Ihärdig nog för långsamt skrivtempo?

Jag har funderat på det här med skrivtempo, om hur himla olika det är inte bara för olika personer utan också hos en och samma. Olika för olika skrivprojekt och manus. För jag har ändrat mig där. Från att kunna blåsa på och skriva ett råmanus på 21 dagar till att nu inte ens fått ihop 5000 ord på en månad. Samtidigt är jag rätt nöjd med de orden, för jag tycker de hittat sin plats.

Men en liten del av mig blir lite orolig att det betyder att jag tappat glöden och inte kan driva på skrivandet mer och att det då betyder att jag förlorat jakten på skrivdrömmen. En annan säger mig att det är helt i sin ordning. Processen förändras eftersom min livssituation förändras och själva skrivandet utvecklas. Att det också beror på att det jag nu skriver är i en helt ny form, en typ av fackbok, och då krävs mer noggrannhet. Eller det är i varje fall så jag känner att jag behöver angripa idén.

Jag kan bara hoppas att jag har uthållighet nog för att ro i land mitt aktuella projekt med min nya skrivmetod. Jag tror dock att jag behöver göra något för att få med lite av min tidigare produktivitet, så lite lättsamma skrivmål ska jag nog anamma. Så att jag behöver dra på lite för att nå dem och får ett fokus på framåt.

Samtidigt som mina funderingar snurrar om det här med att skriva snabbt och långsamt så finns det också en otrolig glädje i den kreativa process jag befinner mig i. Skapandet av den här fackboken är så spännande.

Mitt nya skrivprojekt (Skrivsöndag 14)

Nu har jag kommit igång igen med skrivandet. Har nästan glömt bort att jag lyckades slutföra ett första utkast i början av sommaren. Det känns som så länge sedan jag skrev. Mycket att landa i som tvåbarnsmamma förstås. Men det som jag nu börjat skriva på är av en helt annan typ. Det är ingen fiktion, utan sprunget rätt ur mina egna farhågor och förhoppningar i form av en memoar!

Jag gillar memoarer för deras äkthet. Några av mina bästa läsupplevelser finns i den genren och når mitt hjärta om de berättas väl med inlevelse, tänkvärdhet och spänning – något jag försöker eftersträva. Men det här har blivit ännu en konst att lära sig. Det är som med allt skrivande – svårt och läskigt.

Men det är förstås inte bara elände 😉 Det är superkul och orden flödar. Jag får dock backa bandet hela tiden för jag klurar för fullt på hur jag kan berätta alltsammans och bygga upp händelseförloppen och reflektionerna på bästa sätt för att det ska bli läsvänligt och spännande och inte rörigt och tradigt. Det som jag nu skrivit känns som en synopsis, en lång sammanfattning, för mig själv och även om det är bra måste det bli än bättre för läsbarhetens skull. Det är mycket att tänka på, som vanligt med andra ord. Antagligen är det en naturlig process detta.

Den senaste planen är att skriva småkapitel utifrån en specifik händelse eller tema. Då kan jag alltid klippa och klistra om så skulle behövas. Det blir också ett bra knep för att få ordantalen växa.

Jag tycker mig märka av en missuppfattning att memoar gränsar till biografi, vilket jag inte alls skriver. I min värld är de väldigt långt ifrån varandra. Så jag tänker framöver skriva ett inlägg där jag reder ut skillnaderna dem emellan och framförallt tar upp vad just en memoar är, då det är en sådan jag försöker skapa.

Tills vidare – skriv på!

Hittar tillbaka

Hej! Jag och min lilla liga med hunden och barnen, har till slut efter 10 veckor på norrlands hawaii återvänt hem till de djupa skogarna. Även om det var och är smått kaos här på grund av renovering, så är det väldigt skönt att vara hemma igen – för en som älskar lugn och ro och sina egna rutiner.

Vi åkte ner efter att vi döpt lillebror. Jag hade även turen att kunna fira min 30 årsdag samma dag med alla nära och kära hemma, det var smått magiskt, och med fint väder dessutom. Det är inte varje födelsedag som det sjungs för en i kyrkan. Men det jag minns som varmast från den dagen var när min lillebror, 12 år yngre och blivande gudfar, läste en dikt till sitt gudbarn. Inte ett öga torrt på någon av oss! Vad heter han nu då? Vidar August Gottfrid, med tilltalsnamn August. Världens gulleplutt såklart, glad som få!

Som det går att se på en av bilderna har vi så gott som sprängt bort vår gamla utbyggnation på vårt lilla hus, där toa och dusch och hall fanns, om än minimaliskt litet. Nu har en betongplatta stått och torkat över sommaren, även om det tar ytterligare månader innan den är helt torr. Nu har i varje fall de som ska bygga upp allt igen påbörjat projektet. Vi kommer att få några extra kvadratmetrar till utrymme och dessutom gör det nog mycket att badrummet blir ett rum, till skillnad från förut då det var så många dörrar hit och dit.. Sedan kommer vi även att få en altan under tak, vilket känns otroligt mysigt.

Vårt annars ganska lilla hus är nu alltså än mindre. Jag har vant mig vid att det tar slut vid köket, men nu när tak och väggar kommit upp på nybyggnationen anar jag en oändlighet, plus att vi sedan får tillgång till trappen och därmed övervåningen – så då känns det otroligt lyxigt. Annat som också känns lyxigt är att vi efter alla år har skaffat diskmaskin. Annars har vi inget varmvatten, eller toa och dusch i huset förstås. Jag duschar i ett sådant där flyttbart litet hus utanför och det är svinkallt…. så inte blir det några långduschar direkt. När detta blir klart får vi dessutom ett badkar. Alltsammans känns smått overkligt att föreställa sig idag 😉

Så medan de bygger försöker vi håll oss borta. Går på dagsutflykter och plockar bär. Så mycket som jag fyllt vår frys med nu…

Förra veckan återkom vi än mer till rutinerna när storasyster påbörjade förskolan efter sommarlovet. Så då efter 12 veckor utan och jag äntligen fick några timmar ”för mig själv”. kunde jag känna att jag kunde börja höra mina egna tankar typ. Det krävs lite mer sammanhängande tid och någorlunda ro för att få till skrivande. Sedan kan det förstås gå ändå, om man är inne i det. Men nu behöver jag hitta tillbaka så detta blir toppen. Återigen har jag guldläge innan lillebror börjar krypa omkring också… Jag har mitt första utkast Rota att ta mig an. Men just nu har min skriviver väckts kring ett annat projekt som är mer av fackbokskaraktär. Det jag främst känner att jag behöver tänka på är att göra det som krävs för att ta mig framåt. Inte ägna sig åt research och planering i all oändlighet, utan att faktiskt skriva. Det får gärna bli fel, svårt att undkomma liksom, men bara jag skriver. Kanske ska jag införa någon form av habit tracker för det i min bujo? För att inte bryta kedjan…

Jag avslutar med ett par inspirerande citat. Sedan sätter jag mig ner och skriver, inte sant?

A lot of what is most beautiful about the world arises from stuggle.

– Malcolm Gladwell

Write like it matters, and it will.

– Libba Bray

Varma dagar med små äventyr

Jag och barnen befinner oss uppe i Sundsvall under sommaren medan vårt hus får en ordentlig makeover. Där nere har hela badrumssektionen rivits för att snart helt byggas upp på nytt, samt att köket ska få nya vattenledningar och därmed också bytas ut med golv, bänkar och annat som hör till. Det är härligt att få vara ”hemma” en längre tid, men också lite påfrestande att leva inpå varandra mer än vanligt. Bl.a detta ledde till att jag fick stressutslag över hela kroppen… (det kommer förmodligen ett inlägg om det framöver). I vilket fall är det ju också skönt att bo alldeles intill havet när temperaturen nu främst under juli klättrar sig allt högre upp. Jag kan tycka det blir för jobbigt med värmen när det blir 24 grader, och det är inte helt främmande nu.

Vi går på många promenader, främst på förmiddagarna. Som vanligt med andra ord. Jag tror att Liv är den av oss som mest ser fram emot det. Hon har så väldigt mycket spring i benen. Ibland får jag gå på så snabbt jag kan för att hinna med när hon joggar fram. En morgon gick vi en bit för att komma till en lekplats. Hon har verkligen saknat klassiska aktiviteter som rutschkana och gunga. Det blir också en hel del bad främst i pol och balja på altanen. Förhoppningen är att det ska hjälpa till att få henne blöjfri… men det hon alltid skriker när jag ber och frågar henne om hon vill prova pottan är neejtack. Det är lite synd för jag är övertygad om att hon förstår principen nu när hon är så pass stor.

Vad gäller skrivandet belönade jag mig själv med en månad av ljudböcker nu när jag färdigställde ett första utkast. Men jag försöker strukturera upp och börja med planeringen inför utkast två också. Även fast tempot är väldigt långsamt. Det sista jag behöver nu är att pressa på med detta. Det kommer bli smidigare när vi är hemma igen i vardagen och Liv dessutom går på förskolan lite grann.

Det som också är utmanande nu är att Liv förmodligen ska övergå till att inte sova på dagen. Men det har gjort henne förvirrad så när hon sovit 2-3 h på kvällen så vaknar hon och sedan tar det flera timmar innan hon somnar om. Det är helknasigt nu, men jag antar att det är övergående. Vad gäller lillebror växer han så otroligt snabbt. Känns som att han snart kommer att springa ifrån mig, haha… tänk att ha två som springer åt olika håll, men det får bli nästa utmaning.

Jag försöker hålla mig lugn och ha nästintill noll förväntningar, tänka på att inte stressa upp mig och prioritera sömn när tillfälle ges. Det andra kommer falla in sig framöver ändå. Skrivdrömmarna typ. Ska ju ta och njuta av sommaren nu när den är här, med tanke på hur kort den är och hur mycket man faktiskt längtar resten av året.

Äntligen ett första utkast (Skrivsöndag 13)

Igår satte jag den sista punkten för ett första utkast av mitt skrivprojekt. Något som jag längtat efter att få göra och jobbat hårt för i ett halvår. När jag väl hittat idén och kom igång tog det bara 49 dagar och gav mig 42,000 ord att jobba vidare på.

Jag har mycket att tacka för att jag satte ett överkomligt dagsmål den där söndagen den 9 maj på 500 ord. Snittet per dag blev 857, vilket jag tycker är ganska bra. Men jag har verkligen varit ihärdig och försökt skriva på de stunder jag satt mig för att skriva, samtidigt som jag också många dagar tillåtit mig att endast ta mig förbi målet. Det är så häftigt hur mycket som kan växa fram från en idé. Jag har överraskat mig själv många gånger, både med formuleringar och nya scener. Det mesta blev till och skrevs i stunden.

Det finns mycket att jobba med och jag är lite nervös för den här omskrivningsprocessen som jag inte har så mycket erfarenhet av. Dels behöver jag få till så att handlingen blir logisk. Både ordningen och att länkarna dem emellan passar. Men det har också tillkommit nya idéer för underhistorier (eller vad heter det? engelskans subplots), sådant som också bidrar till huvudhistorien liksom ger större tyngd. Generellt är jag smått lyrisk över allt material som finns att få ordning på. Det finns potentialen att få till en riktig historia. Och potentialen finns också att förmodligen dubbla ordmängden, eftersom texten behöver fyllas ut på många sätt.

Men det känns som att det är en miljard saker att hålla reda på. Inte blir det enklare av att bara, på grund av småbarnsliv, jobba under kortare sektioner och alltid riskera att bli avbruten. Men jag ska ta det stegvist. Jag tog mig i mål för ett första utkast så nog ska jag klara det igen. Även om utkast två kommer ta betydligt längre tid. Det känns som en helt annan process.

(Rota är bara en löjlig arbetstitel då jag gärna har något längre och smått poetiskt sedan)

Sakta men säkert (Skrivsöndag 12)

God eftermiddag! Denna varma och fuktiga nationaldag. I morgon är det en symbolisk dag, så en skrivuppdatering vore lägligt. Då är det 30 dagar sedan jag startade och jag närmar mig halvvägs av den mängd som utgör ett nanowrimo-projekt på 50.000 ord. Så tempot är alltså en bit under hälften i jämförelse. Jag nöter på med dagsmålet på minst 500 ord/dag. Så det är inte dåligt precis, sakta men säkert kommer jag att ta mig i mål ändå. Jag tycker nog att den här metoden är väldigt kraftfull, att skriva precis varenda dag. Då blir det inte en så stor grej av det hela, jag kommer alltid klara målet och därmed ta mig i mål vid den där slutgiltiga linjen förr eller senare.

Det känns som att jag fortfarande hållet på att etablera saker och ting. Allt är heller inte klart. Egentligen blir ju ett sådant här första utkast som ett enda stort test. Mycket kan kastas om inför det andra sedan. Nu utforskar jag hela idén grundligt och samlar på mig material. Så får jag se hur jag bygger vidare.

Visst känns det otroligt läskigt, men jag ska verkligen försöka att sänka ribban. Det jag också tänkt att jag behöver är att internetbanta. Försöka begränsa intryck och information. Annars blir jag slut i huvudet (vilket jag blir ändå av att ränna runt efter barnen). Det är dock inte så enkelt, men lite grann hjälper också. Jag har även, främst i början i och med skrivandet av det här utkastet, tagit hjälp av ett par appar. Det här låter väldans modernt och jag är långt ifrån van att använda appar på det här viset, haha. Men det hjälpte mig att få fart på skrivandet och det är ju huvudsaken.

Först behövde jag något som höll i vanan att skriva varje dag. Då fungerade det fint med habit now där jag ställde in larm som då påminde mig om att jag har ett skrivjobb att sköta. Den ringde, och ringer fortfarande (även fast jag nu inte behöver någon påminnelse…), tre gånger per dag. Klockan 8, 12.30 och 19.30. Den första är när jag brukar vara hyffsat klar med frukost och allt runtomkring med barnen. Den andra är när jag just lagt storasyster och jag har en timme med bara lillebror. Den sista är när hon sedan lagt sig för natten och jag återigen är lite mer fri. Jag har dock väldigt sällan skrivit på kvällen. Då är jag helt enkelt för trött, så jag ger hellre järnet på dagen och låter hjärnan få ha lite ledigt då.

Den andra appen jag tog hjälp av är appblocker. Då främst instagram och mailen som jag hade avstängd från 22 till efter lunch. Men efter ett tag justerade jag de tiderna, och nu har jag pausat detta helt. Men nog skulle det behövas… I vilket fall hjälpte det genast. Och det var skönt att få den energin fri. Väldigt nyttigt.

Ett annat litet knep jag tagit till mig är, om än kanske tvärtemot ovan nämnda, att skriva på mobilen. Variation är också bra för att inte fastna. Men då behöver jag inte sitta fastlåst vid skrivbordet utan kan samtidigt hålla koll på storasyster när hon är ute och härjar. Det är många bäckar små som gäller, att samla in orden. Hela det här manuset består förmodligen av sådant.

Jag får faktiskt påminna mig om hur bra det här går. Det är himla roligt att varenda dag nå sitt skrivmål. Över 22.000 ord har producerats genom dagligt skrivande. Fortsätter jag så här så har jag snart ett första utkast, och jag är väldigt motiverad att ta mig dit. Hoppas verkligen att när de flesta komponenter kring historien är nedskrivna så går upploppet i en rasande fart.

Jämnare flöde (Skrivsöndag 11)

Jag står snart vid en milstolpe i mitt skrivande. Det känns så spännande och det ger mig energi. Men först måste jag få skriva av mig om min mammatillvaro 😉

Idag har lillebror blivit två månader. Tiden rullar på väldigt snabbt. Jag kan knappt förstå. Idag har det också gått två månader sedan jag blev tvåbarnsmamma och det har varit en otroligt berikande tid, det är magiskt att ha fått välsignats med två skatter, men det har också funnits mycket att lära.

Jag tror ändå att jag lutar mer åt att det varit en större chock att få det första barnet, än att få det andra. Men den har inte gått obemärkt förbi. Jag har känt mig ganska stressad av ta hand om dem båda om dagarna. Vardagssaker blir stressmoment. Om båda skriker och jag måste ta hand om båda samtidigt. Det går ju inte, och då blir vi alla stressade. Och eftersom mycket går åt till amning har det varit något som fått pusslats kring. Allt får anpassas till det. Det är tur att han inte ammas lika länge som storasyster gjordes. Men vid varje tillfälle har det typ alltid varit något som kommer i kläm. Men jag har lärt mig och offrat en del. För mig är det viktigt att komma ut med barnen. Jag går alltid ut minst en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta har ibland blivit alltför omständigt. Att behöva skynda ut och klä på dem båda ganska snart efter amning. Och så den där risken om amning blir just när jag ska ta in eller ut storasyster kring hennes sovstund. Eller inför läggdags. Eller vid frukosten. Eller att han inte ska äta utan sover och vi vill ut. Tänk vilket pussel. Men jag har anpassat mig och hittat små knep.

Det är okej att stanna inne ett utav passen. Liv har också blivit bättre på att stanna och leka på tomten. Hon kunde bli galen om vi inte gick iväg. För det var så vi gjorde jämt förut. Men nu när vi bara kan gå utanför dörren så kan jag låta lillebror fortsätta sova inne och använda larmet (fast jag springer fortfarande mellan dem). Nu när det är lite varmare går det också enklare att amma ute, ifall det skulle bli så. Allt har helt enkelt fallit in sig smidigare nu. Det får bli som det blir. Det är inte hela världen om något förskjuts en hel halvtimme. Jag är väldigt fäst vid rutiner och allt rullar på smidigt och vi vet vad som gäller, men nu får det ruckas lite ibland. Men det är intressant hur något till en början är ett stressmoment med tiden blir något självklart och bara går av farten (även om det också kan vara på gott och ont).

Så vi har lyckats hålla oss mer kring tomten, det finns mycket att hitta på där också. Slå upp ett tält till exempel. Jag tog tillfället i akt när det var uppehåll med regnet och testade. För jag vill inte stå där ute i skogarna inför vår första tältnatt och inte riktigt veta. Då kommer det vara nog med nytt och annat att hålla koll på. Men det gick bra. Jag gjorde dock en miss att föra ett par snören ovanför tältet i stället för under, så det tog lite extratid att behöva dra ut tältpinnarna igen. Men tillslut klev vi in i tältet och nu ser jag fram emot kommande äventyr.

Vad gäller skrivandet är jag snart uppe i tiotusen ord. Det var längesedan jag nådde dit med ett och samma skrivprojekt. Under flera månader har jag vänt och vridit, skrivit på en idé och skrivit på en annan variant, om vartannat. Mitt skrivmål att varje dag få ner 500 ord känns fortfarande väldigt bra. Det spelar ingen roll hur körigt det är, om jag så ska behöva klämma ur dem innan jag lägger mig eller få ner dem stötvis under dagen, så kan jag alltid klara det. Då kan jag också alltid känna mig nöjd med att jag har skrivit något den dagen.

Men det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver. Min metod är så att jag vet övergripande väldigt tydligt vad allt går ut på, tema och konflikter, nyckelscener, början och slutet och en del idéer däremellan – men sedan vet jag inte alls hur sidorna ska fyllas. Det som är själva skrivandet och berättelsen, alla detaljer som skrivs ord efter ord. Det mesta kommer i stunden. Men det är också häftigt. Det blir levande och spännande också för mig. Som att jag behöver ha is i magen för att balansera detta, att skriva på i det okända men med ett tydligt mål. Det blir också så att ju mer jag skriver på historien, desto mer idéer får jag längs vägen. Det gäller bara att fortsätta.

Många trådar att nysta i (Skrivsöndag 10)

Nu var det länge sedan jag kunde kika in en söndag och berätta om något gott kring skrivandet, men nu kan jag faktiskt det. Äntligen! Jag är igång med skrivandet och det känns så bra!

För en vecka sedan, den nionde maj, bestämde jag mig för att sätta ett dagligt skrivmål på 500 ord. Det kunde vara varstans i scrivenerdokumentet; i manussektionen, planering eller allmänna tankar. Det här har hittills visat sig vara ett vinnande koncept.

Jag har skrivit varje dag minst detta, och håller därmed historien levande. Steget till att börja skriva har också minskat, vilket förstås är fördelaktigt. Jag tror också det här har lett in mig på att jag åter kan känna glädje i ett skrivprojekt. Det låter kanske märkligt, men ibland sätter jag en sådan press och slår knutar på mig själv. Med ett lägre mål har jag också släppt en stolthet i allt-eller-inget-tänket – innan tyckte jag inte det var okej med annat än minst tusen eller ännu hellre tvåtusen ord per dag. Nu känns det betydligt mer kraftfullt att skriva lite mindre men att i stället göra det precis varenda dag.

Jag har verkligen brottats med hur jag ska ägna mig åt skrivandet. Ska jag planera massor eller skriva helt på känsla? Ska jag tokskriva ett par veckor eller köra mer uthållighet under en längre tid? För att inte tala om alla miljoner sätt det finns att bygga och berätta en historia på. Men egentligen ska jag inte behöva fundera på detta – det bästa sättet är det som fungerar… och det måste få vara okej att blanda och byta metoder. Speciellt nu med två små skruttar att ta hand om, det är så mycket mer pyssel än jag tänkt… men jag kämpar på och har lyckats slappna av lite mer än innan. Och jag försöker fångar så många små stunder jag kan, gärna se till att få klart dagens skrivande så snart som möjligt, för på kvällarna är jag ofta alltför trött. Men jag är motiverad, och det som får fart i mig är meningar som how badly do you want it och your dream life is closer than you think – från podden creative penn som jag nu lyssnar mycket på. Här ska skrivlivet levas.

Den version som jag har beslutat att skriva om håller än. När det nu var jag bestämde mig för den? Den är i varje fall en mix av tidigare varianter. Med den så får jag också med fler element att bolla kring, och vart eftersom jag planerat och nu börjat skriva så dyker det bara upp fler. Det finns många trådar att nysta i och det känns som att det finns en tillräckligt rik grund att bygga vidare på vilket känns hoppfullt. Också det sätt jag tänkte berätta den på känns dynamisk och spännande.

Det jag däremot kände hindrade mig var det här med att börja skriva. Förväntningarna kan liksom hinna bygga sig stora och hur jag inombords ser allt framför mig skär sig ofta extremt med min praktiska förmåga. Men nu växer i varje fall orden i dokumentet och jag ska bara fortsätta på det spår jag nu tagit, så ska jag se att det med tiden närmar sig i hur jag tänkt att alltsammans ska vara.

Tankar mitt i bokåret 2021

Jag skrev aldrig ett reflektionsinlägg vid årsskiftet den här gången (varför känns det lite som att det nyss var nyår?), såsom jag brukar göra och se över de kommande tolv månaderna med mitt bokliv. Den främsta anledningen tror jag var att jag inte alls var pepp och mig själv riktigt i vinter. Just för att jag var gravid. Jag tycker i vanliga fall att senvintern i slutet på januari och fram till april är något av den tröttsammaste tiden på året, så ni kan ju tänka er hur segt det var den här gången när jag dessutom befann mig i de sista graviditetsveckorna? Hua… jag är så glad att det är förbi och att allt är lite lättsammare nu. Det är verkligen på sommaren, med ljuset och värmen, som jag lever upp och har den mesta energin och inspirationen. Inte minst nu också när jag kan börja träna upp mig fysiskt igen. För mig hänger motion och skrivflow otroligt väl ihop.

Men vi gillar förstås att leva efter att det aldrig är för sent. Så nu tänkte jag reflektera lite smått i nyårsanda såhär halvvägs in i bokåret 2021, vid tiden när träden börjar knoppa.

Det här året är händelserikt. Eller för mig de sista året innan jag fyller nytt tiotal, vilket jag gör alldeles i början av augusti. Jag har velat satsa lite mer än vanligt. Jag har bytt efternamn till min pappas, tagit körkort samt varit gravid och fött mitt andra barn. Sedan tänkte jag att det skulle ha hänt lite mer med skrivandet. Hösten och vintern gick inte som jag tänkte mig. Å andra sidan är även tragglande lärdomar, för jag kan gott konstatera att jag verkligen har försökt. Nu har det släppt lite mer och jag blickar som bekant framåt. Jag har varit snäll med mig själv, annat går inte känner jag, med barn och allt. Nu är sommaren runt hörnet och jag ser fram emot att ta tag i allt igen och även alla de äventyr som väntar när det är något lättare att frilufsa utomhus.

Jag blev ändå lite förvånad att få det andra barnet, över hur det är att ha två små att ta hand om. Som ett uppvaknande att det är mer pyssel med bebis än vad man kan tro trots att de ”bara sover”. Så skrivtiden är än mer knapp. Men jag ska respektera den tiden, och göra så gott jag kan. En mors effektivitet ska inte underskattas… och detta når nu en ny nivå. Med mitt nyligen satta dagsmål på 500 ord så märker jag också att det går enklare när man är inne i det. Det gäller att hålla bollen i rullning, så att säga. Jag tror på mig själv och mitt skrivande, för varje dag, månad eller försök så tar jag mig framåt. Nu när det var trögstartat tror jag mycket handlar om att våga skriva dåligt. Att utkastet först och främst måste få finnas till.

Angående läsningen så kommer den antagligen att vara sig likt i antalet böcker. Däremot går det i extrema perioder där jag plöjer nästan halva läskonsumtionen för ett år på en månad… då när jag tar en ljudboksmånad så går det undan. Men den inspirationen är makalös och det ger mig massor. Ibland kan jag gräma mig över att läsning ”bara” är ännu ett uppskjutarbeteende, men så förstår jag ändå att det verkligen är utvecklande för mitt skrivande. Jag märker skillnad för varje gång jag åter skriver på ett manus, och det är underbart att få inspirera sig själv lite.

Kring bloggandet har jag fått mersmak. Jag vill blogga mer och få in lite mer innehåll än bara dessa bokrecensioner. Främst tänker jag på fördjupningar och följetonger såsom jag gjorde med min inspirationsguide att börja bokblogga, men också lite annat innehåll, och även vardagsinlägg, för att göra den här bloggen mer givande och variationsrik (även om det förstås går i samma tema). Kom gärna med förslag!

För att gå lite i nyårsanda kan jag också ta upp några tankar om mål.

Förutom ovan nämnda så kan jag göra ett försök kring skrivandet (för det är ju bara där det betyder något egentligen för mig). Jag vill färdigställa ett första utkast för Värdinnan version 3, det som jag nu äntligen har börjat på efter alla försök och planering i vinter. Sedan vill jag börja fila på en slags fackbok. Inga direkta ambitioner där än så länge, kanske hinner det komma. Kanske ska jag också skicka romanmanuset till testläsare, kanske i ett tidigt stadium. Jag hade ju tur och fick så bra testläsare sist och lärde mig massor. Jag tänker att det vore bra att fånga upp de större problemen med manuset innan allt trasslat till sig 😉

Det var det, antar jag. Låt orden fortsätta att flöda.

Tar hjälp av skrivmål

Medan sötpotatisoppan börjar puttra passar jag på att knåpa på ännu en uppdatering – tänk att jag skriver vardagsinlägg två dagar i rad 😉

Det lär inte vara så det kommer bli, men lite nu och då tror jag är bra. Att skriva av mig, göra steget mindre till att blogga och dessutom, så ger det mig en liten reflektionsstund som kanske kan väcka någon liten insikt. Efter igår så har jag trots allt beslutat mig för att sätta ett skrivmål. Och det är alltid bra att offentliggöra sådant, för lite mer press som hjälper gott.

Kom gärna med förslag på straff, belöningar eller tips till mig för att hålla mitt mål.

Målet är att från idag skriva 500 ord, varje dag, i mitt scrivenerdokument. Det kan vara både i manussektionen men också bland planering och allmän brainstorming. Tanken är lite som med mina nya bloggambitioner, att sänka ribban till att göra det hela. Det tror jag är bra.

Vad tror ni om det? Att umgås dagligen med historien. Har du något skrivmål?