Bokrecensioner, Emma Karinsdotter, Författare

Bokrecension – Tusen stjärnors ö

Författare: Emma Karinsdotter
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 269

Handling
Hur överlever man när någon man älskar dör? Genom 11-åriga Tigris ögon får vi inte bara se sorgen på nära håll utan också hitta vägar till att gå vidare – med hjälp av fantasi och en gnutta magi. Tusen stjärnors ö är en äventyrsberättelse som träffar rakt i hjärtat.

Tigris och hennes pappa har levt ensamma i nästan alla år. Och pappan saknar Tigris mamma så mycket att han inte kan fungera utan henne.

De har precis flyttat till en mindre lägenhet när Tigris upptäcker en märklig låda med mammas namn i flyttröran. En magisk låda? Tigris kryper ner i den och somnar … och vaknar upp i en helt annan värld! Tusen stjärnors ö liknar inget hon sett förut. Där finns Ariann med sina sånger, där finns stjärnstenarna och Leo med sina molnfår. Och det bästa av allt – där finns spår av Tigris mamma! Men på ön finns också Skuggan som har börjat släcka alla de stjärnor som ger ön liv, och där finns den livsfarliga Förstenade skogen, dit Tigris mamma gått och sedan försvunnit …

Med absolut gehör för Tigris tankar skildrar Emma Karinsdotter en familjs sorgeprocess efter en älskad familjemedlem, men också hur man hittar vägar att gå vidare. Om debuten Lisbet och Sambakungen flörtade med Pippi Långstrump och Karlsson på taket, är Tusen stjärnors ö snarare en samtida pendang till Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio men med en alldeles egen röst.

Kommentar
Tänk så bra när jag ibland blir insnöad på olika ämnen/genrer/typer av böcker och ramlar över små pärlor. Den här var underbar. Det är egentligen sällan man dras med så i en historia så som jag gjorde med denna. Det var så väl berättat och uppbyggt och jag levde mig verkligen in i alla frågetecken och den situation som Tigris var i, kände med henne och kände spänning, nyfikenhet och fascination som läsare, men också det som utgör temat – sorgen.

Betyg: 5 av 5

Bokrecensioner, Elin Anna Labba, Författare

Bokrecension – Herrarna satte oss hit

Författare: Elin Anna Labba
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 190

Handling
Vinnare av Augustpriset 2020 för Årets svenska fackbok!

För hundra år sedan inleddes tvångsförflyttningarna av renskötande samer i Sverige. Myndigheterna kallar lösningen för en dislokation, men på samiska föds ett eget ord; Bággojohtin, tvångsförflyttning. De första som tvingas iväg lämnar sina hem i tron att de ska få komma tillbaka.

Bakgrunden är att Norge har blivit en egen nation. Att människor flyttar över gränsen med renar är ett rött skynke för den norska staten som vill ha markerna för sina landsmän. 1919 kommer Sverige och Norge överens om att begränsa hur mycket ren som får flytta över gränsen och i och med det inleds tvångsförflyttningarna av ett stort antal renskötande familjer. Det blir också inledningen på ett mörkt kapitel i Sveriges historia.

Herrarna satte oss hit berättar nu historien genom de tvångsförflyttades ögon. Elin Anna Labba har samlat berättelser, foton, brev och jojktexter, och fram träder en kör av röster från de som inte längre kan berätta. Boken skildrar ett hårt liv, renar som går förlorade när de vänder norrut mot tidigare marker, barn som lämnas till släktingar och sedan blir kvar. Sorg som tystas men ändå förs vidare.

Kommentar
Jag tror jag hade haft mer behållning av att läsa den här boken, nu lyssnade jag på den. Vad jag förstod finns mer att se i den än själv texten. Men jag tyckte den var ”mysig” att lyssna på. Extra plus med författaruppläsning för den rätta känslan. Tyckte den verkade fin. Boken gav mig lite insikt och det kändes vemodigt, med det som drabbade dem. Tänkvärt förstås.

Betyg: 4- av 5

Bokrecensioner, Författare, Jenny Jägerfeld, Mats Wahl, Sylvain Neuvel

Tre böcker jag inte slutförde

Jag är inte alls längre lika benhård på att läsa ut de böcker jag börjar på. Oavsett om jag läst 20, 50 eller 250 sidor. Ger den mig inget och jag känner att jag inte bryr mig om vad som händer i historien, då skjuter jag den ifrån mig. Här är tre böcker jag började läsa men som inte behöll mig hela vägen.

Ryttarna läste jag ca 90 sidor på. Den kändes förstås spännande och ganska länge fanns det ett sug att reda ut vad det var för värld och situation. Gillade ju att det fanns hästar. Och det här dystopiska. Men efter en ganska bra bit in hade jag fortfarande inte fått kläm på något som verkligen högg tag i mig. Medveten om detta försökte jag hitta något intressant, men nej, historien fallerade för mig.

Sovande jättar är en bok jag spanat in länge och verkligen ville läsa nu när jag lånat den också innan jag började nästa skrivomgång. Den verkade ohyggligt spännande. Och prologen var bra nog tyckte jag, detta blir bra. Men sedan förstod jag att sättet den var berättad på var i en annan form, som intervjuer. Intressant, kan tyckas, och vid ett annat tillfälle skulle jag säkert finna det givande hela vägen men den här gången gick det inte. Läste sådär 50 sidor och det var verkligen helt okej, men ifrågasatte berättarsättet och tänkte att om inget häpnadsväckande avslöjades snart, då slutar jag. Och ingenting hände. Inte intressant nog för mig, så då tackade jag för inkänningen.

Här ligger jag och blöder var en bok jag hade med på min boktolva. Jag har blivit väldigt nyfiken på ungdomsböcker, tycker många kan vara otroligt bra just för att jag gillar närvaron och drivet i dem. Allt kan kännas så mycket starkare. Den här läste jag över 200 sidor i, men avslutade där vid halva boken. Lite märkligt kan tyckas men alltsammans blev lite för ungdomligt för mig. Den var härlig, personlig och skojig i början och intressant nog en bit in men sedan räckte det för mig.

Bokrecensioner, Författare, Robert Jordan

Bokrecension – Tidens hjul (book 1)

Titel: Farornas väg / Tidens hjul
Författare: Robert Jordan
Serie: Sagan om drakens återkomst / the wheel of times
Förlag: Storyside
Utgivningsår: 2016 (1990)
Antal timmar: 18 h / 22,5 h

Handling (Farornas väg)
Farornas väg inleder ett fantasy-epos fyllt av berättarglädje och hisnande äventyr i en värld som trots magi och skrämmande varelser känns lika levande som vår egen. Fem ungdomar, en marknadsgycklare och två medlemmar ur Aes Sedais gåtfulla orden flyr från en liten by i civilisationens utkant för att söka nå Tar Valon, ordens legendariska huvudsäte. Ondskans hantlangare har dykt upp i det fredliga landet och vill ha ungdomarna i sitt våld. Endast i Tar Valon kan de känna sig säkra. Väl där hoppas Moiraine kunna ta reda på varför de fem är så värdefulla för Skuggornas Herre. Men tecken i tiden varslar om märkliga händelser. I denna värld är godheten komplicerad, liksom ondskan. De goda kan i en given situation vara lika farliga som de onda. Men ondskan vill total förstörelse, total makt och den märks inte alltid på ytan.

Handling (Tidens hjul)
Tidens hjul tar vid där Farornas väg slutar. En grupp människor som är på flykt undan sina fiender har splittrats. På olika vägar försöker de nu ta sig fram till Tar Valon, aes sedaiernas sägenomspunna stad, där de hoppas på skydd och på att finna svaret på frågan varför ondskans herre Ba alzamon jagar just dem.

Kommentar
Vad jag förstod det är dessa två böcker densamma som den första engelska boken, The eye of the world, så jag ville lyssna på båda när jag väl började. Men mer kommer det att bli, dessvärre verkar inte de sista delarna komma att översättas (men det är ett tag dit).

Då jag kommit mer in i fantasyvärlden igen och fick en nyfikenhet för att skapa min egna värld utifrån en idé jag fått, så har jag läst runt en hel del och då lade jag märke till att den här serien verkade vara en självklar klassiker. Den lät episk och fascinerande, och jag drogs till vad konceptet verkade vara.

Nu till vad jag tyckte. Det var väldigt mycket som hände, hela tiden kändes det som viktiga och betydelsefulla saker som undveks, lärde kännas eller ett uns om vad som komma skall – och allt kändes som blodigt allvar och det var så spännande. Fast samtidigt hade jag en smula svårt att få grepp, för det var så fasligt mycket, men samtidigt sådär fasligt tilldragande och intressant med hur alltsammans är uppbyggt och själva storyn.

Jag kommer återkomma till dessa, då när jag vill försvinna till ett storslaget äventyr.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner, Emma V Larsson, Författare

Bokrecension – Det stora skogsäventyret + Det stora tältäventyret

Författare: Emma V Larsson
Förlag: Idus
Utgivningsår: 2018 / 2020
Antal sidor: 57 / 72
Ålder: 6-9 år

Handling (skogsäventyret)
Vidar drömmer om att bli en stor äventyrare. På sin nioårsdag får han ett par vandringskängor och ett efterlängtat äventyr i present att tillsammans med familjen vandra i en nationalpark. Men den djupa urskogen gömmer många hemligheter och dagen blir mer äventyrlig än Vidar ens vågat drömma om.
Vem är det egentligen som spionerar på familjen och bara har fyra tår? Hur hjälper man en vilsen varg att hitta hem och vad är det för skumma typer som gömmer sig i trädens skuggor?

Handling (tältäventyret)
Äntligen ska Vidar ut och tälta för första gången, och dessutom med sin idol äventyraren My Modig! Men ön som de åker till är hotad och plötsligt är det upp till Vidar och My att rädda dess vackra natur. Men vem är det som smyger utanför tältet om natten, och stämmer legenden om ö-spöket?
Följ med på ett äventyr med stjärngnistrande natthimlar och sprakande lägereldar, en hemlig underjordisk värld och en spökgrotta där det kanske eller kanske inte finns ett kungahjärta begravet.

Äventyrliga Klubben är en serie med spännande barnböcker om friluftsliv, miljö, näräventyr och natur. 

Kommentar
När jag såg dessa böcker blev jag genast nyfiken och drogs till dem. Jag är ganska inne på frilufsande nuförtiden och alltid har min dotter med mig, så i den farten följer bokintresset med. En aning också för att känna på om jag själv skulle vilja skriva något liknande, men jag är tveksam 🙂 Det är en konst.

Dessa är så väldigt fina. Det är fantastiskt att jag kunde känna att det var givande att läsa dem trots att målgruppen är för rätt låga åldrar. Jag tyckte de var spännande, intressanta, lärorika och framförallt blev jag så glad över de fina budskapen och att det kretsade kring små varelser och annat som just barn ännu har fallenhet för att roas av och med.

Betyg: 4 av 5

Bokrecensioner, Carsten Jensen, Författare

Bokrecension – Vi, de drunknade

Författare: Carsten Jensen
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: strax över 700

Handling
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Kommentar
Den här boken har jag läst i ett readalong tillsammans med Littermentärt. En mycket uppskattad bokaktivitet för att ta sig igenom en tegelsten som denna. Veckouppdateringarna går att läsa här, del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5. Det här är något jag gärna gör om, om än med en något kortare bok kanske, eller mer ”modern”. Mycket om vad jag tyckte om boken går att läsa om mina små tankar där, för det mesta skulle jag säga att de är ganska spoilerfria, även om jag berättar hur jag upplever läsningen och därmed ”avslöjar” förlopp.

För det första är den här en maffig bok, med så mycket text, som jag ibland förlorar mig i då jag inte fick grepp om alltsammans. Det är så mycket, och storslaget på sina håll och det har jag tänkt att det kanske blir till priset av att jag inte dras till karaktärerna så som jag önskar. Som ska spänna sig över en längre tid med havet som ständig följeslagare. Både som grym medpartner men också oemotståndligt fascinerande och tilldragande i sin skönhet och kraft och med aldrig sinande äventyr.

Däremot har språket varit med från början till slut som något väldigt givande och intressant. Som varit vackert och poetiskt, inkluderat många parametrar med referenser till deras situation, havet och livet i stort. Och mellan varven har det varit spännande att följa personerna, vad de råkar ut för och ger sig an. Så på ett sätt tycker jag boken är läsvärd, även om jag har svårt för böcker som ska vara så långa om de inte lyckas behålla mitt intresse som jag då tycker att det krävs.

Betyg: 3 av 5

Bokrecensioner, Författare, Stina Jackson

Bokrecension – Ödesmark

Författare: Stina Jackson
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 346

Handling
Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …

Efter sitt stora genombrott med debutboken ”Silvervägen” återkommer nu Stina Jackson med en lika tät som berörande berättelse om människors bundenhet till en plats och till varandra, om hur våldsamt starka banden kan vara – och om hur svårt det är att bryta mönster.

Kommentar
Herregud nu tycker jag mig se huvudpersoner som heter Liv överallt, men är det min dotters namn så lägger man förmodligen märke till varje spår av det…

Återigen är Jackson nominerad till årets bok. Jag var inte jätteförtjust i Silvervägen, men den här tycker jag mer om. Även fast jag hellre röstar på Där kräftorna sjunger (varje dag) 🙂

Hursomhelst. Eftersom jag lyssnade på den första boken av Jackson var det trevligt att få läsa och se orden den här gången. Så jag verkligen kunde förstå vilket fantastiskt språk det är. Hur oerhört välskrivet texten är, hur varje ord och mening berättar så mycket och vilket tryck och vilken känsla det skapar. Otroligt vackert skrivet i sin lågmälda grymhet. För här är det tryckande känslor som ligger under locket och pyr. Den spänningen och viljan att få veta mer hur det kommer sig att de tre, morfadern, dottern och hennes son fortfarande bor ihop, är ständigt närvarande och hungrande.

Även fast jag, som ni säkert kan känna igen vid det här laget, inte direkt dras till spänning och deckare är skönt med omväxling, så delarna som drog mer åt det hållet, utan att nämna vad, föll inte riktigt mig i smaken. Men jag gillar hur Jackson berättar en sådan historia på sitt egna sätt.

Däremot tycker jag att det, en bit efter hälften ungefär, falnar lite. Alltsammans känns som att det går fortare, efter allt som byggts upp, och upptrappningen blir jag pyttelite snopen av, just för att jag ”inte hängde med” – med tanke på hur jag upplevde historien och berättandet innan det. En aning besviken kanske. Men det här var ändå en otroligt välkomponerad och intressant historia.

Betyg: 4- av 5

Bokrecensioner, Författare, Rune Larsson

Bokrecension – Löparglädje

Författare: Rune Larsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 235

Handling
Funderar du på att börja springa, men har svårt att komma igång? Eller har du redan sprungit ett tag och vill ta din löpning till en ny nivå? Är du trött på intervaller och vill få idéer till nya löppass? Kanske är du nyfiken på vad som krävs för att ställa upp i ett tävlingslopp eller ett ultradistanslopp?

Rune Larsson, en av Sveriges mest kända ultradistanslöpare, delar här med sig av sin kunskap och sina erfarenheter från ett helt liv med löpning. Han reder ut vilken utrustning du behöver, vilka olika sorters löpträning som finns och diskuterar träningsupplägg för såväl nybörjare som elitlöpare. Han berättar också om mental träning och ger konkreta råd om hur du kan lägga upp strategin inför olika lopp.
Runes filosofi är att löpträning ska vara så enkel och livsbejakande som möjligt oavsett om du siktar mot eliten och vill springa dig till meriter på ultradistans eller precis har börjat löpträna, är det viktigt att du hittar löparglädjen!

Rune Larsson har vunnit det 246 kilometer långa Spartathlon tre gånger, rott över Atlanten och sprungit tvärs över Amerika utan support. Idag är han en flitigt anlitad föreläsare.

Kommentar
Rune Larsson är en av mina förebilder för löpning och långdistans, även om jag aldrig sprungit längre än en halvmara. Men hans lediga och skojiga inställning till att springa kan man bära med sig ändå. Vad som är och vad som gör att det blir så bra för sig med att springa. För en själv kan ju fem kilometer kännas långt ibland, men framförallt under långpassen. Han har varit till stor hjälp för att föra med mindre press och mer glädje springandet, framförallt hans pass om äventyrslöpning. I den här boken finns det allra mesta som jag hört och läst om honom och mycket mer därtill, det var verkligen inspirerande och mängder med tips och tankesätt för löpning och långdistans.

Betyg: 5 av 5

Bokrecensioner, Författare, Selma Lagerlöf

Bokrecension – Gösta Berglings saga

Författare: Selma Lagerlöf
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2011 (1891)
Antal timmar: 16 h 3 m (434 sidor)

Handling
”Äntligen stod prästen i predikstolen…” Med detta klassiska citat inleder Selma Lagerlöf sin storslagna debutroman från 1891. I centrum står den försupne prästen Gösta Berling, som efter att ha predikat onykter avsatts från sitt ämbete. Uppgiven och desillusionerad ämnar han supa ihjäl sig, men räddas till livet av den barska och karismatiska majorskan på Ekeby. Han upptas i den brokiga skara kavaljerer som majorskan håller sig med och ett muntert, sorglöst leverne tar sin början. Den vackre Gösta sätter många kvinnohjärtan i brand, och brinner själv för kärleken och kvinnorna. Men föremålen för hans ömma låga växlar ständigt… ”Gösta Berlings saga” är en mustig skröna från författarinnans älskade Värmland, präglad av både burlesk humor och djupt allvar. Genom hela berättelsen löper en vemodig insikt om människans otillräcklighet och kärlekens förgänglighet.

Kommentar
En klassiker som jag framförallt kände att jag ville läsa, och mer av författaren, sedan jag läste biografin över Selma Lagerlög av Anna-Karin Palm.

Jag är glad att jag har gjort det nu. Eller lyssnat. Den förvånade mig lite, på ett bra sätt. Jag kan verkligen börja förstå storslagenheten, det kändes också lite pampigt i berättandet. Lite gammalmodigt ibland förstås, men ändå kvickt och alldeles närvarande och det var både vackert och tänkvärt.

Betyg: 4 av 5

Anna Jakobsson Lund, Bokrecensioner, Författare

Bokrecension – Blynätter

Författare: Anna Jakobsson Lund
Förlag: Annorlunda Förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 417

Handling
Elsa Madigan är bara ett lyckat uppdrag ifrån att äntligen avancera i rövarbandet. Men en papperslapp med några bleknade ord får henne att riskera allt.

Finn Gailis sägs vara den starkaste reliktämjaren i sju socknar. Han hoppas att det ryktet ska skydda honom. Att ingen ska förstå hur skör hans kraft egentligen blivit.

Jeroen Albring är folkdomare, svuren att stå på sanningens sida. Men för tio år sedan dömde han en oskyldig. Snart kommer det att få konsekvenser.

Under blynatten korsas folkdomares och rövares vägar. Mötet sätter igång en kedja av händelser som hotar att slå sönder världen. Blynätter är första delen i Metallsviten. En historia om svek, vänskap och magi.

Kommentar
Den här boken läste jag under fantastiskaton. Den finns även med på min boktolva. Jag gruvade mig lite att börja på den, det var den sista boken jag plockade upp under läsmaratonet just för att jag byggt upp lite förväntningar och så många lovordat den.

Och hör och häpna, jag läste aldrig ut den. Jag läste strax över hälften, så jag försökte verkligen, men det gick inte. Jättetråkigt.

Generellt tyckte jag den saknade dynamik och något som fångade mig storymässigt och möjligen som jag tänkt ibland om andra böcker en liten förklaring på bara en mening, på exempelvis baksidan, att detta utspelar sig under ett ”alternativt trettiotal”. Då hade jag fått med mig en förklaring i början om vart det alternativt utspelade sig. En småsak, men jag vill kunna orientera mig. Det jag nämnde innan hade dock större betydelse.

Jag stannade upp flera gånger under läsningen och både kritiserade texten som aldrig grep tag i mig och även mig själv, om jag gjorde något fel som aldrig fastnade. För jag ville verkligen tycka om den här. Men på något sätt kände jag meningarna (och miljön) krångliga och varje stycke snarlikt, det blev lite som en gröt och inte direkt följsamt för mig.