Anthony Doerr, Bokrecensioner, Författare

Grace av Anthony Doerr

Förlag: Bookmark
Utgivningsår: 2017 (2004)
Antal sidor: 468
Rec.ex: Från förlaget, stort tack!

Baksidetext: Meteorologen David Winkler drömmer sanndrömmar. En natt ser han hur han kommer att möta kvinnan i sitt liv – och kort därefter slår det in. Men lyckan är kort. Efter att dottern Grace föds får David en föraning om att han bär skuld till att hon drunknar i en översvämning.

När ett ihållande regn hotar deras hem flyr han landet i förhoppningen att rädda dottern.

Först tjugofem år senare vågar han sig tillbaka. Men utan ett enda livstecken från frun eller dottern vet han inte om han kommer att finna någon av dem i livet.

Mina kommentarer:
Omslaget till den här boken är väl helt bedårande? Lika fint som Doerrs tidigare bok Ljuset vi inte ser. Jag var också förväntansfull inför att läsa ännu en bok av honom eftersom jag gillade hans stil och berättande, det finstämda och framförallt det egna sättet att framställa detaljer på.

Jag kunde känna igen hans språk även i boken Grace. Det är intressant tycker jag att det här är han debutroman som då i och för sig publicerades ett antal år innan hans succé men också kan vittna om ett yngre uttryck, sådär naturligt på något sätt. Jag tycker det är spännande.

Det är de där naturvetenskapliga ingredienserna som jag gillar så mycket, när de får beskriva diffusa känslor och upplevelser, konkreta termer på filosofin. Det är otroligt vackert att läsa när dessa bitar kommer fram.

Det är även ett spännande scenario som Doerr låter boken utgöras av. Men jag tyckte inte att det lät så fascinerande till en början, men det kom att bli, när jag läser om det och börjar fundera så blir det skrämmande – tänk att vara fullständigt övertygad om att något fruktansvärt kommer att hända och tvingas välja mellan det och att lämna sin familj, ofattbart.

Men tyvärr så upplevde jag det som ett alltför långt parti när det gick lite långsamt och jag hade önskat något som grep tag lite mer, antingen något ännu starkare som jag bar med mig eller något under tiden som lockade. För jag upplevde det som lite segt ett tag, tråkigt nog. Men på sina håll dök de här fina beskrivningarna upp och jag märkte också att det blev mer njutningsfullt att läsa om jag sänkte tempot och verkligen lyssnade på vad Doerr försökte berätta. Dessvärre blev jag något besviken när slutet inte heller var tillfredsställde nog för mig. Men överlag så är jag glad att jag läste Grace för Doerr har som sagt ett alldeles eget fint uttryck.

Anthony Doerr, Bokrecensioner, Författare

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Titel: Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Serie: –
Genre: Historisk roman, roman
Antal sidor: 596
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: All the Light We Cannot See
Översättare: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark
ISBN: 078-91-87441-74-5
Utgivningsår: 2016 (2014)
Format: Inbunden

Första meningen: I skymningen regnar de från himlen.

Handling: Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.
   I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.
   När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo en stad som kommer att totalförstöras av kriget.
   Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.

Min kommentar: Egentligen är temat andra världskriget rent avvisande för mig. Inte för att jag inte bryr mig eller förstår hur viktigt det är att det berättas om, men jag finner det lite uttjatat och oinspirerande. Krig är inte heller särskilt roligt.

Men så fick den här boken goda omdömen och jag tyckte mig se att den fångade ämnet med en ny vinkel. Jag gillade dessutom titeln. Och så var den med på bokrean så varför inte?

Jag tyckte framförallt att det var skönt att boken inte kändes tung att läsa. Visst är det fruktansvärt, men känslan är lite lätt sorgsen, sökande och vacker på nått vis. Doerr skriver så fascinerande med väldigt intressanta ingredienser, det kändes smart skrivet. Jag skulle gärna vilja skriva att den blinda Marie-Laure fick mig att se, det skulle vara fint, men det kanske jag inte kan påstå. Hon fick mig i varje fall nyfiken och bibehöll mitt intresset eftersom det blev något nytt.

De väldigt korta kapitlen gör också att det går väldigt fort att läsa och det är lättillgängligt när de består av en scen i taget. Det var väldigt lätt att fastna i boken.

Jag älskar den där lilla gåtan som dyker upp i början. Och såklart Marie-Laure tolkning av världen. Jag gillar också Werners talang och drömmar trots förhållandena. Jag gillar ju egentligen allt.

Det som jag däremot blev jag lite besviken på var hur utdraget det kändes. Slutet blev jag inte heller tillfreds med. Jag saknar att gripas med i större utsträckning. Jag tror det berodde på att det kändes så välskrivet och intressant att jag förväntade mig något extraordinärt.

Annars bjöd Ljuset vi inte ser på underbar läsning. Den fick mig att sitta uppe längre än vanligt om kvällarna bara för att läsa ett kapitel till, och ännu ett.

Mitt betyg: