Lillebror är här! En förlossningsberättelse

Den 23/3 klockan 01.16 kom den här lilla prinsen till världen! Som jag har längtat och väntat och så fantastiskt makalöst mysigt det är med ännu en liten plutt att nosa och pussa på ❤

Saker och ting har nu en liten anpassningstid innan jag ”har kläm” på allt och saker får bli som det blir i den takt det kräver nu med två barn. Men ett par recensioner i veckan kommer att dyka upp på bloggen, och eftersom kanske jag får in skrivandet också. Något jag förstås också vill, men som sagt, förståeligt nog får det ta sin tid. Min långläsning av The name of the wind ska jag försöka komma ikapp med också.

Jag tänkte nu skriva ihop ett inlägg där jag skriver av mig om hur det varit senaste veckan i denna omvälvande tid. Mestadels hur förlossningen gick (en sammanfattning finns längst ner i inlägget), men även de första dagarna hemma med storasyster och allt.

Jag tar det från början, när han ännu befann sig i magen. Han var beräknad den 3/4 och jag var beredd som sist att jag lär få vänta tills den dagen. Även om jag liksom då starkt hoppades och trodde att det skulle bli tidigare. Men den här gången var det än tydligare. Kanske för att det är andra barnet. Men jag hade tänkt att eftersom det förmodligen är en pojke så skulle det gå några dagar till ändå för att jag hört att de är lite sega 😉 Men med en flicka på 2,5 år hemma blev vardagen som gravid lite annorlunda än sist. Jag kände mest hela tiden, allra främst sista månaden, som om han skulle trilla ut. Typ. Det tryckte och hamrade nedåt något alldeles ofantligt ibland. Och ju mer veckorna gick desto känsligare blev kroppen. Så om jag gjorde något ”för mycket” fick jag mesa på i snigelfart eller helst lägga mig ner och vila. Däremot har jag haft en enklare graviditet mot sist med knappt någon foglossning, betydligt mindre sammandragningar (eller åtminstone att jag kunde promenera i nästan vanlig takt) och jag har försökt hålla igång med lite rörlighet och styrka och väldigt mycket ”vardagsmotion”.

Planen var att han skulle komma mellan 24/3 och 5/4 men ni kan ju förstå hur det går med sådana planer 😉 lillebror har förstås sina egna. För då på onsdagen skulle min mamma åka ner de 70 mil som skiljer oss för att kunna ta hand om storasyster när det blev dags. Men vi fick lite föraningar om att det kunde vara på gång så som tur var hann hon ta sig hit innan ändå – men det var allt med minsta marginal.

För det blev lite komiskt att jag söndagen den 21/3 gjorde en story på instagram där jag lite kort nämnde med bild att det var en alldeles lagom aktivitet för mig att sitta på en lekplats, lyssna på skrivpodd och låta storasyster leka själv. Eftersom jag var så rädd att dra igång förlossningen innan mamma skulle hit. Det kändes som sagt otroligt ostadigt.

Mycket riktigt, att det typiskt nog skulle ske på bebisens egna vis. En timme efter den förutsägelsen gick slemproppen (vid klockan 12). Dock inte färskt blod utan lite mer brunt. Sedan ringde jag mamma en gång i timmen och vi båda blev nojiga att nu händer det grejer och hon packade allt mer. Fast när jag ringde förlossningen om det sa de att detta säger ingenting. Jaha, jag tyckte det sa allt. För sist var det så allt började på natten och 22 timmar senare var hon ute.

Det blev så mycket anspänningar att veta om det här och att mamma ännu inte var här och invänta och/eller oroa sig att värkarna skulle börja. Men vi bestämde på kvällen att hon skulle ställa klockan tidigt och åka ner nästa dag på måndagen. Oavsett skulle jag ringa vid 6 när storasyster brukade vakna och kolla läget. Då hade det hänt än mer.

Vattnet gick klockan 3 den natten. Inte någon flod men från den stunden sipprade det ut lite hela tiden vilket inte var så speciellt charmerande. Väldigt märkligt tyckte jag att det var, för sist gick vattnet bara någon timme innan hon var ute. Nu blev det än mer anspänning om att det var på gång utan att något egentligen hände. Samtidigt var jag lite lugn den här dagen för mamma var åtminstone på väg. Anledningen till att det var så viktigt är att hon är typ den enda som kan ta han om storasyster och det skulle kännas tryggast, bli smidigast och bäst på det sättet.

Jag ringde förlossningen och sa att mitt vatten hade gått och jag fick tid på eftermiddagen för kontroll. På kontrollen såg allt bra ut men ännu hände ingenting. Jag fick tid för ultraljud dagen därpå på morgonen och även information om att det om tre dagar skulle bli igångsättning om ingenting började av sig själv. Det fasade jag för så jag kunde bara hoppas. Ringde min syster vid 16 och hon peppade mig och sa att nu är det i varje fall max 5 dagar tills han är här och det var skönt ändå (vilket i efterhand blev 9 timmar, ännu inga känningar där och då). Jag var lite mer samlad och laddad nu när saker och ting var lite mer konstaterade.

Mamma plockade upp mig på sjukhuset och väl hemma var det hjärtligt återseende blandat med nattning av barn och mellan varven genomgång hur allt fungerade med skötseln av henne och hemmet och allt däromkring.

Även om det inte händer så mycket egentligen kände jag mig lite uppe i varv med anspänningen och det som komma skulle och att inte riktigt veta men ändå veta att nu är det nära. Jag fick då lite sammandragningar och tyckte att det också kom lite mensvärk samtidigt som dem, men jag hade ”fullt upp” med det vi gjorde och tänkte inte mer på det. Men när barnet var lagt kände jag att tusan – det här är ju värkar. De kom och gick och blev alltmer påtagliga. Detta var efter 19. Så då tog jag en dusch och försökte vila samtidigt som jag fixade det allra sista nödvändiga. Vi la oss alla tidigt och jag skulle försöka sova lite på soffan eftersom vi nu förstod att jag nu förmodligen skulle få åka in på natten.

Jag fick mest ångest över vad som nu skulle hända, då allt ju är så fruktansvärt hemskt och gör så in i helsike ont… sist hade jag väldigt extrema värkar under ett antal timmar och jag kunde inte alls slappna av så jag var fullkomligt mörbultad och kunde knappt röra mig efteråt osv. och allt var rena helvetet om jag ska tala klarspråk. Jag tyckte det var hemskt, och kan med nöd och näppe säga att det var värt det för de små underverken… Och nu var det dags igen, och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och andas, spara på krafterna.

Värkarna blev mer och mer påtagliga och jag tyckte rätt snart att de gjorde väldigt ont. Och det tickade på. För varje halvtimme tog de en ny kulmen antingen i intensitet eller längd. De accelererade rätt fort. Och eftersom de brukar gå fort andra gången och det ändå gick rätt fort första gången så sa min magkänsla att jag nog ska åka in närsomhelst. Jag ringde förlossningen strax efter 22 och var välkommen, men jag sa att jag skulle avvakta lite. En halvtimme senare ringde jag dock och sa att nu åker vi in, för utvecklingen var påtaglig och många gjorde fruktansvärt ont. Ett viktigt kriterium för mig var att få bada, inget annat, så det ville jag hinna göra. När vi kom in närmare halv tolv fick jag lägga mig för CTG. Hon kollade hur öppen jag var och egentligen skulle jag vara förvånad om jag ens var det, för det kändes som om allt just hade börjat. Men det var 2-3 cm, ändå pratade hon om hotell osv om inget mer hände. Jag var lite nollställd då, för mig fanns inget annat än att det var nu det gällde och aldrig i livet att jag skulle åka härifrån. Så jag låg där för CTG och tog värk på värk och satan så ont många började göra. Vissa var extrema och pågick otroligt länge och fick våg på våg av ny intensitet. Jag tänkte att varje värk skulle ge effekt så att vi fick stanna. 30 minuter senare ringde jag på larmet, för jag kunde verkligen inte ligga kvar för smärtan i ryggen. Då var jag öppen 5 cm. Så vi var välkommen att promenera bort till vårt förlossningsrum. Väl där var jag öppen 7 cm och de fick väldigt bråttom att fixa allt med mig så att jag kunde kasta mig i badet. Bl.a en nål i armen för antibiotika till bebisen p.g.a tidig vattenavgång. Jag hoppade i badet och då blev det som natt och dag i hur värkarna kändes. Det varma badet hjälpte otroligt mycket.

Snart tryckte det på baktill, såsom jag förstås minns att det gör inför krystvärkarna. Och det sa jag så att de skulle vara beredd. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av i några kroppsdelar åtminstone vid varje värk som förstås var smått outhärdlig. Det kom någon fråga om jag ville föda i vattnet och när mvc-barnmorskan frågade mig ett par dagar innan trodde jag inte det. Jag tänkte att jag då skulle vilja ligga ner och kunna slappna av helt. Men nu gick det så fort att jag tänkte varför inte, det får bli som det blir, just där och då ville jag inte lämna badet precis.

Och sedan kom de, krystvärkarna. Då var det som att för varje, de få som var, som att han åkte ner fem centimeter. Det var i varje fall påtagligt hur snabbt det gick. Då gick vi igenom mellan värkarna hur jag skulle göra nu när det blev vattenförlösning. Till skillnad från sist när slutklämmen var rena befrielsen och hyfsat enkel, var de nu rena skräcken då kroppen förmodligen knappt hunnit med. För när han stannade upp med huvudet mellan benen så skrek jag typ allt jag hade att de skulle ta ut den, alltså nu nu nu. Det var för jäkligt att känna hur det sved och allt. Sist brydde jag mig verkligen ingenting när värkarna tog paus vid det skedet. I varje fall så blev det bara några få men intensiva minuter för snart trillade han ut.

Då kändes det lite episkt att få ta upp honom och hålla honom mot mig när han skrek och vyssja och stryka. Jag hade fött i vattnet! Och nu vid andra barnet kändes allt mer självklart och tryggt och jag ville bara ta till mig honom på en gång. En hel människa som bara dök upp 😉 Det är så fantastiskt hur allt kan gå till.

Så till skillnad från sist gick det ännu fortare och jag hanterade nog värkarna lite bättre. Jag visste vad allt handlade om. Det enda var slutskedet som var fruktansvärt denna gång. Visst var värkarna något ofantligt starka men det var otroligt skönt att det gick relativt fort och drog på, så att jag inte hann bli helt slut. Efteråt gick jag själv upp ur badet med honom och jag kunde flytta runt mig i sängen och gå upp och kissa efteråt. Sist var allt detta otänkbart. Så det var skönt. Tycker också det är lite roligt att barnmorskan som när vi kom in och inte tyckte att jag var tillräckligt öppen och pratar om hotell och annat, bara 90 minuter senare förlöser denna gosse 😉 när det väl fick fart så gick det undan…

Även senare på BB gick jag runt och ammade. Det är tre saker som var otänkbart sist. Att jag ammade så bra (lillebror har fått till suget och klunkandet från första stund, gapet och greppet tog några dagar dock), att jag överhuvudtaget kunde stå och gå omkring, och så att göra saker samtidigt som jag ammade. Befriande. Anledningen till att vi fick stanna var för den tidiga vattenavgången och att bebis då skulle kontrolleras med jämna mellanrum upp till 36 h. Egentligen ville jag hem till storasyster men blev det bra ändå, nu när allt löst sig som jag önskade.

Och nu vid dagens datum har det endast gått en vecka drygt sedan vi kom hem, men det har gått väldigt bra med henne. När vi kom hem sa hon bebis (något hon uppmärksammade allt mer sista månaden) och sedan var hon förstås glad att se mig igen så hon sa ”krama na” och kramade oss, det kändes fint. Dock blev hon senare hysterisk för att hon ville ha just bebisens filt, men lite respekt och hänsyn är nyttigt att lära sig. Som att inte heller klänga på mamma om hon är öm. Men det har gått så bra sedan. Hon är rätt saklig – bebisen sover, bebisen äter, byta blöjan osv som hon säger. Jag försöker pussa och krama på henne så mycket jag kan och göra saker med henne också. Hon är otroligt duktig och känns väldigt trygg. Men än hinner saker hända eller vad man ska säga, vi tar en dag i sänder och även jag har en hel del att komma in i som tvåbarnsmamma 🙂 Men det är ju helt magiskt det här. Som jag njuter för jag vet hur tiden springer iväg…

Sammanfattning av förlossningen för andra barnet
21/3
12.00 Slemproppen går (dock mestadels brunt)
22/3
03.00 Vattnet går och sipprar sakta men säkert från denna stund
15.15 Kontroll på förlossningen med information om igångsättning och ultraljudstid kl. 9 följande dag
19.30 Värkarna börjar
22.10 Ringer förlossningen och säger att värkarna har börjat, var välkommen in men säger att jag avvaktar
22.45 Ringer förlossningen och säger att nu åker vi in (allt accelererar rätt fort)
23.05 Vi åker in vilket tar 30 minuter
23.41 Inskriven och läggs för CTG, öppen 2-3 cm – ”inte godkänt” så ska avvakta
23/3
00.15 Öppen 5 cm så är välkommen in till vårt förlossningsrum
00.25 Väl där är jag öppen 7 cm, bråttom ner i badet vilket gör susen som smärtlindring, men allt accelererar än mer
01.10 Krystvärkar börjar (skulle själv dock påstå att de var tidigare)
01.16 En pojke på 3660 g och 48 cm anländer till världen genom vattenförlossning i v.38+2

Bokrecension – Livet med dig i mitt hjärta

Författare: Emelie Edholm
Förlag: Blue Publishing
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 110
Recex: Från författaren, stort tack!

Handling
Den här boken handlar om den gränslösa kärlek och sorg som infinner sig då man förlorar ett litet efterlängtat barn sent i graviditeten, redan innan babyn fått en chans att möta livet utanför sin mammas mage. Om att bli gravid på nytt samtidigt som man bär på en stor sorg.

2019 skulle bli det där magiska året då vi skulle få välkomna vårt första barn. Drömmen krossades på ett ögonblick och livet som vi kände det då blev aldrig sig likt igen.

Den 15 mars 2019 blev jag mamma för första gången. Jag fick en dotter men fick aldrig ta med henne hem.
Det är en personlig berättelse och jag har skrivit den som en del av sorgbearbetningen under det första året. Du får följa med i alla de känslor av stormande lycka, svåraste sorg och all vanmakt som kom och gick under tiden före och efter att min dotter Edit föddes.

Emelie är född 1988 och uppvuxen i Östergötland. Hon har varit bosatt i Los Angeles, Wellington och Stockholm men bor nu i Göteborg tillsammans med sin familj. Utbildad inom ekonomi och marknadsföring och har jobbat inom dessa områden i olika branscher. Det här är hennes första bok.

Kommentar
Historier som dessa är så oändligt sorgliga, men samtidigt kände jag att jag verkligen ville läsa den när författaren hörde av sig till mig (trots att jag själv nu är i den vecka som hon drabbades av detta). Har man själv burit, fött och ammat en liten bebis är men desto känsligare, men sådant här går inte att undgå att gripa tag i de flesta. Att ett barns hjärta plötsligt slutar slå så sent i graviditeten.

Efter att ha läst hennes historia om lilla Edit känner jag att det är viktigt för alla att ta del av. Både som moder, nära anhörig och bekanta. Att det nästan värsta som finns är att låtsas som ingenting. Det var så starkt att läsa hur hon brottades i olika situationer med att hantera dödsfallet i olika skeenden. Inte minst ett tag framöver, som vid frågorna om det är första barnet (för den andra dottern) och hon ibland kan svara ärligt nej och ibland tvingas svara ja – oavsett brottas känslorna inombords och kluvenhet att hantera det utåt.

Den enda fundering jag har som jag hade önskat fick utrymme i boken var en kort beskrivning av hur förlossningen med nästa barn kändes och gick. Det är en så pass stark upplevelse och det var där det brast för mig i hennes beskrivning av att föda fram och pyssla om sin döda dotter – hur blev det nu när det gick vägen, så att säga? Slungades tankarna tillbaka? Och så vidare.

Annars var det här förstås väldigt känslosamt att läsa. Väldigt fint, vacker och personligt berättat. Generöst med allt som de fick gå igenom. Viktig läsning.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Praktika för blivande föräldrar

Författare: Cecilia Chrapkowska & Agnes Wold

Handling: Dags att spräcka myterna runt föräldraskap och spädbarnsvård! Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska röjer i den djungel av välmenande råd om allt från hygien, städning, amning och infektioner till alkoholkonsumtion och vaccinationer som väller över den nyblivna föräldern. Praktikan innehåller praktiska tips, vetenskapligt verifierade sanningar och stridbar feminism riktad till alla föräldrar, oavsett kön och familjekonstellation.
Kommentar: Att lyssna på den här boken kändes som en väldigt bra snabbkurs inför den stundtals överväldigande uppgiften som jag har framför mig. Och jag tror minsann att det här blev ett väldigt bra val att ta del av, jämfört med allt som finns att tillgå. Det är så mycket som skrivs och sägs att man knappt vet ut eller in. Den här boken klargjorde kort och gott vad forskningen har kommit fram till, men med mycket betoning på att föräldern själv vet vad som blir bäst till sitt barn vet bäst samt att det oftast blir bra hur vi än gör.

Först togs det upp en del upp om graviditeten, men eftersom jag inte känner samma intresse för det längre utan är mer inne på förlossningen och framförallt tiden efteråt med bebis så försökte jag hoppa fram en del. Lite trixigt med ljudbok men det gick bra tillslut. Jag kan dock tänka mig att den här boken hade känts snäppet bättre att få bläddra i som ett fysiskt exemplar, det är så den verkar vara upplagd, den är säkert också användbar som uppslagsverk.

Det andra som senare togs upp var däremot mer intressant för mig att ta del av, såsom förlossningen och tiden med bebis, vad de behöver och hur det fungerar. Väldigt sakligt samtidigt som det också var givande.

Jag minns att det var något jag reagerade över men som jag nu inte längre minns vad, tyvärr, men den här boken var i varje fall riktigt bra eftersom den bjöd på så mycket saklighet på ett sådant avdramatiserande sätt, samt att den känsla som jag själv fick när jag lyssnade på boken var ett lugn och att prestigen släppte mer. Så att jag själv känner mig trygg och redo, det allra viktigaste som blivande förälder.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Föda utan rädsla

Författare: Susanna Heli

Handling: Allt fler kvinnor upplever en stark rädsla inför sin förlossning. Samtidigt är den svenska förlossningsvården säkrare än någonsin för både mor och barn.Susanna Heli har arbetat med att ge födande kvinnor kraft och stöd under hundratals förlossningar. Här har hon valt ut sina fyra mest effektiva verktyg som hjälper dig att undvika stress och rädsla. Med andning, avspänning, rösten och tankens kraft leds du bort från rädsla och mot trygghet och kraft. Verktygen är enkla och kan användas under födandets alla skeden. De gör förlossningen till en stärkande och positiv upplevelse både för den födande kvinnan och för hennes partner.Föda utan rädsla passar dig oavsett om du är förstföderska eller omföderska, om du väljer att ha bedövning eller föda helt utan smärtlindring, om du är mycket rädd eller bara vill vara förberedd.
Kommentar: Jag tänkte länge att jag skulle läsa den här boken av Susanna Heli (2009), som en förberedelse inför förlossningen, jag hade fått en känsla om att den var bra. Det finns förstås fler böcker i ämnet, men någonstans måste man ju göra ett val och jag tror verkligen att det blev ett bra sådant. För än så länge, innan allt drar igång, känner jag att jag har fått hjälp.

Jag vet att en bok är bra när de exemplen som tas upp, då när man får läsa om andras berättelser, fångar mitt intresse. För oftast tycker jag sådant känns onödigt och jag ids inte läsa. Och om jag ändå skummar igenom dem så tycker jag att de är tråkiga och innehållslösa. Men inte nu. Nu kunde jag lära mig något, skapa mig bilder och förberedelser i huvudet, känslor kläddes i ord och jag fick exempel både utifrån kvinnan, partnern och den s.k doulan (som författaren jobbat som).

Först tänkte jag dock att jag minsann inte är rädd. Med tanke på titeln. Men det ryms så mycket mer i det ordet. Rädslan kan komma. Och den kan ligga och lura. Eller så kan man se det åt andra hållet. Att kunna föda och ta emot smärtan och allt vad det innebär med ett lugn och trygghet och tillit. Sedan fångade boken mig tidigt när författaren berättade att en förlossning ligger så mycket utanför vår vardagliga strävan som människor. Här har vi inte längre samma kontroll, det handlar om kroppen och att känna inåt. Att vi nu tvingas uppleva något på ett så för oss främmande sätt. Jag tycker det känns häftigt. Skrämmande kan det vara förstås, men vilken upplevelse nu när vi verkligen inte har något val än att ge efter för naturen och kroppen.

Den andra aspekten som gjorde att jag inledningsvis fastnade för boken och var villig att ta till mig författarens budskap var det här med smärtan genom ett exempel. Det handlade om träningsvärk. Om jag skulle få träningsvärk så in i bomben dagen efter ett träningspass skulle det såklart göra ont och vara besvärligt, men jag hanterar det och det skrämmer mig inte precis, för jag vet vad det beror på och det är för mig något gott – tänk så vältränad jag blir nu när jag har pressat musklerna. Men om jag skulle få samma smärta och känsla ”från ingenstans”, skulle jag inte bli lite rädd då? Just det här fångar smärtan för värkarna menar författaren. Att få mer kunskap och kännedom om vad det handlar om samt känna att det är en positiv smärta, som gör något gott.

För det togs också upp rent kroppsligt hur det går till att föda ett barn. Väldigt intressant hur kroppen fungerar, verkligen. Och så med sina fina jämförelser som att det blir som ett dragspel som kan tänjas och dras ihop vid behov – vid den skrämmande tanken om hur i hela friden ett barnhuvud ska komma ut mellan benen.

Något annat som jag minns var att tänka vågorna av värkar som en dal snarare än en topp. Det är jobbigare att klättra uppåt jämfört med att sjunka ner mot botten. Plus att när vi föreställer oss en botten hjälper det oss att känna och bli tunga, det som i sin tur får oss att slappna av snarare än att spänna oss när vi lyfter från marken.

Och sedan en fortsatt fascination för själva kroppen. Att värkarna kommer i vågor just för att vi ska få chansen att vila och återhämta oss emellanåt. Tillit till kroppen om något har den här boken gett mig. Samt många verktyg och insikten om betydelsen av att verkligen slappna av, eftersom jag faktiskt kan stanna av processen genom att streta emot.

Nu blev det väldigt långt det här. Men jag gillade verkligen den här boken. Vad som väntar är så himla svårt att föreställa sig och så skilt från vad vi annars måste hantera. Boken har verkligen lyckats med sitt syfte.

Betyg: 5 av 5