Bokrecension – Netraya

Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip media
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 377

Handling
Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, för annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva.

Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för?

Kommentar
Jag läste för länge sedan författaren bok Drakviskaren. Visst tyckte jag att den var spännande och fascinerande, men på tok för lång och för liten text så jag blev less på den, tråkigt nog. Därför har jag dragit mig för att läsa mer (också för att, skamligt nog, är omslagen långt ifrån några favoriter för min del), fast jag hört gott om hennes böcker och ändå känt mig smått nyfiken. Nu blev det att jag lyssnade på den här boken, till slut, och det är jag så himla glad för! Jag tyckte den var helt fantastisk.

Uppläsaren var lite annorlunda men otroligt mysig och stämningsfull. Jag tyckte hela berättelsen svepte med mig totalt. Detta var en läsupplevelse om något.

Jag drogs till Netraya samtidigt som hon också fick mig att hålla mig på tårna, hon var lite speciell på något sätt så att jag inte visste vad som skulle hända. Absolut spännande. Sedan det som händer känns ganska så annorlunda. Det var många bitar som höll mig fast. Det jag nog främst gillade var känslan. Jag var som i en egen värld, helt uppslukad i det som Netraya är med om och även kopplat till Imorfes.

Samtidigt som det är tilldragande gillade jag det otroligt vackra och betydelsefulla som också finns där med sin egen speciella atmosfär. Alltsammans var så väl berättat. Jag blev helt enkelt otroligt positivt överraskad och väldigt fascinerad – så nu får tröskeln allt vara lite mindre till nästa bok av författaren.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Den femte årstiden

Författare: N.K Jemisin
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 473

Handling
Den söndrade jordens enda kontinent kallas Stillheten. Men jorden är allt annat än stilla: skalv och jordbävningar kommer och går hela tiden. Ibland går jorden in i en Femte Årstid, som kan sträcka sig över flera år. Då antar dessa vulkaniska, seismiska, atmosfäriska och geomagnetiska omvälvningar apokalyptiska proportioner. Genom åren har civilisationen på Stillheten organiserats i ett kast- och rassystem. Utanför det står orogenerna, utstötta ur och förslavade av samhället, men samtidigt nödvändiga för att skydda mänskligheten, eftersom endast de kan påverka och motverka de seismiska krafter som hotar dess överlevnad. Nu råder Femte Årstiden återigen – kommer världen att gå under eller kan någon rädda den?

Essun har lyckats hemlighålla för sin man Jija och sin omgivning att hon är orogen. En dag finner hon sin treårige son Uche död – ihjälslagen för att han visat tecken på orogeni. Och den som dräpt pojken är Jija. Han har nu flytt tillsammans med deras dotter Nassun, som även hon ärvt förmågorna. Essun måste hitta sin dotter innan något ont händer henne. Men var ska hon söka?

Den femte årstiden är den första delen i trilogin ”Den söndrade jorden”. Alla tre delarna har belönats med en Hugo Award för bästa roman.

Kommentar
Här har vi rena fantasy och möjligheten att få försvinna i en helt annan värld. Också uppläsningen var något annat än det vanliga jag brukat lyssna på. Så alltsammans blev en uppskattad omväxling.

Själva historien och världen var oerhört spännande och säregen. Det var en väldigt speciell känsla och berättarsituation som jag gillade mycket. Även om jag stundtals hade lite svårt att hänga med, så var det ändå väldigt fascinerande med det som den här historien bestod av. Inspirerande och hänförande.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Eden

Författare: Monica Sabolo
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 277

Handling
I ett reservat för ursprungsbefolkningen, inklämt mellan en motorväg och uråldriga skogar, bor femtonåriga Nita. Motorvägen kantas av plakat som efterlyser försvunna flickor och skogen skövlas av skogsbolag. Nita drömmer om att ta sig därifrån, ända tills jämnåriga Lucy flyttar in i grannhuset. 

Några månader senare försvinner Lucy. Det dröjer två dagar innan hon hittas vid foten av ett träd, naken och täckt av sår. Ingen vet vad som har hänt, och Lucy har slutat prata. Snart upptäcks spår efter mystiska ritualer i skogen och när fler attacker sker börjar det viskas om hämndlystna skogsandar med rakbladsvassa näbbar och klor. I sina försök att ta reda på vem som gett sig på Lucy hamnar Nita själv mitt i händelsernas centrum. 

Eden är en spänningsmättad roman om tonårstidens gränsland, systerskap och hämnd.

Kommentar
En bok med ett sådant skogstema var svår att motstå för mig. Däremot var jag lite tveksam till de allra sista benämningarna, som inte är teman jag direkt söker för läsning. Men jag kunde inte låta bli förstås.

Jag tyckte den här var bra och stämningsfull. Lite konstig ibland men absolut på att sätt som gjorde mig nyfiken och lockad. Att jag inte visste vad allt handlade om typ, och att vad som helst kunde hända. Det kändes spännande. Och för det mesta tyckte jag att det höll sig så genom hela boken. Men lite mot slutet falnade det för mig och jag kände inte riktigt att den gick hem hos mig. Kanske där fanns en liten besvikelse. Svårt att säga på vilket sätt. Men jag är ändå glad att jag läste den för den var lite speciell, på ett bra sätt. All den här mystiken och det oväntade. Som en saga, nästan.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Fågeltämjaren

Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 309
Serie: #2

Handling
Jakten på ögonstenen går vidare!

Miranda och Syrsa befinner sig i Lydias hus i den norra hamnstaden som förbereder sig för vintern.

Med samma skicklighet som Miranda dök efter pärlor, klättrar hon nu högt uppe i smaragdkronorna där hon träffsäkert svingar sin yxa.

Men vintern kommer tidigt och med vintern onda krafter, som snart har staden i sitt grepp. Dagskatornas beteende tycks förändrat och snart attackerar de i flock. När Iberis dyker upp har den annars så vänliga staden förändrats till oigenkännlighet.

Kommentar
Helt enkelt en underbar fortsättning i den här magiska berättelsen och äventyret med den känsla och tilldragning den ger.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Pärlfiskaren

Författare: Karin Erlandsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 247
Serie: #1

Handling
Det enda beviset för att ögonstenen finns är förbannelsen som vilar över den.

Miranda saknar en arm. En roshaj tog den en dag när hon var nere i djupet och dök. Trots det är hon den bästa dykaren och den bästa pärlfiskaren. Hon vet att ögonstenen, den mytomspunna och mest värdefulla pärlan, kan bli hennes.

Mot sin önskan har hon Syrsa med sig på äventyret, en flicka som pladdrar oavbrutet och inte ens simmar särskilt bra. Men Syrsa har också en sällsynt förmåga, något som kan ge Miranda ett rejält övertag på alla andra i sökandet efter ögonstenen …

Faror lurar dock överallt: roshajarna som kretsar kring dem när de dyker, förbannelsen som vilar över ögonstenen, och vad vill egentligen den gåtfulla Iberis som följer varje steg de tar?

Med ”Pärlfiskaren” vann Karin Erlandsson Schildts & Söderströms skrivtävling – Berättelsen är bäst – där man efterlyste läsromaner för barn. ”Pärlfiskaren” är den första delen av fyra i serien ”Legenden om ögonstenen”. ”Pärlfiskaren” vann Runeberg Junior-priset och Arvid Lydecken-priset 2018 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris samma år. Karin Erlandsson (f. 1978) bor i Mariehamn med man och barn. Hennes debutroman Minkriket (2014) nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Kommentar
Det här, alltså, var en fantastisk läsupplevelse. Nog hade jag skymtat den här innan och varit lite nyfiken, men inte dragits sådär nämnvärt men det bådar också gott för att bli positivt överraskad.

Jag tyckte att den här berättelsen var helt fantastisk. Gillar framförallt kompisrelationerna, deras olikheter som måste samsas. Om det här med ögonstenen och den otroliga dragningskraften den besitter. Hur Erlandsson bygger upp känslan kring berättelsen och karaktärerna och hela äventyret och världen. Magiskt.

Då jag lyssnade på boken måste jag säga att uppläsningen som passande nog är på finlandssvenska tillförde än mer lovord för läsupplevelsen. Underbart.

Sedan läste jag även författarens skrivhandbok och blev så imponerad och inspirerad.

Kan väl säga att den ligger bra till för årets bästa böcker som snart ska koras 😉

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Ishavspirater

Författare: Frida Nilsson
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 393

Handling
”Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!”

Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: ”Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De finns inte mer.”

Den fruktade piraten Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att hacka fram diamanter i en mörk och farlig gruva. Så fruktad är Vithuvud att ingen vågar söka efter barnen och alla vet att ingen överlever länge i hans gruva. Men den dag han tar Siris lillasyster, Miki, får han en motståndare han aldrig räknat med. Siri gör det som ingen annan vågar – ger sig ut på jakt efter Vithuvuds ö, trots att hon själv är livrädd. För hon vet hur rädd lillasyster Miki måste vara i piratens våld. Ensam i gruvans mörka gångar.

En fantastisk äventyrshistoria om systerskap, vänskap, rädsla och mod, rikt illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson.

Kommentar
Förutom att jag var lite förvånad att den här boken på ett sätt kändes lite lång, så var den också sagolik att lyssna på. Fantastisk. Ett äventyr med så väldigt fina beskrivningar och händelser som det kändes som något extra att hänga med på. Som en helt egen värld att trollbindas av. Så med tanke på det fantastiskt vackra språket så måste jag läsa mer av den här författaren framöver.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Sveket vid sjön (Hallahem)

Författare: Susanne Trydal & Daniel Åhlin
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 255
Serie: #2

Handling
Bortbytingarna Tilda och Torun lyckades tillsammans med sina vänner rädda vittrornas stad Hallahem undan människornas förstörelse. Men nu har ett betydligt farligare hot vaknat. Ett uråldrigt sällskap som i hundratals år jagat skogarnas väsen är vitterfolket på spåren. Sällskapets anhängare finns närmare än flickorna någonsin kunnat ana. Vem kan de egentligen lita på?

Dessutom ställs de inför ännu fler nya utmaningar och frågor som kräver svar. Hallahem skakas av interna strider med osäker utgång. Vart tog deras vän Grim vägen efter skalvet i berget? Hur ska både vittror och människor handskas med skogsrån och sjörån som blivit allt aggressivare? 

Sveket vid sjön är den andra delen i trilogin om Hallahem. Läs också den första delen Staden under berget.

Kommentar
Lika härligt att hänga med i äventyret i den här andra boken i serien. Alltså, kort och gott älskar jag allt med dessa ungdomsböcker.

Betyg: 5 av 5

Ständigt på min tbr…

Idag är det egentligen Tisdagstrion men eftersom det är jultema och jag ännu inte förstått grejen med julböcker, så kör jag en egen trio – med tre böcker som har funnits på min TBR (to-be-read) ”forever”.

Det känns verkligen som om dessa är starka kandidater till nästa års boktolva, där utmaningen är att läsa tolv nya författare. Med sådana utmaningar känns det som att böckerna får en bättre chans att bli valda. Och dessa har jag som sagt länge suktat efter…

Det sjunger i isen av Linnea Dunér
Tårpilens år av Lupina Ojala
Jag ropade av Frida Hallberg

Bokrecension – Djupgraven

Författare: Camilla & Viveca Sten
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2016
Ålder: 9-12
Serie: Havsfolket #1
Antal sidor: 334

Handling
Djupgraven är första delen i Camilla och Viveca Stens rysarserie för slukaråldern. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter sjömansskrock och bäddar för sträckläsning. I huvudpersonen Tuva får vi också en träffande skildring av hur det är att växa upp och känna sig annorlunda i ett litet samhälle.

Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …

Tillsammans har mor och dotter Sten skapat en olidligt spännande första del i en rysartrilogi. Viveca Sten är en av våra största deckarförfattare, dottern Camilla har nyligen släppt sin hyllade debutroman för vuxna.

Kommentar
Den här har jag velat läsa ganska länge. Åtminstone Camilla Sten är en författare jag läst ett par böcker av tidigare och gillat. Denna och den här serien verkade dessutom vara något av det jag letar efter.

Jag tyckte att den var bra! Ungefär så bra som jag förväntade mig. Däremot tyckte jag att det tog lite för lång tid innan dramatiken drog igång, jag hade bl.a önska höra om mer magi tidigare. Men när allt väl hade etablerats fick det sig en väldig fart och det blev oerhört spännande.

Jag gillade hur väl de implementerat det magiska som något någorlunda naturligt i historien. Hur klasskamraterna pratar om det, både de som är ovetande och står emot men också med de som redan är med i spelet och de som hoppar på. Jag ville veta vem Tuva var och vad som dolde sig bland dem och att följa deras sökande. Det var spännande, med hur allt byggdes upp.

Så jag kommer säkert läsa, eller lyssna, vidare på den här serien.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – De dödas skuggor

Författare: Frances Hardinge
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 526

Handling
Vissa människor har ett utrymme inuti sig, perfekt för döda själar att gömma sig i. Makepeace är en av de människorna, och hon har kämpat hela sitt liv för att stänga ute de döda skuggorna som försöker ta sig in. Men en kväll händer något så fasansfullt att hon tappar koncentrationen och plötsligt har hon en själ i sig. Själen är vild, brutal och stark men Makepeace inser snart att den kan fungera som ett skydd.

För när hon tvingas flytta till sina avlägsna släktingar samtidigt som ett inbördeskrig närmar sig förstår hon att hon bara är en bricka i ett spel. Snart måste Makepeace bestämma sig för vad som är värst: att vara besatt eller att dö?

Kommentar
Lögnernas träd av den här författaren seglade upp som en av mina favoriter när jag läste den. Tyckte den var helt fantastisk, och det var ganska oväntat, så jag ville självfallet läsa mer.

Också den här boken av Hardinge är fantastisk, men jag blev ändå lite besviken. Dels för att det förekom så mycket mer text, det kändes utdraget, och dels för att jag inte engagerade mig lika mycket i historien i längden. Visst var det många gånger sådär bra som bara Hardinge kan göra det, men sammantaget blev detta inte lika uppslukande för mig.

Det var ändå fantastiskt att få hänga i hennes värld. Tycker hon tillför något unikt och man vet aldrig vad som väntar, det är otroligt spännande och intressant. Och det finns alltid en större klokskap i de resonemang hon vill föra in emellanåt. Gillar verkligen hennes berättelser, även om de också är lite knasiga. Men alltid givande.

Betyg: 3+ av 5