömt hur det kändes att älska att springa.
Born to run få vi läsa om författarens jakt på tarahumarafolket och kapitlerna kryddas emellanåt med andra järnviljor till löpare och konkreta bevis för varför vi också är det springande folket – vi får läsa om evolutionsforskning och varför de moderna löparskorna satt igång mängder av löparskador.
Christopher McDougall skriver på ett väldigt målande och inspirerande sätt. Det går inte att sluta läsa. Jag slukade boken under Midsommarhelgen i ett svep – jag var helt fast och blev verkligen såld på boken!  Born to run handlar om äkthet, enkelhet, närvaro, glädje, frihet och mycket visdom. Den rekommenderas mycket starkt till alla löpare men också till de som aldrig tagit ett enda löpsteg. För Christopher McDougall lyfter fram varför mänskligheten hamnade fel och bevisar hur vi kan bli lyckliga och friska igen. Jag kan säga att den här boken har förändrat mig och min löpning, det är sant som många säger – det är som en bibel.

Sagt om boken

”Påläst, uppsluppen och besjälad reportagebok om varför människan är född att springa. McDougalls fascinerande löparberättelse ger glädjerus.” Dagens Nyheter

”Genom att blanda historia, fysiologi och psykologi med framför allt filosofi är Born to run en bok som borde läsas långt utanför löparkretsar. McDougall vågar gå emot de invanda föreställningarna om sådant som träningsmetoder och löparskor, på ett sätt som jag instämmer helt med.” Rune Larsson, Sveriges främste ultradistanslöpare genom tiderna

Mitt betyg: 5 av 5
Christopher McDougall | Born to run –
A hidden tribe, superathletes, and the greatest reace the world has never seen
Filter | 2009 | 255 s.