Bokrecensioner, Cormac McCarthy

Bokrecension – Vägen

Författare: Cormac McCarthy
Förlag: Albert Bonnier Förlag
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 239

Handling
En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus. Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat — och varandra. Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk.

Kommentar
Den här boken hittade jag lite av en slump men eftersom den lät intressant och det verkade som om mycket kunde lura under ytan var jag manad att testa.

Det är en dystopisk historia om en far och son som vandrar längs en väg, väldigt enkelt men desto med skrämmande. Åtminstone ska det upplevas så, och visst gör det de när samhällen verkar ha fallerat och övergivits sedan många år. Hela tiden försöker jag få klart för mig hur det kan komma sig, men oftast är det bara det som sker just nu i historien som det talas om. Att ta sig fram, längs vägen, för att hitta en bättre tillvaro vid dess slut.

Jag är smått förvånad över hur något så händelselöst och ensidigt kan hålla mig fast hela vägen (hehe). Det är mycket dialoger, enkla sådana och de upprepar ofta vad de säger.

Mot slutet dras allt sig samman och jag blev en smula berörd. Ändå känner jag inte något wow, även om det var en intressant berättelse som väckte lite tankar i mig.

Betyg: 3 av 5