Tisdagstrion – Mytologi & Folktro

Det här får kickstarta bloggandet igen, tyckte temat i dagens tisdagstrio är så spännande att jag bara måste, mest för att själv få en massa tips 😉 Funderade på att ta tre böcker jag är nyfiken på men det fick bli tre som jag redan läst i ämnet och som jag tyckte var intressant just för det, och bra! (Än så länge hör temat ihop med ungdomsböcker för mig..)

En väktares bekännelser av Elin Säfström
Hallahem Staden under berget av Susanne Trydal & Daniel Åhlin
Odinsbarn av Siri Pettersen

Här bakas det

Hej igen efter några veckors uppehåll. För att gå rakt på sak skulle jag nog hävda att det berott på att jag tagit mig förbi de första ostadigt graviditetsveckorna. Så i början av april blir det leverans av bebis nummer två. Det är mycket som snurrar i huvudet och det är mycket som jag själv vill hinna med, typ, men tänkte pladdra på i det här inlägget om den senaste tiden, så kanske jag kan hoppa på tåget igen, både med bloggandet och skrivandet.

Senast jag visade något som hade med skrivandet att göra var i början på augusti, då när jag prompt skulle sätta någon form av rekord för att hinna skriva ett nytt utkast av Värdinnan innan jag skulle iväg för en månad med intensivkurs för körkort. Teoretiskt skulle det bli så vältajmat, men kort efter att jag plussade tog allt tvärstopp.

Det var just när sommarvärmen kom tillbaka och bjöd på sådär 27 grader ett par veckor eller vad det nu var, som jag också drogs med illamåendet och väldiga olustkänslor och trötthet såklart. Värmen gjorde det nog värre. jag kände inte för att göra någonting alls, inte det minsta av nytta, allra minst skapa historier… det var bara att ta sig igenom dagarna och tanken på min överenskommelse om att skriva ett utkast innan avfärd struntade jag i. Något annat tog över förstås. Annat var det nog vid första barnet då jag, om jag bara ville, kunde gräva ner mig i soffan hela dagen 😉

Det var fantastiskt att få tillbaka kropp och knopp under några månader där under våren och sommaren, jag kände mig nästan oövervinnerlig. Hade någorlunda kontroll på sömnen och jag var rätt tränad och hann ta milen på drygt 58 och var tokinspirerad, men nog undrade jag lite hur länge glöden skulle hålla i sig… Till den dagen jag plussade typ. Det ena drog ner det andra och jag kunde inte göra mycket. Helt plötsligt kunde jag med nöd och näppe jogga runt kvarteret, knepigt men så var det – pladask sa det med allt.

Sedan blev det dags att åka norröver med dotra och mamma samt hund och där blev det fullt upp ändå med att få tag i det där körkortet. De första två veckorna var väldigt intensiva. Jag som var trött i vanliga fall och blir dessutom trött av att vara i stan, och på det skulle jag lära mig och körde runt med bil gata ut och gata in. Sedan hem till flickebarnet, och den där teorin som också skulle sitta. Allt gick i ett och till slut blev det provvecka. Först teoriprovet på tisdagen och om jag inte klarade det skulle jag behöva avboka körprovet och det hade varit väldans bökigt. Som tur var klarade jag det, med rätt bra marginal också. Någon dag senare körde jag upp och det var också nervöst förstås men det gick superbra. Väldigt overkligt måste jag säga att jag ”helt plötsligt” blev avbockad som godkänd och kunde köra ut på vägarna själv. Första gången jag körde till jobbet kändes det som jag gjorde något otillåtet…

Men check på det och sedan åkte min liga hem igen. Lillfröken skolades in på förskola och ett antal möten genomfördes och nu sitter jag här. Tillbaka till vardagen igen. Skillnaden nu är att jag har lite mer frihet, på många sätt. Körkort och att jag får några timmar i veckan för mig själv när Liv är på förskolan och leker av sig (allt gick super, hon har hur roligt som helst). Men visst känns det overkligt att komma hem och ha ett par timmar som jag kan göra vad jag vill med. Har dock lovat mig själv att bara jobba med boken, i stort sett. Nu skriver jag detta i och för sig, men absolut ingen städning eller annat trams. Så min lilla morgonstund känns guld värt, jag som älskar förmiddagar i vanliga fall.

Det var nog det som jag behövde skriva av mig lite om. Nu blir det att ta tag i skrivandet igen. Planen är att planera under oktober inför november då det blir nanowrimo. Då kommer jag att skriva på min fantasyidé. Men mer om det kan komma i framtida inlägg. Det här får räcka så länge.

Det känns bra att jag verkar hitta tillbaka nu, det blir lite av en lång slutspurt nu under vintern med bokskrivandet och jag hoppas verkligen jag kan få fram något vettigt 🙂

Bloggen fyller 5 år 🎉

April 2016, readalong.

5 år är en ganska härlig siffra. Visst har det gått lite upp och ner men den har ändå funnits med mig och där böckerna förstås varit en (otroligt) tung bas 🙂 Bytt namn har jag också gjort, är hopplös på att ändå saker och ting, däremot är jag stolt att jag sista halvåret inte bara vågat mig på att heta som jag heter (med tanke på kommande författarskap) utan också som jag alltid önskat heta (kan knåpa ihop ett inlägg om detta framöver).

Jag tror faktiskt den här bloggen har förändrat mitt liv. Gett det en skjuts, in i bokvärlden och därmed fått mig bättre in på resan mot att själv skriva böcker. Något jag innan bloggen inte var redo för, och vem vet när det skulle bli…

Tack för dessa krokiga år, tack för alla magiska läsupplevelser, tack till er som kikar in här och för allt roligt med bokbloggscommunity som jag får vara en del av. Nej det är inget avsked 😉 tror jag börjar hitta tillbaka rätt bra nu.

Inför Q&A video – ställ frågor till mig

Jag tänkte att det kunde vara roligt med min första Q&A video, om jag får några frågor vill säga 😉 Så fråga på, om det är något du är nyfiken på eller som kan vara kul att veta, om att vara aspirerande författare, om skrivande, böcker, läsning eller annat kring livet.

Det går självklart bra att ställa mer än en fråga om man skulle vilja, och ni kommer att vara anonyma.

Antingen ställer ni er fråga här i kommentarerna på inlägget, eller så mailar du till hejtengros@gmail.com eller också som pm på instagram @fannytengros

Berättar om mina aktuella skrivprojekt

Har du någon gång frågat en författare vad boken hon skriver handlar om? Risken är nämligen stor att hon knappt hittar några ord alls. Trots att hon ägnar dagar och nätter åt att fylla dokumentet. Men det är förståeligt. Och vad händer när boken liksom ändrar form? När man knappt vet vart allt ska sluta, om det finns ett slut… skämt åsido.

Jag kände att jag behövde strukturera upp vad jag ägnar mig åt med skrivandet nuförtiden, och tänkte att det kunde vara roligt för er att få en liten inblick.

Det här är nog det mest generösa jag delgett mig om skrivandet. Ändå är det mesta ganska överskådligt, ni kommer fortfarande inte ha en aning om slutresultatet – knappt jag heller 😉

Bild från pinterest.

VÄRDINNAN
Har skrivit ett råmanus på 41,000 ord. Gick igenom det, lade till en del och skrev om lite för ett andra utkast som blev 44,000 ord. Skickat till en testläsare.
Historien handlar om en tjej som efter sin mammas död flyttar till ett torp där märkliga saker sker. Kan vara magiska inslag, å andra sidan är jag inte helt säker på att detta ändå skulle kunna ske, haha, man måste tro på sina historier 😉 Handlar om att finna något meningsfullt i vår brutala värld, om att tillåta sig att se det som lätt kanske misstas (eller hur jag nu ska beskriva det), men också om kontrollbehov.
Inför utkast tre ska jag lägga till två betydande biroller som kommer tillföra mer kött på benen, så att säga, och samtidigt kunna gestalta det jag vill få fram, plus att det kan bli intressantare utifrån det där magiska som jag har med. Mamman får leva och på torpet kommer det finnas en mormor och bara det, plus relationerna dem emellan, kommer bli intressant. Det blir lite mer realistiskt och konkret. Samtidigt hade jag inte klart för mig hur jag skulle knyta ihop magin, men nu kanske jag kan få till det.
Jag tror historien behöver få mer formen av en ungdomsbok, gillar närvaron och drivet i dem nämligen. Tänkte att huvudpersonen får då bli 18/19 och hon ska få heta Lilly, vilket känns sådär härligt symboliskt då hon inför steget ut i vuxenlivet och en del andra gnagande tankar känner att världen är så stor… Inför utkast tre kommer jag alltså behöva skriva om typ allt. Men det gör inget såklart!
(Titeln kan komma att ändras.)

RESAN
Det här är ett så makalöst fantastiskt projekt som jag knappt kan vänta på att få göra fastän det är just vad behöver… Detta blir ingen vanlig roman, utan det är ett äventyr som jag kommer att genomföra förhoppningsvis nästa år då jag också blir 30, vilket vore än mer ypperligt. Egentligen kallar jag detta för något annat men tills vidare blir Resan bra såhär öppet, på många sätt är det också just det.
Boken kommer vara en dröm som är för bra för att vara sann om jag lyckas med det (superlativen räcker inte), för det är som flera drömmar i en, att göra något ”osannolikt” och skriva om det. Ambitiös som jag också är vill jag ha med en del research kring tillhörande ämnen (något jag tror blir bra och som jag gillar), utan att det blir faktauppdiktande haha, vilket är något jag kan göra tills ”allt drar igång”. Ser lika mycket fram emot det teoretiska, som sätter mitt i större perspektiv, som det praktiska, som dock blir ordentlig utmaning, vilket förstås är poängen 😉
Det är dessa böcker som jag känner mest upprymdhet över att läsa så självklar är det något som jag själv vill göra. De som inspirerat: Vild, Kon-Tiki expeditionen, Born ro run, Honeymoon hejdå och bergen som väntar.
Har en del anteckningar och texter på olika håll som jag ska samla ihop och fortsätta fylla på.

NAIRIN
Detta är min episka fantasyserie. Namnet är absolut inte bestämt, ska försöka hitta en annan benämning men detta är ett ord som förkommer i historien i varje fall. Egentligen var det tänkt att idén skulle ha med en till författare, men det blev ändå att kör jag på detta själv, lite mer om projektet finns att läsa här.
I vilket fall så har jag bakat ihop de mesta av vad jag är fascinerad över och dragit det till något väldigt fantasifullt, som känns så spännande och som fler historier kan urarta sig kring (därav serie). Eftersom det är relativt nytt kan jag inte riktigt berätta så mycket, förutom det som går att läsa i det länkade inlägget.

DUO
Jag och den tilltänkta medförfattaren till ”Nairin” kommer i stället att skriva en fristående bok med magiska inslag. Det känns så spännande att skriva en bok med någon annan, inte minst för sällskapet och allt mer som finns att lära kring det. Kan säga att det kanske behövdes, att vi båda kommer in i en historia samtidigt.
Ibland när man skickar iväg en önskan och verkligen vill något, kan det hända att universum ger en ett svar – men på ett sätt som man inte väntade sig, men kanske just det man behövde.
Allt känns så spännande.

Egentligen borde det kanske räcka med ETT av de här projekten, men vad ska man då göra av alla idéer som pulserar i en? 🙂

Jag söker en medförfattare till bok/serie-projekt med magiska inslag

Här kommer värsta kontaktannonsen om en megastor grej då jag söker en lika skrivgalen person som jag. Jag hoppas verkligen att du som vill göra detta med mig läser och skriver tillbaka.

Jag är väldigt seriös med detta och vill att projektet ska nå hela vägen så om du känner dig nyfiken och intresserad får du gärna maila mig på hejtengros@gmail.com för att höra mer och så kan vi se om vi skulle bli ett bra team för att skapa något fantastiskt 🙂

Vem är jag?
Jag är snart 29 år och bor på landet utanför Borås och jag satsar nu mycket på författardrömmen. Jag har skrivit ett och ett halvt utkast av ett romanprojekt som nu är hos en testläsare (min första någonsin). Jag har ett och annat fackboksprojekt som jag filar på, och så detta mer utav ett fantasyprojekt som jag också knåpar på – och vill ha sällskap med. Jag gillar att vara ute och gå/springa. Naturen är en stor del av mig och något jag vill ska speglas i mina historier, utöver livet i stort, om att vara människa.

Kanske kan det ge en inblick om vem jag är genom instagram, klipp från min kanal eller här på bloggen, eller att jag är infj och lejon.

Vem söker jag?
Dig som är nyfiken på detta, då både från vem jag tycks vara och utifrån min bokidé (läs om den nedan). Kanske är vi på samma skrivnivå. Jag skulle säga att viljan för mig är makalös men att det där glappet (smaken och känslan kontra vad som tycks formas på pappret) kan göra en modfälld. Men ett steg i taget. Huvudsaken är att drivet och motivationen finns att skriva på och fila vidare på texten, något som jag tror detta med medförfattare kan gynnas av. Och att du har läst mycket böcker. Men annars har jag inga direkta krav.

Mina tankar om att skriva bok ihop.
Jag tänker att det kan hjälpa oss båda att nå författardrömmen, att vi lyfter varandra, att vi är starkare tillsammans, att vi kan bolla allt om varenda detalj om vi så vill, och borde, om berättelsen. Att det likväl som med lyckan och det motsträviga i att skriva en bok/böcker är givande att göra det tillsammans med någon (hur många gånger har man inte önskat att kunna diskutera skrivandet med någon?). Jag har ingen erfarenhet av detta men tänker att vi tar det längs vägen, finner varandras styrkor osv.

Bokidén vi ska skapa ihop.
Till det svåra 😉 Jag vill inte berätta så mycket, om jag har med dig såhär långt får du gärna maila mig så kan jag berätta mer. Jag är egentligen mest i uppstarten men har några grundpelare jag vill bygga på och andra tankar, sedan formar vi allt tillsammans.

Jag har inga färdiga formulerade meningar för pitch och handlingsbeskrivning utan mest anteckningar hejvilt. Grunden är att det ska byggas ett världssystem där magi finns någonstans men eftersom det är mjuk magi (att magin i sig inte löser problemen) är det något som är oförutsägbart och bär med sig en förundran och fokus ligger snarare på berättarkonsten, och inte på ”flashiga” övernaturliga saker, om du förstår vad jag menar.

Det lutar åt att det är ett parallellt universum eller att det finns här bland oss, jag vill behålla kontakt med den vanliga världen på något sätt. Men jag vet inte om det är för ungdomar eller vuxna – jag är i vilket fall inget fan av långrandiga texter även om jag ändå uppskattar mer beskrivning och sådant.

Några ämnen som historien grundar sig på är (har väldigt svårt att specifikt säga för att inte avslöja) – ett enklare liv närmare naturen, hållbarhet, ursprungsbefolkning, schamanism, andlighet, barnasinne, sagor och skrift och så magi såklart med en förbannelse/välsignelse som har med djur och naturelement att göra.

Planeringen är viktig då jag ser detta som ett långtgående och episkt projekt, med inte bara en bok utan att det kan spinna vidare, för jag är så fascinerad över detta och känner att mycket kan bakas in i en historia som denna och kan spegla många frågor om livet.

När?
Nu. Typ. Självfallet kan saker hända och annat går före, för att inte tala om att det är oändligt svårt med skrivandet, men jag kan vara lite av ”allt eller inget” – med andra ord så vill jag att vi jobbar någorlunda aktivt för detta.

Vad är målet?
Om det mot förmodan inte ”blir något” utav detta kanske vi blir bra skrivkompisar – och att vi lärt oss massor om skrivande. Det gör vi nog garanterat ändå! Men, självfallet är min tanke att det vi skriver fram ska bli en riktig bok, och helst flera, och då förmodligen med egenutgivning. Att det framförallt kommer bli fantastiskt.

Bonus.
Jag tänker att vilken lässmak jag har också har en betydelse för vad jag siktar mot, mina bokförebilder, så det är bara en fördel om du också gillar några av mina favoritböcker – Där kräftorna sjunger, In i skogen, La Peregrina, Vargbröder, Narnia, Skuggan av ett år, Vindens skugga, Min europeiska familj, Born to run, Vargattacken, Jag, En, I det förflutna, De sju systrarna, Honeymoon, hejdå & bergen som väntar, Staden under berget, Cinder, Berättelsen om Pi, Lögnernas träd, Mitt liv & jag, Världen utan dig, En väktares bekännelse, Min mormor hälsar och säger förlåt, Brevet, Säg att du är min, Vild, Trädens hemliga liv, Binas historia, Tio över ett.

Så, nu kan jag bara hålla tummarna och be till högre makter att rätt person läser detta och skriver till mig så det här kan börja växa till något stort 🙂

Readalong – Vi, de drunknade (del 5)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1, del 2, del 3 och del 4 att läsa.

Kommentarer om veckans (avslutande) del. Jag borde ha skrivit ner tankar om detta då när jag läste ut boken för några dagar sedan, men jag hade en del annat att tänka på och göra, som hemresa och så jobb. Men några ord kan jag säga och det är att jag tycker boken växte och tog sig mot slutet. Lite mer så jag kände koppling, men samtidigt hade jag svårt för den just för att jag saknar just det, något som griper tag och som jag vill följa. Personerna fastnar inte helt för mig, handlingen far omkring. Samtidigt är det tidigare nämnda fina språket som gör det givande ändå. Det är väldigt fint och insiktsfullt, om havet och livet liksom dragningen till det. Kanske så storslaget till priset av att jag inte fastnar för individerna.

Nu är boken alltså utläst, och jag vill tacka Anna Maja Littermentärt för att du ville läsa den här boken med mig 🙂 Det kanske inte blev så medryckande som vi hoppats, men det var intressant ändå. Något som jag förmodligen missat om jag inte gjorde det på det här sättet, hehe. Ska fundera ut vilken nästa bok kan bli för en aktivitet som denna, då jag gärna gör detta igen framöver.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 4)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 och del 2 och del 3 att läsa.

Kommentarer. Ber om ursäkt att jag blir sen med uppdateringarna, det är lite svårt att få till då jag är bortrest och så med lillskruttan. Men några tankar har jag om veckans del, som jag för en gångs skull kunde börja läsa i tid så jag kunde mysläsa lite mer lugnt, och känna in berättelsen. Jag tycker dock att det är för långrandigt och segt för mig, när det nu också är så mycket text. Samtidigt är det som vanligt väldigt fint språk som gör det läsvärt, trots att jag saknar ordentligt grepp om alltsammans. I slutet av förre delen och en bra bit in på denna tyckte jag ändå att det var givande, sedan kastades vinden om igen 😉

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 3)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 och del 2 att läsa.

Varning för spoiler. Hm, jag känner det lite tomt inför mina tankar kring den här delen. Jag tycker det fortsätter i samma spår, där jag har lite svårt att koppla till något ”spännande att följa”, nog för att det hoppade lite. Däremot finns det väldigt fina och underbara starka formuleringar i språket, minns särskilt när pojken bestämt uttryckte att han ville bli sjöman som sin far, trots att vi nu vet vad det innebär.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 2)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 att läsa.

Risk för spoiler. Den lite ruffa starten avslutades förra veckan med något av ett löfte om kommande äventyr, och en bra bit under veckans läsning är det det äventyret, till sjöss, som alltsammans kretsar kring. Jag tyckte det blev rätt spännande, framförallt gillade jag att det nu fokuseras mer på deras personliga resor och allt som drabbade dem, hur de hamnade där, vad de försöker göra åt situationen, deras funderingar och annat som rör livet med havet. Men visst förekom det en och annan grymhet som jag antar är lika naturligt som nödvändigt inslag för den här historien, dyker det bara upp kan jag se över det och tänker inte så mycket mer på det. Den här delen tyckte jag som sagt började ta sig mer. Språket är fint och djupt många gånger. Men sedan kom berättelsen in i en annan del och det har jag ännu inte riktigt fastnat för. Men där verkar det ännu mer lågmält än vad tidigare delar gett sken av. Hoppas det kan dyka upp något som griper tag också där.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.