Också mina läromästare

Att göra små vardagsinlägg kanske skulle vara något att föra in på bloggen? Så att det blir just en blogg. Här är så enformigt kan jag tycka. Samtidigt kan jag från mitt perspektiv tycka att det kan vara något upprepande med hur dagarna ser ut, men ändå, på ett sätt är det inte heller det. Livet med barn som mycket kretsar kring nu för mig, då sker allt i perioder med små förändringar med tiden, trots allt.

Jag tänkte i varje fall att jag kan kika in och skriva av mig om det aktuella. Ibland. Nu som det går att se på bilden så besöker vi ofta bäcken nedanför oss. Dit tar det bara några få minuter att ta sig. Det är precis att det går att rulla ner vagnen med lillebror ner över ängen. Vatten är ju oemotståndligt, och det kan vara ganska skönt för mig också att vi bara går ner dit och hänger en stund. Mysig plats är det också, med det porlande vattnet och vitsipporna, som ger en välbehövlig avkoppling.

För nu går dagarna i ett med de små liven. Jag håller på jämt och ständigt med det ena och andra kring dem och hushållet och kan tyvärr känna mig lätt stressad över alla dessa småsaker. På nått sätt blir jag stressad kring bebisen, att det alltid är saker som ska hinnas emellanåt, storasyster med allt vad det är, laga mat, äta, plocka undan något, tvätt, dusch, hund och allt vad som behöver göras jämt. Och så skrivandet… det är svårt. Det går, absolut. Men den här lilla karusellen stressar mig som sagt så jag försöker lirka in det när det ”passar”. Tyvärr så finns förstås andra övriga sysslor som jag fyller in tiden med, också. Att rensa prylar är en härlig undanflykt…

Jag har i varje fall provat att skriva små stycken men skrivångesten är ganska stor nu. Det här med att det finns miljoner sätt att mixa orden på. Så jag funderar på om jag ska ta det där steget som faktiskt ingår i snöbollsmetoden som jag ägnar mig åt för planeringen – att skriva handlingen från början till slut. Att också göra det extremt sakligt med alla punkter. För allt är förstås inte bestämt. Men om jag vet handlingen mer så kanske jag känner mer trygghet i tolkning och riktning när texten zoomas in sedan. Jag får inte glömma varför jag valde den här berättelsen eller formen att berätta den på. Fast allt är utdraget och med tvivlet, så finns den första förälskelsen kvar, och den ska jag vägra släppa, även om jag måste påminna mig. Inte minst om risken finns att jag får för mig att återigen ändra mig. Det är detta som gäller, annars kommer jag aldrig någonstans. Och det, detta eviga trampande, är jag makalöst less på. Under ytan pyr extrem ångest att jag aldrig lyckas få till något, jag blir galen på mig själv. Men kanske är jag för självkritisk. Jag måste bli bättre på att tänka better done than perfect. Antagligen måste jag lära mig att våga skriva dåligt, hela vägen. För ja, som att man någonsin kommer bli nöjd ändå.

En dag i sänder, vara snäll mot mig själv men ändå göra små steg framåt. Med tiden kan det växa till sig. Tålamod. Detta smått frustrerande ord kan jag tycka. Men oundvikligt. Jag blir bättre. Barnen är mina största läromästare.

I ett annat ljus av Alice Hoffman

”Mamma satte sig ner på marken där pappa hade begravts och grät sådana floder att jag kan
få för mig att liljorna som växer där nu grodde ur hennes sorg och att kronbladen vissnar
efter en enda dag därför att de måste falla som hennes tårar.”

Titel: I ett annat ljus
Författare: Alice Hoffman
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 252
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blue Diary
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: B. Wahlströms
ISBN: 91-32-32854-0
Utgivningsår: 2003 (2001)
Format: Inbunden

Första meningen: Den sista måndagen i månaden kommer Ethan Ford inte till jobbet.

Handling: Det är en strålande vacker junimorgon när livet oåterkalleligt förändras för Ethan Ford, hans hustru och hans son. Ethan är avhållen och respekterad i den idylliska lilla staden med fler äppelträd än hus, möjligen avundad av vissa eftersom han uppenbarligen är en sådan lycklig man.
Vad Ethan anklagas för är ett brott som tycks så väsensskilt från den person som de flesta i staden anser att de känner, att ingen i den första chockartade förvirringen tror att det är möjligt.
   Men sanningen är att Ethan Ford har flytt undan sitt förflutna i tretton år. Hans gamla jag är förträngt, gömt och begravet lika väl som hans verkliga identitet. Och när bomben briserar och Ethans bakgrund avslöjas faller hans hustru Jorie ner i ett svart hål och landar i en tillvaro där allt är främmande – mest av allt hennes älskade Ethan.
   Med skickliga penseldrag målar Alice Hoffman upp en bild av den perfekta lyckan för att strax med ett välriktat snitt skära duken mitt itu.

Min kommentar: Jag har läst ett par böcker av Hoffman tidigare och verkligen gillat hennes språk, så jag vill liksom samla på mig alla böcker som jag kan hitta av henne.

Just den här boken var väldigt lik den senaste som jag läste av henne och det kan jag känna var lite tråkigt. De båda utspelade sig i en mindre stad och handlar om att någon anklagas för ett mord. Det är ganska lågmält och försiktigt och handlar om ett litet utdrag från människornas historia och slutar till sist utan märkvärdighet. Men egentligen tycker jag inte det gör något, för jag har inte läst någon författare tidigare som skriver så fint som Hoffman gör. Jag läser gärna hennes böcker som inspiration.

Hur ska jag beskriva hennes språk? Det är sagolikt, vackert, svepande. Hon zoomar ut händelserna till stjärnorna och planeterna och blandar in naturen i beskrivningarna. Jag har också lagt märke till att hon ofta skriver ”Ikväll…” och så lägger hon till tjusiga, lite osammanhängande kopplingar, men så fina. Hur fin är inte meningen längst upp?

Det finns också en slags vemodighet bland människorna. Alla känner alla, de hamnade i den lilla staden av lite motvilja och så har det alltid funnits den där starka kärleken, som kanske inte alltid varit av godo. Att allt som sker bara måste, obehindrat. Och samtidigt försöker de reda ut och förstå sig på historien och vad som ska ske. På ett sätt tycker jag att Hoffman fångar människornas känsla väldigt fint, annorlunda men starkt. Det finns mycket under ytan.

Mitt betyg:

Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro

”Stanna upp i tystnad och lyssna till ditt hjärta.
När det sedan talar till dig, res dig och gå dit det leder dig.”

Titel: Gå dit hjärtat leder dig
Författare: Susanna Tamaro
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 191
Språk: Svenska
Originalspråk: Italienska
Originaltitel: Va´dove ti porta il cuore
Översättare: Helena Monti
Förlag: Forum
ISBN: 91-37-10686-4
Utgivningsår: 1997 (1994)
Format: Inbunden

Första meningen: Det är nu två månader sedan du reste, och bortsett från ett vykort där du meddelar att du fortfarande är vid liv har jag inte hört ett ord ifrån dig.

Handling: En kvinna går i sin trädgård och vattnar sina rosor. Det är höst och hon vet att hon snart ska dö. Hon bestämmer sig för att skriva ett brev till sin älskade dotterdotter som befinner sig på resa långt bort.

Med stor värme och inlevelse skildrar hon sitt liv ända från barndomen, försöker förstå och förklara allt som hänt, både för sig själv och dotterdottern. En berättelse om tre generationer kvinnor, om kärlek och sorg, om svårigheten att skapa sitt eget liv oberoende av alla konventioner.

Mitt omdöme: Den här boken kom till mig från ingenstans, den kom bara flygande till mig och jag blev förvånad över hur mycket jag tyckte om den. Det är en liten guldklimp. Jag trodde att den skulle vara komplicerad, men det var den verkligen inte. Det var lättläst och inte speciellt långt. Jag sjönk lätt in i kvinnans ord och tog med fascination del av det som hänt i hennes liv. Och jag tyckte det var så fint skrivet.

Sedan är det klart att det kan upplevas som om hon förklara sig alltför väl. Som om hon vill att alla ska skona henne. Men vem vill inte knyta ihop trådarna av det som har hänt i ens liv, reda ut saker och ting och återförena sig med sina minnen och relationer? Speciellt när livet håller på att rinna ur en. Det blir en helt annan känsla när jag vet att det här är kvinnans sista ord. Och när texten är skriven som ett brev blir det extra personligt, som om hon talar rakt till mig. Hon har många kloka ord och reflektioner utifrån sitt liv som hon vill föra vidare till sitt barnbarn. Det är så vackert. Tänk om vi vågade öppna oss på det sättet inför varandra. För boken rör många besvärliga ämnen – hur svår det är att ha en ärlig relation till sina barn, föräldrar och sin älskade och om svårigheten att bryta skadliga mönster som går i arv från generation till generation.

Men jag kan inte påstå att jag blev rörd till tårar, även om det är en fin berättelse. Om jag saknar något så är det väl den känslan, att bli starkt berörd. Eller kanske något runt omkring henne, för boken är endast ett långt brev, i form av en dagbok. Även om det var vacker, det var det! En överraskande fin bok.

Mitt betyg: