Bokrecensioner, Författare, Jan-Philipp Sendker

Bokrecension x 2 – Viskande skuggor & Ensamhetens språk


Författare: Jan-Philipp Sendker

Handling: Viskande skuggor: Journalisten Paul Leibovitz lever ensam i sitt hus på en liten ö utanför Hongkong. Isoleringen är frivillig, han sörjer sin döde son och vill behålla sina minnen av honom så rena som möjligt. Under en pilgrimsvandring möter han en amerikanska, Elisabeth Owens, vars 30-årige son försvunnit – och i värsta fall mördats – under en affärsresa i Kina. Paul bestämmer sig för att hjälpa Elizabeth att lösa mysteriet. Han kontaktar Zhang, en vän inom säkerhetspolisen, och tillsammans börjar de följa spåren som leder dem allt längre in i Kinas undre värld, en värld som befolkas av människor som inte väjer för någonting.

Ensamhetens språk: I den andra delen i Jan-Philipp Sendkers Kinatrilogi får vi återknyta bekantskapen med den amerikanska journalisten Paul Leibovitz. Kärleken till den kinesiska flickvännen Christine har fått honom att glömma sorgen över den döde sonen, och hans trivs allt bättre med sitt liv i Hongkong. Men en dag får Christine ett brev från sin bror som leder dem in på farliga vägar. Brodern berättar att hans lilla by utanför Shanghai har drabbats av en mystisk sjukdom och ber om deras hjälp. När Paul och Christine kommer dit upptäcker de en miljökatastrof som ingen vill ta ansvar för. Det kinesiska samhället präglas av cynism, maktmissbruk och korruption, men Paul är fast besluten att ta upp kampen för rättvisa, trots faran både för relationen till Christine och hans eget liv.

Kommentar:  Det var även samma historia med dessa böcker, jag hade ”råkat” köpa bok nummer två i en serie för sitt fina omslag och passade då på att lyssna på bok nummer ett hos storytel. Nu har jag dock tagit del av dem båda.
Jag gillar de här böckerna! De känns som något särskilt eget med författarens finstämda ton och sätt att tolka och berätta historier på. Det är så vackert och vist. Visst kanske det kan bli smörigt ibland men jag tycker inte det. Sedan gillade jag också den lilla touchen av en deckargåta i dessa böcker. Ett nytt element som fräscharade upp och höll mig spänd inför det som hände. Dessutom hjälper nog också att jag är fascinerande av kulturen kring dessa miljöer som böckerna utspelar sig kring. (Däremot störde jag mig lite på uppläsaren för den första boken. Jag hade ökat hastigheten, men insåg en bit in att jag behövde öka den ännu mer. Men det var lite segt och tradigt, eller knepigt, läst på något sätt, men kanske är en småsak.)

I den första boken blev jag berörd av huvudpersonens relation till sin son, och i den andra för hans relation till sin käresta. Väldigt fina böcker med sina inslag av vacker romantik och mer politiskt maktspel, två historier som överraskade mig.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner, Författare, Yeomni Park

För att kunna leva av Yeonmi Park

Titel: För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet
Förlag: Massolit
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 286

Baksidetext: Yeonmi Park drömde inte om frihet när hon flydde från Nordkorea. Hon visste inte ens vad frihet innebar. Det enda hon visste var att hon flydde för livet, att om hon och hennes familj stannade kvar skulle de dö – av svält, eller sjukdom, eller till och med genom avrättning. Det här är berättelsen om Parks kamp för att överleva i en av världens mest brutala och slutna diktaturer. Vi får följa författaren från uppväxten i den nordkoreanska gränsstaden Hyesan till flykten till Sydkorea via Kinas undre värld av människosmugglare och trafficking; och hur hon sedan utvecklas till en ledande människorättsaktivist – innan hon ens fyllt 21. För att kunna leva är en stark, insiktsfull och angelägen inifrånskildring av en tillvaro som hittills mestadels har varit dold för omvärlden.

Mina kommentarer:

Jag är mycket tacksam för två saker: att jag föddes i Nordkorea och att jag lyckades fly från Nordkorea. Båda dessa händelser formade mig, och jag skulle inte byta dem mot ett vanligt, rofyllt liv. Men historien handlar inte bara om hur jag blev den jag är i dag. s.19

Den här boken är så oerhört stark. Det är så ofattbart det som Yeonmi har varit med om, att det ens har skett, och fortfarande sker. Det går inte att föreställa sig hur grymt det är. När jag läste så var det bara den ena hemskheten efter den andra och jag ville bara gråta när jag läste, på så många sidor, men på något sätt hölls det tillbaka eftersom boken är skrivet på det sättet. Hon berättar om vad som hände, allteftersom, och även om hon nämner att det var otroligt tufft och orättvist såhär i efterhand, så finns det en distans som gör at jag håller mig på ytan. I vilket fall berör det mycket.

För mamma är det fortfarande en plågsam historia som lever djupt, djupt inom henne. Än idag känner hon skuld över att hon inte kunde njuta mer av min barndom; hon var alldeles för upptagen av att skaffa tillräckligt med mat åt oss. s.58

Jag ska sent glömma den här boken. Nu när jag skriver det här så flimrar det förbi en massa scener fylld med orättvisor, svält, förvirring, förnedring, omöjliga val och så hennes enorma kämparglöd och framåtanda. Den bar henne långt, och gör det fortfarande, nu när hennes livssituation är annorlunda (men ändå fylld av utmaningar).

Samtidigt som det är såhär tufft är det också väldigt lärorikt och ett bra tillfälle att få en inblick i en värld som ser så olik ut från ens egen. Visst sker det lite titt som tätt, men det blir ju en helt annan sak när det berättas utifrån huvudpersonen själv som dessutom har upplevt vartenda litet steg som det står om (och ja, den är riktigt bra skriven också).

Det är klart att jag rekommenderar den här boken!

Bokrecensioner, Författare, Gao Xingjian

Andarnas berg av Gao Xingjian

Handling
Genom Kinas långa historia har konflikten mellan de krav som samhället ställer på den enskilde medborgaren och individens krav på självförverkligande satt djupa spår i litteraturen. I Andarnas berg, som publicerades 1990, behandlar författaren bland mycket annat ett existentiellt dilemma: människans trängtan efter det absoluta oberoende som ensamheten skänker ställs mot hennes trängtan efter den värme och gemenskap som ”den andra” eller ”de andra” kan skänka, en berikande gemenskap som samtidigt hotar individens integritet och därför ofelbart utmynnar i något slags maktkamp.
   Författarens starka känsla av främlingsskap i det politiserade samhället fick honom att i början av 1980-talet söka upp undangömda trakter i sydvästra och södra Kina, där det då ännu fanns spår av primitiva kulturer, urgamla schamaqnistiska kultbruk och daoistiska föreställningar. Skildringen av dessa kulturer är späckad med antropologiska iakttagelser, filosofiska betraktelser och framför allt vidunderliga skrönor, som för tanken till de traditionella kinesiska historieberättarnas repertoarer. Romanen Andarnas berg, och flera av Gao Xingjians berättelser och dramer, rymmer en djup och stundom mycket dråplig humor.

Kommentar
När jag såg den här maffiga boken kunde jag inte släppa den ifrån mig. Titeln talade till mig. Jag älskar berg. Sedan älskade jag Isabel Allendes Andarnas hus. Vart nu likheterna sedan skulle finnas får ni låta bli att fråga. Men Andarnas berg lät så lockande för mig. Jag är också väldigt intresserad av Kina och de andra komponenterna som boken tycktes bestå av. En antropologisk och filosofisk upptäcktsfärd som författaren gör.

När jag kollade lite på vem det kunde vara, författaren alltså, bidrog det bara ännu mer till att jag inte kunde lämna ifrån mig boken. Han verkade kunna det här med att skriva efter allt han hade producerat. Så jag plockade åt mig boken. Sedan insåg jag ganska snabbt att det här blir mycket nytt för mig att ta del av. Jag bad om det! Vartannat kapitel är skrivit i du-form, där du-et tydligen är densamma som huvudpersonens jag-form i de andra kapitlen. Det är bara ett sätt för författaren att känna sig mindre ensam. Men jag vet inte. Jag tror jag under nästan hela boken försökte komma underfund med vad som egentligen var vad och vad det hela gick ut på! Väldig märkligt. På något sätt var det ändå något givande över det hela. Uppenbarligen, eftersom jag höll mig kvar genom alla sidor. Men då och då ges små svar till mig som läsare. Men så när han mot slutet säger att det inte finns något svar, att det aldrig kan finnas något slut, att resan pågår i det oändliga (d.v.s romanen) blir jag lite missnöjd. Den här boken var då inte min vanliga-västerländska-dramaturgiskt-snyggt-sammansatta-historia…

Det är oerhört svårt att svara på om jag är nöjd eller inte. Både och skulle jag säga. Det var kul och intressant att läsa Andarnas berg. Ett bra och annorlunda komplement mot den vanliga läsningen. Däremot känner jag igen sedan en annan (liknande), i och för sig japansk, författare, nämligen Haruki Murakami. Som jag gillar. Men här var det ännu mer text med sexuella ingredienser. Är det något med kulturen i den delen av världen eller. Jag blir ju fundersam och vet varken vad som är sant eller inte, om nu den där kvinnan som förekommer i boken är på riktigt eller om också det är något påhittat för att hålla författaren sällskap. Inte gjorde den här boken mig klok heller! Men det kanske är poängen…

Jag trodde också att jag skulle få en inblick i författarens upptäcktsfärd när han söker sig till mer primitiva kulturer och visst förekommer det en hel del mellan varven. Men i efterhand var det nog lite för tungt och otydligt för mig. Svårt. Jag ska nog läsa en reportagebok i stället för det ändamålet.

Lingshan | Atlantis | 2000 (1990) | 91-7486-517-X | 556 sidor
Bokrecensioner, Författare, Jojo Moyes

Det skyddande regnet av Jojo Moyes

Titel: Det skyddande regnet
Författare: Jojo Moyes
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 330
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Sheltering Rain
Översättare: Ann Björkhem
Förlag: Forum
ISBN: 91-37-12034-4
Utgivningsår: 2003 (2002)
Format: Inbunden

Första meningen: Sedan kysser ärkebiskopen drottningens högra hand.

Handling: Hongkong 1953. Det är drottning Elizabeth II:s kröningsdag och i kronkolonin firas händelsen med ett stort party. Alla är där, även unga Joy Leonard – trots att hon inte alls är road av umgänget på britternas ständiga fester. Men just den här kvällen blir annorlunda. I festernas yra blir Joy plötsligt blixtförälskad och inom ett dygn är hon förlovad, med en man hon egentligen inte alls känner…
   Fyrtio år senare är Joy bosatt på en stor lantegendom i södra Irland. En dag hör hennes dotter Kate av sig från London och ber att få skicka sin egen bångstyriga tonårsdotter till Irland. Med viss tvekan säger Joy ja.
   Besöket får oanad betydelse för alla inblandade. Medan storstadsflickan Sabine lär känna livet på gården får Joy anledning att tänka tillbaka på sitt liv, på det förflutna, på sitt äktenskap och på Kate som en gång lämnade hemmet så brådstörtat. Då Kate besöker dem är tiden mogen för uppgörelse, avslöjanden och möjligen för försoning.

Mitt omdöme: Det här är den första boken som jag läser av Jojo Moyes. En författare som jag har hört mycket av på senaste tiden, men inte just den här boken av henne. Just därför hade jag inga större förväntningar inför läsningen av den. Boken är också hennes debut, så jag tog det med en nypa salt.

Det gjorde jag också rätt i. För jag tycker inte att boken var någon höjdare. Handlingen känns splittrad och jag kommer inte nära karaktärerna. När de har utvecklats från den ena dagen till den andra så hänger jag inte med, jag skulle gärna velat vara där med dem när de steg in i sitt nya jag. Det känns som om Moyes velat ta med mycket men inte riktigt fått till det. Det är tre generationer kvinnor och tre länder, på 300 sidor. Det blev hackigt och det hanns inte med att komma inpå djupet. Jag tycker dessutom att språket var väldigt tråkigt.

Nu låter jag väldigt skeptisk men jag får hoppas att hennes mer uppmärksammaste böcker på senare år är något bättre. Det var egentligen ingen konstig läsning mer än att jag tyckte det gestaltades ganska platt.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Irland, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Bokrecensioner, Författare, Henning Mankell

Kinesen av Henning Mankell

Titel: Kinesen
Författare: Henning Mankell
Serie: –
Genre: Deckare
Antal sidor: 581
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Leopard förlag, Pocketförlaget
ISBN: 978-9186067-55-7
Utgivningsår: 2008
Format: Pocket

Första meningen: Skare, sträng kyla.

Handling: I den lilla byn Hesjövallen har 19 människor slaktats på det mest bestialiska sätt. Alla är mycket gamla och de har gått en fruktansvärd död tillmötes. Undantaget är en 12-årig pojke som dödats i sömnen. Polisen säger att endast en fullständig vettvilling kan ha utfört något så fruktansvärt. Det enda spår som finns efter gärningsmannen är ett rött sidenband som hittats på mordplatsen.
   När domaren Birgitta Rosling läser om dådet inser hon att hon är släkt med några av offren. Och ju mer insyn hon får i utredningen desto säkrare blir hon på att detta inte är en galnings vansinnesdåd. När hon försöker ta reda på vad som egentligen hänt i den lilla byn dras hon aningslöst in i et världspolitiskt spel där hennes eget liv är hennes insats.

Kommentar: Jag fick reda på att Henning Mankell avlidit här om veckan, så otroligt tråkigt att det var cancer som avslutade hans liv tidigare än tänkt. Må han vila i frid. Men som den författare han är kom jag att tänka på en av hans böcker som jag har i bokhyllan, oläst, och ville genast välja den härnäst. Samtidigt kan jag känna att sånt där är så tragiskt, att det inte är förrän efter hans död som det blir aktuellt att läsa hans verk… men bättre sent än aldrig. Jag ska dock medge att kriminalromaner och deckare inte är min smak, men det var ändå något hos den här boken som lockade när jag köpte den för en massa år sedan.

Fick också höra att författaren skriver kriminalromaner mer samhällskritiskt och involverar historien i ett bredare perspektiv, till skillnad från de flesta andra i genren som mest handlar om ett dåd och en polis med ett trassligt kärleksliv. Så därför kändes Mankell som en brygga mellan mig och denna typ av genre.

Men nog om detta, vad tyckte jag om Kinesen då?

Alltså, det var en sån otrolig upplevelse att få läsa den! Vilken resa. Fascinerande och otroligt intressant. Jag blev lite golvad. Väldigt överraskad.

Möjligen var boken en aning lång, samtidigt som jag undrar om den hade varit densamma om den hade kortats av. Nu har jag fått tagit del av så otroligt mycket. Det är en enorm komplexitet. Boken är väldigt skickligt uppbyggd.

Jag gillar hur den är skriven. Det är ett naturligt fly och lätt att fastna. En dold spänning som smyger sig på och gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken. Måste också säga att jag blev förtjust över att kapitlen ibland avslutades med en kort miljöbeskrivning. Det var en skön kontrast till de ibland olidligt spännande avsluten som får en att tappa andan.

Boken är så mycket mer än ett brutalt mord i en svensk by, och en svensk domare som blir involverad. Det handlar om Kina och dess maktposition, och vad det innebär. Det är många tankar som väckts när jag läst boken. SPOILER (markera om du redan läst boken) om inte det som hände med Ya Ru i slutet hade hänt, så hade var varit rädd för den där mannen och alla kineser precis som Birgitta var…

Mitt betyg:

HÄR finns en smakbit.