Bygger och bygger, med mina verktyg (Skrivsöndag 6)

Den här veckan har jag försökt få till hur jag ska inleda historien. Det är ganska svårt, när så många komponenter ska sammanfalla. Men jag tycker mig ha haft en ganska bra överblick för att också se lite hur läsaren uppfattar det. Först såg jag dock inte hur jag skulle få med alla delar och samtidigt göra det tillräckligt fängslande och förståeligt, plus att det skulle vara sådär språkligt ok. Problemet jag gett mig är att kroken för berättelsen är ett minne, eller i varje fall en scen som jag inte vill börja från. Bara lite längre fram. Och så vill jag skriva i presens, tror jag. Plus olika saker som ska introduceras, som jag först inte såg hur de hade med varandra att göra, riktigt. Pusslande.

Men tillslut, kom jag på hur det skulle ske och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har haft ett bra, medvetet flyt när jag skrivit. Skrivit in olika stycken och sedan sammanvävt dem.

Men jag börjar bli lite trött på den här metoden nu faktiskt. Redan 😉 Framförallt efter den senaste skrivboken som jag nu är halvvägs igenom – Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Hennes bok Pärlfiskaren var också makalös. I vilket fall har hon fått mig att vilja bli besatt och tokskriva igen, för att låta berättelsen spruta för fullt ur sin bubblande vulkan.

För vem försöker jag lura, ta en genväg? Tror jag mig kunna skriva sakta men säkert i några månader och sedan är boken hyffsat ok? Jag har för lite erfarenhet för det. Jag behöver skriva, som aldrig förr, bara då lär jag mig att skriva. Mängdträning. Så om det inte blir tillräckligt bra, vilket det förstås inte blir, så ska jag skriva alltsammans igen. För att träna. För att komma lite närmare. Om berättelsen är tillräckligt värt det så kommer jag orka närma mig dess kärna och se formen.

Det kan sägas en miljard gånger – det skrivande livet är kaosartat och inte ens jag själv får grepp om något logiskt tillvägagångssätt. Ibland följer jag benhårt den ena metoden, ibland den andra uppmaningen.

Det viktiga är dock att vara enträgen, och tro mig när jag säger att jag kan vara förbaskat envis. Och skrivandet tar fram det yttersta ur mig.

Från och med i morgon ska jag ägna åtminstone 7 av de sista 8 dagarna av november till att skriva ikapp nanowrimo. Jag räknar med de 14000 existerande orden, och har alltså 36000 kvar. Jag vill fullkomligt uppleva den historia jag försöker forma och anar någonstans inom mig. Dags att dyka, ner i virvelströmmarna och simma för allt jag har.

En vändpunkt (Skrivsöndag 5)

Dags för en uppdatering om hur det har gått med skrivandet i veckan. Väldigt mycket har hänt, skulle jag säga. Senast berättade jag att jag hade stannat upp för att anamma en annan metod. Inte bara justera karaktärer och situation, utan också hur jag lägger upp skrivandet. Nanowrimo gäller inte för mig längre, då många tusentals ord ska skrivas under november. För att klara det gäller det att bara skriva på, och inte se bakåt. Nu tänker jag göra just det, redigera längs vägen. Till och med skriva om.

Risken med den metoden är att jag blir självkritisk och förlamad så att det snart tar stopp, att jag aldrig kommer vidare. Men jag vet att jag har slutfört utkast förut, men då blev i stället det övermäktigt för mig att ta tag i all ”skit” i manuset efteråt. Nu ska jag prova att bygga en bra grund, vilket kräver en annan typ av uthållighet, betydligt segare sådan.

Det som hänt under veckan rent konkret är att att jag skrev knappt femtusen ord i den nya formen som jag beslutat att skriva på. Sedan skickade jag texten till två testläsare och fick värdefulla kommentarer tillbaka.

Nu ska jag se över och få ordning på hur jag fångat in början och fixa till den, skriva den igen, så att allt blir tydligare. För det var det övergripande problemet, det fanns så många frågetecken – hela 25 stycken faktiskt. Men det var inte så konstigt, när jag knappt själv vet… Jag har med mig magin och många stora konflikter och vad allt ska gå ut på med en del scener och dilemman, men ju mer man zoomar in desto luddigare blir det. Hur och varför är frågor som jag ska besvara. Men tänk så bra att våga låta någon annan läsa och säga till en vad som behöver åtgärdas, att få specifika frågor, det känns som en vändpunkt för mig.

Men jag fick även en del positiv respons, utöver allt det spretiga och oklara. De upplevde att premissen var fantastiskt fascinerande. Det fanns ett driv och tempo med något lyriskt som lockar, och en potential till en mysig ”feelgood-fantasy”. Där finns också en ton som kan komma fram – om jag bara får ordning på allt jag vill säga.

Så det är vad som gäller nu. Besvara alla frågor och bena ut mer exakt hur och varför allt är som det är. Vad karaktärerna vill och vad som står i vägen. Sedan se över hur alla scener ska byggas upp och placeras. Spännande, eller hur?

Hur var det första gången du tog hjälp av testläsare?

Omfamna processen (Skrivsöndag 4)

Sa jag inte att det skulle bli spännande att se vart historien tog mig, sist? Rakt in i väggen!

Så den form som jag började skriva på, den har jag kasserat. Jag har fortfarande kvar samma magi och samma frågor och en massa annat som jag vill att bokens tema ska kretsa kring, men jag var tvungen att hitta andra karaktärer och införa en ny situation för att berätta om det. Jag kan till och med vara generös och avslöja att tidigare, då tänkte jag skriva om en person som hade magin, men nu, så kommer jag att skriva om en vanlig person så att säga, som är i kontakt med någon som har magin. Det gör ganska mycket skillnad. Och än så länge har jag enklare kunnat få till det på det sättet.

Däremot var de dryga åtta tusen orden inte bortkastade. Tvärtom. Nu har jag fått lära känna historien mer. Samtidigt var det tur att jag hade mod och ork att se över och rätta till problem redan nu, innan jag nötte på femtiotusen ord som sedan skulle vara svåra att hantera.

Visst kommer det dyka upp problem nu också, jag har ju bara börjat. Det ingår att ta omvägar och testa sig fram. Men jag vet starkt att allt kommer bli så mycket bättre i slutändan, för nej, det var inte ett flyktbeteende att ”börja om”.

Jag har även läst på, lärt mig och fått insikt i den skrivmetod jag anammat. Engelska begrepp som ringar in detta är pantser, gardener, writing into the dark och discovery writing. Att jag bara börjar skriva och längs vägen planerar och redigerar. Det finns förstås stora risker, men jag anser mig ha fått nog med erfarenhet och tilltro till min förmåga att jag klarar det. För det finns vissa knep, och många fördelar. Jag följer min intuition och lust, det känns spännande och levande att skriva ungefär som att jag själv läser min historia. Nu till en början ska jag lyssna på tipset att göra mitt yttersta för att fånga in de rätta byggstenarna. För om de är rätt placerat, kommer resten falla på plats betydligt lättare. Det som jag förmodligen redan upptäckt – ett problem som jag rättar till nu i stället för sen när det är ”försent”.

Mitt nya skrivsätt kommer visserligen att ta längre tid för att få fram ett första utkast, men det kommer ha bättre kvalitet vid mållinjen – som då inte kommer bli vid månadens slut. Nanowrimo. Och vet ni? Jag släpper min stolthet, för förmånen till en komplett historia.

Nog är det rörigt och krokigt, men allt kommer förstås vara värt det.

Startskottet har gått (Skrivsöndag 3)

Dags för en uppdatering om hur skrivandet har varit under veckan. Förra veckan rabblade jag upp en hel del som jag behövde göra med planeringen inför att ett utkast som ska börja skrivas under nanowrimo – vilket faktiskt började idag! Jag är väldigt pepp på detta och kunde inte låta bli att också ge 10 tips för att skriva mer.

Det var inte så att jag lyckades strukturera upp alltsammans och få ordning på allt som snurrar runt i huvudet kring det jag tänker skriva. Men säg den som systematiskt får ordning på sådant… Det som hände sedan sist var att jag fick en förståelse för att jag inte behöver lägga till något ”nytt” kring historien. Alla trådar som jag har räcker gott att bolla kring. Att det då främst handlar om att jag behöver skapa ett djup och en riktigt bra personkännedom kring huvudkaraktären. Det är utmanande och får arbetas fram längs vägen.

Inspirerande slutord från boken Story genius av Lisa Cron.

Planen är att jag skriver kronologiskt och vid varje kapitel (jag använder Scrivener) göra noteringar om vad det innehåller samt hur jag kände för det eller om det är något jag behöver lägga till osv. Då blir det som att en planering görs längs vägen 😉 Ju längre in i historien jag kommer desto tydligare blir det alltså.

Så jag tänker, åtminstone inledningsvis, skriva sakta men säkert. Just den här första dagen gick segare än jag tänkte mig. Främst för att jag försöker skriva hyfsat och då går onödig betänketid åt. Samtidigt är det inte förgäves. Jag har gjort värdefulla noteringar. Det här kommer att ge med sig längs vägen. För under nanowrimo gäller det att bara gasa på, känna in och skriva, alltid tänka framåt. Det är en liten balansgång. Men hursomhelst, så handlar alltsammans om att fortsätta och att ta sig i mål.

Nästa vecka blir det intressant, vart historien har tagit mig.

Nanowrimo 2019

Då var årets nanowrimo färdigt och jag har skrivit ett råmanus! Jag var så nervös innan för jag vet vilken pärs det är… och nu så var det ett tag sedan jag deltog, så jag visste inte hur det skulle gå, men jag klarade det! Jag har gjort en liten video som fångar små glimtar av resan.

Vad som jag tycker är roligt med nanowrimo är att det märks så tydligt hur mycket bättre jag skriver för varje gång som jag är med. Nu har jag bara gjort det tre gånger, men ändå, det räcker för att inspirera mig själv. Så nu gäller det i stället att ta det ett steg längre, och gå vidare med ett manus för redigering och omskrivning, mer om det framöver.

Här finns lite statistik från min skrivresa under månaden.

Har du varit med i nanowrimo? Var du med i år? Hur gick det för dig?

Halvvägs genom NaNoWriMo

Idag är det den 13 november och jag har skrivit 24.245 ord (inga idag dock), snart halvvägs i det mål som NaNo sätter upp, att på en månad skriva en hel bok. Det har gått super, men jag antar att det är nu det börjar, när det blir kämpigt, nu när jag inte längre vet vad jag ska skriva. Skitläskigt, rent ut sagt.

Samtidigt har jag märkt att när jag vet vad jag ska skriva, med alla detaljer, då går det som långsammast. Och när jag skriver helt fritt, kan jag överraska mig själv med väldigt fina formuleringar, kopplingar och liknelser som jag inte hade kommit på annars. Det har sina för och nackdelar.

Igår kväll hade jag en liten kris, när jag skrivit ikapp det mesta som jag planerat. Dock har jag nu landat i att jag har skrivit så pass mycket och byggt upp så pass mycket intrig och karaktärer, och jag har målet framför mig, att jag inte förstår hur jag inte kan göra något av det. Klart jag kan skriva mig fram till något spännande.

You fail only if you stop writing.

Ray Bradbury

Dags att gå på upptäcktsfärd. Jag ska inte vara rädd för det okända. Bara skriva på.

NaNoWriMo 2016 – summering

Nu är november slut sedan några dagar och jag har fortfarande inte skrivit ett inlägg där jag knutit ihop upplevelserna från årets nanowrimo och inte heller hur jag tänker framöver med mitt lilla skrivprojekt. Så det får jag ta och göra nu!
Jag var ju väldigt förväntansfull innan och hade förberett mig en hel del, så som det bör vara. Men tyvärr blev det nästan så att jag ledsnade lite innan det hela ens började, så det gick också lite trögare än vad jag hade tänkt den första tiden. Kanske ville jag också lite för mycket och tänkte för mycket. Det försvann dock efter ett tag för annars går det inte att hänga med i alla ord som ska skrivas. Jag märkte också att jag hade planerat för lite, jag visste ju det men jag valde att ta det som att jag skulle lära känna min berättelse och karaktärerna, utforska.

Det var några delar som var galet tröga att skriva, allt kan ju inte vara kul men jag blir också fundersam till om det kanske rent av inte hör till den här historien. Sedan fanns det också andra delar som gick i en rasande takt att skriva. Flera gånger överraskade jag mig själv med hur många ord jag kunde få ner på en sådan kort tid. Typ alla gånger när jag var så trött på kvällen och jag verkligen inte kunde se hur jag skulle få ner dagens antal ord. Men så kommer jag igång efter ett tag och inte bara klarar det, utan skriver mer än jag tänkte. Möjligtvis också för att jag då inte tänker så mycket utan bara ser till att skriva.

Jag vet ju ännu inte hur det blev, eftersom jag inte har läst det jag skrivit ännu. Det tänkte jag göra efter jul någon gång. Men nog tror jag att det blev okej, orden finns ju i dokumentet och det är det som räknas.

Det som är lite veligt just nu är att jag inte hann klart på min berättelse då när november tog slut. Jag tänkte att jag skulle skriva på några dagar till för att bara ta det till mål på riktigt, men hittills har jag bara skrivit en halv sida. Om det ska göras så får jag göras nu i så fall. Det känns lite tungt, för jag har på sätt och vis slappnat av lite eftersom racet är över. Men nu så lovar jag det såhär i ett inlägg att jag ska skriva klart, det kommer det att vara värt när jag läser igenom det sedan.

Annars, trots lite träningsvärk efteråt (jag fick ju ont i fingrarna, haha), så känns det såklart bra. Jag vann ju, tjoho! Lärdomar? Tja, det går aldrig att planera för mycket samt att jag borde ha skrivit på obehindrat redan från dag ett.

Det här är mitt första riktiga lilla manus som jag har skrivit, så jag är lika nyfiken på hur jag tar det vidare nästa gång när jag skriver om det. Förhoppningsvis kommer det bli ganska så mycket bättre, inte för att jag underskattar det jag nu kan ha skrivit, men då blir det efter att jag smakat lite på historien och efter att jag har planerat den ytterligare ett snäpp.

Här är min statistik från månaden. Den är lite suddig men det går nog bra ändå. Det syns i varje fall att det gick ganska så stadigt med orden men ibland drog det iväg lite både åt rätt och fel håll, men i mål kom jag åtminstone 🙂


NaNoWriMo 2016: hur går det för mig?

Nu har det snart gått två veckor och jag har skrivit 21.007 ord på 12 dagar. Om 18 dagar och ska jag ha skrivit minst 28.993 ord till, så att min berättelse slår över till 50.000 ord. Vet ni hur svårt det är att skriva minst 1.667 stycken ord varje dag, om och om igen?

Visst, jag har längtat efter det här och förberett mig, men när jag stirrar på skärmen och inte alls vet vad jag ska skriva blir jag alldeles svettig. Det har gått oväntat trögt. Många gånger flyter det på och det är roligt men för att ha väntat så är det märkligt att ha det så kämpigt när det väl pågår. Men så ryter jag lite på mig själv, vill du vara en författare eller, jo men tusan och så skriver jag. Ord efter ord efter ord och sidorna fylls på. Det är upplyftande att zooma ut och se alla de sidor som jag har skrivit. Men vad som står där väntar jag med att läsa, hehe.

Jag lär mig massor och även om det jag skriver inte blir toppen jämt så finns det ändå små guldkorn där. Det är resan som är målet. Nanowrimo handlar om att bara komma igång och skriva det kan man lugnt säga att jag gör.
Det dokument som jag nu fyller ser jag som ett första råmanus, väldigt, väldigt, väldigt utforskande. Jag smakar lite på min berättelse och lär känna karaktärerna och storyn. Men också på mitt eget skrivande, hur vill jag ha det egentligen? Vad passar mig? Jag vet inte det och kanske förstorar jag upp det alldeles för mycket ibland men just nanowrimo tvingar mig att sluta tänka och då, när det går lite fortare så tycker jag mig se det någonstans. Jag gillade verkligen citatet som vi fick i mejlet av Daniel José Older, själva citatet är skriven av Antonio Machado och så här sa han:

“Walker, there is no path / the path is made by walking.”

Precis så är det. Det går upp och ner hela tiden men det viktigare är att fortsätta att skriva. Och det allra viktigaste, det är otroligt roligt att bara göra det för det är ju det man vill, att skriva, och att fortsätta att utvecklas trots att man vet hur otroligt mycket man behöver lära. När det är så så brukar jag inte ens försöka, men ingen behöver ju läsa än på några år.
Kort och gott har mina nanowrimo-dagar varit helt i sin ordning och jag har hela två veckor kvar av denna fantastiska resa. Och jag måste tillägga, nu när det har pågått ett tag så tycker jag att det under de senaste två dagarna har släppt lite, jag har kommit in i nano-mood, tangenterna glöder!

Mina förberedelser inför NaNoWriMo 2016

Snart går startskottet för detta skrivmaraton, den första november och en månad framåt är det skrivflow och skrivkramp, kreativitet och vedermödor. Förra året var första gången som jag deltog och fast det som jag skrev då var superdåligt så är jag ändå glad att jag deltog och tog mig i mål. För jag lärde mig massor. Att det finns så mycket jag behöver lära mig och hur mycket jag behöver träna. På tal om det så var det just det jag gjorde. Jag skrev och provade, utan det skulle jag fortfarande stå och stampa. Under året som följde har jag läst tokmycket (som ni förstår genom bloggen). Bara det har gett mig bättre underlag. En annan sak som kommer göra det här året så mycket bättre än det förra är att jag har planerat min idé under en längre tid. November writing – bring it on!

Jag är tyvärr lite för feg för att berätta exakt vad jag planerar att skriva på. Men det är såklart något som jag verkligen, verkligen vill skriva och något som jag bara måste få en nerskriven historia om. Det är väl allt som behövs? Ett väldans behov från mig. Men det är just det som är det svåra – att få den fina bilden av idén som jag har i huvudet ner i ett dokument på datorn, i ord och som genom andras ögon ger en förståelse av min vision. Det är svårt att vänja sig vid att det aldrig blir som man tänker sig. Som kan få en att inte ens vilja försöka. Jag är ju en nybörjare så jag kan inte förvänta mig annat än tragglande…

De förberedelser som jag har gjort inför årets skrivlopp är att skaffa mig en anteckningsbok. Jag brukar inte skriva i sådana för jag får lite ångest över att det ska bli snyggt innehållmässigt, att det är ett genomgående tema osv och om jag väl skriver kommer jag alltid tillslut av mig och slutar. Men i denna ska jag skriva ner allt som rör detta skrivprojekt. Det var förvånansvärt roligt att göra det. När jag dessutom hade skrivit ner en del kunde nya idéer dyka upp och utvecklas ur dessa, bara för att jag ägnade lite tid åt dem och klädde dem i ord. Allt blev tydligare. Jag har skrivit en övergripande idé, lite hemligheter mellan mig och den framtida läsaren, berättelsens start och mål, karaktärsnamn, deras resor, research om ämnen jag vill skriva om, små texter från research om skrivandets konst, tankar inför detta och allt möjligt. En mening som sammanfattar alltihop, ett förslag på första meningen, första meningen från mina favoritböcker. Ja ni ser, sidorna fylls snabbt.

Jag har även skrivit ner på små lappar olika scener. Det är det som jag behöver förbereda mer. Nu har jag stor koll på vad och varför, nästa steg är hur, att sätta in det i fler situationer än som jag nu vet. Helt enkelt vill jag se en linje över hela golvet med tjusiga scener som tillsammans formar en superbra berättelse. Jag vill planera och ha det mesta klart för mig, jag är nog inte så mycket för bara flödesskiva.

Det är nog det som är min största skrivutmaning, att förstå hur:et. Jag vill såklart ständigt skriva bättre, men jag känner att jag behöver vara närvarande i det jag skrivet. Det låter ju logiskt men jag är så förhastad av mig. Det är samma sak som med tillvaron annars, det är nu livet sker, nu nu och nu. Men det är så lätt att låta tankarna dra iväg både fram och bak. Så det ska jag fokusera på när jag skriver årets nanowrimo, att leva mig in ordentligt i det som jag skriver för stunden. Just nu känner jag mig peppad, men samtidigt anar jag en nervositet ju närmare november det blir… men stopp där, det ska bli så kul!

Hoppas du uppskattade att läsa mina funderingar inför den här roliga aktiviteten. Det är fantastiskt att den kan samla alla möjliga människor världen över, alla med olika bakgrund, tekniker och ambitioner för skrivandet. Ska du vara med? Har du förberett du på något sätt?

Nanowrimo 2015 – en liten utvärdering

Nu har det blivit december och tiden för nanowrimo är över för i år. I lördags skrev jag det sista ordet på min lilla berättelse. Jag slutade ganska tvärt efter att jag passerade 50.000 ord. För att jag var less på den, och bara ville i mål. Men det tog faktiskt inte lång tid därefter innan jag kom att sakna det hela!

Det var ju bara drygt en vecka innan som jag bestämde mig för att delta. HÄR kan du läsa om min ångest. Och därför hann jag inte med så mycket planering. Vilket jag märkte halvvägs in ungefär, att jag inte hade utvecklat mina karaktärer så mycket. Och då blev det svårt, mycket tragglande och en känsla av att det inte sitter.
Men nano handlar om att få ner orden på pappret. Och jag var tveksam vid många tillfällen om det skulle gå. Kände i början när jag hade kämpat mig fram till 600 ord, och tänkte att innan dagen är slut ska jag ha 1000 ord till. Och sedan samma sak, i 30 dagar. Haha jag vågade till slut inte ens tänka på det, utan bara skrev. Sedan kom det där flowet emellanåt och orden bara sprutade ut.
Ibland är det lysande, men oftast inte. Det finns ingen tid för någon finjustering. Det kan man göra efteråt. Och det intalade jag mig själv hela tiden. Att bara skriva. 
Hur ska man veta om man aldrig testar? Jag är så glad att jag deltog. Nu har jag lärt mig att det är möjligt. Att det inte alltid går att vänta på att inspirationen ska komma till en. Nya idéer väcks under tiden som man skriver. För att inte tala om hur viktigt det är att faktiskt se hur texten i dokumentet växer, det gör att jag vill fortsätta.

Det är också viktigt att poängtera att man inte alls behöver vinna för att delta. Varje ord är av betydelse, oavsett hur många de är. Så om du är nyfiken tycker jag absolut att du ska testa. Om du gillar att skriva och vill få en liten spark i baken. Nanowrimo funkar inte för alla, det är bara ett sätt. Men jag tyckte att det var en rolig och lärorik resa!