Jag medverkar i en novellantologi

Idag fick jag veta att min novell När jordens hjärta slår kommer att publiceras i novellantologin Sommarsjälar 2022 hos Nohiding förlag (tillsammans med 25 andra). Det blir min första publicering. Det blev också min första novell som jag skrev innan jul. Tänka sig! Vilken tur att jag gjorde något vettigt när jag var lite rastlös på bortaplan 😉

Lite kuriosa är att den här lilla berättelsen är inspirerad av mitt pågående manus Du vilda rot. En av karaktärerna figurerar nämligen där, men framförallt ville jag fånga samma känsla. Jag är så glad att jag vågade skriva och skicka in, dels för att få medverka på det här sättet. Men dels blev det också som en skrivövning – för i och med det låste det upp fler idéer för hur jag kunde gå vidare nu när det andra utkastet stannat av lite.

Det ska förstås bli väldigt spännande, och nervöst (!), att få se texten på pränt sen 🙂

Skriver min första novell

Jag fick ett rus när jag ramlade över en novelltävling för någon vecka sedan. Jag brukar inte delta i tävlingar precis, än mindre skriva noveller. Men det var något som lockade mig och jag tänkte att jag i varje fall kan försöka få ihop något.

Jag befinner mig dessutom i ett liten vakuum för skrivandet av det andra utkastet på Du vilda rot. Nu under juldagarna är jag borta två veckor och ”kan inte” skriva på det projektet eftersom datorn är hemma. I stället planerar jag hur jag ska fortsätta. Men det blev då ganska lägligt att testa på detta.

Det är dock otroligt läskigt. Jag får liksom blunda och skriva och skriva om flera gånger. Temat är fantasy och sommarsjälar och texten får vara max 4000 ord. Mitt verkar dock bara bli strax över hälften, men hoppas det också är ok. Allt ska ju för en novell utgå från en händelse. Jag tar inspiration från mitt pågående projekt för enkelhetens skull, men en helt ny karaktär har fokus. Det känns spännande, men läskigt som sagt. Får se om jag får ihop något! Deadline är den 1/1 så det blir ett sista ryck för det här året.

En hint om min memoar som jag skriver på

Det är hög tid att jag berättar något litet om vad min memoar som jag skriver på handlar om. Nervöst som attan men hela poängen är ju att det ska bli en bok av det framöver. Jag har så väldigt länge velat skriva en bok som denna så det känns helt magiskt att jag nu gör det! Tror att följande stycke säger en del, sen kanske mer kan få dyka upp eftersom.

Under 1 års tid djupdyker jag i vad vår naturkontakt och våra tältnätter betyder för mig och mina barn, jag måste få veta vad det innebär att växa upp med naturen. Och jag skriver en bok om det.

Dag 91 (bilden dag 32)

Jag har författaren Ina Ekegård att tacka för att hon har ramat in ett sådant här projekt så väl. Också det startades i september. Hennes går ut på att under ett år göra en nedmontering av sin materiella välfärd, och skriva en bok om det. Så intressant att följa!

Jakten på skrivtid som kvinna och mamma

Ibland undrar jag hur jag ens kan komma på tanken att skriva böcker under småbarnstiden. För det finns knappt någon tid. Kanske hade böckerna fått en bättre chans om det inte var jag som mamma som ska finnas där för mina barn 9,9 av 10 tillfällen och att den där 0,1 av tiden när barnens pappan gör något så behöver jag säga till om det, tvinga och dra och vänta tills han sovit eller spelat färdigt och sedan finnas där på ett hörn, ändå.
Hemmet behöver också tillagad mat och putsas till vid något tillfälle vilket det bara är jag som kvinna som behärskar, tydligen.
Jag har litet kontrollbehov, men annars, varför växer vi upp med dessa förväntningar?
Det är en ond spiral utan dess like, där jag som kvinna får lägre och lägre värde för att makten med pengarna är det som avgör och det är fullständigt omöjligt att få berättigande. Visst, när mannen jobbar är jag med barnen, men alla andra timmar? Kvällen, natten, morgonen och helgerna. Jag kan ibland önska mig en endaste sovmorgon om så bara 30 minuter efter 3 år utan.
Ja, tack för min klagan.
Kanske överdriver jag. Kanske är det bara mitt eget fel. Men ibland blir jag så less. Och jag älskar förstås mina barn över allt annat. Och vill man något tillräckligt hittar man tiden, vilket jag också har gjort, men det är såklart aldrig bra nog.
Nu ska jag skriva någon mening på det enda som kanske någon dag kan ge mig någon form av värde och är min andra kärlek i livet. Jag håller hårt i min skrivdröm för annars går jag under.

Detta skrev jag i ett instagram-inlägg och jag tänkte att den kunde få dyka upp här på bloggen. Det är en stor del av mitt skrivliv som jag kämpar för, men just nu känner jag mig så trött och less och orkar inte driva mitt skrivande så extremt som det faktiskt krävs för att något ska hända. Då får jag i stället skuldkänslor för att jag inte producerar något.

Årets nanowrimo och blickar fram

Det som började med en trevande känsla om jag överhuvudtaget skulle delta visade sig bli något väldigt positivt. Jag skrev 35,000 ord på min memoar. Sedan kastade jag mig över mitt första utkast av ”Rota” som jag läste och började skriva om. Jag hann en tredjedel innan det slog över till december.

En produktiv månad med andra ord. Jag gjorde på mitt sätt och det blev superbra, det känns underbart att jag fick en sådan fart. Nu är jag manad att bli klar med det andra utkastet snarast 😉 för vad väntar då? Ingen aning! Vilken spänning!

Nä men igår gick strömmen till och från på kvällen och det blev med ens knäpptyst och mörkt och jag satt endast med stearinljus framför mig. Det blev så stämningsfullt att jag fick en sådan oerhörd lust att skriva råmanus för hand – det vore något det.

Fyller ut kedjan

Nu har jag kommit drygt en tredjedel in på skrivandet av utkast två. Det som varit fram tills nu har dock varit ganska enkelt, jag är som sagt positivt överraskad över min känsla i texten. Behövde bara introducera lite saker som ska få utvecklas till subplots sen. Det som börjar hända nu är att framförallt min nutidshistoria behöver dels få mer utrymme (det mesta händer ”då”), men också helt byta riktning. Det blev lite för mycket hittepå för första utkastet. Nu vill jag i stället att det ska bli än mer verklighetsförankrat och nästan lite samhällsdebatt över det hela. Det får mig att vilja vara smart och ta med konkreta och väl underbyggda situationer, så det gör lätt att skrivandet saktas ner.

Men jag får inte vara alltför petig nu. Då det här fortfarande är ny text, som ett första utkast igen, ska jag fokusera på att bara få ner på ett ungefär. Målet med det andra utkastet är att få in betydligt fler scener som i sin tur gr kedjan för alla händelser mer logisk.

På bilden ovan visas hur den allra första meningen blev för det här andra utkastet. Sedan får vi se hur allt utvecklas…

Börjat på andra utkastet

Igår började jag skriva på andra utkastet för mitt manus med arbetstiteln Rota.

Nu är manuset på 42,000 ord och jag har som mål att det når 60,000 ord den här gången. Men i slutändan tror jag det kan bli än mer. Jag satte också en deadline till sista januari. Det blir 70 dagar. Tempot kommer vara påtaglig, men inte extrem. Huvudsaken är att jag tar mig stadigt fram vilket ett slutdatum kan hjälpa till med.

Det tog ett par dagar att läsa igenom och jag är förvånad över vilken känsla och närvaro jag fick till. Speciellt när det var en så turbulent tid, å andra sidan drev jag antagligen på för hårt. Men i manuset nu så är det så många detaljer som förstärker temat. Framförallt finns det mycket att bygga vidare på, när jag rört vid många komponenter som behövs. Grunden finns för något riktigt bra. Den här gången behöver jag lägga till fler scener. Dels för att kedjan ska passa bättre, men också för många subplots.

Däremot känns det väldigt överväldigande för allt jag vill få till. Kanske är det för att jag kommit av mig och att det ger med sig. Nu provar jag att skriva allt från början till slut och tar det ett kapitel i taget. Jag har markerat de meningar och situationer jag gillar extra från det första utkastet och så prioriterar jag dem, sedan tar jag med det andra lite lätt eller formar om plus att jag förstås berättar historien logiskt löpande. Det blir ganska ny text, där guldklimparna får en bättre spelplan. Men väldigt utmanande är det. Jag hoppas dock att jag är manad nog att arbeta på detta sätt. Tålamodet får sin prövning. Jag tror dock att det som växer fram, som är en så mycket snyggare historia, peppar mig att fortsätta. Det är en process. Ett hantverk.

Som en porlande bäck (16)

Det är nu mitt i november och nanowrimo, en månad då skrivandet prioriteras lite extra. Jag klev in i månaden med ett påbörjat manus och skriver vidare på det med hjälp av det här skriveventet.

Jag var dock kluven hur jag skulle göra, för jag ville inte pressa på skrivandet till priset av att jag öser ur orden så att manuset blir ”förstört”. Men jag bestämde mig ändå för att hänga på och låta det inspirera mig, men jag skulle inte kika på nano-statistisken för hur mycket man egentligen skulle skriva utan fortsätta att ta det i manusets egna takt.

Det har gått över förväntan. Idag har jag passerat 20,000 ord för månaden och allt som allt är manuset i skrivandets stund uppe i 27,526 ord. På något sätt rullar orden på likt en porlande bäck. Det är det som är så bra med nanowrimo, det sätter verkligen igång skrivlusten. Inspirationen kommer när jag börjar och ser hur orden växer.

Varje dag tänker jag att nu kommer tempot saktas ner. Men likväl rullar det på. Nu skriver jag i och för sig mest alltid på det roliga. Inte för att det spelar någon roll, för allt ska ju skrivas förr eller senare. Poängen är att börja någonstans.

Det är i vilket fall väldigt roligt att skapa den här boken, och se den växa fram!

Tvåårsjubileum med författarjakten

I samband med nanowrimo är det nu två år sedan jag tog tag i min skrivdröm. Då 2019 när min dotter hade blivit 1 år bestämde jag mig – nu får jag allt ta och bli författare!

Sedan dess har jag skrivit:
Långt ifrån, råmanus på 45,591 ord
Värdinnan, råmanus på 41,257 ord
Värdinnan, lätt genomarbetad och skickad till testläsare
Rota, råmanus på 42,005 ord

Samt otaliga försök med påbörjade projekt, inte minst förra årets nanowrimo när jag skrev ofantligt många ord, dock en bit in på december, men på en massa olika varianter av historien – som ”inte räknas”?

Jag har å andra sidan samtidigt bollat vardagen med en växande ettåring, nu treåring, samt varit gravid och fött mitt andra barn och allra främst – lärt mig hantera vardagslivet som tvåbarnsmamma. Vilket har varit en större omställning än jag trott (å andra sidan har barnen piskat på mitt driv). Nu när lillebror snart är 8 månader och nanowrimo återigen har börjat känner jag mig redo att återigen ta tag i skrivdrömmen.

Årets nanowrimo är pågående och just nu ligger mitt memoar-manus på 21,095 ord.

Under dessa två år med ett aktivt skrivmål har jag dessutom läst över 200 böcker.

VIKTIGT
Med risk för att analysera vad som är produktivt och duktigt så spelar det ingen roll hur många ord eller projekt jag skrivit på och antalet kompletta manus (när jag listar detta känns det futtigt för hur extremt närvarande skrivlivet varit för mig, mycket sker i huvudet och med planering). Det viktigaste är att jag har tränat och det som jag nu upplever – en utveckling och mognad i mitt författarskap. Jag har öst ur mig orden och nu är jag väldigt sugen på att ”få till det” (vilket jag alltid tänkt men ändå). Vid varje försök blir mina texter och helhetshistorien allt bättre och skrivrutinen rullar på allt mer. Bara att ha tålamod så finns tids nog en bok i min hand.

Men ett jubileum? Är det något att fira att jag fortfarande aspirerar? Kanske inte. Jag hade hellre firat ett etablerade författarskap med en färdig produkt 😉