Inför Q&A video – ställ frågor till mig

Jag tänkte att det kunde vara roligt med min första Q&A video, om jag får några frågor vill säga 😉 Så fråga på, om det är något du är nyfiken på eller som kan vara kul att veta, om att vara aspirerande författare, om skrivande, böcker, läsning eller annat kring livet.

Det går självklart bra att ställa mer än en fråga om man skulle vilja, och ni kommer att vara anonyma.

Antingen ställer ni er fråga här i kommentarerna på inlägget, eller så mailar du till hejtengros@gmail.com eller också som pm på instagram @fannytengros

Berättar om mina aktuella skrivprojekt

Har du någon gång frågat en författare vad boken hon skriver handlar om? Risken är nämligen stor att hon knappt hittar några ord alls. Trots att hon ägnar dagar och nätter åt att fylla dokumentet. Men det är förståeligt. Och vad händer när boken liksom ändrar form? När man knappt vet vart allt ska sluta, om det finns ett slut… skämt åsido.

Jag kände att jag behövde strukturera upp vad jag ägnar mig åt med skrivandet nuförtiden, och tänkte att det kunde vara roligt för er att få en liten inblick.

Det här är nog det mest generösa jag delgett mig om skrivandet. Ändå är det mesta ganska överskådligt, ni kommer fortfarande inte ha en aning om slutresultatet – knappt jag heller 😉

Bild från pinterest.

VÄRDINNAN
Har skrivit ett råmanus på 41,000 ord. Gick igenom det, lade till en del och skrev om lite för ett andra utkast som blev 44,000 ord. Skickat till en testläsare.
Historien handlar om en tjej som efter sin mammas död flyttar till ett torp där märkliga saker sker. Kan vara magiska inslag, å andra sidan är jag inte helt säker på att detta ändå skulle kunna ske, haha, man måste tro på sina historier 😉 Handlar om att finna något meningsfullt i vår brutala värld, om att tillåta sig att se det som lätt kanske misstas (eller hur jag nu ska beskriva det), men också om kontrollbehov.
Inför utkast tre ska jag lägga till två betydande biroller som kommer tillföra mer kött på benen, så att säga, och samtidigt kunna gestalta det jag vill få fram, plus att det kan bli intressantare utifrån det där magiska som jag har med. Mamman får leva och på torpet kommer det finnas en mormor och bara det, plus relationerna dem emellan, kommer bli intressant. Det blir lite mer realistiskt och konkret. Samtidigt hade jag inte klart för mig hur jag skulle knyta ihop magin, men nu kanske jag kan få till det.
Jag tror historien behöver få mer formen av en ungdomsbok, gillar närvaron och drivet i dem nämligen. Tänkte att huvudpersonen får då bli 18/19 och hon ska få heta Lilly, vilket känns sådär härligt symboliskt då hon inför steget ut i vuxenlivet och en del andra gnagande tankar känner att världen är så stor… Inför utkast tre kommer jag alltså behöva skriva om typ allt. Men det gör inget såklart!
(Titeln kan komma att ändras.)

RESAN
Det här är ett så makalöst fantastiskt projekt som jag knappt kan vänta på att få göra fastän det är just vad behöver… Detta blir ingen vanlig roman, utan det är ett äventyr som jag kommer att genomföra förhoppningsvis nästa år då jag också blir 30, vilket vore än mer ypperligt. Egentligen kallar jag detta för något annat men tills vidare blir Resan bra såhär öppet, på många sätt är det också just det.
Boken kommer vara en dröm som är för bra för att vara sann om jag lyckas med det (superlativen räcker inte), för det är som flera drömmar i en, att göra något ”osannolikt” och skriva om det. Ambitiös som jag också är vill jag ha med en del research kring tillhörande ämnen (något jag tror blir bra och som jag gillar), utan att det blir faktauppdiktande haha, vilket är något jag kan göra tills ”allt drar igång”. Ser lika mycket fram emot det teoretiska, som sätter mitt i större perspektiv, som det praktiska, som dock blir ordentlig utmaning, vilket förstås är poängen 😉
Det är dessa böcker som jag känner mest upprymdhet över att läsa så självklar är det något som jag själv vill göra. De som inspirerat: Vild, Kon-Tiki expeditionen, Born ro run, Honeymoon hejdå och bergen som väntar.
Har en del anteckningar och texter på olika håll som jag ska samla ihop och fortsätta fylla på.

NAIRIN
Detta är min episka fantasyserie. Namnet är absolut inte bestämt, ska försöka hitta en annan benämning men detta är ett ord som förkommer i historien i varje fall. Egentligen var det tänkt att idén skulle ha med en till författare, men det blev ändå att kör jag på detta själv, lite mer om projektet finns att läsa här.
I vilket fall så har jag bakat ihop de mesta av vad jag är fascinerad över och dragit det till något väldigt fantasifullt, som känns så spännande och som fler historier kan urarta sig kring (därav serie). Eftersom det är relativt nytt kan jag inte riktigt berätta så mycket, förutom det som går att läsa i det länkade inlägget.

DUO
Jag och den tilltänkta medförfattaren till ”Nairin” kommer i stället att skriva en fristående bok med magiska inslag. Det känns så spännande att skriva en bok med någon annan, inte minst för sällskapet och allt mer som finns att lära kring det. Kan säga att det kanske behövdes, att vi båda kommer in i en historia samtidigt.
Ibland när man skickar iväg en önskan och verkligen vill något, kan det hända att universum ger en ett svar – men på ett sätt som man inte väntade sig, men kanske just det man behövde.
Allt känns så spännande.

Egentligen borde det kanske räcka med ETT av de här projekten, men vad ska man då göra av alla idéer som pulserar i en? 🙂

Jag söker en medförfattare till bok/serie-projekt med magiska inslag

Här kommer värsta kontaktannonsen om en megastor grej då jag söker en lika skrivgalen person som jag. Jag hoppas verkligen att du som vill göra detta med mig läser och skriver tillbaka.

Jag är väldigt seriös med detta och vill att projektet ska nå hela vägen så om du känner dig nyfiken och intresserad får du gärna maila mig på hejtengros@gmail.com för att höra mer och så kan vi se om vi skulle bli ett bra team för att skapa något fantastiskt 🙂

Vem är jag?
Jag är snart 29 år och bor på landet utanför Borås och jag satsar nu mycket på författardrömmen. Jag har skrivit ett och ett halvt utkast av ett romanprojekt som nu är hos en testläsare (min första någonsin). Jag har ett och annat fackboksprojekt som jag filar på, och så detta mer utav ett fantasyprojekt som jag också knåpar på – och vill ha sällskap med. Jag gillar att vara ute och gå/springa. Naturen är en stor del av mig och något jag vill ska speglas i mina historier, utöver livet i stort, om att vara människa.

Kanske kan det ge en inblick om vem jag är genom instagram, klipp från min kanal eller här på bloggen, eller att jag är infj och lejon.

Vem söker jag?
Dig som är nyfiken på detta, då både från vem jag tycks vara och utifrån min bokidé (läs om den nedan). Kanske är vi på samma skrivnivå. Jag skulle säga att viljan för mig är makalös men att det där glappet (smaken och känslan kontra vad som tycks formas på pappret) kan göra en modfälld. Men ett steg i taget. Huvudsaken är att drivet och motivationen finns att skriva på och fila vidare på texten, något som jag tror detta med medförfattare kan gynnas av. Och att du har läst mycket böcker. Men annars har jag inga direkta krav.

Mina tankar om att skriva bok ihop.
Jag tänker att det kan hjälpa oss båda att nå författardrömmen, att vi lyfter varandra, att vi är starkare tillsammans, att vi kan bolla allt om varenda detalj om vi så vill, och borde, om berättelsen. Att det likväl som med lyckan och det motsträviga i att skriva en bok/böcker är givande att göra det tillsammans med någon (hur många gånger har man inte önskat att kunna diskutera skrivandet med någon?). Jag har ingen erfarenhet av detta men tänker att vi tar det längs vägen, finner varandras styrkor osv.

Bokidén vi ska skapa ihop.
Till det svåra 😉 Jag vill inte berätta så mycket, om jag har med dig såhär långt får du gärna maila mig så kan jag berätta mer. Jag är egentligen mest i uppstarten men har några grundpelare jag vill bygga på och andra tankar, sedan formar vi allt tillsammans.

Jag har inga färdiga formulerade meningar för pitch och handlingsbeskrivning utan mest anteckningar hejvilt. Grunden är att det ska byggas ett världssystem där magi finns någonstans men eftersom det är mjuk magi (att magin i sig inte löser problemen) är det något som är oförutsägbart och bär med sig en förundran och fokus ligger snarare på berättarkonsten, och inte på ”flashiga” övernaturliga saker, om du förstår vad jag menar.

Det lutar åt att det är ett parallellt universum eller att det finns här bland oss, jag vill behålla kontakt med den vanliga världen på något sätt. Men jag vet inte om det är för ungdomar eller vuxna – jag är i vilket fall inget fan av långrandiga texter även om jag ändå uppskattar mer beskrivning och sådant.

Några ämnen som historien grundar sig på är (har väldigt svårt att specifikt säga för att inte avslöja) – ett enklare liv närmare naturen, hållbarhet, ursprungsbefolkning, schamanism, andlighet, barnasinne, sagor och skrift och så magi såklart med en förbannelse/välsignelse som har med djur och naturelement att göra.

Planeringen är viktig då jag ser detta som ett långtgående och episkt projekt, med inte bara en bok utan att det kan spinna vidare, för jag är så fascinerad över detta och känner att mycket kan bakas in i en historia som denna och kan spegla många frågor om livet.

När?
Nu. Typ. Självfallet kan saker hända och annat går före, för att inte tala om att det är oändligt svårt med skrivandet, men jag kan vara lite av ”allt eller inget” – med andra ord så vill jag att vi jobbar någorlunda aktivt för detta.

Vad är målet?
Om det mot förmodan inte ”blir något” utav detta kanske vi blir bra skrivkompisar – och att vi lärt oss massor om skrivande. Det gör vi nog garanterat ändå! Men, självfallet är min tanke att det vi skriver fram ska bli en riktig bok, och helst flera, och då förmodligen med egenutgivning. Att det framförallt kommer bli fantastiskt.

Bonus.
Jag tänker att vilken lässmak jag har också har en betydelse för vad jag siktar mot, mina bokförebilder, så det är bara en fördel om du också gillar några av mina favoritböcker – Där kräftorna sjunger, In i skogen, La Peregrina, Vargbröder, Narnia, Skuggan av ett år, Vindens skugga, Min europeiska familj, Born to run, Vargattacken, Jag, En, I det förflutna, De sju systrarna, Honeymoon, hejdå & bergen som väntar, Staden under berget, Cinder, Berättelsen om Pi, Lögnernas träd, Mitt liv & jag, Världen utan dig, En väktares bekännelse, Min mormor hälsar och säger förlåt, Brevet, Säg att du är min, Vild, Trädens hemliga liv, Binas historia, Tio över ett.

Så, nu kan jag bara hålla tummarna och be till högre makter att rätt person läser detta och skriver till mig så det här kan börja växa till något stort 🙂

Readalong – Vi, de drunknade (del 5)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1, del 2, del 3 och del 4 att läsa.

Kommentarer om veckans (avslutande) del. Jag borde ha skrivit ner tankar om detta då när jag läste ut boken för några dagar sedan, men jag hade en del annat att tänka på och göra, som hemresa och så jobb. Men några ord kan jag säga och det är att jag tycker boken växte och tog sig mot slutet. Lite mer så jag kände koppling, men samtidigt hade jag svårt för den just för att jag saknar just det, något som griper tag och som jag vill följa. Personerna fastnar inte helt för mig, handlingen far omkring. Samtidigt är det tidigare nämnda fina språket som gör det givande ändå. Det är väldigt fint och insiktsfullt, om havet och livet liksom dragningen till det. Kanske så storslaget till priset av att jag inte fastnar för individerna.

Nu är boken alltså utläst, och jag vill tacka Anna Maja Littermentärt för att du ville läsa den här boken med mig 🙂 Det kanske inte blev så medryckande som vi hoppats, men det var intressant ändå. Något som jag förmodligen missat om jag inte gjorde det på det här sättet, hehe. Ska fundera ut vilken nästa bok kan bli för en aktivitet som denna, då jag gärna gör detta igen framöver.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 4)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 och del 2 och del 3 att läsa.

Kommentarer. Ber om ursäkt att jag blir sen med uppdateringarna, det är lite svårt att få till då jag är bortrest och så med lillskruttan. Men några tankar har jag om veckans del, som jag för en gångs skull kunde börja läsa i tid så jag kunde mysläsa lite mer lugnt, och känna in berättelsen. Jag tycker dock att det är för långrandigt och segt för mig, när det nu också är så mycket text. Samtidigt är det som vanligt väldigt fint språk som gör det läsvärt, trots att jag saknar ordentligt grepp om alltsammans. I slutet av förre delen och en bra bit in på denna tyckte jag ändå att det var givande, sedan kastades vinden om igen 😉

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 3)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 och del 2 att läsa.

Varning för spoiler. Hm, jag känner det lite tomt inför mina tankar kring den här delen. Jag tycker det fortsätter i samma spår, där jag har lite svårt att koppla till något ”spännande att följa”, nog för att det hoppade lite. Däremot finns det väldigt fina och underbara starka formuleringar i språket, minns särskilt när pojken bestämt uttryckte att han ville bli sjöman som sin far, trots att vi nu vet vad det innebär.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Readalong – Vi, de drunknade (del 2)

Under juni läser jag och Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen, och varje fredag skriver vi ner lite tankar och diskuterar det parti som vi läst den senaste veckan. Här har jag skrivit ner datum och sidnumrering vi följer. Här finns del 1 att läsa.

Risk för spoiler. Den lite ruffa starten avslutades förra veckan med något av ett löfte om kommande äventyr, och en bra bit under veckans läsning är det det äventyret, till sjöss, som alltsammans kretsar kring. Jag tyckte det blev rätt spännande, framförallt gillade jag att det nu fokuseras mer på deras personliga resor och allt som drabbade dem, hur de hamnade där, vad de försöker göra åt situationen, deras funderingar och annat som rör livet med havet. Men visst förekom det en och annan grymhet som jag antar är lika naturligt som nödvändigt inslag för den här historien, dyker det bara upp kan jag se över det och tänker inte så mycket mer på det. Den här delen tyckte jag som sagt började ta sig mer. Språket är fint och djupt många gånger. Men sedan kom berättelsen in i en annan del och det har jag ännu inte riktigt fastnat för. Men där verkar det ännu mer lågmält än vad tidigare delar gett sken av. Hoppas det kan dyka upp något som griper tag också där.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Vi, de drunknade – Readalong (del 1)

Under juni läser jag tillsammans med Littermentärt Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Här har jag skrivit ihop datum och sidanvisningar för när uppdateringar sker som denna med tankar.

Den första delen är från start fram till sidan 144, beroende på bokformat.

Den här boken är ju ganska maffig, just därför lämplig för en aktivitet som denna. Det är nog också tack vare det som jag också ger boken en ärlig chans, för ibland, nu på sistone, kan jag vara rätt hård med att ge upp böcker som inte fångar mig.

Jag hade lite svårt att komma in i den i början, kanske är jag tankspridd nuförtiden. Men, till slut fick jag grepp om dem, karaktärerna, och kunde även få känna in hur stämningen var och vad det var för typ av historia. Men jag tror och tycker den är lite trögstartad (tur att det just innan dagens stopp blev lite mer spännande). Språket tycker jag är rätt fint ibland och av den anledningen kan jag finna det läsvärt. Inslagen av den småskaliga magin gör det snäppet mer intressant för mig. Det bådar också gott tror jag för de problem som havet grymhet målat upp och för hur det kan drabba familjerna. Jag hoppas det tar bättre fart snart.

Bokens handling: Artonhundranittiotalet var Marstals blomstringsperiod. Vår flotta växte ända tills den bara  överträffades av Köpenhamns. Trehundrafyrtiosex skepp! Det var högkonjunktur och investeringsfeber. Alla skulle ha en del i ett skepp, till och med skeppspojken och tjänsteflickan.”Om havets lockelse och om befolkningen i den lilla danska staden med den stora flottan har journalisten och författaren Carsten Jensen skrivit en makalös krönika, som sträcker sig över hundra år och tre, fyra generationer.  Det är en verklig kollektivroman, berättad av stadens befolkning, ett allvetande och kraftfullt ”vi”. Ungar i träskor springer på kullerstensgatorna och när de gått ut skolan går de till sjöss fast de vet att det som väntar dem är prygel och drunkningsdöd. Laurids, som överlever när hans fartyg sprängs i luften under dansk-tyska  krigets första sjöslag 1848, försvinner ut och kommer aldrig hem igen. Hans son Albert, romanens centralgestalt, går i land efter att ha stått öga mot öga med döden, ondskan och en far som förnekar honom. En påse pärlor har han gjort sig av med, men ett skrumphuvud har han med sig hem. Han ser alla som dör på havet under första världskriget, är nära att gå under av tungsinne, men på ålderns höst möter han kärleken.    Knud Erik som fostrats av Albert går till sjöss mot sin mors vilja och ställs under andra världskriget inför omöjliga val. Och mellan havet och staden ligger piren som en vilande kraft, i stånd att stilla storm och ge skeppen lä – ett bevis för enigheten som gjorde den möjlig.

Bokrecension – När bergen kallar

Författare: Renata Chlumska
Förlag: Max Ström
Utgivningsår: 2016
Antal sidor: 204

Handling
Renata Chlumska är en av Sveriges främsta och mest kända äventyrare. Hennes dröm om att en dag stå på toppen av Mount Everest föddes 1996 och samtidigt väcktes idén om att någon gång genomföra den legendariska utmaningen ”Seven Summits” – att bestiga de högsta bergen på jordens sju kontintenter. Tre år senare började äventyret och hon blev den första svenska kvinna att bestiga Mount Everest. Äventyret Seven Summits, som totalt tog 15 år, avslutades 2014 med Mount Vinson i Antarktis.

Hennes berättelse är både spännande och dramatisk. Hon berättar om minutiösa och tidskrävande förberedelser, om ibland fruktlös väntan i baslägren på perfekt väder, om risker, motgångar och misslyckanden och förstås om den euforiska känslan av att till sist nå toppen. Boken är rikt illustrerad med hennes egna bilder.

Renata Chlumska är en av Sveriges mest eftertraktade föredragshållare. Hon har också blivit utsedd till en av världens främsta äventyrskvinnor.

Kommentar
Jag kände inte till den här boken, eller författaren/äventyrare heller för den delen. Men är glad att jag fick upp ögonen genom ett tips från biblioteket och en härlig inspirerande stund när jag läste den.

Extra plus för alla bilder som fanns i den här boken. Och den stora inblicken i vilket våghalsigt äventyr bergsbestigning är, och de små marginaler som ibland kan finnas för att det ens ska vara möjligt genomförbart. Det var spännande att få ta del av den världen, liksom smått det som hör till livet med titeln äventyrare.

Jag har däremot en negativ kommentar och det är att texten var rörig och stundom missade att jag som inte var insatt i hennes liv och strapatser händelseförloppen. Det var hoppigt och oförberedande. Ett litet exempel var att certifikatet för att hon besteg världens högsta berg fanns två sidor innan det stod klart i berättelsen. Själva bestigningen var ibland inte heller så lätt att förstå och hänga med på, hur steget/tankarna ens gick få när hon tog beslutet, eller när tillfället gavs där i väntan vid baslägret. Rörigt och svårt att hänga med, det drog faktiskt ner intrycket. Jag fick också en smula dålig känsla av att det nämns att hon i och med bestigningarna kan få inkomst ett bra tag till framöver och att bergen inte längre kallar på henne, det tycket jag känns mindre roligt att höra den inställningen. Samtidigt är det förstås oväsentligt med det hon faktiskt genomfört och hur fantastiskt stark hon är.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Sova ute

Författare: Markus Torgeby
Förlag: Offside press
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 186

Handling
För tjugo år sedan flyttade Markus Torgeby till en kåta i den jämtländska vildmarken. Där levde han i fyra år i samklang med naturen. I dag bor han, hustrun Frida och deras tre barn bor i ett hus han byggt själv i närheten av platsen där han en gång överlevde på havregryn, bäckvatten och skogens skafferi. Naturen är deras vardagsrum och bakom knuten står den gamla kåtan där man sover när andan faller på.
I den vackra fyrfärgsboken Sova ute berättar Markus om sitt och familjens utomhusliv och hur det hjälpt dem till ett liv i balans. Boken är också pepprad med handfasta råd: Varför är renskinn bättre än liggunderlag? Hur torkar man snabbast ett par blöta sockar? Vilken grässort är skonsammast mot stjärten när man skitit i det gröna?
Sova ute är en vardagsfilosofisk inspirationskälla för såväl erfarna äventyrare som den som gör sig redo för sin första skogsutflykt.

Kommentar
Jag har tidigare läst Löparens hjärta av författaren, men missade att det var han som skrivit även denna. Jag var nyfiken på ämnet. Nu i efterhand känner jag också, eftersom det var så länge sedan, att jag vill läsa om den första boken av honom. Jag minns att jag blev väldigt inspirerad, vilket jag också blev av denna.

I boken Sova ute känns steget från att frilufsa betydligt mindre. Den var fylld med fin inspiration liksom många tips som jag bara måste skriva ner, innan jag lämnar tillbaka boken på biblioteket. Det är en väldigt enkel, självklar, rofylld och meningsfull filosofi som väcks utifrån dessa böcker. Också en lekfullhet. Enda jag har att peta på är väl att jag tyckte det kunde ha funnit än mer, allt var ju så bra.

Betyg: 4 av 5