Bokrecension – Vi, de drunknade

Författare: Carsten Jensen
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: strax över 700

Handling
Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Kommentar
Den här boken har jag läst i ett readalong tillsammans med Littermentärt. En mycket uppskattad bokaktivitet för att ta sig igenom en tegelsten som denna. Veckouppdateringarna går att läsa här, del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5. Det här är något jag gärna gör om, om än med en något kortare bok kanske, eller mer ”modern”. Mycket om vad jag tyckte om boken går att läsa om mina små tankar där, för det mesta skulle jag säga att de är ganska spoilerfria, även om jag berättar hur jag upplever läsningen och därmed ”avslöjar” förlopp.

För det första är den här en maffig bok, med så mycket text, som jag ibland förlorar mig i då jag inte fick grepp om alltsammans. Det är så mycket, och storslaget på sina håll och det har jag tänkt att det kanske blir till priset av att jag inte dras till karaktärerna så som jag önskar. Som ska spänna sig över en längre tid med havet som ständig följeslagare. Både som grym medpartner men också oemotståndligt fascinerande och tilldragande i sin skönhet och kraft och med aldrig sinande äventyr.

Däremot har språket varit med från början till slut som något väldigt givande och intressant. Som varit vackert och poetiskt, inkluderat många parametrar med referenser till deras situation, havet och livet i stort. Och mellan varven har det varit spännande att följa personerna, vad de råkar ut för och ger sig an. Så på ett sätt tycker jag boken är läsvärd, även om jag har svårt för böcker som ska vara så långa om de inte lyckas behålla mitt intresse som jag då tycker att det krävs.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Flickan som ville rädda böckerna

Författare: Klaus Hagerup
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 70

Handling
När två av Norges absolut främsta skildrare av barn-och ungdomslitteratur slår sig samman uppstår gnistor! Klaus Hagerup och Lisa Aisato har skapat ett universellt och magiskt äventyr för alla som älskar böcker!

Anna älskar böcker och sina vänner som lever för evigt inuti böckerna, men Anna ska snart fylla 10 år. Något hon inte ser fram emot eftersom hon är rädd för att bli gammal och dö. Men hon tycker faktiskt så mycket om att läsa att en av hennes bästa vänner är bibliotekarien fru Monsen, trots att hon är över 40 år! En dag berättar fru Monsen om vad som händer med de böcker som ingen lånar på biblioteket. De försvinner och förstörs av den mystiske Milton Berg. Men vad händer med alla de som bor i böckerna då? Anna står nästan inte ut med tanken. Hon måste rädda böckerna! Men hur!?

En underfundig och poetisk berättelse om kärleken till böckernas magiska värld och dess invånare.

Kommentar
Den här har jag sett Vargnatts bokhylla tipsa om några gånger, och jag har tänkt att också den här boken finns med i en lista på böcker som jag någon gång vill läsa 😉 nu hängde den på utifrån många tips och liknande jag fått från Biblioteket (Susan Orlean).

Det tog inte lång tid att läsa den här, men desto mer avtryck har den gjort. Det var en bok och historia som växte och fascinerade, som gjorde en alldeles förundrad och varm. Illustrationerna var väldigt fina också och förstärkte känslan.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury
Utgivningsår: 1953
Antal sidor: 157

Handling
Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar i stället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas »litteratur« och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem – ibland även människorna i husen, om de knusslar. Sedan åker han hem till sin hustru Mildred, som tillbringar dagarna framför TV:n.
Men så lär Guy känna Clarisse, en sjuttonårig granne, som får honom att börja tänka och han inser vilken kraft som finns i egna, självständiga tankar och vilken hjälp han får från den av alla så hatade litteraturen. Omgivningen registrerar hur Guy går från att vara en statens trogne tjänare till att bli statens fiende.
Ray Bradburys Fahrenheit 451, betitlad efter den temperatur vid vilken papper självantänder, är en av världslitteraturens största klassiker i den dystopiska genren, en roman vars budskap i dag känns mer levande och relevant än någonsin.

Kommentar
Det här var ett litet boktips som jag fick under läsningen av Biblioteket (Susan Orlean). Jag tyckte den var rätt bra. Ibland är formuleringarna och det hemska/fantastiska sagolikt, om det här med att bränna böcker/historier och samtidigt en förklaring till varför de är så värdefulla. Fast ibland är det tråkigt och långrandigt, förmodligen för att den har några år på nacken och jag inte riktigt dras med i de gamla tiders textprat. Men annars, helt klart intressant, och visst – skrämmande.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Kon-Tiki Expeditionen

En god historia var säkerligen lika värdefull som ett livbälte.

Författare: Thor Heyerdahl
Utgivningsår: 1969 (1949)
Antal sidor: 231 sidor

Handling
(från engelsk upplaga) This is the story of how Thor Heyderdahl and five other men crossed the Pacific Ocean on a balsa-wood raft in an extraordinary bid to prove Heyderdahl’s theory that the Polynesians undertook the same feat on such a craft over 1000 years ago.

Kommentar
Jag är på jakt efter äventyr, och det gäller även i litteraturens världar. Det här är dock en historia som är fullt verklighetsbaserat från 40-talet, vilket jag tyckte var så häftigt att få läsa. Jag började se filmen nämligen, men fick reda på att det fanns en bok, så då läste jag den först och såg sedan klart på denna spännande resa som besättningen på Kon Tiki gjorde.

Thor Heyerdahl hade en teori om att Polynesien befolkades från Sydamerika, och inte från Asien som är närmast. Ingen trodde honom, så han bestämde sig för att bevisa att det soldyrkande folket för 1500 år sedan använde Stilla havet som ett led att transportera sig på. Att det inte var någon barriär, eller hinder. Tiki var en solgud som det än går historier om. Flotten som Thor och de fem andra som fick följa med (det var fem norrmän och en svensk) byggdes med samma material som de som de var övertygade om redan gjort denna resa. Alltså inte någon spik eller stål eller annat modernt. Ingen ville sponsra denna självmordsexpedition. Och visst, det hände en hel del där ute till sjöss.

Mer vill jag förstås inte säga för att avslöja, även om mycket går att gissa sig till. Jag tyckte i vilket fall att detta var otroligt fascinerande och givande. Mycket bra skrivet stundtals. Framförallt var alla de iakttagelser och reflektioner så intressanta att känna in. Och framförallt, återigen, så häftigt att läsa denna sanna och otroliga historia.

Jag läste en svensk upplaga från bibliotekets magasinhyllor (vilka skatter). En upplaga som besättningens enda svensk, Bengt Danielsson, översatte (!).

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Svälten

Hungeråren som formade Sverige

Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 440

Handling
Vinnare av det Facklitterära Augustpriset 2018

Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.

Missväxten under åren 1867–69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss.

Kommentar
Jag ska säga att jag inte hann lyssna klart på hela den här boken, kom till strax efter hälften. Å andra sidan prioriterades inte den här, för jag tyckte att det efter ett tag blev mindre intressant och lite utav upprepning.

Det började bra och hela ämnet är väldigt intressant. Jag tycker också författaren har fångat in det bra och får med det gastkramande den här situationen var, liksom får med det på individnivå när han beskriver olika personers tillvaro när de inte bara dag ut och dag in, utan säsong på säsong får det allt knaprare och vad det gör med dem och samhället i stort. Han menar också, i det som titeln avslöjar, att dessa år satte sina spår till än idag. Det kunde jag känna av det han berättade. Klart att vi vill göra allt för att det inte ska drabba oss igen och att krisen nu har, visserligen på ett för mig omedvetet sätt, men ändå, påverkat hur vi byggt samhället. Det kan jag förstås hoppas. Och att det satt spår i vår mentalitet, vad familjer och barn gör, vilka vi anklagar, vad vi är beredda att göra osv.

Det var intressant det här, men ändå kände jag mig nöjd med det jag hann med.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Ödesmark

Författare: Stina Jackson
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 346

Handling
Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …

Efter sitt stora genombrott med debutboken ”Silvervägen” återkommer nu Stina Jackson med en lika tät som berörande berättelse om människors bundenhet till en plats och till varandra, om hur våldsamt starka banden kan vara – och om hur svårt det är att bryta mönster.

Kommentar
Herregud nu tycker jag mig se huvudpersoner som heter Liv överallt, men är det min dotters namn så lägger man förmodligen märke till varje spår av det…

Återigen är Jackson nominerad till årets bok. Jag var inte jätteförtjust i Silvervägen, men den här tycker jag mer om. Även fast jag hellre röstar på Där kräftorna sjunger (varje dag) 🙂

Hursomhelst. Eftersom jag lyssnade på den första boken av Jackson var det trevligt att få läsa och se orden den här gången. Så jag verkligen kunde förstå vilket fantastiskt språk det är. Hur oerhört välskrivet texten är, hur varje ord och mening berättar så mycket och vilket tryck och vilken känsla det skapar. Otroligt vackert skrivet i sin lågmälda grymhet. För här är det tryckande känslor som ligger under locket och pyr. Den spänningen och viljan att få veta mer hur det kommer sig att de tre, morfadern, dottern och hennes son fortfarande bor ihop, är ständigt närvarande och hungrande.

Även fast jag, som ni säkert kan känna igen vid det här laget, inte direkt dras till spänning och deckare är skönt med omväxling, så delarna som drog mer åt det hållet, utan att nämna vad, föll inte riktigt mig i smaken. Men jag gillar hur Jackson berättar en sådan historia på sitt egna sätt.

Däremot tycker jag att det, en bit efter hälften ungefär, falnar lite. Alltsammans känns som att det går fortare, efter allt som byggts upp, och upptrappningen blir jag pyttelite snopen av, just för att jag ”inte hängde med” – med tanke på hur jag upplevde historien och berättandet innan det. En aning besviken kanske. Men det här var ändå en otroligt välkomponerad och intressant historia.

Betyg: 4- av 5

Bokrecension – Kärlekens magiska regler

Författare: Alice Hoffman
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 364

Handling
För familjen Owens är kärlek en förbannelse så har det varit ända sedan 1620 då Maria Owens anklagades för häxeri efter att ha blivit kär i fel man. Flera hundra år senare, i 1960-talets New York, kan Susanna Owens se att det är något speciellt med hennes tre barn Franny, Jet och Vincent och hon sätter upp stränga regler som de måste följa. Inga nattliga promenader, inga svarta kläder, inga katter eller kråkor, inga böcker om magi. Och viktigast av allt: de får aldrig bli förälskade.

Men när barnen besöker sin moster Isabelle börjar familjens mörka hemligheter bubbla upp till ytan och för första gången snuddar de vid sanningen om vilka de egentligen är. Nu gäller det bara att undvika att drabbas av förbannelsen.

Kommentar
Jag har läst några av Hoffmans tidigare böcker och jag gillar hennes sagolika och vackra språk, alltid med magiska inslag. Språket kan vara ljuvligt. Den här dök dessutom upp lite överallt i flödet ett tag, till skillnad från de jag läste, så jag blev nyfiken på den här ”moderna” historien. Förväntningarna var ganska hoppfulla.

Den här tycker jag skiljer sig lite i hur den är berättat, och lite i språket, plus att det är allmänt mer text. Men för den sakens skull var det bra, här var den å andra sidan fullproppat med magi vilket var så härligt. Det byggs upp ett sug för vad som ska hända med alla dessa intentioner och föraningar och någonstans där, när alltsammans spinner på i samma röriga härlighet om dessa tre ungdomar och deras outforskade öde, så tappar den mig. Mot hälften, jag tycker inte att det som sker är något som motsvarar allt som byggdes upp och jag tröttnar lite. Det var kul så länge det varade, typ. Hoffman har ändå en fantastisk förmåga att berätta dessa magiska historier och jag gillar hennes stil.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Honeymoon, hejdå & bergens som väntar

Författare: Emma Svensson & Per Magnusson
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 213

Handling
Sex veckor efter deras storslagna bröllop gör Emma Svenssons man slut. De går till en parterapeut och Emma försöker göra sig så lätt att älska som möjligt men förstår snart att det inte finns någon chans. Det är över, och hon vet inte hur hon ens ska existera utan allt det där som skulle vara livet ut.

Men snart bestämmer hon sig för att den här händelsen inte ska få definiera henne. ”Jag tänkte inte vara hjärtekrossad resten av livet. Jag skulle göra allt jag drömt om, men av olika orsaker inte kunnat göra under vår tid tillsammans, saker jag inte ens visste att jag längtade efter. Jag skulle börja leva i stället för att bara existera. Med lite distans skulle skilsmässan bli det bästa som hänt mig.”

Den här boken handlar om alpin klättring, men också om livets andra toppar och dalar. Om överlevnad på in- och utsidan och naturens läkande kraft. Om att pressa sig till sitt yttersta och se vad som verkligen spelar roll. Om att söka kärlek och klätterpartners på rockstjärnedejtingappar. Men det är också en bok om att välja bort, om att oroa sig för att kunna betala räkningarna, om att ha en van i Alperna som enda fasta punkt, om att vara 35 år och kanske missa barntåget.

Men framför är det en svindlande knuff i ryggen på alla som någonsin tvivlat på en dröm.

Kommentar
Den här historien som Emma varit med om och berättar är fantastisk. Det var en bok som jag bara ville mysläsa, som jag alltid ville återkomma till. Jag gillade att den var så personlig, och sedan är jag extra glad för upplägget, någorlunda korta kapitel och högst medvetenhet om alltings placering. Den var så välskriven. På så många plan. Och det är en konst i sig, att berätta om sina äventyr så konkret och koncist och ändå så filosoferande och djupt. Och mellan topparnas bestigningar berör den. Att följa hennes resa, hennes driv och besatthet, var så upplyftande. Som boken beskrivit, det här är en bok som får en att själv vilja söka allt aktivare efter sina egna drömmar, och att genast sticka ut efter dem.

Helt klart en bok som skiner girlpower, som jag varmt kan rekommendera och gärna återkommer till.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Ett litet steg i taget

Författare: Katherine Center
Förlag: Printz Publishing
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 342

Handling
Margaret Jacobson har en ljus framtid, med en framgångsrik pojkvän och en lovande karriär. Till den dagen då en olycka under vad som borde vara den lyckligaste dagen i hennes liv sätter käppar i hjulet för allt. Margaret vaknar upp på sjukhus och får veta att hon kanske aldrig kommer att kunna gå igen. Från sin sjukhussäng försöker Margaret återvända till livet, samtidigt som hon måste lappa ihop sin splittrade familj, komma över sitt ex och hantera sina känslor för sin tystlåtne, men charmige, skotske läkare. Ett litet steg i taget är en gripande och förvånansvärt rolig berättelse om att hitta tillbaka till sig själv när allt har förändrats.

Kommentar
Det här var en på samma gång feelgood historia, med glimten i ögat, härlig och upplyftande samtidigt som huvudpersonen tragglar sig fram. Å andra sidan är det som sker oerhört tragiskt och hemskt, och visst känns det av, men hur historien är berättat är inte utifrån det, utan från det mer optimistiska hållet. Samtidigt har jag smått i åtanke om det hon råkar ut för, som är nära det som hände en släkting till mig, så jag tycker det är lite lättsinnigt, men ändå, det här är en bok och jag tyckte den var väldigt bra. En ”jättehärlig” historia som var mysig att lyssna på, gott om hjärta och smärta, och välformulerat många gånger. Charmig också på sina håll.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Tistelhonung

Författare: Sara Paborn
Förlag: Albert Bonnier
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 320

Handling
Sommaren 1955 invaderas pensionat Miramar nära Båstad av bin. Sjuttonåriga Veronika har sitt livs första romans med konststudenten Bo, som tagit in på ett rum på pensionatet.
Sommaren 2019 befinner sig relationscoachen Ebba på fallrepet efter en offentlig skandal och försörjer sig numera mest på att konstruera korsord. Hon åker till Bjärehalvön för att skriva en artikel om livslång kärlek — men den 80-åriga kvinna hon intervjuar visar sig istället ha en annan historia att berätta, den om en ungdomskärlek som försvann.
Två kvinnors öden flätas ihop, och långsamt tar en vänskap över generationsgränserna form.

Tistelhonung är en träffsäker roman om kärlek som trotsar tiden och minnenas hypnos, skriven med drastisk humor och ett skarpt öga för relationer.

Kommentar
En av de nominerade böckerna för årets bok. Omslaget såg häftigt ut, och handlingen verkade lovande – sådär mysig och inlevelsefull historia som kanske kunde ha många lager, eller att där fanns något djupt.

På ett sätt var den här historien och hur den är skriven väldigt enkel och följsam. Men då och då dyker detaljer upp som är personliga och gör det intressant och givande att läsa och lära känna karaktärerna. Just att det är välskrivet gör att den fastnar och med tiden växer frågorna och viljan att veta hur det gick och ska gå.

Jag skulle inte säga att Tistelhonung var helt fantastisk, men den var absolut läsvärd och trots sin, i vad jag tycker lite tråkiga form, så var den givande när det fanns mer än det som beskrevs direkt. Framförallt var den mysig att läsa.

Betyg: 4 av 5