Bokrecensioner, Författare, Linda Olsson

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Handling
En mörk marskväll kommer Veronika, en ung författare, till en enslig stuga i en liten by i Dalarna. Hon är på jakt efter ensamhet och stillhet, för att skriva färdigt en roman och för att komma över en stor sorg. Hennes ankomst observeras i tysthet av den gamla kvinnan som bor i huset bredvid, den enstöriga Astrid. I tryggheten bakom sina skyddande väggar bevarar hon mörka familjehemligheter och en personlig tragedi. Medan den kalla vintern efterträds av våren närmar sig de två kvinnorna sakta varandra. Mot bakgrund av årstidernas växlingar spirar en ovanlig vänskap. En vänskap som ska förändra bådas liv för alltid. Nu vill jag sjunga dig milda sånger är en stark och gripande roman om kärlekens kraft, om de val vi gör i livet, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.

Kommentar
Jag har fått för mig att jag skulle gilla Linda Olssons böcker. Den förra, och första, som jag läste var I skymningen sjunger koltrasten. Titeln är lika fin och mysigt lockande som denna. Men jag blev tyvärr lite besviken över den. Efter ett tag blev det lite för mesigt och jag gick för att tycka att boken var ganska så bra till att bli väldigt skeptisk. Jag ville dock göra ett sista försök med Olssons böcker genom att läsa den här. Men det blev dessvärre nästan samma resultat med denna.

Hennes böcker är fina och rätt så sorgsna, vemodiga och personerna liksom reflekterar över sin situation blandat med några dikter och annat liknande. På sina håll gillar jag det men som helhet blir jag inte särskilt förtjust. Väldigt svårt för mig att sätta fingret på, eftersom jag får för mig att jag skulle gilla dem, och jag gillar dem lite då och då under läsningen, egentligen det mesta, men på något underligt vis fastnar jag inte för dem. Kanske är det bara tillfälligheter också eller att jag har omedvetna förväntningar.

Eller så kanske det är såhär, som jag just funderat över. Jag gillar idéerna, stämningen och hur några ensamma människor möts och öppnar sig för varandra. Men jag tror jag personligen föredrar en smula mer friktion. Lite mer drag. Och det behöver inte handla om något extremt eller externt, kanske bara i berättarstilen. Så nu vet jag det och behöver inte prova fler böcker av Linda Olsson, i varje fall än på ett bra tag om det nu skulle handla om fel tillfälle för mig.

Slutsats och betyg
Tyvärr samma besvikelse som den förra jag läste av författaren. Olsson skriver finstämda berättelser men det är något som gör att jag inte riktigt faller för dem. Betyg 3.

Let me sing you gentle songs | Albert Bonier Förlag | 2005 | 257 sidor | 9789100111021
Bokrecensioner, Författare, Linda Olsson

I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson

Jag vet inte vilket jag föredrar,
Själva tonens skönhet
Eller skönheten i det outsagda
När koltrasten sjunger
Eller precis efteråt.

Titel: I skymningen sjunger koltrasten
Författare: Linda Olsson
Serie: –
Genre: Roman
Antal sidor: 274
Språk: Svenska
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Brombergs
ISBN: 978-91-7337-621-1
Utgivningsår: 2014
Format: Inbunden

Första meningen: Dörrklockan hade ringt vid några tillfällen.

Handling: I samma trappuppgång på Söder i Stockholm bor tre ensamma människor. Det är Elisabeth som efter ett stort svek flytt undan världen, serietecknaren Elias som bär på en tung hemlighet och änkemannen Otto som lever ett stillsamt liv med sina böcker som enda sällskap. De är grannar, bara väggar och tak skiljer dem åt, men ändå är deras liv långt ifrån varandra.
   Men så blir en felskickad postförsändelse inledningen till en vänskap, där den gemensamma kärleken till berättelser och litteratur får dem att öppna sig för varandra.

Min kommentar: Det här är en fin och mysig berättelse under första halvan. Jag tycker språket i sin enkelhet känns träffsäkert och jag undrar genast vad som kan ha hänt Elisabeth.

Det är lite fascinerande hur det kan skapas en sådan fin kontakt mellan grannarna. Jag menar, jag bor själv i lägenhet och förutom lite hastiga hej när vi väl går i trappan samtidigt har vi ingen kontakt. Kanske skulle det vara annorlunda om jag hade bott här, mer permanent menar jag. Eftersom jag ändå ska härifrån känns det inte som samma sak. Men hur som helst…

Det som händer sedan efter allt det fina som trappas upp tycker jag blir lite för osannolikt för min smak. Jag var inte beredd att följa med karaktärerna, jag ville lära känna dem mer innan de tog nästa steg. Det blev med andra ord mindre intressant. Så jag blev nog lite besviken.

Otto är väldigt härlig med sitt pratsamma och vänligt, kloka sätt. Jag hade gärna velat läsa mer om Elias för han verkar ha många fina egenskaper.

Mitt betyg:

Här finns en smakbit.