Handling
Genom Kinas långa historia har konflikten mellan de krav som samhället ställer på den enskilde medborgaren och individens krav på självförverkligande satt djupa spår i litteraturen. I Andarnas berg, som publicerades 1990, behandlar författaren bland mycket annat ett existentiellt dilemma: människans trängtan efter det absoluta oberoende som ensamheten skänker ställs mot hennes trängtan efter den värme och gemenskap som ”den andra” eller ”de andra” kan skänka, en berikande gemenskap som samtidigt hotar individens integritet och därför ofelbart utmynnar i något slags maktkamp.
   Författarens starka känsla av främlingsskap i det politiserade samhället fick honom att i början av 1980-talet söka upp undangömda trakter i sydvästra och södra Kina, där det då ännu fanns spår av primitiva kulturer, urgamla schamaqnistiska kultbruk och daoistiska föreställningar. Skildringen av dessa kulturer är späckad med antropologiska iakttagelser, filosofiska betraktelser och framför allt vidunderliga skrönor, som för tanken till de traditionella kinesiska historieberättarnas repertoarer. Romanen Andarnas berg, och flera av Gao Xingjians berättelser och dramer, rymmer en djup och stundom mycket dråplig humor.

Kommentar
När jag såg den här maffiga boken kunde jag inte släppa den ifrån mig. Titeln talade till mig. Jag älskar berg. Sedan älskade jag Isabel Allendes Andarnas hus. Vart nu likheterna sedan skulle finnas får ni låta bli att fråga. Men Andarnas berg lät så lockande för mig. Jag är också väldigt intresserad av Kina och de andra komponenterna som boken tycktes bestå av. En antropologisk och filosofisk upptäcktsfärd som författaren gör.

När jag kollade lite på vem det kunde vara, författaren alltså, bidrog det bara ännu mer till att jag inte kunde lämna ifrån mig boken. Han verkade kunna det här med att skriva efter allt han hade producerat. Så jag plockade åt mig boken. Sedan insåg jag ganska snabbt att det här blir mycket nytt för mig att ta del av. Jag bad om det! Vartannat kapitel är skrivit i du-form, där du-et tydligen är densamma som huvudpersonens jag-form i de andra kapitlen. Det är bara ett sätt för författaren att känna sig mindre ensam. Men jag vet inte. Jag tror jag under nästan hela boken försökte komma underfund med vad som egentligen var vad och vad det hela gick ut på! Väldig märkligt. På något sätt var det ändå något givande över det hela. Uppenbarligen, eftersom jag höll mig kvar genom alla sidor. Men då och då ges små svar till mig som läsare. Men så när han mot slutet säger att det inte finns något svar, att det aldrig kan finnas något slut, att resan pågår i det oändliga (d.v.s romanen) blir jag lite missnöjd. Den här boken var då inte min vanliga-västerländska-dramaturgiskt-snyggt-sammansatta-historia…

Det är oerhört svårt att svara på om jag är nöjd eller inte. Både och skulle jag säga. Det var kul och intressant att läsa Andarnas berg. Ett bra och annorlunda komplement mot den vanliga läsningen. Däremot känner jag igen sedan en annan (liknande), i och för sig japansk, författare, nämligen Haruki Murakami. Som jag gillar. Men här var det ännu mer text med sexuella ingredienser. Är det något med kulturen i den delen av världen eller. Jag blir ju fundersam och vet varken vad som är sant eller inte, om nu den där kvinnan som förekommer i boken är på riktigt eller om också det är något påhittat för att hålla författaren sällskap. Inte gjorde den här boken mig klok heller! Men det kanske är poängen…

Jag trodde också att jag skulle få en inblick i författarens upptäcktsfärd när han söker sig till mer primitiva kulturer och visst förekommer det en hel del mellan varven. Men i efterhand var det nog lite för tungt och otydligt för mig. Svårt. Jag ska nog läsa en reportagebok i stället för det ändamålet.