Att respektera tiden (Skrivsöndag 9)

Sedan sist jag skrev en sådan här uppdatering har lillebror anslutit till oss. Om ett par dagar blir han tre veckor till och med, tänk vad tiden går… just tid är något jag tänkte fundera över den här gången.

För det är väl under småbarnsåren som den många gånger är som mest knaper. Tänk då att det är just nu som jag fått fart på skrivdrömmen.

Jag ska bara nå den. Även fast jag till viss del, bara genom att skriva, fundera och satsa, redan har fångat den. För själva resan är som bekant också målet. Det är det här som jag vill göra så det är skönt att något aktivt äntligen görs. Samtidigt vill jag förstås att mödan ska resultera i något konkret också, den där boken.

Jag är kanske sist på bollen med att upptäcka podden Debutera eller dö. Den är fantastisk! Jag ansluter mig förstås i samma anda, det finns inget annat. Nu lyssnar jag både från början och slutet, på dygnets alla timmar, små snuttar eller hela avsnitt och inspireras.

I ett avsnitt hörde jag Helena Dahlgren reflektera över tiden. Att det inte är någon slump att alla hennes böcker producerats efter att hon fått barn. För vad gjorde vi innan? Då när respekten mot tiden var noll, eftersom den var oändlig.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tog tag i skrivdrömmen när min dotter blev 1 år. Jag hade lite fullt upp med henne tills dess, men när saker och ting gick mer ”på räls”, då var det dags. Jag behövde också göra något för mig själv, som en motvikt mot att alltid vara till för någon annan. Då gick det också upp för mig hur tiden rinner iväg och att det var just hög tid att faktiskt göra något. Sedan dess har jag flugit både högt och lågt men tankarna och drivet har alltid sett till att arbetet funnits med i åtanke.

Så den som mest respekterar tiden kanske också kan skriva en bok på endast trettio minuter om dagen – eller vad tror du? Fast bok och bok är ju relativt, hur bra en önskar att den blir. Men hör och häpna – better done than perfect. Precis som det inte spelar någon roll hur du har det, bara hur du tar det. Allt handlar om vad du gör av den tid du får. Självklart är det här extremt provocerande många gånger. Jag själv springer runt och fixar med hus och hem och barnen dagarna i ända och har huvudansvaret i allt och ser till att allt blir gjort, är den som gör i stort sett allt i dessa så kallade kvinnosysslor. Det är egentligen tufft nu, när jag ammar om nätterna så huvudet blir mos och på dagarna har en ganska skrikig och trotsig två plus åring (såsom barn är, förstå mig rätt). Jag gör så gott jag kan och det går för det mesta fint. Men det blir också frustrerande när jag också ska jaga skrivtid. Och det gör jag som sagt för att inte förlora mig själv.

Men så är det för precis alla, självklart. Det är inga konstigheter. Jag är då glad att jag däremot har fullt av vilja. Min enorma vilja som driver mig till smått besatthet – jag bara måste få till en bok. Då tar jag den tiden jag får. Det här får också ta den tid det tar, men förr eller senare så finns de i min hand. Böckerna.

Nu har med andra ord min tillvaro hoppat upp ännu ett snäpp i kategorin fånga skrivtid och förmå sig att följa sina drömmar. Än mer utmanande. Samtidigt har en annan del av mig fått snäppet mer fart – hungern att fånga skrivdrömmen. Som då ger en den verkligaste effektiviteten – konkreta steg åt rätt håll.

Annars, kan det utifrån detta förstås att jag i veckan åter tog tag i skrivandet. (Som sakta börjar gå allt ”enklare” på ett sätt nu när jag inte längre är gravid och det dessutom går mot ljusare och varmare tider.) Jag fortsätter att utveckla en slags synopsis av den senaste formen som jag bestämt mig för. Jag tror starkt på den, eftersom så många komponenter sammanfaller så väl och att berättarformen är komplext och intressant. Jag ska fylla i planeringen ett tag till, men sedan har jag bestämt mig för att jag snart ska börja skriva. Testa och ta mig framåt.

Jag ska helt enkelt bli galet skicklig på att fånga skrivtiden.

Det vita arket (Skrivsöndag 8)

Vart var jag någonstans, med skrivandet sist jag gjorde en uppdatering? Jo jag hade inte ens börjat skriva ännu. Snarare stannat upp och slutat att trampa, för det kändes lite hopplöst och jag var alltför stressad och ivrig att få till något så att någon form av känsla försvann – den som krävs för att hitta sitt eget. Men nu har jag minsann kommit igång, och jag skriver med block och penna.

Processen går därmed långsammare, men det är det värt. För det blir en annan känsla både för mig när jag skriver men också för hur resultatet på texten blir sedan. Då när jag skriver är jag mer närvarande och inkännande, lite mer fri och kreativ och skrivflödet går jämnare än om jag skulle skriva på datorn då det ofta blir ryckigt och tar tvärstopp emellanåt. När jag sedan skriver in det på datorn (tänk det extra arbetet) så kan en mer analytisk del av mig ta över och föra in kommentarer och sådant. Jag tycker det blivit en fin kombination och sätt att arbeta fram berättelsen på. Som att jag ser texten annorlunda, och även att jag inte stirrar mig blind på ordantal utan låter det få ta den tid det tar. Men alltsammans får en ärligare chans på detta sätt, känns det som.

Annars är jag ganska snäll mot mig själv och hetsar inte med att få till skrivandet till varje pris. En liten tanke om att ta det lugnt nu de sista veckorna innan förlossningen och dyket in i bebistillvaron sedan, med två barn att ta hand om. Med tanke på det så är det heller inte konstigt att det går trögt för mig. För jag behöver motionera och träna fysiskt för att ha ork och inspiration till det kreativa arbetet. De går hand i hand. Och nu är jag rätt så otymplig minsann… men försöker ändå få till lite rörlighet varje dag, styrka ibland (pyttelite) och så mycket promenerande som jag kan. Jag märker stor skillnad på det lilla jag får till, så det är motiverande. Det som dessutom gjort mig trög är tiden det är på året, vintern/senvintern är smått outhärdlig tycker jag (också för att promenadlivet bli än mer begränsat för all snö som varit (plus för graviditetten)), längtar ofantligt efter sommaren.

Så det blev lite av en räddning för mig att ta en månad med ljudböcker nu. Jag var lagom less på att strosa samma grusväg ett par gånger varje dag, och tålmodigt stå och vänta på dottern med det hon pysslar med (visst är det lite synd för henne också att mamma inte kan gå i mer skog och mark nuförtiden). Med det så kom även inspiration.

Men det är segt nu, dessa sista 27 dagar som det är kvar. Det här inlägget har jag börjat och framförallt tänkt skriva i över en månad nu. Men när en helg och söndag infallit har det på något sätt inte blivit lika lätt att få ihop. Framförallt inte på kvällarna… men nu så, fick det bli som det blev.

Så jag har skrivit på en del, men också stannat av en del. Det får vara så, processen, just när tillvaron är som den är just nu. Jag försöker, både trycka på skrivandet och även vara snäll med hållbarhetstänk. Jag ser med andra ord otroligt mycket fram emot att det nu våras ute, till sol och värme och att förhoppningsvis hitta tillbaka till mig själv mer, främst genom att då få upp fysiken, som jag vet hör så väl ihop med det mentala och de båda behövs ju i detta kreativa arbete.

Slutat trampat (Skrivsöndag 7)

Några veckor senare står jag fortfarande och stampar. Eller jag har slutat att stampa för att inte sjunka djupare i min skrivförtvivlan. Jag har bara släppt det för ett tag. Bara lite. För att nollställa mig kanske. Gjort lite annat, och rensat och strukturerat tillvaron en smula. Även fast det inte gått en dag utan både en och flera tankar om att jag borde skriva dykt upp.

Så jag tänkte att det vore dags för en uppdatering, såsom jag brukar göra. Även fast det inte är något direkt glädjefyllt, att i princip ingenting har hänt. Utan bara en naturlig del i skrivprocessen, det här tragglandet. Jag ville så mycket kring nanowrimo och då när jag fick tillbaka skrivlusten men på något sätt klaffade det inte rätt. Det är ju inte konstigt att det går upp och ner med kreativa sysslor. Och det behöver inte heller vara roligt jämt precis, för att det ändå ska vara tillfredsställande, så att säga. Tänk när jag till slut får till det – vilken triumf. Sedan har jag också hört på sistone, och som jag kan känna igen mig i – att göra en massa fel leder till att man hamnar mer rätt än om man inte hade försökt och misslyckats.

Men det finns ju en liten press hos mig, att lite mer borde ha hänt, eller ska hinna hända, innan bebis anländer om ett par månader. Visst fortsätter processen då också, men situationen blir förstås förändrad. Nog för att jag hade önskat att ett utkast blivit till och genomarbetad en eller två gånger så kan det också vara gott nog att åtminstone ha försökt och skrivit på, vad som nu än blir till. Målet nu är att bara börja skriva, och sikta på att få till ett råmanus. Ett råmanus, bara! Ett experiment med en enhetlig historia, från början till slut. Men ack så svårt 😉

Jag tänker mig ändå att snart så, så ska jag göra ett nytt försök. Men innan dess tror jag mycket på att dyka ner i Maja Lundes bok Przewalskis häst. Den boken har jag väntat länge på att den ska översättas och kanske kunde det inte ha blivit mer vältajmat för mig. Hon skriver just sådana historier med den här klimatkvartetten som jag vill göra, om än på mitt egna vis förstås.

Bygger och bygger, med mina verktyg (Skrivsöndag 6)

Den här veckan har jag försökt få till hur jag ska inleda historien. Det är ganska svårt, när så många komponenter ska sammanfalla. Men jag tycker mig ha haft en ganska bra överblick för att också se lite hur läsaren uppfattar det. Först såg jag dock inte hur jag skulle få med alla delar och samtidigt göra det tillräckligt fängslande och förståeligt, plus att det skulle vara sådär språkligt ok. Problemet jag gett mig är att kroken för berättelsen är ett minne, eller i varje fall en scen som jag inte vill börja från. Bara lite längre fram. Och så vill jag skriva i presens, tror jag. Plus olika saker som ska introduceras, som jag först inte såg hur de hade med varandra att göra, riktigt. Pusslande.

Men tillslut, kom jag på hur det skulle ske och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har haft ett bra, medvetet flyt när jag skrivit. Skrivit in olika stycken och sedan sammanvävt dem.

Men jag börjar bli lite trött på den här metoden nu faktiskt. Redan 😉 Framförallt efter den senaste skrivboken som jag nu är halvvägs igenom – Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Hennes bok Pärlfiskaren var också makalös. I vilket fall har hon fått mig att vilja bli besatt och tokskriva igen, för att låta berättelsen spruta för fullt ur sin bubblande vulkan.

För vem försöker jag lura, ta en genväg? Tror jag mig kunna skriva sakta men säkert i några månader och sedan är boken hyffsat ok? Jag har för lite erfarenhet för det. Jag behöver skriva, som aldrig förr, bara då lär jag mig att skriva. Mängdträning. Så om det inte blir tillräckligt bra, vilket det förstås inte blir, så ska jag skriva alltsammans igen. För att träna. För att komma lite närmare. Om berättelsen är tillräckligt värt det så kommer jag orka närma mig dess kärna och se formen.

Det kan sägas en miljard gånger – det skrivande livet är kaosartat och inte ens jag själv får grepp om något logiskt tillvägagångssätt. Ibland följer jag benhårt den ena metoden, ibland den andra uppmaningen.

Det viktiga är dock att vara enträgen, och tro mig när jag säger att jag kan vara förbaskat envis. Och skrivandet tar fram det yttersta ur mig.

Från och med i morgon ska jag ägna åtminstone 7 av de sista 8 dagarna av november till att skriva ikapp nanowrimo. Jag räknar med de 14000 existerande orden, och har alltså 36000 kvar. Jag vill fullkomligt uppleva den historia jag försöker forma och anar någonstans inom mig. Dags att dyka, ner i virvelströmmarna och simma för allt jag har.

En vändpunkt (Skrivsöndag 5)

Dags för en uppdatering om hur det har gått med skrivandet i veckan. Väldigt mycket har hänt, skulle jag säga. Senast berättade jag att jag hade stannat upp för att anamma en annan metod. Inte bara justera karaktärer och situation, utan också hur jag lägger upp skrivandet. Nanowrimo gäller inte för mig längre, då många tusentals ord ska skrivas under november. För att klara det gäller det att bara skriva på, och inte se bakåt. Nu tänker jag göra just det, redigera längs vägen. Till och med skriva om.

Risken med den metoden är att jag blir självkritisk och förlamad så att det snart tar stopp, att jag aldrig kommer vidare. Men jag vet att jag har slutfört utkast förut, men då blev i stället det övermäktigt för mig att ta tag i all ”skit” i manuset efteråt. Nu ska jag prova att bygga en bra grund, vilket kräver en annan typ av uthållighet, betydligt segare sådan.

Det som hänt under veckan rent konkret är att att jag skrev knappt femtusen ord i den nya formen som jag beslutat att skriva på. Sedan skickade jag texten till två testläsare och fick värdefulla kommentarer tillbaka.

Nu ska jag se över och få ordning på hur jag fångat in början och fixa till den, skriva den igen, så att allt blir tydligare. För det var det övergripande problemet, det fanns så många frågetecken – hela 25 stycken faktiskt. Men det var inte så konstigt, när jag knappt själv vet… Jag har med mig magin och många stora konflikter och vad allt ska gå ut på med en del scener och dilemman, men ju mer man zoomar in desto luddigare blir det. Hur och varför är frågor som jag ska besvara. Men tänk så bra att våga låta någon annan läsa och säga till en vad som behöver åtgärdas, att få specifika frågor, det känns som en vändpunkt för mig.

Men jag fick även en del positiv respons, utöver allt det spretiga och oklara. De upplevde att premissen var fantastiskt fascinerande. Det fanns ett driv och tempo med något lyriskt som lockar, och en potential till en mysig ”feelgood-fantasy”. Där finns också en ton som kan komma fram – om jag bara får ordning på allt jag vill säga.

Så det är vad som gäller nu. Besvara alla frågor och bena ut mer exakt hur och varför allt är som det är. Vad karaktärerna vill och vad som står i vägen. Sedan se över hur alla scener ska byggas upp och placeras. Spännande, eller hur?

Hur var det första gången du tog hjälp av testläsare?

Omfamna processen (Skrivsöndag 4)

Sa jag inte att det skulle bli spännande att se vart historien tog mig, sist? Rakt in i väggen!

Så den form som jag började skriva på, den har jag kasserat. Jag har fortfarande kvar samma magi och samma frågor och en massa annat som jag vill att bokens tema ska kretsa kring, men jag var tvungen att hitta andra karaktärer och införa en ny situation för att berätta om det. Jag kan till och med vara generös och avslöja att tidigare, då tänkte jag skriva om en person som hade magin, men nu, så kommer jag att skriva om en vanlig person så att säga, som är i kontakt med någon som har magin. Det gör ganska mycket skillnad. Och än så länge har jag enklare kunnat få till det på det sättet.

Däremot var de dryga åtta tusen orden inte bortkastade. Tvärtom. Nu har jag fått lära känna historien mer. Samtidigt var det tur att jag hade mod och ork att se över och rätta till problem redan nu, innan jag nötte på femtiotusen ord som sedan skulle vara svåra att hantera.

Visst kommer det dyka upp problem nu också, jag har ju bara börjat. Det ingår att ta omvägar och testa sig fram. Men jag vet starkt att allt kommer bli så mycket bättre i slutändan, för nej, det var inte ett flyktbeteende att ”börja om”.

Jag har även läst på, lärt mig och fått insikt i den skrivmetod jag anammat. Engelska begrepp som ringar in detta är pantser, gardener, writing into the dark och discovery writing. Att jag bara börjar skriva och längs vägen planerar och redigerar. Det finns förstås stora risker, men jag anser mig ha fått nog med erfarenhet och tilltro till min förmåga att jag klarar det. För det finns vissa knep, och många fördelar. Jag följer min intuition och lust, det känns spännande och levande att skriva ungefär som att jag själv läser min historia. Nu till en början ska jag lyssna på tipset att göra mitt yttersta för att fånga in de rätta byggstenarna. För om de är rätt placerat, kommer resten falla på plats betydligt lättare. Det som jag förmodligen redan upptäckt – ett problem som jag rättar till nu i stället för sen när det är ”försent”.

Mitt nya skrivsätt kommer visserligen att ta längre tid för att få fram ett första utkast, men det kommer ha bättre kvalitet vid mållinjen – som då inte kommer bli vid månadens slut. Nanowrimo. Och vet ni? Jag släpper min stolthet, för förmånen till en komplett historia.

Nog är det rörigt och krokigt, men allt kommer förstås vara värt det.

Startskottet har gått (Skrivsöndag 3)

Dags för en uppdatering om hur skrivandet har varit under veckan. Förra veckan rabblade jag upp en hel del som jag behövde göra med planeringen inför att ett utkast som ska börja skrivas under nanowrimo – vilket faktiskt började idag! Jag är väldigt pepp på detta och kunde inte låta bli att också ge 10 tips för att skriva mer.

Det var inte så att jag lyckades strukturera upp alltsammans och få ordning på allt som snurrar runt i huvudet kring det jag tänker skriva. Men säg den som systematiskt får ordning på sådant… Det som hände sedan sist var att jag fick en förståelse för att jag inte behöver lägga till något ”nytt” kring historien. Alla trådar som jag har räcker gott att bolla kring. Att det då främst handlar om att jag behöver skapa ett djup och en riktigt bra personkännedom kring huvudkaraktären. Det är utmanande och får arbetas fram längs vägen.

Inspirerande slutord från boken Story genius av Lisa Cron.

Planen är att jag skriver kronologiskt och vid varje kapitel (jag använder Scrivener) göra noteringar om vad det innehåller samt hur jag kände för det eller om det är något jag behöver lägga till osv. Då blir det som att en planering görs längs vägen 😉 Ju längre in i historien jag kommer desto tydligare blir det alltså.

Så jag tänker, åtminstone inledningsvis, skriva sakta men säkert. Just den här första dagen gick segare än jag tänkte mig. Främst för att jag försöker skriva hyfsat och då går onödig betänketid åt. Samtidigt är det inte förgäves. Jag har gjort värdefulla noteringar. Det här kommer att ge med sig längs vägen. För under nanowrimo gäller det att bara gasa på, känna in och skriva, alltid tänka framåt. Det är en liten balansgång. Men hursomhelst, så handlar alltsammans om att fortsätta och att ta sig i mål.

Nästa vecka blir det intressant, vart historien har tagit mig.

Väcka skrivlusten (Skrivsöndag 2)

God kväll. Det är något jag brukar skriva i mina morning pages, som ni då kan förstå för det mesta sker på kvällen. Men jag tycker inte att det spelar någon roll, så länge jag fortsätter med dem. För jag tror faktiskt att det är tack vare dem som jag har kunnat hitta tillbaka till skrivlusten snabbare. För med dem har jag hållit igång en liten skrivdisciplin och haft nedklottrade ord tillgängligt varje dag, oavsett hur de urartat sig. Så nu när orden ska forma historier ”på riktigt” så har jag kunnat styra om dem till det. Det känns nästan så. Jag har verkligen fått lust till att skriva manus igen, efter mitt uppehåll. När jag tänker tillbaka var det ända vid april jag senast gjorde det, så nanowrimo kommer lägligt.

Foto av cottonbro från Pexels

Med dessa skrivsöndags-inlägg tänker jag försöka sammanfatta hur veckans skrivande har gått. Nu är det fullt ös med skrivplanering som gäller inför att kunna rusa iväg med orden den 1 november och 50.000 ord framåt. Jag törs knappt tänka tanken att jag inte kommer hinna planera klart. Men jag vet några delar som kan vara bra att hinna med, någorlunda.

Hitta tillbaka till tankgångarna och inspirationen som jag hade i somras om den här fantasyidén.
Det har kommit de senaste två dagarna, kanske. När det ena spinner vidare på det andra efter att jag börjat hitta pusselbitar till saker och ting som jag vill ha med. Nu har det kommit så långt att jag hör citat och reflektioner både från karaktärer men också för berättelsen runtomkring. Så jag måste börja skapa kapitelanteckningar.

Skriv ner konkreta händelser.
Som att lista scener. Hit har jag inte kommit för jag är inte säker på hur allt ska vara, eller exakt vad som ska hända. Det behöver inte vara färdigt men ni ska veta hur luddigt alltsammans är. Jag har väldigt mycket tankar och planer som snurrar men det behövs mer konkreta situationer. Jag har det delvist, på vissa håll. Men snart så, så klaffar det allt mer. Och då listar jag till att börja med händelser som sedan kanske tydliggörs i kapitel. Om jag skulle hinna dit…

Kartlägga karaktärer.
Gisses vad detta är nödvändigt ”ont”. Det kommer hjälpa under skrivandet att veta så mycket som möjligt om de som är historiens kärna. Men för mig var det magin och världen som kom först. Sedan har jag fått leta personer och sätta dem i situationer. Alltsammans växer fram från alla håll samtidigt. Snart blir det nog tydligare. Lisa Crons böcker är super för att bygga karaktärsdrivande historier, vilket är min tanke, så dem går jag igenom.

Det får räcka. Vet inte om ni hängde med om hur tankarna snurrar hos mig med skrivplaneringen. Nu är det i varje fall en vecka kvar, knappt, tills jag ska börja skriva och det är ju tajt. Men, underskatta inte den boll som börjat rulla 😉

Mer förberedelser än nödvändigt? (Skrivsöndag 1)

Det här får bli ett nytt inslag på bloggen. Jag behöver verkligen få in mer logg kring skrivprocessen. För att det är min önskan att även bloggen får kretsa mer kring skapandet av böckerna, men även för att jag tycker det är så roligt att blogga – när jag väl får komma in i det, och få med det på rätt sätt. Jag antar att jag får prova mig fram.

Dessa inslag kallar jag skrivsöndag och de kommer som namnet avslöjar en uppdatering varje söndag. Och om jag haft bloggflyt under veckan kan jag alltid länka till inläggen jag skrivit om just skrivandet, annars blir dessa bra för att åtminstone få med ett återkommande inlägg.

Hur dessa är utformade låter jag vara väldigt fritt, långt som kort, med siffror eller bara filosoferande. Genom dessa får ni säkert också en smula inblick i ”vardagen” runtomkring skrivandet.

Foto av Kaboompics .com från Pexels

Hur som helst, dags att komma till saken, den här veckans uppdatering.

Jag har sagt på instagram att när kalendern slår om till augusti ska jag börja skriva för omgång 3 av Värdinnan. Det ändrade jag sedan till fredagen den 7e, då det skulle vara min första fria dag efter några veckors mer intensivt jobb. Dels för att jag ville läsa ut ett gäng böcker jag lånat och påbörjat, men kanske mest för att jag behövde andas och återhämta mig lite. Sedan blev det kanske lite väl varmt i helgen med sådär 28 grader. Då blir man lite seg.

Till saken är att jag ännu inte har börjat skriva. Nog för att jag ska få ihop en planering först, men nu får jag börja snart, kanske i morgon, måndag är väl en bra dag?

Så det där 3e utkastet skulle verkligen behöva skrivas nu (det som blir en helt ny form så det är nästan som att jag skriver en ”ny” historia). Eftersom min mamma kommer ner de sista dagarna i augusti från Sundsvall och sedan åker hon, jag, Liv och hunden upp och blir borta någon månad, för då ska jag på intensivkurs för att ta körkort. Första lektionen är den 31:a. Innan dess vill jag alltså ha skrivit mitt utkast. Tajt schema. Jag tror också tanken är att jag tillsammans med min medförfattare ska börja skriva, eller åtminstone planera mer, vid den tiden också.

Vidare har jag planer på att i november skriva på mitt fantasyprojekt. Så ni kanske kan förstå att det är nu det gäller för den här historien att få sig en omgång 🙂

Men det kanske tar några dagar att ställa om sig. Jag har funderat igenom en hel del på vad jag ska skriva och har ganska mycket koll på karaktärerna och varför, men konkreta scener finns det få av. Jag tror ändå jag bara ska börja skriva. Det här blir som ett råmanus, ett nytt utforskande.

Så jag har filat med planeringen och försökt strukturera och skapa ordning, men det mesta är ”huller om buller” och går in i varandra. Tycker det är så svårt att dela av och skriva i en ordentlig ordningsföljd. Men det kanske inte gör något. Detta var något jag tittade allt mindre på sist jag skrev. För när jag väl skriver på med fart lever jag i historien på ett sätt där detta kommer med ändå, och jag även fyller ut med en massa nytt som dyker upp.

Det får nog bli så, att jag börjar i morgon, med att skriva. Nu får det räcka med förberedelser. Något jag också pysslat med är att städa det här rummet där jag har min skrivhörna. Jag bytte även plats för skrivbordet. Visst var det otroligt fint att kunna blicka ut mot ängen, men kanske behöver jag mer fokus och jobbtänk att stirra in i en vägg haha. Denna möblering passade bättre för rummet i stort, som är mer av en vind med sitt låga tag. Lägg också märke till min konstruktion av lådorna bakom, detta för att skrivbordet är så grund och jag har en relativt stor dator – det blev i vilket fall väldigt bra och gav en mer bekväm position för att skriva.

Allt borde alltså vara redo för att skriva, inte sant? 😉