Lillebror är här! En förlossningsberättelse

Den 23/3 klockan 01.16 kom den här lilla prinsen till världen! Som jag har längtat och väntat och så fantastiskt makalöst mysigt det är med ännu en liten plutt att nosa och pussa på ❤

Saker och ting har nu en liten anpassningstid innan jag ”har kläm” på allt och saker får bli som det blir i den takt det kräver nu med två barn. Men ett par recensioner i veckan kommer att dyka upp på bloggen, och eftersom kanske jag får in skrivandet också. Något jag förstås också vill, men som sagt, förståeligt nog får det ta sin tid. Min långläsning av The name of the wind ska jag försöka komma ikapp med också.

Jag tänkte nu skriva ihop ett inlägg där jag skriver av mig om hur det varit senaste veckan i denna omvälvande tid. Mestadels hur förlossningen gick (en sammanfattning finns längst ner i inlägget), men även de första dagarna hemma med storasyster och allt.

Jag tar det från början, när han ännu befann sig i magen. Han var beräknad den 3/4 och jag var beredd som sist att jag lär få vänta tills den dagen. Även om jag liksom då starkt hoppades och trodde att det skulle bli tidigare. Men den här gången var det än tydligare. Kanske för att det är andra barnet. Men jag hade tänkt att eftersom det förmodligen är en pojke så skulle det gå några dagar till ändå för att jag hört att de är lite sega 😉 Men med en flicka på 2,5 år hemma blev vardagen som gravid lite annorlunda än sist. Jag kände mest hela tiden, allra främst sista månaden, som om han skulle trilla ut. Typ. Det tryckte och hamrade nedåt något alldeles ofantligt ibland. Och ju mer veckorna gick desto känsligare blev kroppen. Så om jag gjorde något ”för mycket” fick jag mesa på i snigelfart eller helst lägga mig ner och vila. Däremot har jag haft en enklare graviditet mot sist med knappt någon foglossning, betydligt mindre sammandragningar (eller åtminstone att jag kunde promenera i nästan vanlig takt) och jag har försökt hålla igång med lite rörlighet och styrka och väldigt mycket ”vardagsmotion”.

Planen var att han skulle komma mellan 24/3 och 5/4 men ni kan ju förstå hur det går med sådana planer 😉 lillebror har förstås sina egna. För då på onsdagen skulle min mamma åka ner de 70 mil som skiljer oss för att kunna ta hand om storasyster när det blev dags. Men vi fick lite föraningar om att det kunde vara på gång så som tur var hann hon ta sig hit innan ändå – men det var allt med minsta marginal.

För det blev lite komiskt att jag söndagen den 21/3 gjorde en story på instagram där jag lite kort nämnde med bild att det var en alldeles lagom aktivitet för mig att sitta på en lekplats, lyssna på skrivpodd och låta storasyster leka själv. Eftersom jag var så rädd att dra igång förlossningen innan mamma skulle hit. Det kändes som sagt otroligt ostadigt.

Mycket riktigt, att det typiskt nog skulle ske på bebisens egna vis. En timme efter den förutsägelsen gick slemproppen (vid klockan 12). Dock inte färskt blod utan lite mer brunt. Sedan ringde jag mamma en gång i timmen och vi båda blev nojiga att nu händer det grejer och hon packade allt mer. Fast när jag ringde förlossningen om det sa de att detta säger ingenting. Jaha, jag tyckte det sa allt. För sist var det så allt började på natten och 22 timmar senare var hon ute.

Det blev så mycket anspänningar att veta om det här och att mamma ännu inte var här och invänta och/eller oroa sig att värkarna skulle börja. Men vi bestämde på kvällen att hon skulle ställa klockan tidigt och åka ner nästa dag på måndagen. Oavsett skulle jag ringa vid 6 när storasyster brukade vakna och kolla läget. Då hade det hänt än mer.

Vattnet gick klockan 3 den natten. Inte någon flod men från den stunden sipprade det ut lite hela tiden vilket inte var så speciellt charmerande. Väldigt märkligt tyckte jag att det var, för sist gick vattnet bara någon timme innan hon var ute. Nu blev det än mer anspänning om att det var på gång utan att något egentligen hände. Samtidigt var jag lite lugn den här dagen för mamma var åtminstone på väg. Anledningen till att det var så viktigt är att hon är typ den enda som kan ta han om storasyster och det skulle kännas tryggast, bli smidigast och bäst på det sättet.

Jag ringde förlossningen och sa att mitt vatten hade gått och jag fick tid på eftermiddagen för kontroll. På kontrollen såg allt bra ut men ännu hände ingenting. Jag fick tid för ultraljud dagen därpå på morgonen och även information om att det om tre dagar skulle bli igångsättning om ingenting började av sig själv. Det fasade jag för så jag kunde bara hoppas. Ringde min syster vid 16 och hon peppade mig och sa att nu är det i varje fall max 5 dagar tills han är här och det var skönt ändå (vilket i efterhand blev 9 timmar, ännu inga känningar där och då). Jag var lite mer samlad och laddad nu när saker och ting var lite mer konstaterade.

Mamma plockade upp mig på sjukhuset och väl hemma var det hjärtligt återseende blandat med nattning av barn och mellan varven genomgång hur allt fungerade med skötseln av henne och hemmet och allt däromkring.

Även om det inte händer så mycket egentligen kände jag mig lite uppe i varv med anspänningen och det som komma skulle och att inte riktigt veta men ändå veta att nu är det nära. Jag fick då lite sammandragningar och tyckte att det också kom lite mensvärk samtidigt som dem, men jag hade ”fullt upp” med det vi gjorde och tänkte inte mer på det. Men när barnet var lagt kände jag att tusan – det här är ju värkar. De kom och gick och blev alltmer påtagliga. Detta var efter 19. Så då tog jag en dusch och försökte vila samtidigt som jag fixade det allra sista nödvändiga. Vi la oss alla tidigt och jag skulle försöka sova lite på soffan eftersom vi nu förstod att jag nu förmodligen skulle få åka in på natten.

Jag fick mest ångest över vad som nu skulle hända, då allt ju är så fruktansvärt hemskt och gör så in i helsike ont… sist hade jag väldigt extrema värkar under ett antal timmar och jag kunde inte alls slappna av så jag var fullkomligt mörbultad och kunde knappt röra mig efteråt osv. och allt var rena helvetet om jag ska tala klarspråk. Jag tyckte det var hemskt, och kan med nöd och näppe säga att det var värt det för de små underverken… Och nu var det dags igen, och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och andas, spara på krafterna.

Värkarna blev mer och mer påtagliga och jag tyckte rätt snart att de gjorde väldigt ont. Och det tickade på. För varje halvtimme tog de en ny kulmen antingen i intensitet eller längd. De accelererade rätt fort. Och eftersom de brukar gå fort andra gången och det ändå gick rätt fort första gången så sa min magkänsla att jag nog ska åka in närsomhelst. Jag ringde förlossningen strax efter 22 och var välkommen, men jag sa att jag skulle avvakta lite. En halvtimme senare ringde jag dock och sa att nu åker vi in, för utvecklingen var påtaglig och många gjorde fruktansvärt ont. Ett viktigt kriterium för mig var att få bada, inget annat, så det ville jag hinna göra. När vi kom in närmare halv tolv fick jag lägga mig för CTG. Hon kollade hur öppen jag var och egentligen skulle jag vara förvånad om jag ens var det, för det kändes som om allt just hade börjat. Men det var 2-3 cm, ändå pratade hon om hotell osv om inget mer hände. Jag var lite nollställd då, för mig fanns inget annat än att det var nu det gällde och aldrig i livet att jag skulle åka härifrån. Så jag låg där för CTG och tog värk på värk och satan så ont många började göra. Vissa var extrema och pågick otroligt länge och fick våg på våg av ny intensitet. Jag tänkte att varje värk skulle ge effekt så att vi fick stanna. 30 minuter senare ringde jag på larmet, för jag kunde verkligen inte ligga kvar för smärtan i ryggen. Då var jag öppen 5 cm. Så vi var välkommen att promenera bort till vårt förlossningsrum. Väl där var jag öppen 7 cm och de fick väldigt bråttom att fixa allt med mig så att jag kunde kasta mig i badet. Bl.a en nål i armen för antibiotika till bebisen p.g.a tidig vattenavgång. Jag hoppade i badet och då blev det som natt och dag i hur värkarna kändes. Det varma badet hjälpte otroligt mycket.

Snart tryckte det på baktill, såsom jag förstås minns att det gör inför krystvärkarna. Och det sa jag så att de skulle vara beredd. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av i några kroppsdelar åtminstone vid varje värk som förstås var smått outhärdlig. Det kom någon fråga om jag ville föda i vattnet och när mvc-barnmorskan frågade mig ett par dagar innan trodde jag inte det. Jag tänkte att jag då skulle vilja ligga ner och kunna slappna av helt. Men nu gick det så fort att jag tänkte varför inte, det får bli som det blir, just där och då ville jag inte lämna badet precis.

Och sedan kom de, krystvärkarna. Då var det som att för varje, de få som var, som att han åkte ner fem centimeter. Det var i varje fall påtagligt hur snabbt det gick. Då gick vi igenom mellan värkarna hur jag skulle göra nu när det blev vattenförlösning. Till skillnad från sist när slutklämmen var rena befrielsen och hyfsat enkel, var de nu rena skräcken då kroppen förmodligen knappt hunnit med. För när han stannade upp med huvudet mellan benen så skrek jag typ allt jag hade att de skulle ta ut den, alltså nu nu nu. Det var för jäkligt att känna hur det sved och allt. Sist brydde jag mig verkligen ingenting när värkarna tog paus vid det skedet. I varje fall så blev det bara några få men intensiva minuter för snart trillade han ut.

Då kändes det lite episkt att få ta upp honom och hålla honom mot mig när han skrek och vyssja och stryka. Jag hade fött i vattnet! Och nu vid andra barnet kändes allt mer självklart och tryggt och jag ville bara ta till mig honom på en gång. En hel människa som bara dök upp 😉 Det är så fantastiskt hur allt kan gå till.

Så till skillnad från sist gick det ännu fortare och jag hanterade nog värkarna lite bättre. Jag visste vad allt handlade om. Det enda var slutskedet som var fruktansvärt denna gång. Visst var värkarna något ofantligt starka men det var otroligt skönt att det gick relativt fort och drog på, så att jag inte hann bli helt slut. Efteråt gick jag själv upp ur badet med honom och jag kunde flytta runt mig i sängen och gå upp och kissa efteråt. Sist var allt detta otänkbart. Så det var skönt. Tycker också det är lite roligt att barnmorskan som när vi kom in och inte tyckte att jag var tillräckligt öppen och pratar om hotell och annat, bara 90 minuter senare förlöser denna gosse 😉 när det väl fick fart så gick det undan…

Även senare på BB gick jag runt och ammade. Det är tre saker som var otänkbart sist. Att jag ammade så bra (lillebror har fått till suget och klunkandet från första stund, gapet och greppet tog några dagar dock), att jag överhuvudtaget kunde stå och gå omkring, och så att göra saker samtidigt som jag ammade. Befriande. Anledningen till att vi fick stanna var för den tidiga vattenavgången och att bebis då skulle kontrolleras med jämna mellanrum upp till 36 h. Egentligen ville jag hem till storasyster men blev det bra ändå, nu när allt löst sig som jag önskade.

Och nu vid dagens datum har det endast gått en vecka drygt sedan vi kom hem, men det har gått väldigt bra med henne. När vi kom hem sa hon bebis (något hon uppmärksammade allt mer sista månaden) och sedan var hon förstås glad att se mig igen så hon sa ”krama na” och kramade oss, det kändes fint. Dock blev hon senare hysterisk för att hon ville ha just bebisens filt, men lite respekt och hänsyn är nyttigt att lära sig. Som att inte heller klänga på mamma om hon är öm. Men det har gått så bra sedan. Hon är rätt saklig – bebisen sover, bebisen äter, byta blöjan osv som hon säger. Jag försöker pussa och krama på henne så mycket jag kan och göra saker med henne också. Hon är otroligt duktig och känns väldigt trygg. Men än hinner saker hända eller vad man ska säga, vi tar en dag i sänder och även jag har en hel del att komma in i som tvåbarnsmamma 🙂 Men det är ju helt magiskt det här. Som jag njuter för jag vet hur tiden springer iväg…

Sammanfattning av förlossningen för andra barnet
21/3
12.00 Slemproppen går (dock mestadels brunt)
22/3
03.00 Vattnet går och sipprar sakta men säkert från denna stund
15.15 Kontroll på förlossningen med information om igångsättning och ultraljudstid kl. 9 följande dag
19.30 Värkarna börjar
22.10 Ringer förlossningen och säger att värkarna har börjat, var välkommen in men säger att jag avvaktar
22.45 Ringer förlossningen och säger att nu åker vi in (allt accelererar rätt fort)
23.05 Vi åker in vilket tar 30 minuter
23.41 Inskriven och läggs för CTG, öppen 2-3 cm – ”inte godkänt” så ska avvakta
23/3
00.15 Öppen 5 cm så är välkommen in till vårt förlossningsrum
00.25 Väl där är jag öppen 7 cm, bråttom ner i badet vilket gör susen som smärtlindring, men allt accelererar än mer
01.10 Krystvärkar börjar (skulle själv dock påstå att de var tidigare)
01.16 En pojke på 3660 g och 48 cm anländer till världen genom vattenförlossning i v.38+2

Bokrecension – Stora träningsboken för gravida


Författare: Lovisa Sandström & Jessica Almenäs

Handling: Vill du också lära dig mer om din kropp och känna dig stark under hela din graviditet? När du tränar dig igenom graviditeten lägger du en god grund för förlossningen och den första tiden som mamma, samt ökar ditt psykiska välbefinnande.
Här får du lära dig de bästa och mest skonsamma övningarna inom både styrka, rörlighet och kondition. Träningsprogrammen är anpassade efter vilken trimester du befinner dig i och rymmer tre olika nivåer. Målet är rörelse, inte prestation.

Ta del av fakta och tips från träningscoach Lovisa Sandström om vilka träningsformer som är extra lämpliga för dig som är gravid, samt råd för att hantera smärta och förebygga besvär i vardagen. Boken går också igenom vanliga myter och sanningar kring träning för gravida.

Genom dagboksanteckningar och bilder direkt från vardagen får du som läsare följa med på hela resan genom Jessica Almenäs graviditet. Hon bjuder på många inblickar och egna erfarenheter kring exempelvis konditionsträning, träningskläder för gravida, tankar kring yoga, kost och vikt och om att starta igen efter förlossningen. Du behöver inte själv vara någon träningsexpert, men kanske blir du en på köpet!

Kommentarer: Jag var väldigt förväntansfull inför den här boken, har fått en bra bild av Sandström och såg fram emot att få både information och konkreta övningar på vad jag ska tänka på nu under graviditeten. Jag är inte en sådan som tränar speciellt mycket, jag rör på mig och är aktiv i ganska så stor utsträckning och prioriterar det, men jag antar att man alltid hade önskat att man gjorde mer än det man gör. Samtidigt vill jag förbereda mig inför en sådan resa på ett sätt som den här boken verkade förmedla.

Men tyvärr blir också den här fackboken något utav en besvikelse. Är det mina förväntningar det är fel på? Eller så är jag så kritisk av mig. Mycket fallerar när böckerna blir svårtillgängliga, antingen att bläddra i eller vad gäller följsamheten när man läser dem från pärm till pärm. När jag hade läst boken så ville jag inte riktigt lämna tillbaka den till biblioteket, för jag kände att jag inte hade fått ut något från den, men det ville jag ha gjort så jag väntade och bläddrade men nej, det var inte mycket som jag fick med mig från den i slutändan.

Jag kan säga att för mig har det varit mer givande att ta del av tips och råd genom att använda google och youtube, även om det också har kommit ifrån just författaren till denna bok.

Visst finns det övningar i den som inte kräver redskap och det är nog tanken, ändå förekom det hantlar och sådana där band, jag har ju inget så då blir det ett litet hinder. Jessicas egna dagboksanteckningar var ändå lite skojig att ta del av, men det var ju inte helt det jag var ute efter.

För mig har det varit främst foglossning och smärta/låsningar i ländryggen och svanken och så, och när jag har sökt på det har jag inte hittat något svar, vilket jag tycker är märkligt. Foglossning borde ändå vara ganska vanligt, jag vet fortfarande inte om det är farligt eller i vilken utsträckning det går att träna/aktivera sig med det.

Så trots sin tjusiga utstyrsel passade inte den här boken mig tyvärr.

Betyg 3 av 5

2018 – 182 sidor

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon

”Det var en gång…”

Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Serie: – (vissa namn kan förekomma från tidigare men de är ändå fristående från varandra)
Genre: Feelgood
Antal sidor: 516
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret of happy ever after
Översättning: Ann Björkhem
Förlag: Forum
ISBN: 978-91-37-13858-9
Utgivningsår: 2013 (2011)
Format: Inbunden

Första meningen: Michelle Nightingale stod i sin nya butik och försökte tänka ut ett bra namn på den.

Handling: När Anna får ta över den lilla övergivna bokhandeln i Longhampton går hennes dröm i uppfyllelse. Dessutom får hon annat att tänka på än sin otacksamma roll som styvmamma åt tre aviga tonårsdöttrar samt som extramatte till familjens hyperaktiva dalmatiner. Maken Phil, flickornas far, är för det mesta uppslukad av sitt arbete.

   Snart är hennes butik fylld av böcker med hisnande berättelser om kärlek, äventyr, hemliga trädgårdar och borttappade hundar. Ändå är det något som fattas i Annas liv.
   Hennes perfektionistiska väninna Michelle, med sin blomstrande inredningsaffär, har stora planer för framtiden. Men när mörka hemligheter från den förflutna dyker upp och tillvaron ställs på sin spets tvingas de två kvinnorna att fatta livsavgörande beslut.

Mitt omdöme: Jag föll pladask för den här boken från första stund. Jag gillar när böcker känns välgjorda som den här, som har små citat eller tankar från olika personer inför varje kapitel. Det är så fint. Boken känns direkt välgjord på alla plan. Budskapet är också något som jag uppskattar. Det är alltid bra att påminna sig om att allting inte är så enkelt eller att saker och ting inte alltid blir som man tänk sig. Men att det kan bli bra ändå. Det är väldigt klyschigt, men vad vore en feelgood utan det? Det är ändå inget som sänker upplevelsen, för det var underhållande läsning från början till slut, ett väldigt jämt flöde.

Det är lättläst och jag tycker att Dillon beskriver saker och ting lite mer detaljerat i den här boken, något som jag gillar! För jag ser allting framför mig väldigt tydligt. Det är också lätt att fastna för karaktärerna. Det är dom som är det bästa med boken, och hundarna förstås (!). Jag vill bara fortsätta läsa för att kunna vara med dem. Om jag ska säga något kort om dem så tycker jag verkligen synd om Anna, hon är en ängel, att hon står ut! Och Michelle, i hennes företagsamhet och känslan av att vilja ha stenkoll på läget, det kan nog många känna igen sig i. Men det kan man säkert göra med Anna också, garanterat.

Början av boken tyckte jag var så himla bra att jag undrade vart jag skulle ta vägen, satt och log för att det var så perfekt gestaltat, och njöt av hur fint skrivit det var. Kunde det vara så här bra? Kanske var det också just därför, att ribban lades så pass högt att det blev kämpigt att infria det under bokens gång. Fram till mitten av boken var det en fullpoängare, men sedan kände jag inte riktigt samma dragning och jag tappade det en aning. För mig var det hur historien utvecklades som jag inte kände lika mycket för helt enkelt. Jag gillade det så otroligt mycket det här med bokhandeln, att när det togs över av familjedrama saknade jag det verkligen. Jag tyckte att det blev lite för mycket fokus på fina böcker i början, för att det sedan skulle nästan försvinna. Men det var absolut inget fel på det egentligen, mer än att jag saknade entusiasmen kring bokhandeln. Det var nog också det som gjorde att jag kände att boken var lite väl lång.

Men i det stora hela är det här en väldigt härlig bok! Perfekt för den som vill ha en lättsam men samtidigt givande bok att läsa, kanske som sällskap vid en längre resa.

Mitt betyg:

Godnatt, finaste av Dorothy Koomson

”När man står varandra så nära som Leo och jag gör, är det vad man kan förvänta sig. Det är de man älskar allra mest som kan lyfta en på en sekund och krossa en utan att ens försöka.”


Titel: Godnatt, finaste
Författare: Dorothy Koomson
Serie:
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 423
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Goodnight, beautiful
Översättare: Jessicaa Hallén
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-303293-1
Utgivningsår: 2011 (2008)
Format: Inbundet

Första meningen: “Du, morsan.”

Handling: ”Nova Kumalisi hade gått med på att föda ett barn åt Mal och Stephanie Wacken, men halvvägs genom graviditeten ändrade sig paret och lämnade Nova i sticket, gravid, rädd och ensam.
   Stephanie var överlycklig vid tanken på att bli mamma – ända tills hon hittade ett sms från Mal till Nova med texten: ”Godnatt, finaste”. Livrädd att förlora sin man till hans närmaste vän bad Stephanie honom att kapa alla band till Nova och hennes ofödda barn.
   När Novas son Leo åtta år senare hamnar i koma efter en olycka möts de alla igen och gamla hemligheter kommer upp till ytan.”

Kommentar: Det slog mig så starkt. Jag var inte beredd på det, på den smärta som boken genomsyras av. Jag trodde den skulle vara lite lättsammare. Men det värkte i hjärtat på mig. Och ännu värre blev det eftersom det var mitt i min kvinno-vecka. Hehe… Den går in på skinnet, är så personlig. Godnatt, finaste är rak och ärlig. Den handlar om förlust. Om svek. Det är så mycket sorg! Om att undanhålla saker och ting, bära på dem, upprätthålla en fasad, och att sedan släppa taget och börja om.

Men, det är också en otroligt mysig bok. Charmig, romantisk och drömmande. Om kärlek och vänskap.

Perspektiven växlar mellan karaktärerna (Nova och Steph) och tillbakablickar, med jag-perspektiv. Ibland kan det vara lite förvirrande vem det handlar om och det störde jag mig lite på. Jag hade önskat någon rubrik med namn. Tillbakablickarna om Leos uppväxt är dock tydliga.

Jag led med de två kvinnorna, Nova och Stephanie. Nova som blev mamma fast hon inte tänkt det. Och att hon dessutom överhuvudtaget gick med på att bära och föda ett barn åt paret Wacken. Sedan Stephanie som inte kan få barn, som får möjlighet att bli mamma och ändå bryter allting. Hur kunde allt det här ske? Och så blir jag arg på mannen, så typiskt att det är en kille som ska ha två kvinnor omkring sig… han känns dessutom naiv och som om han spelar på situationen. Men i efterhand får även han sin förklaring. Vi är alla människor. Det blev ännu jobbigare när jag förstår varje karaktär i boken och deras val. Det här kan man verkligen kalla triangeldrama.

Pust, jag drar en lättnadens suck efter att ha läste ut den, vilken pärs det var…

Mitt betyg: 4 av 5

Godnatt, finaste har också varit med i ”Smakbit på söndag”.