Bokprat

Trettio dagar

Det har varit en explosion av recensioner på bloggen den senaste tiden, och det har sin förklaring i att jag tog en prova-på-period med Bookbeat. Hela 30 dagar. När sådant sker kan jag inte göra annat än att maxa, så jag tror att jag tog del av omkring 40 olika historier. Jag är väldigt nöjd. Både över den mängden, men också med tjänsten – är väldigt sugen på att göra om det, får se vad som händer framöver. Men just nu är en paus behövligt.

Det som är så bra med en intensiv period av berättelser är att det kickar igång lusten till fler. Så nu läser jag så smått igen, i fysiska böcker. Plus att skrivlusten har kommit. Jag har dock haft problemet tidigare att jag har tappat den här fallenheten för att drömma mig bort, kickas igång och fånga in i bra historier, men nu har något väckts i mig. Något som jag faktiskt blir pirrig över, så den ska jag pröva mig fram med.

Anna Fredriksson, Bokrecensioner, Författare

Tisdagsklubben av Anna Fredriksson

Förlag: Forum
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 281

Baksidetext: Anna Fredriksson har tidigare skrivit tre relationsromaner som vunnit både kritikernas och läsarnas hjärtan. Nu är hon tillbaka med Tisdagsklubben, en berättelse om att befinna sig i övre medelåldern, när man hamnat i invanda relationer som inte så lätt låter sig förändras eller brytas upp. Men det är också en roman om svåra livsval och om att bli galet härligt förälskad – oavsett hur gammal man är.
   Karin tänker inte efter så noga när hon anmäler sig till kvällskursen i asiatisk matlagning varannan tisdag. Hon vet bara att hon behöver bryta den oro och ensamhet som uppstått efter maken Stens stroke. Även om han verkar ha klarat sig utan några fysiska skador är allt förändrat. Han har blivit sluten, vresig och likgiltig inför framtiden.
   Matlagningskursen leds av Henrik, en passionerad och framgångsrik kock, och blir ett andningshål för Karin. Hon lär känna den livsbejakande Monika och de två börjar kalla sig Tisdagsklubben. Karin inser mer och mer att hennes liv inte alls har passerat något bäst före-datum. Monika får saker att hända och förmedlar nya sätt att se på världen och tillvaron. Ingenting är som förut i Karins liv och hon börjar ifrågasätta det hon tidigare trott var sant. Ska hon våga bejaka sina innersta önskningar och sätta sin trygga tillvaro på spel? Eller ska hon acceptera att alla drömmar inte slår in, särskilt inte efter sextio, och i stället vara nöjd med det hon faktiskt har?

Mina kommentarer:
Det här var en ljudbok som fick följa med mig hem en sväng eftersom jag kände igen författaren, om jag inte minns fel så hade jag en bok av henne hemma som väntat så länge. Jag tänkte något i stil med att om den här är bra så kanske tröskeln till den andra boken blir lite mindre.

Så blev det. Jag tyckte Tisdagsklubben här var helt okej. Just nu tycker jag att det är skönt med böcker som inte är så fasligt långa så den här passade utmärkt. Till en början verkade det lite väl alldagligt, men så som det sedan brukar urarta sig så kommer fler aspekter fram med tiden. Jag tyckte det var intressant att ta del av hur det ena oskyldiga gesten leder till det andra handlingen som blir lite mer problematisk. Det fanns något att hämta här även för mig, trots att det till en början verkade lite avlägset, inte minst för åldern på huvudpersonerna.

Karin tyckte jag blev bara mer och mer osjälvisk på ett sätt som verkligen drog ner henne själv, så jag tyckte lite synd om henne och hoppades att hon skulle både våga och vilja kasta sig ut lite. Men det är inte alltid så lätt, och på det sätt som de invanda blir ifrågasatta tyckte jag förgyllde den här ganska så enkla berättelsen och som visade på att det finns nya vägar. Tisdagsklubben var absolut en charmig liten historia tyckte jag!

Bokrecensioner, Författare, Khaled Hosseini

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini (omläsning)

Här finns min ursprungliga recension av den här boken när jag läste den för drygt 2 år sedan. Nu har jag tagit del av historien igen, den här gången genom en ljudbok.

Kort och gott – jäklar vad bra den är! Om du inte har läst den ännu så gör det på momangen.

Det kändes nästan som om jag upplevde det för första gången igen och kände spänning, förväntning, funderingar och en massa tankar om allt som händer. Tror mycket hängde ihop med att det blev på ett nytt sätt genom röst. Först tyckte jag det var otroligt ovant, men man vänjer sig. Dessutom var uppläsaren otroligt bra med uttalen av de utländska orden så att känslan blev helt rätt, det höjde verkligen.

Hosseini är en fantastisk historieberättare. Det är så starkt. Och från första gången så minns jag ännu hur jag mot slutet var tvungen att stå upp, jag grät floder och torkade ögonen om vartannat och försökte urskilja texten. Hua. Det var så gripande. Böcker alltså! Och nu när jag närmade mig slutet så undrade jag lite vad det var som rörde upp allt. Men så. Ett ord. Och allt forsade igen. Herregud! Och det gjorde så ont i halsen av alla känslor. Hur kan det bli så, så bra, ah!

Men vad gör det så bra? (Utan att avslöja något). Det handlar om en värld och tillvaro som är så olik min egen. Ändå griper den tag. Det är orättvisor både på ett ofattbart plan men också ner till de närmsta relationerna. Om otur. Eller tur. Om att vända saker till något annat och finna ett uns av hopp. Att våga tro och stanna kvar, trots alla grymheter. Det är ett starkt ämne, det görs starkt genom att återkoppla och fånga små meningar som stannar kvar och som talar om karaktärernas kärnfulla världssyn. En enskilt persons egna storm. Och Hosseinis magiska metaforer. Det är så vackert! Det kan tyckas tråkigt men det är en sådan fröjd att höra på. Jag minns en nu – hennes mun gick som en symaskin. Hihi. Framförallt är det resan som är så fantastisk. Med de båda kvinnorna, med dem tillsammans, med deras land och deras tillvaro. Vad som händer med dem, utåt som inåt. Det är oförglömligt. Och omöjligt att inte påverkas av.

Kanske får jag avsluta nu. Men, jag älskar den här berättelsen!

Bokrecensioner, Författare, Liane Moriarty

Stora små lögner av Liane Moriarty

Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 442

Baksidetext: Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.

Mina kommentarer:
Det här är en av ljudböckerna som jag lyssnade på under tiden som jag renoverade, främst med penseln som verktyg. Det var mysigt och det tror jag också att katten tyckte, för hon kom allt som oftast upp till mig och la sig bredvid datorn när det spelades. Tror hon gillade ljudvågorna eller något, kanske att hålla mig sällskap, eller rent av att storyn var så spännande? 😉

Om jag ska säga ett enda ord om den här boken så är det skvaller. Haha, det är så mycket tjatter och tisslande om områdets alla personer så herregud. Och jag kan tycka sånt är lite smått onödigt att höra på på något vis, men nu var det skojigt att lyssna på. Det blev också så mycket mer än bara lite ytlig skvaller. Jag minns när jag tillslut greppade situationen och från den stunden så blev det rent av pirrigt att lyssna, jag var förväntansfull. Boken var ganska lång men det gjorde mig ingenting, all dramatik kring relationerna var fängslande.

Så till en början kan det vara ytligt och alldagligt men det blev otroligt givande med en anande underton av lite mörker. När de börjar inse att saker och ting kanske kan vara mer än vad som framstår… Jag väljer också att tro att den var perfekt att lyssna på, tonfallen och uttalen gjorde mycket för humorn då. Så det här tycker jag var en helt klart mycket givande bok!