Varma dagar med små äventyr

Jag och barnen befinner oss uppe i Sundsvall under sommaren medan vårt hus får en ordentlig makeover. Där nere har hela badrumssektionen rivits för att snart helt byggas upp på nytt, samt att köket ska få nya vattenledningar och därmed också bytas ut med golv, bänkar och annat som hör till. Det är härligt att få vara ”hemma” en längre tid, men också lite påfrestande att leva inpå varandra mer än vanligt. Bl.a detta ledde till att jag fick stressutslag över hela kroppen… (det kommer förmodligen ett inlägg om det framöver). I vilket fall är det ju också skönt att bo alldeles intill havet när temperaturen nu främst under juli klättrar sig allt högre upp. Jag kan tycka det blir för jobbigt med värmen när det blir 24 grader, och det är inte helt främmande nu.

Vi går på många promenader, främst på förmiddagarna. Som vanligt med andra ord. Jag tror att Liv är den av oss som mest ser fram emot det. Hon har så väldigt mycket spring i benen. Ibland får jag gå på så snabbt jag kan för att hinna med när hon joggar fram. En morgon gick vi en bit för att komma till en lekplats. Hon har verkligen saknat klassiska aktiviteter som rutschkana och gunga. Det blir också en hel del bad främst i pol och balja på altanen. Förhoppningen är att det ska hjälpa till att få henne blöjfri… men det hon alltid skriker när jag ber och frågar henne om hon vill prova pottan är neejtack. Det är lite synd för jag är övertygad om att hon förstår principen nu när hon är så pass stor.

Vad gäller skrivandet belönade jag mig själv med en månad av ljudböcker nu när jag färdigställde ett första utkast. Men jag försöker strukturera upp och börja med planeringen inför utkast två också. Även fast tempot är väldigt långsamt. Det sista jag behöver nu är att pressa på med detta. Det kommer bli smidigare när vi är hemma igen i vardagen och Liv dessutom går på förskolan lite grann.

Det som också är utmanande nu är att Liv förmodligen ska övergå till att inte sova på dagen. Men det har gjort henne förvirrad så när hon sovit 2-3 h på kvällen så vaknar hon och sedan tar det flera timmar innan hon somnar om. Det är helknasigt nu, men jag antar att det är övergående. Vad gäller lillebror växer han så otroligt snabbt. Känns som att han snart kommer att springa ifrån mig, haha… tänk att ha två som springer åt olika håll, men det får bli nästa utmaning.

Jag försöker hålla mig lugn och ha nästintill noll förväntningar, tänka på att inte stressa upp mig och prioritera sömn när tillfälle ges. Det andra kommer falla in sig framöver ändå. Skrivdrömmarna typ. Ska ju ta och njuta av sommaren nu när den är här, med tanke på hur kort den är och hur mycket man faktiskt längtar resten av året.

Äntligen ett första utkast (Skrivsöndag 13)

Igår satte jag den sista punkten för ett första utkast av mitt skrivprojekt. Något som jag längtat efter att få göra och jobbat hårt för i ett halvår. När jag väl hittat idén och kom igång tog det bara 49 dagar och gav mig 42,000 ord att jobba vidare på.

Jag har mycket att tacka för att jag satte ett överkomligt dagsmål den där söndagen den 9 maj på 500 ord. Snittet per dag blev 857, vilket jag tycker är ganska bra. Men jag har verkligen varit ihärdig och försökt skriva på de stunder jag satt mig för att skriva, samtidigt som jag också många dagar tillåtit mig att endast ta mig förbi målet. Det är så häftigt hur mycket som kan växa fram från en idé. Jag har överraskat mig själv många gånger, både med formuleringar och nya scener. Det mesta blev till och skrevs i stunden.

Det finns mycket att jobba med och jag är lite nervös för den här omskrivningsprocessen som jag inte har så mycket erfarenhet av. Dels behöver jag få till så att handlingen blir logisk. Både ordningen och att länkarna dem emellan passar. Men det har också tillkommit nya idéer för underhistorier (eller vad heter det? engelskans subplots), sådant som också bidrar till huvudhistorien liksom ger större tyngd. Generellt är jag smått lyrisk över allt material som finns att få ordning på. Det finns potentialen att få till en riktig historia. Och potentialen finns också att förmodligen dubbla ordmängden, eftersom texten behöver fyllas ut på många sätt.

Men det känns som att det är en miljard saker att hålla reda på. Inte blir det enklare av att bara, på grund av småbarnsliv, jobba under kortare sektioner och alltid riskera att bli avbruten. Men jag ska ta det stegvist. Jag tog mig i mål för ett första utkast så nog ska jag klara det igen. Även om utkast två kommer ta betydligt längre tid. Det känns som en helt annan process.

(Rota är bara en löjlig arbetstitel då jag gärna har något längre och smått poetiskt sedan)

Sakta men säkert (Skrivsöndag 12)

God eftermiddag! Denna varma och fuktiga nationaldag. I morgon är det en symbolisk dag, så en skrivuppdatering vore lägligt. Då är det 30 dagar sedan jag startade och jag närmar mig halvvägs av den mängd som utgör ett nanowrimo-projekt på 50.000 ord. Så tempot är alltså en bit under hälften i jämförelse. Jag nöter på med dagsmålet på minst 500 ord/dag. Så det är inte dåligt precis, sakta men säkert kommer jag att ta mig i mål ändå. Jag tycker nog att den här metoden är väldigt kraftfull, att skriva precis varenda dag. Då blir det inte en så stor grej av det hela, jag kommer alltid klara målet och därmed ta mig i mål vid den där slutgiltiga linjen förr eller senare.

Det känns som att jag fortfarande hållet på att etablera saker och ting. Allt är heller inte klart. Egentligen blir ju ett sådant här första utkast som ett enda stort test. Mycket kan kastas om inför det andra sedan. Nu utforskar jag hela idén grundligt och samlar på mig material. Så får jag se hur jag bygger vidare.

Visst känns det otroligt läskigt, men jag ska verkligen försöka att sänka ribban. Det jag också tänkt att jag behöver är att internetbanta. Försöka begränsa intryck och information. Annars blir jag slut i huvudet (vilket jag blir ändå av att ränna runt efter barnen). Det är dock inte så enkelt, men lite grann hjälper också. Jag har även, främst i början i och med skrivandet av det här utkastet, tagit hjälp av ett par appar. Det här låter väldans modernt och jag är långt ifrån van att använda appar på det här viset, haha. Men det hjälpte mig att få fart på skrivandet och det är ju huvudsaken.

Först behövde jag något som höll i vanan att skriva varje dag. Då fungerade det fint med habit now där jag ställde in larm som då påminde mig om att jag har ett skrivjobb att sköta. Den ringde, och ringer fortfarande (även fast jag nu inte behöver någon påminnelse…), tre gånger per dag. Klockan 8, 12.30 och 19.30. Den första är när jag brukar vara hyffsat klar med frukost och allt runtomkring med barnen. Den andra är när jag just lagt storasyster och jag har en timme med bara lillebror. Den sista är när hon sedan lagt sig för natten och jag återigen är lite mer fri. Jag har dock väldigt sällan skrivit på kvällen. Då är jag helt enkelt för trött, så jag ger hellre järnet på dagen och låter hjärnan få ha lite ledigt då.

Den andra appen jag tog hjälp av är appblocker. Då främst instagram och mailen som jag hade avstängd från 22 till efter lunch. Men efter ett tag justerade jag de tiderna, och nu har jag pausat detta helt. Men nog skulle det behövas… I vilket fall hjälpte det genast. Och det var skönt att få den energin fri. Väldigt nyttigt.

Ett annat litet knep jag tagit till mig är, om än kanske tvärtemot ovan nämnda, att skriva på mobilen. Variation är också bra för att inte fastna. Men då behöver jag inte sitta fastlåst vid skrivbordet utan kan samtidigt hålla koll på storasyster när hon är ute och härjar. Det är många bäckar små som gäller, att samla in orden. Hela det här manuset består förmodligen av sådant.

Jag får faktiskt påminna mig om hur bra det här går. Det är himla roligt att varenda dag nå sitt skrivmål. Över 22.000 ord har producerats genom dagligt skrivande. Fortsätter jag så här så har jag snart ett första utkast, och jag är väldigt motiverad att ta mig dit. Hoppas verkligen att när de flesta komponenter kring historien är nedskrivna så går upploppet i en rasande fart.

Jämnare flöde (Skrivsöndag 11)

Jag står snart vid en milstolpe i mitt skrivande. Det känns så spännande och det ger mig energi. Men först måste jag få skriva av mig om min mammatillvaro 😉

Idag har lillebror blivit två månader. Tiden rullar på väldigt snabbt. Jag kan knappt förstå. Idag har det också gått två månader sedan jag blev tvåbarnsmamma och det har varit en otroligt berikande tid, det är magiskt att ha fått välsignats med två skatter, men det har också funnits mycket att lära.

Jag tror ändå att jag lutar mer åt att det varit en större chock att få det första barnet, än att få det andra. Men den har inte gått obemärkt förbi. Jag har känt mig ganska stressad av ta hand om dem båda om dagarna. Vardagssaker blir stressmoment. Om båda skriker och jag måste ta hand om båda samtidigt. Det går ju inte, och då blir vi alla stressade. Och eftersom mycket går åt till amning har det varit något som fått pusslats kring. Allt får anpassas till det. Det är tur att han inte ammas lika länge som storasyster gjordes. Men vid varje tillfälle har det typ alltid varit något som kommer i kläm. Men jag har lärt mig och offrat en del. För mig är det viktigt att komma ut med barnen. Jag går alltid ut minst en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta har ibland blivit alltför omständigt. Att behöva skynda ut och klä på dem båda ganska snart efter amning. Och så den där risken om amning blir just när jag ska ta in eller ut storasyster kring hennes sovstund. Eller inför läggdags. Eller vid frukosten. Eller att han inte ska äta utan sover och vi vill ut. Tänk vilket pussel. Men jag har anpassat mig och hittat små knep.

Det är okej att stanna inne ett utav passen. Liv har också blivit bättre på att stanna och leka på tomten. Hon kunde bli galen om vi inte gick iväg. För det var så vi gjorde jämt förut. Men nu när vi bara kan gå utanför dörren så kan jag låta lillebror fortsätta sova inne och använda larmet (fast jag springer fortfarande mellan dem). Nu när det är lite varmare går det också enklare att amma ute, ifall det skulle bli så. Allt har helt enkelt fallit in sig smidigare nu. Det får bli som det blir. Det är inte hela världen om något förskjuts en hel halvtimme. Jag är väldigt fäst vid rutiner och allt rullar på smidigt och vi vet vad som gäller, men nu får det ruckas lite ibland. Men det är intressant hur något till en början är ett stressmoment med tiden blir något självklart och bara går av farten (även om det också kan vara på gott och ont).

Så vi har lyckats hålla oss mer kring tomten, det finns mycket att hitta på där också. Slå upp ett tält till exempel. Jag tog tillfället i akt när det var uppehåll med regnet och testade. För jag vill inte stå där ute i skogarna inför vår första tältnatt och inte riktigt veta. Då kommer det vara nog med nytt och annat att hålla koll på. Men det gick bra. Jag gjorde dock en miss att föra ett par snören ovanför tältet i stället för under, så det tog lite extratid att behöva dra ut tältpinnarna igen. Men tillslut klev vi in i tältet och nu ser jag fram emot kommande äventyr.

Vad gäller skrivandet är jag snart uppe i tiotusen ord. Det var längesedan jag nådde dit med ett och samma skrivprojekt. Under flera månader har jag vänt och vridit, skrivit på en idé och skrivit på en annan variant, om vartannat. Mitt skrivmål att varje dag få ner 500 ord känns fortfarande väldigt bra. Det spelar ingen roll hur körigt det är, om jag så ska behöva klämma ur dem innan jag lägger mig eller få ner dem stötvis under dagen, så kan jag alltid klara det. Då kan jag också alltid känna mig nöjd med att jag har skrivit något den dagen.

Men det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver. Min metod är så att jag vet övergripande väldigt tydligt vad allt går ut på, tema och konflikter, nyckelscener, början och slutet och en del idéer däremellan – men sedan vet jag inte alls hur sidorna ska fyllas. Det som är själva skrivandet och berättelsen, alla detaljer som skrivs ord efter ord. Det mesta kommer i stunden. Men det är också häftigt. Det blir levande och spännande också för mig. Som att jag behöver ha is i magen för att balansera detta, att skriva på i det okända men med ett tydligt mål. Det blir också så att ju mer jag skriver på historien, desto mer idéer får jag längs vägen. Det gäller bara att fortsätta.

Många trådar att nysta i (Skrivsöndag 10)

Nu var det länge sedan jag kunde kika in en söndag och berätta om något gott kring skrivandet, men nu kan jag faktiskt det. Äntligen! Jag är igång med skrivandet och det känns så bra!

För en vecka sedan, den nionde maj, bestämde jag mig för att sätta ett dagligt skrivmål på 500 ord. Det kunde vara varstans i scrivenerdokumentet; i manussektionen, planering eller allmänna tankar. Det här har hittills visat sig vara ett vinnande koncept.

Jag har skrivit varje dag minst detta, och håller därmed historien levande. Steget till att börja skriva har också minskat, vilket förstås är fördelaktigt. Jag tror också det här har lett in mig på att jag åter kan känna glädje i ett skrivprojekt. Det låter kanske märkligt, men ibland sätter jag en sådan press och slår knutar på mig själv. Med ett lägre mål har jag också släppt en stolthet i allt-eller-inget-tänket – innan tyckte jag inte det var okej med annat än minst tusen eller ännu hellre tvåtusen ord per dag. Nu känns det betydligt mer kraftfullt att skriva lite mindre men att i stället göra det precis varenda dag.

Jag har verkligen brottats med hur jag ska ägna mig åt skrivandet. Ska jag planera massor eller skriva helt på känsla? Ska jag tokskriva ett par veckor eller köra mer uthållighet under en längre tid? För att inte tala om alla miljoner sätt det finns att bygga och berätta en historia på. Men egentligen ska jag inte behöva fundera på detta – det bästa sättet är det som fungerar… och det måste få vara okej att blanda och byta metoder. Speciellt nu med två små skruttar att ta hand om, det är så mycket mer pyssel än jag tänkt… men jag kämpar på och har lyckats slappna av lite mer än innan. Och jag försöker fångar så många små stunder jag kan, gärna se till att få klart dagens skrivande så snart som möjligt, för på kvällarna är jag ofta alltför trött. Men jag är motiverad, och det som får fart i mig är meningar som how badly do you want it och your dream life is closer than you think – från podden creative penn som jag nu lyssnar mycket på. Här ska skrivlivet levas.

Den version som jag har beslutat att skriva om håller än. När det nu var jag bestämde mig för den? Den är i varje fall en mix av tidigare varianter. Med den så får jag också med fler element att bolla kring, och vart eftersom jag planerat och nu börjat skriva så dyker det bara upp fler. Det finns många trådar att nysta i och det känns som att det finns en tillräckligt rik grund att bygga vidare på vilket känns hoppfullt. Också det sätt jag tänkte berätta den på känns dynamisk och spännande.

Det jag däremot kände hindrade mig var det här med att börja skriva. Förväntningarna kan liksom hinna bygga sig stora och hur jag inombords ser allt framför mig skär sig ofta extremt med min praktiska förmåga. Men nu växer i varje fall orden i dokumentet och jag ska bara fortsätta på det spår jag nu tagit, så ska jag se att det med tiden närmar sig i hur jag tänkt att alltsammans ska vara.

Tankar mitt i bokåret 2021

Jag skrev aldrig ett reflektionsinlägg vid årsskiftet den här gången (varför känns det lite som att det nyss var nyår?), såsom jag brukar göra och se över de kommande tolv månaderna med mitt bokliv. Den främsta anledningen tror jag var att jag inte alls var pepp och mig själv riktigt i vinter. Just för att jag var gravid. Jag tycker i vanliga fall att senvintern i slutet på januari och fram till april är något av den tröttsammaste tiden på året, så ni kan ju tänka er hur segt det var den här gången när jag dessutom befann mig i de sista graviditetsveckorna? Hua… jag är så glad att det är förbi och att allt är lite lättsammare nu. Det är verkligen på sommaren, med ljuset och värmen, som jag lever upp och har den mesta energin och inspirationen. Inte minst nu också när jag kan börja träna upp mig fysiskt igen. För mig hänger motion och skrivflow otroligt väl ihop.

Men vi gillar förstås att leva efter att det aldrig är för sent. Så nu tänkte jag reflektera lite smått i nyårsanda såhär halvvägs in i bokåret 2021, vid tiden när träden börjar knoppa.

Det här året är händelserikt. Eller för mig de sista året innan jag fyller nytt tiotal, vilket jag gör alldeles i början av augusti. Jag har velat satsa lite mer än vanligt. Jag har bytt efternamn till min pappas, tagit körkort samt varit gravid och fött mitt andra barn. Sedan tänkte jag att det skulle ha hänt lite mer med skrivandet. Hösten och vintern gick inte som jag tänkte mig. Å andra sidan är även tragglande lärdomar, för jag kan gott konstatera att jag verkligen har försökt. Nu har det släppt lite mer och jag blickar som bekant framåt. Jag har varit snäll med mig själv, annat går inte känner jag, med barn och allt. Nu är sommaren runt hörnet och jag ser fram emot att ta tag i allt igen och även alla de äventyr som väntar när det är något lättare att frilufsa utomhus.

Jag blev ändå lite förvånad att få det andra barnet, över hur det är att ha två små att ta hand om. Som ett uppvaknande att det är mer pyssel med bebis än vad man kan tro trots att de ”bara sover”. Så skrivtiden är än mer knapp. Men jag ska respektera den tiden, och göra så gott jag kan. En mors effektivitet ska inte underskattas… och detta når nu en ny nivå. Med mitt nyligen satta dagsmål på 500 ord så märker jag också att det går enklare när man är inne i det. Det gäller att hålla bollen i rullning, så att säga. Jag tror på mig själv och mitt skrivande, för varje dag, månad eller försök så tar jag mig framåt. Nu när det var trögstartat tror jag mycket handlar om att våga skriva dåligt. Att utkastet först och främst måste få finnas till.

Angående läsningen så kommer den antagligen att vara sig likt i antalet böcker. Däremot går det i extrema perioder där jag plöjer nästan halva läskonsumtionen för ett år på en månad… då när jag tar en ljudboksmånad så går det undan. Men den inspirationen är makalös och det ger mig massor. Ibland kan jag gräma mig över att läsning ”bara” är ännu ett uppskjutarbeteende, men så förstår jag ändå att det verkligen är utvecklande för mitt skrivande. Jag märker skillnad för varje gång jag åter skriver på ett manus, och det är underbart att få inspirera sig själv lite.

Kring bloggandet har jag fått mersmak. Jag vill blogga mer och få in lite mer innehåll än bara dessa bokrecensioner. Främst tänker jag på fördjupningar och följetonger såsom jag gjorde med min inspirationsguide att börja bokblogga, men också lite annat innehåll, och även vardagsinlägg, för att göra den här bloggen mer givande och variationsrik (även om det förstås går i samma tema). Kom gärna med förslag!

För att gå lite i nyårsanda kan jag också ta upp några tankar om mål.

Förutom ovan nämnda så kan jag göra ett försök kring skrivandet (för det är ju bara där det betyder något egentligen för mig). Jag vill färdigställa ett första utkast för Värdinnan version 3, det som jag nu äntligen har börjat på efter alla försök och planering i vinter. Sedan vill jag börja fila på en slags fackbok. Inga direkta ambitioner där än så länge, kanske hinner det komma. Kanske ska jag också skicka romanmanuset till testläsare, kanske i ett tidigt stadium. Jag hade ju tur och fick så bra testläsare sist och lärde mig massor. Jag tänker att det vore bra att fånga upp de större problemen med manuset innan allt trasslat till sig 😉

Det var det, antar jag. Låt orden fortsätta att flöda.

Tar hjälp av skrivmål

Medan sötpotatisoppan börjar puttra passar jag på att knåpa på ännu en uppdatering – tänk att jag skriver vardagsinlägg två dagar i rad 😉

Det lär inte vara så det kommer bli, men lite nu och då tror jag är bra. Att skriva av mig, göra steget mindre till att blogga och dessutom, så ger det mig en liten reflektionsstund som kanske kan väcka någon liten insikt. Efter igår så har jag trots allt beslutat mig för att sätta ett skrivmål. Och det är alltid bra att offentliggöra sådant, för lite mer press som hjälper gott.

Kom gärna med förslag på straff, belöningar eller tips till mig för att hålla mitt mål.

Målet är att från idag skriva 500 ord, varje dag, i mitt scrivenerdokument. Det kan vara både i manussektionen men också bland planering och allmän brainstorming. Tanken är lite som med mina nya bloggambitioner, att sänka ribban till att göra det hela. Det tror jag är bra.

Vad tror ni om det? Att umgås dagligen med historien. Har du något skrivmål?

Också mina läromästare

Att göra små vardagsinlägg kanske skulle vara något att föra in på bloggen? Så att det blir just en blogg. Här är så enformigt kan jag tycka. Samtidigt kan jag från mitt perspektiv tycka att det kan vara något upprepande med hur dagarna ser ut, men ändå, på ett sätt är det inte heller det. Livet med barn som mycket kretsar kring nu för mig, då sker allt i perioder med små förändringar med tiden, trots allt.

Jag tänkte i varje fall att jag kan kika in och skriva av mig om det aktuella. Ibland. Nu som det går att se på bilden så besöker vi ofta bäcken nedanför oss. Dit tar det bara några få minuter att ta sig. Det är precis att det går att rulla ner vagnen med lillebror ner över ängen. Vatten är ju oemotståndligt, och det kan vara ganska skönt för mig också att vi bara går ner dit och hänger en stund. Mysig plats är det också, med det porlande vattnet och vitsipporna, som ger en välbehövlig avkoppling.

För nu går dagarna i ett med de små liven. Jag håller på jämt och ständigt med det ena och andra kring dem och hushållet och kan tyvärr känna mig lätt stressad över alla dessa småsaker. På nått sätt blir jag stressad kring bebisen, att det alltid är saker som ska hinnas emellanåt, storasyster med allt vad det är, laga mat, äta, plocka undan något, tvätt, dusch, hund och allt vad som behöver göras jämt. Och så skrivandet… det är svårt. Det går, absolut. Men den här lilla karusellen stressar mig som sagt så jag försöker lirka in det när det ”passar”. Tyvärr så finns förstås andra övriga sysslor som jag fyller in tiden med, också. Att rensa prylar är en härlig undanflykt…

Jag har i varje fall provat att skriva små stycken men skrivångesten är ganska stor nu. Det här med att det finns miljoner sätt att mixa orden på. Så jag funderar på om jag ska ta det där steget som faktiskt ingår i snöbollsmetoden som jag ägnar mig åt för planeringen – att skriva handlingen från början till slut. Att också göra det extremt sakligt med alla punkter. För allt är förstås inte bestämt. Men om jag vet handlingen mer så kanske jag känner mer trygghet i tolkning och riktning när texten zoomas in sedan. Jag får inte glömma varför jag valde den här berättelsen eller formen att berätta den på. Fast allt är utdraget och med tvivlet, så finns den första förälskelsen kvar, och den ska jag vägra släppa, även om jag måste påminna mig. Inte minst om risken finns att jag får för mig att återigen ändra mig. Det är detta som gäller, annars kommer jag aldrig någonstans. Och det, detta eviga trampande, är jag makalöst less på. Under ytan pyr extrem ångest att jag aldrig lyckas få till något, jag blir galen på mig själv. Men kanske är jag för självkritisk. Jag måste bli bättre på att tänka better done than perfect. Antagligen måste jag lära mig att våga skriva dåligt, hela vägen. För ja, som att man någonsin kommer bli nöjd ändå.

En dag i sänder, vara snäll mot mig själv men ändå göra små steg framåt. Med tiden kan det växa till sig. Tålamod. Detta smått frustrerande ord kan jag tycka. Men oundvikligt. Jag blir bättre. Barnen är mina största läromästare.

Att respektera tiden (Skrivsöndag 9)

Sedan sist jag skrev en sådan här uppdatering har lillebror anslutit till oss. Om ett par dagar blir han tre veckor till och med, tänk vad tiden går… just tid är något jag tänkte fundera över den här gången.

För det är väl under småbarnsåren som den många gånger är som mest knaper. Tänk då att det är just nu som jag fått fart på skrivdrömmen.

Jag ska bara nå den. Även fast jag till viss del, bara genom att skriva, fundera och satsa, redan har fångat den. För själva resan är som bekant också målet. Det är det här som jag vill göra så det är skönt att något aktivt äntligen görs. Samtidigt vill jag förstås att mödan ska resultera i något konkret också, den där boken.

Jag är kanske sist på bollen med att upptäcka podden Debutera eller dö. Den är fantastisk! Jag ansluter mig förstås i samma anda, det finns inget annat. Nu lyssnar jag både från början och slutet, på dygnets alla timmar, små snuttar eller hela avsnitt och inspireras.

I ett avsnitt hörde jag Helena Dahlgren reflektera över tiden. Att det inte är någon slump att alla hennes böcker producerats efter att hon fått barn. För vad gjorde vi innan? Då när respekten mot tiden var noll, eftersom den var oändlig.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tog tag i skrivdrömmen när min dotter blev 1 år. Jag hade lite fullt upp med henne tills dess, men när saker och ting gick mer ”på räls”, då var det dags. Jag behövde också göra något för mig själv, som en motvikt mot att alltid vara till för någon annan. Då gick det också upp för mig hur tiden rinner iväg och att det var just hög tid att faktiskt göra något. Sedan dess har jag flugit både högt och lågt men tankarna och drivet har alltid sett till att arbetet funnits med i åtanke.

Så den som mest respekterar tiden kanske också kan skriva en bok på endast trettio minuter om dagen – eller vad tror du? Fast bok och bok är ju relativt, hur bra en önskar att den blir. Men hör och häpna – better done than perfect. Precis som det inte spelar någon roll hur du har det, bara hur du tar det. Allt handlar om vad du gör av den tid du får. Självklart är det här extremt provocerande många gånger. Jag själv springer runt och fixar med hus och hem och barnen dagarna i ända och har huvudansvaret i allt och ser till att allt blir gjort, är den som gör i stort sett allt i dessa så kallade kvinnosysslor. Det är egentligen tufft nu, när jag ammar om nätterna så huvudet blir mos och på dagarna har en ganska skrikig och trotsig två plus åring (såsom barn är, förstå mig rätt). Jag gör så gott jag kan och det går för det mesta fint. Men det blir också frustrerande när jag också ska jaga skrivtid. Och det gör jag som sagt för att inte förlora mig själv.

Men så är det för precis alla, självklart. Det är inga konstigheter. Jag är då glad att jag däremot har fullt av vilja. Min enorma vilja som driver mig till smått besatthet – jag bara måste få till en bok. Då tar jag den tiden jag får. Det här får också ta den tid det tar, men förr eller senare så finns de i min hand. Böckerna.

Nu har med andra ord min tillvaro hoppat upp ännu ett snäpp i kategorin fånga skrivtid och förmå sig att följa sina drömmar. Än mer utmanande. Samtidigt har en annan del av mig fått snäppet mer fart – hungern att fånga skrivdrömmen. Som då ger en den verkligaste effektiviteten – konkreta steg åt rätt håll.

Annars, kan det utifrån detta förstås att jag i veckan åter tog tag i skrivandet. (Som sakta börjar gå allt ”enklare” på ett sätt nu när jag inte längre är gravid och det dessutom går mot ljusare och varmare tider.) Jag fortsätter att utveckla en slags synopsis av den senaste formen som jag bestämt mig för. Jag tror starkt på den, eftersom så många komponenter sammanfaller så väl och att berättarformen är komplext och intressant. Jag ska fylla i planeringen ett tag till, men sedan har jag bestämt mig för att jag snart ska börja skriva. Testa och ta mig framåt.

Jag ska helt enkelt bli galet skicklig på att fånga skrivtiden.

Lillebror är här! En förlossningsberättelse

Den 23/3 klockan 01.16 kom den här lilla prinsen till världen! Som jag har längtat och väntat och så fantastiskt makalöst mysigt det är med ännu en liten plutt att nosa och pussa på ❤

Saker och ting har nu en liten anpassningstid innan jag ”har kläm” på allt och saker får bli som det blir i den takt det kräver nu med två barn. Men ett par recensioner i veckan kommer att dyka upp på bloggen, och eftersom kanske jag får in skrivandet också. Något jag förstås också vill, men som sagt, förståeligt nog får det ta sin tid. Min långläsning av The name of the wind ska jag försöka komma ikapp med också.

Jag tänkte nu skriva ihop ett inlägg där jag skriver av mig om hur det varit senaste veckan i denna omvälvande tid. Mestadels hur förlossningen gick (en sammanfattning finns längst ner i inlägget), men även de första dagarna hemma med storasyster och allt.

Jag tar det från början, när han ännu befann sig i magen. Han var beräknad den 3/4 och jag var beredd som sist att jag lär få vänta tills den dagen. Även om jag liksom då starkt hoppades och trodde att det skulle bli tidigare. Men den här gången var det än tydligare. Kanske för att det är andra barnet. Men jag hade tänkt att eftersom det förmodligen är en pojke så skulle det gå några dagar till ändå för att jag hört att de är lite sega 😉 Men med en flicka på 2,5 år hemma blev vardagen som gravid lite annorlunda än sist. Jag kände mest hela tiden, allra främst sista månaden, som om han skulle trilla ut. Typ. Det tryckte och hamrade nedåt något alldeles ofantligt ibland. Och ju mer veckorna gick desto känsligare blev kroppen. Så om jag gjorde något ”för mycket” fick jag mesa på i snigelfart eller helst lägga mig ner och vila. Däremot har jag haft en enklare graviditet mot sist med knappt någon foglossning, betydligt mindre sammandragningar (eller åtminstone att jag kunde promenera i nästan vanlig takt) och jag har försökt hålla igång med lite rörlighet och styrka och väldigt mycket ”vardagsmotion”.

Planen var att han skulle komma mellan 24/3 och 5/4 men ni kan ju förstå hur det går med sådana planer 😉 lillebror har förstås sina egna. För då på onsdagen skulle min mamma åka ner de 70 mil som skiljer oss för att kunna ta hand om storasyster när det blev dags. Men vi fick lite föraningar om att det kunde vara på gång så som tur var hann hon ta sig hit innan ändå – men det var allt med minsta marginal.

För det blev lite komiskt att jag söndagen den 21/3 gjorde en story på instagram där jag lite kort nämnde med bild att det var en alldeles lagom aktivitet för mig att sitta på en lekplats, lyssna på skrivpodd och låta storasyster leka själv. Eftersom jag var så rädd att dra igång förlossningen innan mamma skulle hit. Det kändes som sagt otroligt ostadigt.

Mycket riktigt, att det typiskt nog skulle ske på bebisens egna vis. En timme efter den förutsägelsen gick slemproppen (vid klockan 12). Dock inte färskt blod utan lite mer brunt. Sedan ringde jag mamma en gång i timmen och vi båda blev nojiga att nu händer det grejer och hon packade allt mer. Fast när jag ringde förlossningen om det sa de att detta säger ingenting. Jaha, jag tyckte det sa allt. För sist var det så allt började på natten och 22 timmar senare var hon ute.

Det blev så mycket anspänningar att veta om det här och att mamma ännu inte var här och invänta och/eller oroa sig att värkarna skulle börja. Men vi bestämde på kvällen att hon skulle ställa klockan tidigt och åka ner nästa dag på måndagen. Oavsett skulle jag ringa vid 6 när storasyster brukade vakna och kolla läget. Då hade det hänt än mer.

Vattnet gick klockan 3 den natten. Inte någon flod men från den stunden sipprade det ut lite hela tiden vilket inte var så speciellt charmerande. Väldigt märkligt tyckte jag att det var, för sist gick vattnet bara någon timme innan hon var ute. Nu blev det än mer anspänning om att det var på gång utan att något egentligen hände. Samtidigt var jag lite lugn den här dagen för mamma var åtminstone på väg. Anledningen till att det var så viktigt är att hon är typ den enda som kan ta han om storasyster och det skulle kännas tryggast, bli smidigast och bäst på det sättet.

Jag ringde förlossningen och sa att mitt vatten hade gått och jag fick tid på eftermiddagen för kontroll. På kontrollen såg allt bra ut men ännu hände ingenting. Jag fick tid för ultraljud dagen därpå på morgonen och även information om att det om tre dagar skulle bli igångsättning om ingenting började av sig själv. Det fasade jag för så jag kunde bara hoppas. Ringde min syster vid 16 och hon peppade mig och sa att nu är det i varje fall max 5 dagar tills han är här och det var skönt ändå (vilket i efterhand blev 9 timmar, ännu inga känningar där och då). Jag var lite mer samlad och laddad nu när saker och ting var lite mer konstaterade.

Mamma plockade upp mig på sjukhuset och väl hemma var det hjärtligt återseende blandat med nattning av barn och mellan varven genomgång hur allt fungerade med skötseln av henne och hemmet och allt däromkring.

Även om det inte händer så mycket egentligen kände jag mig lite uppe i varv med anspänningen och det som komma skulle och att inte riktigt veta men ändå veta att nu är det nära. Jag fick då lite sammandragningar och tyckte att det också kom lite mensvärk samtidigt som dem, men jag hade ”fullt upp” med det vi gjorde och tänkte inte mer på det. Men när barnet var lagt kände jag att tusan – det här är ju värkar. De kom och gick och blev alltmer påtagliga. Detta var efter 19. Så då tog jag en dusch och försökte vila samtidigt som jag fixade det allra sista nödvändiga. Vi la oss alla tidigt och jag skulle försöka sova lite på soffan eftersom vi nu förstod att jag nu förmodligen skulle få åka in på natten.

Jag fick mest ångest över vad som nu skulle hända, då allt ju är så fruktansvärt hemskt och gör så in i helsike ont… sist hade jag väldigt extrema värkar under ett antal timmar och jag kunde inte alls slappna av så jag var fullkomligt mörbultad och kunde knappt röra mig efteråt osv. och allt var rena helvetet om jag ska tala klarspråk. Jag tyckte det var hemskt, och kan med nöd och näppe säga att det var värt det för de små underverken… Och nu var det dags igen, och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och andas, spara på krafterna.

Värkarna blev mer och mer påtagliga och jag tyckte rätt snart att de gjorde väldigt ont. Och det tickade på. För varje halvtimme tog de en ny kulmen antingen i intensitet eller längd. De accelererade rätt fort. Och eftersom de brukar gå fort andra gången och det ändå gick rätt fort första gången så sa min magkänsla att jag nog ska åka in närsomhelst. Jag ringde förlossningen strax efter 22 och var välkommen, men jag sa att jag skulle avvakta lite. En halvtimme senare ringde jag dock och sa att nu åker vi in, för utvecklingen var påtaglig och många gjorde fruktansvärt ont. Ett viktigt kriterium för mig var att få bada, inget annat, så det ville jag hinna göra. När vi kom in närmare halv tolv fick jag lägga mig för CTG. Hon kollade hur öppen jag var och egentligen skulle jag vara förvånad om jag ens var det, för det kändes som om allt just hade börjat. Men det var 2-3 cm, ändå pratade hon om hotell osv om inget mer hände. Jag var lite nollställd då, för mig fanns inget annat än att det var nu det gällde och aldrig i livet att jag skulle åka härifrån. Så jag låg där för CTG och tog värk på värk och satan så ont många började göra. Vissa var extrema och pågick otroligt länge och fick våg på våg av ny intensitet. Jag tänkte att varje värk skulle ge effekt så att vi fick stanna. 30 minuter senare ringde jag på larmet, för jag kunde verkligen inte ligga kvar för smärtan i ryggen. Då var jag öppen 5 cm. Så vi var välkommen att promenera bort till vårt förlossningsrum. Väl där var jag öppen 7 cm och de fick väldigt bråttom att fixa allt med mig så att jag kunde kasta mig i badet. Bl.a en nål i armen för antibiotika till bebisen p.g.a tidig vattenavgång. Jag hoppade i badet och då blev det som natt och dag i hur värkarna kändes. Det varma badet hjälpte otroligt mycket.

Snart tryckte det på baktill, såsom jag förstås minns att det gör inför krystvärkarna. Och det sa jag så att de skulle vara beredd. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av i några kroppsdelar åtminstone vid varje värk som förstås var smått outhärdlig. Det kom någon fråga om jag ville föda i vattnet och när mvc-barnmorskan frågade mig ett par dagar innan trodde jag inte det. Jag tänkte att jag då skulle vilja ligga ner och kunna slappna av helt. Men nu gick det så fort att jag tänkte varför inte, det får bli som det blir, just där och då ville jag inte lämna badet precis.

Och sedan kom de, krystvärkarna. Då var det som att för varje, de få som var, som att han åkte ner fem centimeter. Det var i varje fall påtagligt hur snabbt det gick. Då gick vi igenom mellan värkarna hur jag skulle göra nu när det blev vattenförlösning. Till skillnad från sist när slutklämmen var rena befrielsen och hyfsat enkel, var de nu rena skräcken då kroppen förmodligen knappt hunnit med. För när han stannade upp med huvudet mellan benen så skrek jag typ allt jag hade att de skulle ta ut den, alltså nu nu nu. Det var för jäkligt att känna hur det sved och allt. Sist brydde jag mig verkligen ingenting när värkarna tog paus vid det skedet. I varje fall så blev det bara några få men intensiva minuter för snart trillade han ut.

Då kändes det lite episkt att få ta upp honom och hålla honom mot mig när han skrek och vyssja och stryka. Jag hade fött i vattnet! Och nu vid andra barnet kändes allt mer självklart och tryggt och jag ville bara ta till mig honom på en gång. En hel människa som bara dök upp 😉 Det är så fantastiskt hur allt kan gå till.

Så till skillnad från sist gick det ännu fortare och jag hanterade nog värkarna lite bättre. Jag visste vad allt handlade om. Det enda var slutskedet som var fruktansvärt denna gång. Visst var värkarna något ofantligt starka men det var otroligt skönt att det gick relativt fort och drog på, så att jag inte hann bli helt slut. Efteråt gick jag själv upp ur badet med honom och jag kunde flytta runt mig i sängen och gå upp och kissa efteråt. Sist var allt detta otänkbart. Så det var skönt. Tycker också det är lite roligt att barnmorskan som när vi kom in och inte tyckte att jag var tillräckligt öppen och pratar om hotell och annat, bara 90 minuter senare förlöser denna gosse 😉 när det väl fick fart så gick det undan…

Även senare på BB gick jag runt och ammade. Det är tre saker som var otänkbart sist. Att jag ammade så bra (lillebror har fått till suget och klunkandet från första stund, gapet och greppet tog några dagar dock), att jag överhuvudtaget kunde stå och gå omkring, och så att göra saker samtidigt som jag ammade. Befriande. Anledningen till att vi fick stanna var för den tidiga vattenavgången och att bebis då skulle kontrolleras med jämna mellanrum upp till 36 h. Egentligen ville jag hem till storasyster men blev det bra ändå, nu när allt löst sig som jag önskade.

Och nu vid dagens datum har det endast gått en vecka drygt sedan vi kom hem, men det har gått väldigt bra med henne. När vi kom hem sa hon bebis (något hon uppmärksammade allt mer sista månaden) och sedan var hon förstås glad att se mig igen så hon sa ”krama na” och kramade oss, det kändes fint. Dock blev hon senare hysterisk för att hon ville ha just bebisens filt, men lite respekt och hänsyn är nyttigt att lära sig. Som att inte heller klänga på mamma om hon är öm. Men det har gått så bra sedan. Hon är rätt saklig – bebisen sover, bebisen äter, byta blöjan osv som hon säger. Jag försöker pussa och krama på henne så mycket jag kan och göra saker med henne också. Hon är otroligt duktig och känns väldigt trygg. Men än hinner saker hända eller vad man ska säga, vi tar en dag i sänder och även jag har en hel del att komma in i som tvåbarnsmamma 🙂 Men det är ju helt magiskt det här. Som jag njuter för jag vet hur tiden springer iväg…

Sammanfattning av förlossningen för andra barnet
21/3
12.00 Slemproppen går (dock mestadels brunt)
22/3
03.00 Vattnet går och sipprar sakta men säkert från denna stund
15.15 Kontroll på förlossningen med information om igångsättning och ultraljudstid kl. 9 följande dag
19.30 Värkarna börjar
22.10 Ringer förlossningen och säger att värkarna har börjat, var välkommen in men säger att jag avvaktar
22.45 Ringer förlossningen och säger att nu åker vi in (allt accelererar rätt fort)
23.05 Vi åker in vilket tar 30 minuter
23.41 Inskriven och läggs för CTG, öppen 2-3 cm – ”inte godkänt” så ska avvakta
23/3
00.15 Öppen 5 cm så är välkommen in till vårt förlossningsrum
00.25 Väl där är jag öppen 7 cm, bråttom ner i badet vilket gör susen som smärtlindring, men allt accelererar än mer
01.10 Krystvärkar börjar (skulle själv dock påstå att de var tidigare)
01.16 En pojke på 3660 g och 48 cm anländer till världen genom vattenförlossning i v.38+2