Bokrecension – Kraftprovet

Författare: Christopher McDougall
Förlag: Outside press
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 359

Handling
Ät mer fett. Drick mindre vatten. Och vad du än gör – besök aldrig ett gym!
Christopher McDougalls träningsråd påminner inte om någon annans, och det gör inte hans böcker heller.
I bästsäljaren Born to Run – jakten på löpningens själ avverkade han ett ultramaratonlopp i Mexiko, och fick av bara farten miljontals människor världen över att börja springa annorlunda. I Kraftprovet – jakten på vår glömda kunskap om styrka och uthållighet tar han sig upp på Kretas sylvassa bergstoppar, där han finner helt nya insikter om människans fysiska och psykiska förmåga.
Christopher McDougall följer fotspåren efter det gäng som kidnappade en tysk general framför ögonen på tiotusentals fiende soldater, mitt under brinnande världskrig. Hur lyckades en misslyckad konstnär, en hobbypoet och några fåra herdar genomföra en sådan hisnande och krävande kupp? Sökandet efter svaret tar McDougall från slitna bakgator i London till brasilianska paradisstränder. Överallt möter han människor som bemästrar nutidens utman ingar med hjälp av urgamla metoder.

Born to Run fick läsarna att hoppa av löpbandet, ur sina skor och ut i naturen. På samma sätt kommer Kraftprovet – en hals brytande blandning av historieskildring och gonzoreportage – få dig att vilja klättra, simma, kasta och hoppa på ett sätt som du aldrig har gjort förut.

Kommentar
Författarens tidigare bok är en för mig i särklass favorit, den är fantastisk! Den revolutionerade min löpning vid tjugohundratretton, då jag bara sprungit något år, till att verkligen få till mitt löpsteg som jag haft sedan dess, och som passar mig ypperligt. Inte minst för att det blir/är så otroligt roligt att springa så enkelt i skog och mark. Men framförallt var den boken magisk att läsa, så engagerande och intressant, med sina olika former och ”sidospår”.

Så lite förväntningar hade jag på den här, bara lite. Och det gick ganska bra, men vid mitten kanske föll alltsammans in i spår som jag inte riktigt lockades av. Klart jag är mer intresserad av löpning som den löpare jag är än mer styrka och andra fantastiska utföranden.

Det fanns dock en betydande del med i den här historien som handlar lite om världskrigen och det är jag egentligen inte alls intresserad av. Däremot har den här författaren ett helt eget sätt att berätta och engagera som gör en så nyfiken och indragen i historien. Det handlade mer om en kupp och hur det ens var möjligt, och då kopplar han ihop historia med människans otroliga förmåga. Gillar verkligen och känner liknande för hans passion för om naturlighet i vår fysiska grund.

Intressant är dock att den engelska titeln har med hjältar i ordet. Då belyses boken ändå pyttelite annorlunda.

Men annars var den lika hänförande, dock om ämnen som jag inte lika mycket drogs till, fast inspirerad blev jag allt ändå.

Betyg: 3+ av 5

En oskyldig lögn av Sabine Durrant

Förlag: Louise Bäckelin förlag
Utgivningsår: 2018 (2016)
Antal sidor: 299
Rec.ex.: Från förlaget, tack!

Baksidestext: Några små vita lögner kan väl inte skada någon? Eller?
   Det börjar med en lögn. En banal liten lögn för att imponera på en gammal kompis från universitetstiden som Paul möter i en bokhandel. En lögn för att bli lite mer framgångsrik i vännens ögon. Sanningen är att han är en 42-årig misslyckad författare som hade sin enda succé för över tjugo år sedan.
   Nu är han på väg att förlora sin lägenhet, och utsikten att behöva flytta hem till mamma får honom att tacka ja till vännens middagsinbjudan, där han träffar den vackra änkan Alice. Hon har allt han vill ha, och nu tänker han bli en del av hennes liv. När han får möjlighet att följa med Alice och hennes vänner till Grekland är han mer än nöjd.
   Men i den grekiska hettan blir han alltmer insnärjd i sina lögner och kanske är han inte den enda som ljuger?

Mina kommentarer:
Den här boken dök oväntat upp i brevlådan, men det kan finnas en spänning i att plocka upp en bok som man annars inte hade tänkt läsa. Handlingen verkade tillräckligt intressant för mig.

Jag må säga att den här boken är lite konstig, men ändå inte. Den är lite annorlunda, och ändå är det just det som får mig fast. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på för huvudpersonen verkar inte direkt vara sund, eller hur jag ska uttrycka det. Eller är det bara så som det framställs? En nyfikenhet väcks i varje fall och en lust att reda ut alltsammans genom att läsa vidare.

Sedan trappas det upp eftersom och det var aldrig riktigt tråkigt att läsa den här boken, ganska så följsam och drivande så för mig var det ändå positivt, mest för allt det här ovissa som kändes spännande. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska tycka om slutet, en del av mig gillar det, överlag så gör jag det men en del utav det kanske var en smula för förklarande tror jag, lite för enkelt sätt att avsluta det på.

Men i det stora hela var En oskyldig lögn ändå en underhållande roman att läsa i sommarvärmen!

Och bergen svarade av Khaled Hosseini

”Jag fann en sorgsen liten älva, i skuggan av ett pappersträd.
Jag vet en sorgsen liten älva, som vinden blåste bort en natt.”

Titel: Och bergen svarade
Författare: Khaled Hosseini
Serie: –
Genre: Roman
Antal sidor: 361
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: And the mountains echoed
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 978-91-46-22428-0
Utgivningsår: 2014 (2013)
Format: Inbunden

Första meningen: Visst.





Handling: Det var Abdullah som uppfostrade henne, fastän han fortfarande var ett barn själv. När Pari var baby var det honom hon väckte om natten, det var han som gick omkring och vaggade henne i mörkret. När deras pappa inte längre kan försörja sin nya växande familj sätter han dottern i en kärra och vandrar genom öknen, från hemmet i den fattiga byn Shadbagh till den larmande storstaden Kabul. Här ska Pari få en ny tillvaro hos ett barnlöst par.
   När bandet mellan bror och syster bryts skapas en saknad som kommer att påverka mångas liv. Saknaden färdas med dem ut i världen, från Afghanistan till Paris, till San Francisco och till den Grekiska ön Tinos. Och den dag när syskonen möts igen, är det kanske redan för sent…

Mitt omdöme: Det känns lite tråkigt att behöva säga det, men trots att jag var förberedd på att den här boken kanske inte skulle vara lika bra som hans två tidigare, så fastnade jag ändå inte för den här. Tyvärr.

I grunden tror jag inte att den här typen av upplägg fungerar för mig (jag minns att jag läste en liknande bok och känslan blev densamma). När stora delar av handlingen sprids ut och omfattar fler personer, länder och årtionden får jag svårt att greppa och forma en relation till karaktärerna när jag inte upplever att det finns något spännande att följa.

Jag saknar det som Hosseini utmärkte sig för i de två tidigare böckerna (som jag älskade!). ”Och bergen svarade” var ganska mycket tragglande för mig vilket jag finner oerhört beklagligt.

Det jag ändå gillade mest är början och slutet. I början tyckte jag det var spännande och nytt. Jag blev nyfiken. Jag känner ju igen Hosseinis röst under läsningen även om den här boken är en helt annan mot de två tidigare. Inte för att de måste vara lika, men som som sagt så föll jag inte i samma utsträckning för denna.

Men jag vet att det finns andra som skulle göra det! Hosseini är en fantastisk berättare och hans böcker behövs läsas för att få en större glimt av Afghanistan och de människoöden som formas där, familjebanden och de felsteg som människan ibland kan göra.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit.

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Afghanistan, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.