Ihärdig nog för långsamt skrivtempo?

Jag har funderat på det här med skrivtempo, om hur himla olika det är inte bara för olika personer utan också hos en och samma. Olika för olika skrivprojekt och manus. För jag har ändrat mig där. Från att kunna blåsa på och skriva ett råmanus på 21 dagar till att nu inte ens fått ihop 5000 ord på en månad. Samtidigt är jag rätt nöjd med de orden, för jag tycker de hittat sin plats.

Men en liten del av mig blir lite orolig att det betyder att jag tappat glöden och inte kan driva på skrivandet mer och att det då betyder att jag förlorat jakten på skrivdrömmen. En annan säger mig att det är helt i sin ordning. Processen förändras eftersom min livssituation förändras och själva skrivandet utvecklas. Att det också beror på att det jag nu skriver är i en helt ny form, en typ av fackbok, och då krävs mer noggrannhet. Eller det är i varje fall så jag känner att jag behöver angripa idén.

Jag kan bara hoppas att jag har uthållighet nog för att ro i land mitt aktuella projekt med min nya skrivmetod. Jag tror dock att jag behöver göra något för att få med lite av min tidigare produktivitet, så lite lättsamma skrivmål ska jag nog anamma. Så att jag behöver dra på lite för att nå dem och får ett fokus på framåt.

Samtidigt som mina funderingar snurrar om det här med att skriva snabbt och långsamt så finns det också en otrolig glädje i den kreativa process jag befinner mig i. Skapandet av den här fackboken är så spännande.

Mitt nya skrivprojekt (Skrivsöndag 14)

Nu har jag kommit igång igen med skrivandet. Har nästan glömt bort att jag lyckades slutföra ett första utkast i början av sommaren. Det känns som så länge sedan jag skrev. Mycket att landa i som tvåbarnsmamma förstås. Men det som jag nu börjat skriva på är av en helt annan typ. Det är ingen fiktion, utan sprunget rätt ur mina egna farhågor och förhoppningar i form av en memoar!

Jag gillar memoarer för deras äkthet. Några av mina bästa läsupplevelser finns i den genren och når mitt hjärta om de berättas väl med inlevelse, tänkvärdhet och spänning – något jag försöker eftersträva. Men det här har blivit ännu en konst att lära sig. Det är som med allt skrivande – svårt och läskigt.

Men det är förstås inte bara elände 😉 Det är superkul och orden flödar. Jag får dock backa bandet hela tiden för jag klurar för fullt på hur jag kan berätta alltsammans och bygga upp händelseförloppen och reflektionerna på bästa sätt för att det ska bli läsvänligt och spännande och inte rörigt och tradigt. Det som jag nu skrivit känns som en synopsis, en lång sammanfattning, för mig själv och även om det är bra måste det bli än bättre för läsbarhetens skull. Det är mycket att tänka på, som vanligt med andra ord. Antagligen är det en naturlig process detta.

Den senaste planen är att skriva småkapitel utifrån en specifik händelse eller tema. Då kan jag alltid klippa och klistra om så skulle behövas. Det blir också ett bra knep för att få ordantalen växa.

Jag tycker mig märka av en missuppfattning att memoar gränsar till biografi, vilket jag inte alls skriver. I min värld är de väldigt långt ifrån varandra. Så jag tänker framöver skriva ett inlägg där jag reder ut skillnaderna dem emellan och framförallt tar upp vad just en memoar är, då det är en sådan jag försöker skapa.

Tills vidare – skriv på!

En tältnatt i höstskogen

Häromdagen bestämde jag mig ganska spontant att det var dags för en tältnatt igen, jag och barnen. Jag har väntat ut många regniga dagar, och så fick det bli nu innan det skulle bli ännu kallare till veckan. Inte för att lägre temperaturer ska hindra mig framöver, då jag gärna vill fortsätta med dessa äventyr. Tycker det är så spännande och mysigt på samma gång. Men det kändes bra att få ta det stegvis med kylan som kommer. Den här gången var det ändå några grader kallare än sist. Jag fick en liten fundering om det kanske är så att det blir lite varmare att slå läger mitt bland granarna, så som sist, mot vid vatten. Antagligen haha. Nu var jag inte vid någon sjö, men alldeles intill en stor bäck, och även om jag befann mig i skogen, hade jag ändå valt en ganska öppen plats. Det blev i vilket fall ett äventyr och det är skönt att det går smidigare och smidigare med alla bestyr 😉 Väldigt fint dygn bland alla höstfärger och dimman.

Och idag fyller hon tre år, min virvelvind ❤

Andra tältnatten blev mitt i skogen

Vi tog ett par dagar hemma, barnen och jag, sedan stack vi iväg igen. På söndag eftermiddag tog vi vårt pick och pack och slog läger alldeles i närheten nere i skogen, omgiven av granar. Jag tyckte nästan att det blev än mysigare. Betydligt mer avskilt och en ombonad känsla. Dessutom gick det lite smidigare denna gång. Jag förbättrade några saker – en form av kudde, egen sovsäck samt myggmedel. Det gjorde susen. Men ändå är det mycket fibbel. Som exempel, från det att alla vaknade på studs halv sju höll jag på konstant med alla sysslor och att få ihop allt igen till klockan tio. Det är 3,5 timmar. Men vad gör det, alltsammans blir en så mysig utflykt. Att bara få vara ute i skogen en längre stund.

Första tältnatten med barnen vid en skogssjö

I torsdags när jag gick för att hämta storasyster på förskolan hade jag packat vagnen full så att vi kunde gå direkt till skogen för att övernatta där. Det blev verkligen ett äventyr!

Inte helt ”problemfritt” dock, men det var trots allt första gången, för oss allihopa. Det viktiga var helt enkelt att testa på någon gång, för det här har jag velat göra länge. Så nu har jag fått en betydligt bättre insikt vad det innebär, än att bara drömma om dessa äventyr för mitt inre. Jag är säker på att det bara blir bättre, om än kallare och mörkare 😉

Det var ett säkert kort att välja en plats med så mycket vatten. Både stora barnet och hunden kan då underhålla sig i timmar. Det är också en fantastisk vacker plats. Morgonen var magisk. Att vara med där ute i skogen när solen gick upp. Den hade jag väntat länge på, om jag säger så. För mitt inre utbrast jag jag klarade det, när jag vaknade sista gången kvart i sex, då flög jag upp och ut och började den nya dagen.

För natten var oerhört lång och kall. Lillebror åt fyra gånger, typ hela tiden. Jag vaknade var och varannan minut. Mixtrade runt, samtidigt som jag inte vågade röra en fena för att väcka de små. Det var så kallt. Inte så att jag huttrade, men huden var tillräckligt kall för att jag hade svårt att sova. Och ingen kudde, haha. Omständigt jag vet. Det är kanske de där små detaljerna som blir bättre med lite erfarenhet.

Något som också förmodligen blir smidigare för varje gång är det här med att få upp alltsammans, liksom att packa ihop. Samt all logistik runt omkring. Det tog väldigt många timmar att bara fibbla runt med allt. Jag som hade med mig en bok också för att läsa… den ägnade jag inte ens en tanke åt. Jag kan tänka mig att det är som i början av min tid som tvåbarnsmamma, då hade jag fullt upp – nu har jag lärt mig så mycket och vet lite mer hur jag gör det smidigast och smyger in små guldstunder för mig själv, exempelvis. (Även om jag fortfarande har fullt upp, förstås).

Nu är jag sugen att sticka ut i skogen igen, kanske bara ett stenkast hemifrån, kanske bara mitt bland granarna. Jag ska också tillägga att ännu en motivationsfaktor för att komma iväg på sådant här har varit för att de bygger på huset. Lika bra att få sig en spark, mot det som jag ändå längtat efter.

Hittar tillbaka

Hej! Jag och min lilla liga med hunden och barnen, har till slut efter 10 veckor på norrlands hawaii återvänt hem till de djupa skogarna. Även om det var och är smått kaos här på grund av renovering, så är det väldigt skönt att vara hemma igen – för en som älskar lugn och ro och sina egna rutiner.

Vi åkte ner efter att vi döpt lillebror. Jag hade även turen att kunna fira min 30 årsdag samma dag med alla nära och kära hemma, det var smått magiskt, och med fint väder dessutom. Det är inte varje födelsedag som det sjungs för en i kyrkan. Men det jag minns som varmast från den dagen var när min lillebror, 12 år yngre och blivande gudfar, läste en dikt till sitt gudbarn. Inte ett öga torrt på någon av oss! Vad heter han nu då? Vidar August Gottfrid, med tilltalsnamn August. Världens gulleplutt såklart, glad som få!

Som det går att se på en av bilderna har vi så gott som sprängt bort vår gamla utbyggnation på vårt lilla hus, där toa och dusch och hall fanns, om än minimaliskt litet. Nu har en betongplatta stått och torkat över sommaren, även om det tar ytterligare månader innan den är helt torr. Nu har i varje fall de som ska bygga upp allt igen påbörjat projektet. Vi kommer att få några extra kvadratmetrar till utrymme och dessutom gör det nog mycket att badrummet blir ett rum, till skillnad från förut då det var så många dörrar hit och dit.. Sedan kommer vi även att få en altan under tak, vilket känns otroligt mysigt.

Vårt annars ganska lilla hus är nu alltså än mindre. Jag har vant mig vid att det tar slut vid köket, men nu när tak och väggar kommit upp på nybyggnationen anar jag en oändlighet, plus att vi sedan får tillgång till trappen och därmed övervåningen – så då känns det otroligt lyxigt. Annat som också känns lyxigt är att vi efter alla år har skaffat diskmaskin. Annars har vi inget varmvatten, eller toa och dusch i huset förstås. Jag duschar i ett sådant där flyttbart litet hus utanför och det är svinkallt…. så inte blir det några långduschar direkt. När detta blir klart får vi dessutom ett badkar. Alltsammans känns smått overkligt att föreställa sig idag 😉

Så medan de bygger försöker vi håll oss borta. Går på dagsutflykter och plockar bär. Så mycket som jag fyllt vår frys med nu…

Förra veckan återkom vi än mer till rutinerna när storasyster påbörjade förskolan efter sommarlovet. Så då efter 12 veckor utan och jag äntligen fick några timmar ”för mig själv”. kunde jag känna att jag kunde börja höra mina egna tankar typ. Det krävs lite mer sammanhängande tid och någorlunda ro för att få till skrivande. Sedan kan det förstås gå ändå, om man är inne i det. Men nu behöver jag hitta tillbaka så detta blir toppen. Återigen har jag guldläge innan lillebror börjar krypa omkring också… Jag har mitt första utkast Rota att ta mig an. Men just nu har min skriviver väckts kring ett annat projekt som är mer av fackbokskaraktär. Det jag främst känner att jag behöver tänka på är att göra det som krävs för att ta mig framåt. Inte ägna sig åt research och planering i all oändlighet, utan att faktiskt skriva. Det får gärna bli fel, svårt att undkomma liksom, men bara jag skriver. Kanske ska jag införa någon form av habit tracker för det i min bujo? För att inte bryta kedjan…

Jag avslutar med ett par inspirerande citat. Sedan sätter jag mig ner och skriver, inte sant?

A lot of what is most beautiful about the world arises from stuggle.

– Malcolm Gladwell

Write like it matters, and it will.

– Libba Bray

För mycket obalans – om tankarnas iver & kroppens kamp

För någon månad sedan, då när jag var mitt uppe i att skriva på mitt första utkast till manusidén som jag länge kämpat för, upptäckte jag några prickar på benet.

Snart såg jag också att de fanns i stort sett överallt på kroppen. Det såg helt galet ut och det kliade också extremt mycket. Någon typ av utslag, sa mamma att det var. Att min kropps immunförsvar var helt upp och ner, sa min sambo som visade den här bilden för skolsköterskan. När de sedan nämnde saker som matallergi blev jag än mer skeptisk och skyllde på jojobaoljan som jag smörjt in mig med. Men efter den andra natten, där det kändes som att jag ville slita av mig huden, gav jag upp. Jag fick ta allergitabletter. Något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle behöva göra. Några dagar senare försvann utslagen, men det har fortfarande kliats flera veckor efteråt.

Nu när det gått någon månad är det mycket bättre. Det är nog för att jag luskade ut vad det berodde på. Jag har lärt mig en del om histamin och att det förmodligen var min kropps förmåga att bryta ner det ämnet som var svaret på reaktionen. Andra saker som också påverkat är bristen på sömn och hur mycket stress jag utsatts för. Eller snarare utsatt mig själv för.

Som nybliven tvåbarnsmamma blev det helt enkelt för mycket för min stackars kropp att hålla den här balansen. Det kan verka löjligt att jag för histaminintoleransen just nu inte alls bör äta matrester, ost, korv, fisk, skaldjur, jästa och inlagda saker och många andra födoämnen där histaminet är speciellt närvarande. Helst ska allt ätas färskt och direkt. I början kändes det som att histamin finns i precis allt som är gott och nyttig. Men jag har sett till att undvika de värsta bomberna en tid och dessutom tagit min allergitablett samt en tablett med DAO-enzymer inför en måltid med extra mycket histamin.

Jag har lärt mig mycket – vikten av sömn och att inte stressa upp mig. Inte helt lätt, men jag gör så gott jag kan. Allt fick extra mycket press när jag i slutet på maj reste hem till min familj och det blev en ny, ibland pressad, situation samt att jag just innan allt slogs ut stoppade i mig just histaminbomber. Men jag tror ändå att det var sömn och stress som blev det avgörande.

Det är dock så väldigt svårt när jag vill så himla mycket med mitt skrivande. Jag vill få till något. Snart för guds skull. Samtidigt är det ju smått tragiskt och sorgligt att jag ska behöva pressa min kropp till den här gränsen. Å andra sidan är jag glad för lärdomen, för tänk om något än värre hade kommit ur detta för att jag obehindrat körde på så som jag gjorde. Det är en balans, minst sagt, mellan allt som spelar in i detta, histamin, enzymer, sömn och stress, liksom ens egna och samhället förväntningar.

Jag känner att det finns så mycket mer att säga om det här, för jag är smått chockad att min kropp reagerat på det här sättet. Kolla bara in den andra bilden hur påtagligt det var, liksom den första där det går att se hur bucklig huden var. Mina kinder var dessutom som sandpapper. Det som inte syns på bilderna är förstås hur fullkomligt maximalt det kliade. Men allt som finns kvar för att binda ihop kedjan för historien får jag helt enkelt spara till min memoar… 😉

Varma dagar med små äventyr

Jag och barnen befinner oss uppe i Sundsvall under sommaren medan vårt hus får en ordentlig makeover. Där nere har hela badrumssektionen rivits för att snart helt byggas upp på nytt, samt att köket ska få nya vattenledningar och därmed också bytas ut med golv, bänkar och annat som hör till. Det är härligt att få vara ”hemma” en längre tid, men också lite påfrestande att leva inpå varandra mer än vanligt. Bl.a detta ledde till att jag fick stressutslag över hela kroppen… (det kommer förmodligen ett inlägg om det framöver). I vilket fall är det ju också skönt att bo alldeles intill havet när temperaturen nu främst under juli klättrar sig allt högre upp. Jag kan tycka det blir för jobbigt med värmen när det blir 24 grader, och det är inte helt främmande nu.

Vi går på många promenader, främst på förmiddagarna. Som vanligt med andra ord. Jag tror att Liv är den av oss som mest ser fram emot det. Hon har så väldigt mycket spring i benen. Ibland får jag gå på så snabbt jag kan för att hinna med när hon joggar fram. En morgon gick vi en bit för att komma till en lekplats. Hon har verkligen saknat klassiska aktiviteter som rutschkana och gunga. Det blir också en hel del bad främst i pol och balja på altanen. Förhoppningen är att det ska hjälpa till att få henne blöjfri… men det hon alltid skriker när jag ber och frågar henne om hon vill prova pottan är neejtack. Det är lite synd för jag är övertygad om att hon förstår principen nu när hon är så pass stor.

Vad gäller skrivandet belönade jag mig själv med en månad av ljudböcker nu när jag färdigställde ett första utkast. Men jag försöker strukturera upp och börja med planeringen inför utkast två också. Även fast tempot är väldigt långsamt. Det sista jag behöver nu är att pressa på med detta. Det kommer bli smidigare när vi är hemma igen i vardagen och Liv dessutom går på förskolan lite grann.

Det som också är utmanande nu är att Liv förmodligen ska övergå till att inte sova på dagen. Men det har gjort henne förvirrad så när hon sovit 2-3 h på kvällen så vaknar hon och sedan tar det flera timmar innan hon somnar om. Det är helknasigt nu, men jag antar att det är övergående. Vad gäller lillebror växer han så otroligt snabbt. Känns som att han snart kommer att springa ifrån mig, haha… tänk att ha två som springer åt olika håll, men det får bli nästa utmaning.

Jag försöker hålla mig lugn och ha nästintill noll förväntningar, tänka på att inte stressa upp mig och prioritera sömn när tillfälle ges. Det andra kommer falla in sig framöver ändå. Skrivdrömmarna typ. Ska ju ta och njuta av sommaren nu när den är här, med tanke på hur kort den är och hur mycket man faktiskt längtar resten av året.

Äntligen ett första utkast (Skrivsöndag 13)

Igår satte jag den sista punkten för ett första utkast av mitt skrivprojekt. Något som jag längtat efter att få göra och jobbat hårt för i ett halvår. När jag väl hittat idén och kom igång tog det bara 49 dagar och gav mig 42,000 ord att jobba vidare på.

Jag har mycket att tacka för att jag satte ett överkomligt dagsmål den där söndagen den 9 maj på 500 ord. Snittet per dag blev 857, vilket jag tycker är ganska bra. Men jag har verkligen varit ihärdig och försökt skriva på de stunder jag satt mig för att skriva, samtidigt som jag också många dagar tillåtit mig att endast ta mig förbi målet. Det är så häftigt hur mycket som kan växa fram från en idé. Jag har överraskat mig själv många gånger, både med formuleringar och nya scener. Det mesta blev till och skrevs i stunden.

Det finns mycket att jobba med och jag är lite nervös för den här omskrivningsprocessen som jag inte har så mycket erfarenhet av. Dels behöver jag få till så att handlingen blir logisk. Både ordningen och att länkarna dem emellan passar. Men det har också tillkommit nya idéer för underhistorier (eller vad heter det? engelskans subplots), sådant som också bidrar till huvudhistorien liksom ger större tyngd. Generellt är jag smått lyrisk över allt material som finns att få ordning på. Det finns potentialen att få till en riktig historia. Och potentialen finns också att förmodligen dubbla ordmängden, eftersom texten behöver fyllas ut på många sätt.

Men det känns som att det är en miljard saker att hålla reda på. Inte blir det enklare av att bara, på grund av småbarnsliv, jobba under kortare sektioner och alltid riskera att bli avbruten. Men jag ska ta det stegvist. Jag tog mig i mål för ett första utkast så nog ska jag klara det igen. Även om utkast två kommer ta betydligt längre tid. Det känns som en helt annan process.

(Rota är bara en löjlig arbetstitel då jag gärna har något längre och smått poetiskt sedan)

Sakta men säkert (Skrivsöndag 12)

God eftermiddag! Denna varma och fuktiga nationaldag. I morgon är det en symbolisk dag, så en skrivuppdatering vore lägligt. Då är det 30 dagar sedan jag startade och jag närmar mig halvvägs av den mängd som utgör ett nanowrimo-projekt på 50.000 ord. Så tempot är alltså en bit under hälften i jämförelse. Jag nöter på med dagsmålet på minst 500 ord/dag. Så det är inte dåligt precis, sakta men säkert kommer jag att ta mig i mål ändå. Jag tycker nog att den här metoden är väldigt kraftfull, att skriva precis varenda dag. Då blir det inte en så stor grej av det hela, jag kommer alltid klara målet och därmed ta mig i mål vid den där slutgiltiga linjen förr eller senare.

Det känns som att jag fortfarande hållet på att etablera saker och ting. Allt är heller inte klart. Egentligen blir ju ett sådant här första utkast som ett enda stort test. Mycket kan kastas om inför det andra sedan. Nu utforskar jag hela idén grundligt och samlar på mig material. Så får jag se hur jag bygger vidare.

Visst känns det otroligt läskigt, men jag ska verkligen försöka att sänka ribban. Det jag också tänkt att jag behöver är att internetbanta. Försöka begränsa intryck och information. Annars blir jag slut i huvudet (vilket jag blir ändå av att ränna runt efter barnen). Det är dock inte så enkelt, men lite grann hjälper också. Jag har även, främst i början i och med skrivandet av det här utkastet, tagit hjälp av ett par appar. Det här låter väldans modernt och jag är långt ifrån van att använda appar på det här viset, haha. Men det hjälpte mig att få fart på skrivandet och det är ju huvudsaken.

Först behövde jag något som höll i vanan att skriva varje dag. Då fungerade det fint med habit now där jag ställde in larm som då påminde mig om att jag har ett skrivjobb att sköta. Den ringde, och ringer fortfarande (även fast jag nu inte behöver någon påminnelse…), tre gånger per dag. Klockan 8, 12.30 och 19.30. Den första är när jag brukar vara hyffsat klar med frukost och allt runtomkring med barnen. Den andra är när jag just lagt storasyster och jag har en timme med bara lillebror. Den sista är när hon sedan lagt sig för natten och jag återigen är lite mer fri. Jag har dock väldigt sällan skrivit på kvällen. Då är jag helt enkelt för trött, så jag ger hellre järnet på dagen och låter hjärnan få ha lite ledigt då.

Den andra appen jag tog hjälp av är appblocker. Då främst instagram och mailen som jag hade avstängd från 22 till efter lunch. Men efter ett tag justerade jag de tiderna, och nu har jag pausat detta helt. Men nog skulle det behövas… I vilket fall hjälpte det genast. Och det var skönt att få den energin fri. Väldigt nyttigt.

Ett annat litet knep jag tagit till mig är, om än kanske tvärtemot ovan nämnda, att skriva på mobilen. Variation är också bra för att inte fastna. Men då behöver jag inte sitta fastlåst vid skrivbordet utan kan samtidigt hålla koll på storasyster när hon är ute och härjar. Det är många bäckar små som gäller, att samla in orden. Hela det här manuset består förmodligen av sådant.

Jag får faktiskt påminna mig om hur bra det här går. Det är himla roligt att varenda dag nå sitt skrivmål. Över 22.000 ord har producerats genom dagligt skrivande. Fortsätter jag så här så har jag snart ett första utkast, och jag är väldigt motiverad att ta mig dit. Hoppas verkligen att när de flesta komponenter kring historien är nedskrivna så går upploppet i en rasande fart.