Skrivande, Skrivsöndag

Att respektera tiden (Skrivsöndag 9)

Sedan sist jag skrev en sådan här uppdatering har lillebror anslutit till oss. Om ett par dagar blir han tre veckor till och med, tänk vad tiden går… just tid är något jag tänkte fundera över den här gången.

För det är väl under småbarnsåren som den många gånger är som mest knaper. Tänk då att det är just nu som jag fått fart på skrivdrömmen.

Jag ska bara nå den. Även fast jag till viss del, bara genom att skriva, fundera och satsa, redan har fångat den. För själva resan är som bekant också målet. Det är det här som jag vill göra så det är skönt att något aktivt äntligen görs. Samtidigt vill jag förstås att mödan ska resultera i något konkret också, den där boken.

Jag är kanske sist på bollen med att upptäcka podden Debutera eller dö. Den är fantastisk! Jag ansluter mig förstås i samma anda, det finns inget annat. Nu lyssnar jag både från början och slutet, på dygnets alla timmar, små snuttar eller hela avsnitt och inspireras.

I ett avsnitt hörde jag Helena Dahlgren reflektera över tiden. Att det inte är någon slump att alla hennes böcker producerats efter att hon fått barn. För vad gjorde vi innan? Då när respekten mot tiden var noll, eftersom den var oändlig.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tog tag i skrivdrömmen när min dotter blev 1 år. Jag hade lite fullt upp med henne tills dess, men när saker och ting gick mer ”på räls”, då var det dags. Jag behövde också göra något för mig själv, som en motvikt mot att alltid vara till för någon annan. Då gick det också upp för mig hur tiden rinner iväg och att det var just hög tid att faktiskt göra något. Sedan dess har jag flugit både högt och lågt men tankarna och drivet har alltid sett till att arbetet funnits med i åtanke.

Så den som mest respekterar tiden kanske också kan skriva en bok på endast trettio minuter om dagen – eller vad tror du? Fast bok och bok är ju relativt, hur bra en önskar att den blir. Men hör och häpna – better done than perfect. Precis som det inte spelar någon roll hur du har det, bara hur du tar det. Allt handlar om vad du gör av den tid du får. Självklart är det här extremt provocerande många gånger. Jag själv springer runt och fixar med hus och hem och barnen dagarna i ända och har huvudansvaret i allt och ser till att allt blir gjort, är den som gör i stort sett allt i dessa så kallade kvinnosysslor. Det är egentligen tufft nu, när jag ammar om nätterna så huvudet blir mos och på dagarna har en ganska skrikig och trotsig två plus åring (såsom barn är, förstå mig rätt). Jag gör så gott jag kan och det går för det mesta fint. Men det blir också frustrerande när jag också ska jaga skrivtid. Och det gör jag som sagt för att inte förlora mig själv.

Men så är det för precis alla, självklart. Det är inga konstigheter. Jag är då glad att jag däremot har fullt av vilja. Min enorma vilja som driver mig till smått besatthet – jag bara måste få till en bok. Då tar jag den tiden jag får. Det här får också ta den tid det tar, men förr eller senare så finns de i min hand. Böckerna.

Nu har med andra ord min tillvaro hoppat upp ännu ett snäpp i kategorin fånga skrivtid och förmå sig att följa sina drömmar. Än mer utmanande. Samtidigt har en annan del av mig fått snäppet mer fart – hungern att fånga skrivdrömmen. Som då ger en den verkligaste effektiviteten – konkreta steg åt rätt håll.

Annars, kan det utifrån detta förstås att jag i veckan åter tog tag i skrivandet. (Som sakta börjar gå allt ”enklare” på ett sätt nu när jag inte längre är gravid och det dessutom går mot ljusare och varmare tider.) Jag fortsätter att utveckla en slags synopsis av den senaste formen som jag bestämt mig för. Jag tror starkt på den, eftersom så många komponenter sammanfaller så väl och att berättarformen är komplext och intressant. Jag ska fylla i planeringen ett tag till, men sedan har jag bestämt mig för att jag snart ska börja skriva. Testa och ta mig framåt.

Jag ska helt enkelt bli galet skicklig på att fånga skrivtiden.

Bokprat, Skrivande

Lillebror är här! En förlossningsberättelse

Den 23/3 klockan 01.16 kom den här lilla prinsen till världen! Som jag har längtat och väntat och så fantastiskt makalöst mysigt det är med ännu en liten plutt att nosa och pussa på ❤

Saker och ting har nu en liten anpassningstid innan jag ”har kläm” på allt och saker får bli som det blir i den takt det kräver nu med två barn. Men ett par recensioner i veckan kommer att dyka upp på bloggen, och eftersom kanske jag får in skrivandet också. Något jag förstås också vill, men som sagt, förståeligt nog får det ta sin tid. Min långläsning av The name of the wind ska jag försöka komma ikapp med också.

Jag tänkte nu skriva ihop ett inlägg där jag skriver av mig om hur det varit senaste veckan i denna omvälvande tid. Mestadels hur förlossningen gick (en sammanfattning finns längst ner i inlägget), men även de första dagarna hemma med storasyster och allt.

Jag tar det från början, när han ännu befann sig i magen. Han var beräknad den 3/4 och jag var beredd som sist att jag lär få vänta tills den dagen. Även om jag liksom då starkt hoppades och trodde att det skulle bli tidigare. Men den här gången var det än tydligare. Kanske för att det är andra barnet. Men jag hade tänkt att eftersom det förmodligen är en pojke så skulle det gå några dagar till ändå för att jag hört att de är lite sega 😉 Men med en flicka på 2,5 år hemma blev vardagen som gravid lite annorlunda än sist. Jag kände mest hela tiden, allra främst sista månaden, som om han skulle trilla ut. Typ. Det tryckte och hamrade nedåt något alldeles ofantligt ibland. Och ju mer veckorna gick desto känsligare blev kroppen. Så om jag gjorde något ”för mycket” fick jag mesa på i snigelfart eller helst lägga mig ner och vila. Däremot har jag haft en enklare graviditet mot sist med knappt någon foglossning, betydligt mindre sammandragningar (eller åtminstone att jag kunde promenera i nästan vanlig takt) och jag har försökt hålla igång med lite rörlighet och styrka och väldigt mycket ”vardagsmotion”.

Planen var att han skulle komma mellan 24/3 och 5/4 men ni kan ju förstå hur det går med sådana planer 😉 lillebror har förstås sina egna. För då på onsdagen skulle min mamma åka ner de 70 mil som skiljer oss för att kunna ta hand om storasyster när det blev dags. Men vi fick lite föraningar om att det kunde vara på gång så som tur var hann hon ta sig hit innan ändå – men det var allt med minsta marginal.

För det blev lite komiskt att jag söndagen den 21/3 gjorde en story på instagram där jag lite kort nämnde med bild att det var en alldeles lagom aktivitet för mig att sitta på en lekplats, lyssna på skrivpodd och låta storasyster leka själv. Eftersom jag var så rädd att dra igång förlossningen innan mamma skulle hit. Det kändes som sagt otroligt ostadigt.

Mycket riktigt, att det typiskt nog skulle ske på bebisens egna vis. En timme efter den förutsägelsen gick slemproppen (vid klockan 12). Dock inte färskt blod utan lite mer brunt. Sedan ringde jag mamma en gång i timmen och vi båda blev nojiga att nu händer det grejer och hon packade allt mer. Fast när jag ringde förlossningen om det sa de att detta säger ingenting. Jaha, jag tyckte det sa allt. För sist var det så allt började på natten och 22 timmar senare var hon ute.

Det blev så mycket anspänningar att veta om det här och att mamma ännu inte var här och invänta och/eller oroa sig att värkarna skulle börja. Men vi bestämde på kvällen att hon skulle ställa klockan tidigt och åka ner nästa dag på måndagen. Oavsett skulle jag ringa vid 6 när storasyster brukade vakna och kolla läget. Då hade det hänt än mer.

Vattnet gick klockan 3 den natten. Inte någon flod men från den stunden sipprade det ut lite hela tiden vilket inte var så speciellt charmerande. Väldigt märkligt tyckte jag att det var, för sist gick vattnet bara någon timme innan hon var ute. Nu blev det än mer anspänning om att det var på gång utan att något egentligen hände. Samtidigt var jag lite lugn den här dagen för mamma var åtminstone på väg. Anledningen till att det var så viktigt är att hon är typ den enda som kan ta han om storasyster och det skulle kännas tryggast, bli smidigast och bäst på det sättet.

Jag ringde förlossningen och sa att mitt vatten hade gått och jag fick tid på eftermiddagen för kontroll. På kontrollen såg allt bra ut men ännu hände ingenting. Jag fick tid för ultraljud dagen därpå på morgonen och även information om att det om tre dagar skulle bli igångsättning om ingenting började av sig själv. Det fasade jag för så jag kunde bara hoppas. Ringde min syster vid 16 och hon peppade mig och sa att nu är det i varje fall max 5 dagar tills han är här och det var skönt ändå (vilket i efterhand blev 9 timmar, ännu inga känningar där och då). Jag var lite mer samlad och laddad nu när saker och ting var lite mer konstaterade.

Mamma plockade upp mig på sjukhuset och väl hemma var det hjärtligt återseende blandat med nattning av barn och mellan varven genomgång hur allt fungerade med skötseln av henne och hemmet och allt däromkring.

Även om det inte händer så mycket egentligen kände jag mig lite uppe i varv med anspänningen och det som komma skulle och att inte riktigt veta men ändå veta att nu är det nära. Jag fick då lite sammandragningar och tyckte att det också kom lite mensvärk samtidigt som dem, men jag hade ”fullt upp” med det vi gjorde och tänkte inte mer på det. Men när barnet var lagt kände jag att tusan – det här är ju värkar. De kom och gick och blev alltmer påtagliga. Detta var efter 19. Så då tog jag en dusch och försökte vila samtidigt som jag fixade det allra sista nödvändiga. Vi la oss alla tidigt och jag skulle försöka sova lite på soffan eftersom vi nu förstod att jag nu förmodligen skulle få åka in på natten.

Jag fick mest ångest över vad som nu skulle hända, då allt ju är så fruktansvärt hemskt och gör så in i helsike ont… sist hade jag väldigt extrema värkar under ett antal timmar och jag kunde inte alls slappna av så jag var fullkomligt mörbultad och kunde knappt röra mig efteråt osv. och allt var rena helvetet om jag ska tala klarspråk. Jag tyckte det var hemskt, och kan med nöd och näppe säga att det var värt det för de små underverken… Och nu var det dags igen, och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och andas, spara på krafterna.

Värkarna blev mer och mer påtagliga och jag tyckte rätt snart att de gjorde väldigt ont. Och det tickade på. För varje halvtimme tog de en ny kulmen antingen i intensitet eller längd. De accelererade rätt fort. Och eftersom de brukar gå fort andra gången och det ändå gick rätt fort första gången så sa min magkänsla att jag nog ska åka in närsomhelst. Jag ringde förlossningen strax efter 22 och var välkommen, men jag sa att jag skulle avvakta lite. En halvtimme senare ringde jag dock och sa att nu åker vi in, för utvecklingen var påtaglig och många gjorde fruktansvärt ont. Ett viktigt kriterium för mig var att få bada, inget annat, så det ville jag hinna göra. När vi kom in närmare halv tolv fick jag lägga mig för CTG. Hon kollade hur öppen jag var och egentligen skulle jag vara förvånad om jag ens var det, för det kändes som om allt just hade börjat. Men det var 2-3 cm, ändå pratade hon om hotell osv om inget mer hände. Jag var lite nollställd då, för mig fanns inget annat än att det var nu det gällde och aldrig i livet att jag skulle åka härifrån. Så jag låg där för CTG och tog värk på värk och satan så ont många började göra. Vissa var extrema och pågick otroligt länge och fick våg på våg av ny intensitet. Jag tänkte att varje värk skulle ge effekt så att vi fick stanna. 30 minuter senare ringde jag på larmet, för jag kunde verkligen inte ligga kvar för smärtan i ryggen. Då var jag öppen 5 cm. Så vi var välkommen att promenera bort till vårt förlossningsrum. Väl där var jag öppen 7 cm och de fick väldigt bråttom att fixa allt med mig så att jag kunde kasta mig i badet. Bl.a en nål i armen för antibiotika till bebisen p.g.a tidig vattenavgång. Jag hoppade i badet och då blev det som natt och dag i hur värkarna kändes. Det varma badet hjälpte otroligt mycket.

Snart tryckte det på baktill, såsom jag förstås minns att det gör inför krystvärkarna. Och det sa jag så att de skulle vara beredd. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av i några kroppsdelar åtminstone vid varje värk som förstås var smått outhärdlig. Det kom någon fråga om jag ville föda i vattnet och när mvc-barnmorskan frågade mig ett par dagar innan trodde jag inte det. Jag tänkte att jag då skulle vilja ligga ner och kunna slappna av helt. Men nu gick det så fort att jag tänkte varför inte, det får bli som det blir, just där och då ville jag inte lämna badet precis.

Och sedan kom de, krystvärkarna. Då var det som att för varje, de få som var, som att han åkte ner fem centimeter. Det var i varje fall påtagligt hur snabbt det gick. Då gick vi igenom mellan värkarna hur jag skulle göra nu när det blev vattenförlösning. Till skillnad från sist när slutklämmen var rena befrielsen och hyfsat enkel, var de nu rena skräcken då kroppen förmodligen knappt hunnit med. För när han stannade upp med huvudet mellan benen så skrek jag typ allt jag hade att de skulle ta ut den, alltså nu nu nu. Det var för jäkligt att känna hur det sved och allt. Sist brydde jag mig verkligen ingenting när värkarna tog paus vid det skedet. I varje fall så blev det bara några få men intensiva minuter för snart trillade han ut.

Då kändes det lite episkt att få ta upp honom och hålla honom mot mig när han skrek och vyssja och stryka. Jag hade fött i vattnet! Och nu vid andra barnet kändes allt mer självklart och tryggt och jag ville bara ta till mig honom på en gång. En hel människa som bara dök upp 😉 Det är så fantastiskt hur allt kan gå till.

Så till skillnad från sist gick det ännu fortare och jag hanterade nog värkarna lite bättre. Jag visste vad allt handlade om. Det enda var slutskedet som var fruktansvärt denna gång. Visst var värkarna något ofantligt starka men det var otroligt skönt att det gick relativt fort och drog på, så att jag inte hann bli helt slut. Efteråt gick jag själv upp ur badet med honom och jag kunde flytta runt mig i sängen och gå upp och kissa efteråt. Sist var allt detta otänkbart. Så det var skönt. Tycker också det är lite roligt att barnmorskan som när vi kom in och inte tyckte att jag var tillräckligt öppen och pratar om hotell och annat, bara 90 minuter senare förlöser denna gosse 😉 när det väl fick fart så gick det undan…

Även senare på BB gick jag runt och ammade. Det är tre saker som var otänkbart sist. Att jag ammade så bra (lillebror har fått till suget och klunkandet från första stund, gapet och greppet tog några dagar dock), att jag överhuvudtaget kunde stå och gå omkring, och så att göra saker samtidigt som jag ammade. Befriande. Anledningen till att vi fick stanna var för den tidiga vattenavgången och att bebis då skulle kontrolleras med jämna mellanrum upp till 36 h. Egentligen ville jag hem till storasyster men blev det bra ändå, nu när allt löst sig som jag önskade.

Och nu vid dagens datum har det endast gått en vecka drygt sedan vi kom hem, men det har gått väldigt bra med henne. När vi kom hem sa hon bebis (något hon uppmärksammade allt mer sista månaden) och sedan var hon förstås glad att se mig igen så hon sa ”krama na” och kramade oss, det kändes fint. Dock blev hon senare hysterisk för att hon ville ha just bebisens filt, men lite respekt och hänsyn är nyttigt att lära sig. Som att inte heller klänga på mamma om hon är öm. Men det har gått så bra sedan. Hon är rätt saklig – bebisen sover, bebisen äter, byta blöjan osv som hon säger. Jag försöker pussa och krama på henne så mycket jag kan och göra saker med henne också. Hon är otroligt duktig och känns väldigt trygg. Men än hinner saker hända eller vad man ska säga, vi tar en dag i sänder och även jag har en hel del att komma in i som tvåbarnsmamma 🙂 Men det är ju helt magiskt det här. Som jag njuter för jag vet hur tiden springer iväg…

Sammanfattning av förlossningen för andra barnet
21/3
12.00 Slemproppen går (dock mestadels brunt)
22/3
03.00 Vattnet går och sipprar sakta men säkert från denna stund
15.15 Kontroll på förlossningen med information om igångsättning och ultraljudstid kl. 9 följande dag
19.30 Värkarna börjar
22.10 Ringer förlossningen och säger att värkarna har börjat, var välkommen in men säger att jag avvaktar
22.45 Ringer förlossningen och säger att nu åker vi in (allt accelererar rätt fort)
23.05 Vi åker in vilket tar 30 minuter
23.41 Inskriven och läggs för CTG, öppen 2-3 cm – ”inte godkänt” så ska avvakta
23/3
00.15 Öppen 5 cm så är välkommen in till vårt förlossningsrum
00.25 Väl där är jag öppen 7 cm, bråttom ner i badet vilket gör susen som smärtlindring, men allt accelererar än mer
01.10 Krystvärkar börjar (skulle själv dock påstå att de var tidigare)
01.16 En pojke på 3660 g och 48 cm anländer till världen genom vattenförlossning i v.38+2

Råmanus, Skrivande, Skrivsöndag

Det vita arket (Skrivsöndag 8)

Vart var jag någonstans, med skrivandet sist jag gjorde en uppdatering? Jo jag hade inte ens börjat skriva ännu. Snarare stannat upp och slutat att trampa, för det kändes lite hopplöst och jag var alltför stressad och ivrig att få till något så att någon form av känsla försvann – den som krävs för att hitta sitt eget. Men nu har jag minsann kommit igång, och jag skriver med block och penna.

Processen går därmed långsammare, men det är det värt. För det blir en annan känsla både för mig när jag skriver men också för hur resultatet på texten blir sedan. Då när jag skriver är jag mer närvarande och inkännande, lite mer fri och kreativ och skrivflödet går jämnare än om jag skulle skriva på datorn då det ofta blir ryckigt och tar tvärstopp emellanåt. När jag sedan skriver in det på datorn (tänk det extra arbetet) så kan en mer analytisk del av mig ta över och föra in kommentarer och sådant. Jag tycker det blivit en fin kombination och sätt att arbeta fram berättelsen på. Som att jag ser texten annorlunda, och även att jag inte stirrar mig blind på ordantal utan låter det få ta den tid det tar. Men alltsammans får en ärligare chans på detta sätt, känns det som.

Annars är jag ganska snäll mot mig själv och hetsar inte med att få till skrivandet till varje pris. En liten tanke om att ta det lugnt nu de sista veckorna innan förlossningen och dyket in i bebistillvaron sedan, med två barn att ta hand om. Med tanke på det så är det heller inte konstigt att det går trögt för mig. För jag behöver motionera och träna fysiskt för att ha ork och inspiration till det kreativa arbetet. De går hand i hand. Och nu är jag rätt så otymplig minsann… men försöker ändå få till lite rörlighet varje dag, styrka ibland (pyttelite) och så mycket promenerande som jag kan. Jag märker stor skillnad på det lilla jag får till, så det är motiverande. Det som dessutom gjort mig trög är tiden det är på året, vintern/senvintern är smått outhärdlig tycker jag (också för att promenadlivet bli än mer begränsat för all snö som varit (plus för graviditetten)), längtar ofantligt efter sommaren.

Så det blev lite av en räddning för mig att ta en månad med ljudböcker nu. Jag var lagom less på att strosa samma grusväg ett par gånger varje dag, och tålmodigt stå och vänta på dottern med det hon pysslar med (visst är det lite synd för henne också att mamma inte kan gå i mer skog och mark nuförtiden). Med det så kom även inspiration.

Men det är segt nu, dessa sista 27 dagar som det är kvar. Det här inlägget har jag börjat och framförallt tänkt skriva i över en månad nu. Men när en helg och söndag infallit har det på något sätt inte blivit lika lätt att få ihop. Framförallt inte på kvällarna… men nu så, fick det bli som det blev.

Så jag har skrivit på en del, men också stannat av en del. Det får vara så, processen, just när tillvaron är som den är just nu. Jag försöker, både trycka på skrivandet och även vara snäll med hållbarhetstänk. Jag ser med andra ord otroligt mycket fram emot att det nu våras ute, till sol och värme och att förhoppningsvis hitta tillbaka till mig själv mer, främst genom att då få upp fysiken, som jag vet hör så väl ihop med det mentala och de båda behövs ju i detta kreativa arbete.

Skrivande, Skrivsöndag

Slutat trampat (Skrivsöndag 7)

Några veckor senare står jag fortfarande och stampar. Eller jag har slutat att stampa för att inte sjunka djupare i min skrivförtvivlan. Jag har bara släppt det för ett tag. Bara lite. För att nollställa mig kanske. Gjort lite annat, och rensat och strukturerat tillvaron en smula. Även fast det inte gått en dag utan både en och flera tankar om att jag borde skriva dykt upp.

Så jag tänkte att det vore dags för en uppdatering, såsom jag brukar göra. Även fast det inte är något direkt glädjefyllt, att i princip ingenting har hänt. Utan bara en naturlig del i skrivprocessen, det här tragglandet. Jag ville så mycket kring nanowrimo och då när jag fick tillbaka skrivlusten men på något sätt klaffade det inte rätt. Det är ju inte konstigt att det går upp och ner med kreativa sysslor. Och det behöver inte heller vara roligt jämt precis, för att det ändå ska vara tillfredsställande, så att säga. Tänk när jag till slut får till det – vilken triumf. Sedan har jag också hört på sistone, och som jag kan känna igen mig i – att göra en massa fel leder till att man hamnar mer rätt än om man inte hade försökt och misslyckats.

Men det finns ju en liten press hos mig, att lite mer borde ha hänt, eller ska hinna hända, innan bebis anländer om ett par månader. Visst fortsätter processen då också, men situationen blir förstås förändrad. Nog för att jag hade önskat att ett utkast blivit till och genomarbetad en eller två gånger så kan det också vara gott nog att åtminstone ha försökt och skrivit på, vad som nu än blir till. Målet nu är att bara börja skriva, och sikta på att få till ett råmanus. Ett råmanus, bara! Ett experiment med en enhetlig historia, från början till slut. Men ack så svårt 😉

Jag tänker mig ändå att snart så, så ska jag göra ett nytt försök. Men innan dess tror jag mycket på att dyka ner i Maja Lundes bok Przewalskis häst. Den boken har jag väntat länge på att den ska översättas och kanske kunde det inte ha blivit mer vältajmat för mig. Hon skriver just sådana historier med den här klimatkvartetten som jag vill göra, om än på mitt egna vis förstås.

Nanowrimo, Råmanus, Skrivande, Skrivlogg, Skrivsöndag

Bygger och bygger, med mina verktyg (Skrivsöndag 6)

Den här veckan har jag försökt få till hur jag ska inleda historien. Det är ganska svårt, när så många komponenter ska sammanfalla. Men jag tycker mig ha haft en ganska bra överblick för att också se lite hur läsaren uppfattar det. Först såg jag dock inte hur jag skulle få med alla delar och samtidigt göra det tillräckligt fängslande och förståeligt, plus att det skulle vara sådär språkligt ok. Problemet jag gett mig är att kroken för berättelsen är ett minne, eller i varje fall en scen som jag inte vill börja från. Bara lite längre fram. Och så vill jag skriva i presens, tror jag. Plus olika saker som ska introduceras, som jag först inte såg hur de hade med varandra att göra, riktigt. Pusslande.

Men tillslut, kom jag på hur det skulle ske och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har haft ett bra, medvetet flyt när jag skrivit. Skrivit in olika stycken och sedan sammanvävt dem.

Men jag börjar bli lite trött på den här metoden nu faktiskt. Redan 😉 Framförallt efter den senaste skrivboken som jag nu är halvvägs igenom – Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Hennes bok Pärlfiskaren var också makalös. I vilket fall har hon fått mig att vilja bli besatt och tokskriva igen, för att låta berättelsen spruta för fullt ur sin bubblande vulkan.

För vem försöker jag lura, ta en genväg? Tror jag mig kunna skriva sakta men säkert i några månader och sedan är boken hyffsat ok? Jag har för lite erfarenhet för det. Jag behöver skriva, som aldrig förr, bara då lär jag mig att skriva. Mängdträning. Så om det inte blir tillräckligt bra, vilket det förstås inte blir, så ska jag skriva alltsammans igen. För att träna. För att komma lite närmare. Om berättelsen är tillräckligt värt det så kommer jag orka närma mig dess kärna och se formen.

Det kan sägas en miljard gånger – det skrivande livet är kaosartat och inte ens jag själv får grepp om något logiskt tillvägagångssätt. Ibland följer jag benhårt den ena metoden, ibland den andra uppmaningen.

Det viktiga är dock att vara enträgen, och tro mig när jag säger att jag kan vara förbaskat envis. Och skrivandet tar fram det yttersta ur mig.

Från och med i morgon ska jag ägna åtminstone 7 av de sista 8 dagarna av november till att skriva ikapp nanowrimo. Jag räknar med de 14000 existerande orden, och har alltså 36000 kvar. Jag vill fullkomligt uppleva den historia jag försöker forma och anar någonstans inom mig. Dags att dyka, ner i virvelströmmarna och simma för allt jag har.

Nanowrimo, Råmanus, Skrivande, Skrivlogg, Skrivsöndag

En vändpunkt (Skrivsöndag 5)

Dags för en uppdatering om hur det har gått med skrivandet i veckan. Väldigt mycket har hänt, skulle jag säga. Senast berättade jag att jag hade stannat upp för att anamma en annan metod. Inte bara justera karaktärer och situation, utan också hur jag lägger upp skrivandet. Nanowrimo gäller inte för mig längre, då många tusentals ord ska skrivas under november. För att klara det gäller det att bara skriva på, och inte se bakåt. Nu tänker jag göra just det, redigera längs vägen. Till och med skriva om.

Risken med den metoden är att jag blir självkritisk och förlamad så att det snart tar stopp, att jag aldrig kommer vidare. Men jag vet att jag har slutfört utkast förut, men då blev i stället det övermäktigt för mig att ta tag i all ”skit” i manuset efteråt. Nu ska jag prova att bygga en bra grund, vilket kräver en annan typ av uthållighet, betydligt segare sådan.

Det som hänt under veckan rent konkret är att att jag skrev knappt femtusen ord i den nya formen som jag beslutat att skriva på. Sedan skickade jag texten till två testläsare och fick värdefulla kommentarer tillbaka.

Nu ska jag se över och få ordning på hur jag fångat in början och fixa till den, skriva den igen, så att allt blir tydligare. För det var det övergripande problemet, det fanns så många frågetecken – hela 25 stycken faktiskt. Men det var inte så konstigt, när jag knappt själv vet… Jag har med mig magin och många stora konflikter och vad allt ska gå ut på med en del scener och dilemman, men ju mer man zoomar in desto luddigare blir det. Hur och varför är frågor som jag ska besvara. Men tänk så bra att våga låta någon annan läsa och säga till en vad som behöver åtgärdas, att få specifika frågor, det känns som en vändpunkt för mig.

Men jag fick även en del positiv respons, utöver allt det spretiga och oklara. De upplevde att premissen var fantastiskt fascinerande. Det fanns ett driv och tempo med något lyriskt som lockar, och en potential till en mysig ”feelgood-fantasy”. Där finns också en ton som kan komma fram – om jag bara får ordning på allt jag vill säga.

Så det är vad som gäller nu. Besvara alla frågor och bena ut mer exakt hur och varför allt är som det är. Vad karaktärerna vill och vad som står i vägen. Sedan se över hur alla scener ska byggas upp och placeras. Spännande, eller hur?

Hur var det första gången du tog hjälp av testläsare?

Nanowrimo, Råmanus, Skrivande, Skrivsöndag

Omfamna processen (Skrivsöndag 4)

Sa jag inte att det skulle bli spännande att se vart historien tog mig, sist? Rakt in i väggen!

Så den form som jag började skriva på, den har jag kasserat. Jag har fortfarande kvar samma magi och samma frågor och en massa annat som jag vill att bokens tema ska kretsa kring, men jag var tvungen att hitta andra karaktärer och införa en ny situation för att berätta om det. Jag kan till och med vara generös och avslöja att tidigare, då tänkte jag skriva om en person som hade magin, men nu, så kommer jag att skriva om en vanlig person så att säga, som är i kontakt med någon som har magin. Det gör ganska mycket skillnad. Och än så länge har jag enklare kunnat få till det på det sättet.

Däremot var de dryga åtta tusen orden inte bortkastade. Tvärtom. Nu har jag fått lära känna historien mer. Samtidigt var det tur att jag hade mod och ork att se över och rätta till problem redan nu, innan jag nötte på femtiotusen ord som sedan skulle vara svåra att hantera.

Visst kommer det dyka upp problem nu också, jag har ju bara börjat. Det ingår att ta omvägar och testa sig fram. Men jag vet starkt att allt kommer bli så mycket bättre i slutändan, för nej, det var inte ett flyktbeteende att ”börja om”.

Jag har även läst på, lärt mig och fått insikt i den skrivmetod jag anammat. Engelska begrepp som ringar in detta är pantser, gardener, writing into the dark och discovery writing. Att jag bara börjar skriva och längs vägen planerar och redigerar. Det finns förstås stora risker, men jag anser mig ha fått nog med erfarenhet och tilltro till min förmåga att jag klarar det. För det finns vissa knep, och många fördelar. Jag följer min intuition och lust, det känns spännande och levande att skriva ungefär som att jag själv läser min historia. Nu till en början ska jag lyssna på tipset att göra mitt yttersta för att fånga in de rätta byggstenarna. För om de är rätt placerat, kommer resten falla på plats betydligt lättare. Det som jag förmodligen redan upptäckt – ett problem som jag rättar till nu i stället för sen när det är ”försent”.

Mitt nya skrivsätt kommer visserligen att ta längre tid för att få fram ett första utkast, men det kommer ha bättre kvalitet vid mållinjen – som då inte kommer bli vid månadens slut. Nanowrimo. Och vet ni? Jag släpper min stolthet, för förmånen till en komplett historia.

Nog är det rörigt och krokigt, men allt kommer förstås vara värt det.

Nanowrimo, Råmanus, Skrivande, Skrivlogg, Skrivsöndag

Startskottet har gått (Skrivsöndag 3)

Dags för en uppdatering om hur skrivandet har varit under veckan. Förra veckan rabblade jag upp en hel del som jag behövde göra med planeringen inför att ett utkast som ska börja skrivas under nanowrimo – vilket faktiskt började idag! Jag är väldigt pepp på detta och kunde inte låta bli att också ge 10 tips för att skriva mer.

Det var inte så att jag lyckades strukturera upp alltsammans och få ordning på allt som snurrar runt i huvudet kring det jag tänker skriva. Men säg den som systematiskt får ordning på sådant… Det som hände sedan sist var att jag fick en förståelse för att jag inte behöver lägga till något ”nytt” kring historien. Alla trådar som jag har räcker gott att bolla kring. Att det då främst handlar om att jag behöver skapa ett djup och en riktigt bra personkännedom kring huvudkaraktären. Det är utmanande och får arbetas fram längs vägen.

Inspirerande slutord från boken Story genius av Lisa Cron.

Planen är att jag skriver kronologiskt och vid varje kapitel (jag använder Scrivener) göra noteringar om vad det innehåller samt hur jag kände för det eller om det är något jag behöver lägga till osv. Då blir det som att en planering görs längs vägen 😉 Ju längre in i historien jag kommer desto tydligare blir det alltså.

Så jag tänker, åtminstone inledningsvis, skriva sakta men säkert. Just den här första dagen gick segare än jag tänkte mig. Främst för att jag försöker skriva hyfsat och då går onödig betänketid åt. Samtidigt är det inte förgäves. Jag har gjort värdefulla noteringar. Det här kommer att ge med sig längs vägen. För under nanowrimo gäller det att bara gasa på, känna in och skriva, alltid tänka framåt. Det är en liten balansgång. Men hursomhelst, så handlar alltsammans om att fortsätta och att ta sig i mål.

Nästa vecka blir det intressant, vart historien har tagit mig.

Skrivande, Strategi

Skriv lite mer – 10 tips på hur du vinner NaNoWriMo

… eller 10 tips på hur du snabbt färdigställer ditt råmanus.

I slutet på den här veckan går startskottet för Nanowrimo, det enorma skriveventet som samlar hundratusentals skrivtörstande människor världen över för att tillsammans, fast med egen hand, knåpa ihop 50.000 ord på 30 dagar. Det är en skrivfest som jag verkligen rekommenderar om du vill färdigställa ett (första) utkast. Du får all pepp du behöver och en rejäl spark i baken samt det kanske mest värdefulla – du vet att du inte är ensam. I höstmörkret är det fler som brinner för sina idéer och vill se dem klädda i ord till historier.

Jag har varit med fyra gånger och vunnit tre av dem, alltså skrivit alla orden under tidsspannet. I april i år skrev jag dessutom ett råmanus på snarlikt vis för egen maskin och klara det, 41.000 ord på 21 dagar. Så jag har lite erfarenhet om det som kan hjälpa för lyckas med ett skrivmål som Nanowrimo.

1. Ha lite beslutsamhet
Du måste tro på dig själv och din historia och bestämma dig på riktigt för att du vill se den nedtecknad – även de dagar det känns som att du vill bränna upp allt, för de dagarna kommer att komma. Jag är säker på att författardrömmen finns där inne, så gör nu ditt yttersta under dessa 30 dagar för att ge den en chans.

2. Planera ditt skrivande lite grann
Vi skriver alla på vårt egna sätt och vissa planerar lite mindre än andra innan de börjar. Tänker du skriva på en lös idé som kittlar kan det bli ett äventyr under månaden, Nanowrimo är kanske ett ypperligt tillfälle att testa ”writing into the dark”. Jag rekommenderar dock att du åtminstone går igenom och gärna skriver ner lite hur tankarna går för vad du ska skriva och varför. Ju större frågor, dilemman och konflikter du lyckas ringa in desto större är möjligheterna för att du har något att fånga upp med pennan när den strejkar. Sådant du fascineras över och sådant du fullkomligen blir vettskrämd inför.

3. Planera ditt skrivande lite mer
Åtminstone jag har hjälp av att planera så gott jag kan, även om det är svårt att konkretisera. Det är inte så att jag planerar precis allt, det är spännande att det finns lite utrymme att låta nya saker dyka upp på skärmen/pappret. Men att kartlägga karaktärer, lista scener och situationer samt fundera över bokens större budskap och sådant som kan passa för det, det ger bra stöd längs vägen. Du kommer att tacka dig själv när det blir fullkomligen blankt vid typ dag 17.

4. Bli lite av en maskin
Du kommer inte alltid att vara inspirerad eller pepp på att skriva. Du vill kräkas på det du får ner och du somnar snart framför orden. Men skriv ändå. Bara gör det. Bocka av dagens skrivpass och fortsätt nästa dag. Ge inte upp. Fortsätt oavsett humör eller vad som hänt, spetsa till din skrivdisciplin. Om det är något Nanowrimo är, så är det ett tillfälle bygga ett momentum – rätt vad det är befinner du dig i ett skrivrus. Tänk att få skriva ut ditt manus sedan, för att du höll i farten.

5. Prioritera lite mer
50.000 ord på 30 dagar är en utmaning och för att klara det finns det saker du måste skjuta åt sidan under tiden. Städa lite mindre och laga lite mindre fancy mat, se lite mindre på Netflix och youtube och ja – läs lite mindre. Kapa det mesta av din underhållning och dina göromål för att fokusera på skrivandet under den här perioden. För det är just vad det är, en kort tid för att låta skrivandet nå långt. En generell regel är att i första hand skriva alla ord som krävs varje dag, innan du gör något annat. Jag lovar att det inte är någon höjdare att sista timmen på kvällen ha skrivandet kvar. Även om dessa dagar också kommer, av olika anledningar.

6. Skaffa lite marginal
Det dagliga skrivmålet för att vid dag 30 nå 50.00 ord är 1667 ord per dag. Men sikta hellre på att varje dag skriva 1800 eller gärna 2000. Så att du vid motiga eller upptagna dagar har utrymme för att tappa fart. Vissa kanske kan rusa ikapp på helgerna med 5000 ord och mer men så är inte jag, se lite vad som passar dig. Men framför allt, stanna inte. Jag behöver väl inte säga att det inte handlar om att skriva perfekt? Orden skall bara nedtecknas, finnas där.

7. Skriv lite annorlunda
Antingen för att du är modig nog att testa något nytt, eller för att det efter ett antal dagar tar emot. Sätt då in lite variation, skriv på nya tider, platser och sätt. Byt perspektiv eller släng in något nytt i handlingen. Skriv på datorn om du skriver för hand eller för hand om du skriver på datorn.

8. Bli lite av en nörd
Nu har du tillfälle att uppslukas av dina skrividéer. Det gäller att inte bara prioritera skrivandet fysiskt utan också psykiskt. Lev ditt skrivande och din historia! Och när du tar en paus (gärna promenader), uppge dig inte med underhåll som podcast eller annat utan låt det antingen bli en meditativ stund med tom blick och sinne, eller ett tillfälle för att locka fram nya idéer när du får ett avbrott (kanske utan att du aktivt tänker på det).

9. Var lite hälsosam
Ett maraton som detta kräver att såväl kropp som knopp är i trim för att orka. Kanske inte mer än du brukar (det är ju skrivandet som gäller nu, inte läge att addera något mer), men försök att tänka på att inte ligga på soffan med kakorna hela månaden. Då blir det mosigt och svårt att ta sig över mållinjen. Ät bra, rör på dig, ge dig frisk luft och bra sömn samt ta med dig andra sunda mentala strategier (visst ska vi ge allt och satsa men det får inte gå överstyr eller till varje pris).

10. Tänk lite som en höna
Eller vad det nu kan vara för djur som passar. Att skriva ett utkast likt en gepard innebär hög acceleration och du blir oövervinnerlig och ostoppbar, men inte runt HELA jorden. Nanowrimo sker under en period och sedan är det slut. Utnyttja det. Se vart det kan ta dig. Lev för dagen men inse att snart kommer en ny dag med december och då finns det utrymme för paus. Det mesta i livet går i cykler och det är det som gör att det frodas och blir vackert.

Ska du delta i årets Nanowrimo i år? Har du varit med förut? Vad skulle du säga har hjälpt? 🙂 Om du är med får du gärna lägga till mig, fannytengros heter jag. Annars, så hoppas jag att ni är laddade för att rusa iväg med orden och fantasin den 1 november!

Skrivande, Skrivsöndag

Väcka skrivlusten (Skrivsöndag 2)

God kväll. Det är något jag brukar skriva i mina morning pages, som ni då kan förstå för det mesta sker på kvällen. Men jag tycker inte att det spelar någon roll, så länge jag fortsätter med dem. För jag tror faktiskt att det är tack vare dem som jag har kunnat hitta tillbaka till skrivlusten snabbare. För med dem har jag hållit igång en liten skrivdisciplin och haft nedklottrade ord tillgängligt varje dag, oavsett hur de urartat sig. Så nu när orden ska forma historier ”på riktigt” så har jag kunnat styra om dem till det. Det känns nästan så. Jag har verkligen fått lust till att skriva manus igen, efter mitt uppehåll. När jag tänker tillbaka var det ända vid april jag senast gjorde det, så nanowrimo kommer lägligt.

Foto av cottonbro från Pexels

Med dessa skrivsöndags-inlägg tänker jag försöka sammanfatta hur veckans skrivande har gått. Nu är det fullt ös med skrivplanering som gäller inför att kunna rusa iväg med orden den 1 november och 50.000 ord framåt. Jag törs knappt tänka tanken att jag inte kommer hinna planera klart. Men jag vet några delar som kan vara bra att hinna med, någorlunda.

Hitta tillbaka till tankgångarna och inspirationen som jag hade i somras om den här fantasyidén.
Det har kommit de senaste två dagarna, kanske. När det ena spinner vidare på det andra efter att jag börjat hitta pusselbitar till saker och ting som jag vill ha med. Nu har det kommit så långt att jag hör citat och reflektioner både från karaktärer men också för berättelsen runtomkring. Så jag måste börja skapa kapitelanteckningar.

Skriv ner konkreta händelser.
Som att lista scener. Hit har jag inte kommit för jag är inte säker på hur allt ska vara, eller exakt vad som ska hända. Det behöver inte vara färdigt men ni ska veta hur luddigt alltsammans är. Jag har väldigt mycket tankar och planer som snurrar men det behövs mer konkreta situationer. Jag har det delvist, på vissa håll. Men snart så, så klaffar det allt mer. Och då listar jag till att börja med händelser som sedan kanske tydliggörs i kapitel. Om jag skulle hinna dit…

Kartlägga karaktärer.
Gisses vad detta är nödvändigt ”ont”. Det kommer hjälpa under skrivandet att veta så mycket som möjligt om de som är historiens kärna. Men för mig var det magin och världen som kom först. Sedan har jag fått leta personer och sätta dem i situationer. Alltsammans växer fram från alla håll samtidigt. Snart blir det nog tydligare. Lisa Crons böcker är super för att bygga karaktärsdrivande historier, vilket är min tanke, så dem går jag igenom.

Det får räcka. Vet inte om ni hängde med om hur tankarna snurrar hos mig med skrivplaneringen. Nu är det i varje fall en vecka kvar, knappt, tills jag ska börja skriva och det är ju tajt. Men, underskatta inte den boll som börjat rulla 😉