Bokrecensioner, Cecilia Samartin, Författare

Señor Peregrino av Cecilia Samartin

En stor roman om kärlek, passion och tron på mirakel

Titel: Señor Peregrino
Författare: Cecilia Samartin
Serie: Peregrino #1
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 379
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tarnished beauty
Översättare: Maria Cederroth & Lasse Lindström
Förlag: Bazar
ISBN: 978-91-7028-212-6
Utgivningsår: 2010 (2006)
Format: Inbunden

Första meningen: Det var inte första gången en flicka ropade våldtäkt när magen blommade ut över kjollinningen.

Handling: Jamilet är en sällsynt vacker flicka, men på grund av ett ohyggligt födelsemärke blir hon utstött i den lilla mexikanska byn där hon vuxit upp. Efter moderna död tar hon sig under dramatiska omstänigheter till sin moster i USA i ett desperat försök att finna bot å sin förbannelse. Med falska papper får hon arbete på ett mentalsjukhus och möter där den udda och gåtfulla Señor Peregrino. Han tar henne tillbaka till sin ungdom, då han påbörjade sin pilgrimsvandring till legendariska Santiago de Compostela. Señor Peregrino är en poetisk och gripande berättelse om livet. Den handlar om att aldrig mista tron på kärleken och att våga leva på den sköra linjen mellan hopp och förtvivlan.

Min kommentar: Jag har sett fram emot den här boken så himla mycket. Jag kanske hann bygga upp lite för höga förväntningar, för jag blev nästan lite nervös för att läsa. Och det blev inte bättre efter att den jämförts med mina två tidigare favoritböcker. Det var minst sagt inte det bästa utgångsläget.

Men, det fanns inget att oroa sig över. Jag fick en så himla fin läsupplevelse!

Den var dock inte så som jag tänkte mig. Jag tycker nästan att varje bok som jag läst av Samartin har varit olika. De har skildrats på olika sätt, med sin egen stil men så har det ändå funnits den där grunden med en spansktalande flicka som möter västvärlden, om hennes bagage och drömmar.

Jag kände faktiskt när jag läste att det här borde vara Samartins debut. Och det var det också. Det var bara något med den enkelhet som den var skriven på. Å andra sidan, den här boken hade fler komponenter som överraskade mig. Det blev nästan lite feelgood ibland, för att jag fnissade för mig själv både här och var. Framför allt i början, men även senare. Det var så underhållande. Det uppstod så många härliga stunder, både värmande men även tragiska, när Jamilet möter det stora landet i norr.

Det fanns också en spänning som också gjorde att det fanns ett driv i berättelsen. Inte minst ville jag läsa vidare för att jag fäste mig så vid Jamilet. Och, kanske det mest spännande – Señor Peregrino. Herregisses det var både spänt och fascinerande. Men att boken både var rolig och spännande, det var något oväntat. Väldigt positivt! Det är nog det som gjort Señor Peregrino så pass populär och bred (i vårt grannland Norge har Samartin sålt närmare en miljon exemplar). Jag är van att Samartin skriver vackert med ett målande språk och om skakande levnadsöden. Det blev helt enkelt mer i denna och den där enkelheten är nog bara det som upplevs, för bakom det enkla ryms också oerhört mycket mer. Jag gillar verkligen Samartins känsla i sitt berättande! Det här är den första boken i serien och jag tänker såklart läsa vidare, för jag tycker också att jag inte kände mig färdig med berättelsen. Framförallt vill jag fortsätta följa Jamilet.

Señor Peregrino är en helt underbar bok som med både sin enkelhet och djup ger en otroligt härlig läsupplevelse.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit.

Bokrecensioner, Författare, Helen Simonson

Major Pettigrews sista chans av Helen Simonson

”Världen tycktes ha krympt ihop och rymdes nu utan problem inom rummets väggar.”


Titel: Major Pettigrew´s sista chans
Författare: Helen Simonson
Serie:
Genre: Roman
Antal sidor: 434
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Major Pettigrew´s last stand
Översättare: Katarina Jansson

Förlag: Forum
ISBN: 978.91-37-13786-5
Utgivningsår: 2010
Format: Inbunden

Första meningen: Major Pettigrew var fortfarande uppriven efter telefonsamtalet från sin brors fru, och därför tänkte han sig inte för utan öppnade automatisk dörren när det ringde på. 
Handling: Major Pettigrew är en gentleman av den gamla stammen. För honom är tillvarons grundpelare en omsorgsfullt tillagad kopp te, korrekt uppträdanden samt plikten och äran. Han lever ett inrutat pensionärsliv och sedan hustrun gick bort känns dagarna ofta långa, trots golfklubben och en och annan societetsjakt på ett närliggande gods.
   En morgon ringer det oväntat på dörren. Utanför står mrs Ali som sedan många år äger samhällets lilla speceriaffär. Hon kommer från Pakistan och på ytan verkar de inte ha mycket gemensamt. Men snart upptäcker de att de delar kärleken till böcker och trivs i varandras sällskap.
   Det här blir början på en vänskap mellan majoren och mrs Ali, som med tiden djupnat alltmer. Frågan är bara om deras relation kan överleva omgivningens motstånd och deras egna tvivel.

Kommentar: Det här är en bok som är ganska långsam att läsa. Det har nog att göra med att jag inte får ta del av något fängslande. Det tog väl hundra sidor att få grepp om situationen, och ytterligare hundra sidor för att engagera sig och börja förstå. Men den är absolut mysig, med sina inslag av böcker och te.

Jag tycker att den andra halvan av boken var bättre. Då blev det charmigt och ofta insiktsfullt, så som jag gillar. Citat som man gärna markera för att minnas. Ibland tyckte jag dock att dialogerna var lite lustiga, jag funderar liksom om man verkligen pratar så. Men jag tänker att äldre människor kanske gör det, eller i det landet, för den delen.

Det är heller inte lätt att inte jämföra den här bok med den som jag läste innan, En man som heter Ove. Böckerna har många likheter, men där tar det stopp, för de är skrivna på helt olika sätt och inte helt otippat föredrar jag Backmans bok.

Major Pettigrew´s sista chans är inte bara en romeo och julia-saga med en oväntad vänskap på äldre dar, utan jag tyckte också den handlade mycket om majorens relation med hans son.

I överlag tyckte jag boken kändes spretig, seg och jag var ofta oberörd, men visst hade den sina ljusglimtar emellanåt som jag verkligen gillade.

Mitt betyg:

HÄR finns en smakbit.
Bokrecensioner, Författare, Jean M. Auel

Grottbjörnens folk av Jean M. Auel

Titel: Grottbjörnens folk
Författare: Jean M. Auel
Serie: Jordens barn #1
Genre: Historisk roman
Antal sidor: 538
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Clan of the Cave Bear
Översättare: Mikael Mörling
Förlag: Bra böcker
ISBN: 91-7133-942-6
Utgivningsår: 2002 (1980)
Format: Kartonnage

Första meningen: Det nakna barnet sprang ut från det hudtäckta vindskyddet och ner mot den steniga stranden där den lilla floden gjorde en krök.

Handling: Cromagnonflickan Ayla är bara fem år när hennes föräldrar dör vid en jordbävning. Alldeles ensam vandrar hon genom skogen, frusen, hungrig och svårt skadad efter en attack från ett grottlejon. Hon möter en grupp människor, en neanderthalklan, som kallar sig Grottbjörnens folk och blir omhändertagen av deras medicinkvinna Iza. Ayla börjar så småningom känna sig som en medlem av klanen. Men i takt med att hon växer upp och mognar upplever klanmedlemmarna hennes annorlunda sätt att tänka som ett hot mot deras traditionsbundna levnadssätt. Hon blir en inträngling som anses hota klanens existens och hon dras in i brutala och livsfarliga maktstrider.


Mitt omdöme: Det tog inte lång tid att sjunka in i boken och fastna för den. Det är lätt att engagera sig med Ayla och hennes klan. Det är hela grundtanken med boken som jag gillar – om någon som är annorlunda. Här kan vi verkligen snacka om kulturkrock. Ayla är så olik hennes klan, och det gör upphov till mängder med situationer där hon hamnar i konflikter med både dem och sig själv.

Auels sätt att berätta är också något jag uppskattar. Bland handlingen och karaktärerna väver hon också in omfattande beskrivningar om miljön, tidsepoken och hur allting fungerade då. Jag tycker inte alls att detta är överflödigt utan något som jag läste med stort intresse. Men visst tar jag hela tiden hänsyn till att ingen egentligen kan veta hur det faktiskt var. Men det är ändå just av den anledningen som det är imponerande att hon överhuvudtaget har gestaltat allting, och så väl.

Ibland är det ganska uppenbart och lätt att lista ut hur olika situationer ska sluta. Dialogerna kan också ibland vara onödigt långa. Men det är ändå charmigt att läsa om. Och eftersom det handlar om en tid så långt ifrån sin egen och om ett levnadssätt så annorlunda, är det ofta som jag irriterar och förargar mig kring hur de beter sig. Det är härligt att bli upprörd!

Sammanfattningsvis var det en fascinerande läsupplevelse om en tid långt från vår egen. Ett annorlunda levnadssätt men ändå igenkännande personligheter.

Mitt betyg:

HÄR finns en smakbit.

Serien:

1. Grottbjörnens folk
2. Hästarnas dal
3. Mammutjägarna
4. Stäppvandringen
5. Nionde grottan
6. De målade grottornas land
Bokrecensioner, Cecilia Samartin, Författare

Drömhjärta av Cecilia Samartin

”Det var känslan av att ha förlorat våra själar som vi måste hålla tyst om, smärtan hos varje omplanterade rötter som längtade efter fosterjorden”


Titel: Drömhjärta
Författare: Cecilia Samartin
Serie:
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 422
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Broken paradise / Ghost heart
Översättare: Torun Lidfeldt Bager

Förlag: Bazar
ISBN: 978-91-7028-195-2
Utgivningsår: 2012 (2004)
Format: Pocket

Första meningen: Värmen är det jag älskar mest, hur den tränger sig in och sprider sig ut i fingertopparna och tårna tills det känns som om jag är en del av solen, som om den växer inuti mig.
Handling: Kusinerna Nora och Alicia växer upp på 1950-talets Kuba, en paradisö för två små flickor från välbeställda familjer. De är bästa vänner som delar lekar och drömmar, men när Fidel Castro griper makten förändras allting hastigt och de tvingas skiljas åt. Nora flyr med sin familj till USA, medan Alicia under Castros regim får uppleva hur det en gång så lyckliga livet i Havanna nu gränsar till fattigdom och nöd. Efter många år mäktar Nora inte längre med att nöja sig med att läsa Alicias brev. För att hjälpa sin sjuka väninna måste hon återvända till ett ofattbart fattigt Kuba, där varje dag är en kamp och där hungern driver människor till desperata handlingar.

Mitt omdöme: Jag var väldigt hoppfull inför den här boken. Den verkade otroligt vacker.
Med facit i hand är jag jättenöjd. Det var en fantastisk historia. Det är ett jämt flöde hela tiden som får mig att vilja fortsätta läsa tills jag nått sista sidan. Jag sträckläste. Språket är vackert och sagolikt, fyllt med visdom.
På slutspurten när jag verkligen etsats mig fast blev jag så berörd att tårar fyllde mina ögon vid flera tillfällen, och det är nog inte så vanligt. Det är det jag menar med att det är en vacker historia, det fanns så många betydelsefulla insikter om livet.
Egentligen vet jag inte varför den inte får toppbetyg av mig. Det är nog bara en personlig preferens. Kanske saknas lite, bara lite, mer från karaktärerna. Jag hade velat fastna mer för Nora, eftersom boken är mer centrerad kring henne, komma närmare hennes tankar och känslor. Men förutom det, tycker jag verkligen att den ska läsas! Drömhjärta finns med på min favorithylla.

Mitt betyg: 4 av 5