Bygger och bygger, med mina verktyg (Skrivsöndag 6)

Den här veckan har jag försökt få till hur jag ska inleda historien. Det är ganska svårt, när så många komponenter ska sammanfalla. Men jag tycker mig ha haft en ganska bra överblick för att också se lite hur läsaren uppfattar det. Först såg jag dock inte hur jag skulle få med alla delar och samtidigt göra det tillräckligt fängslande och förståeligt, plus att det skulle vara sådär språkligt ok. Problemet jag gett mig är att kroken för berättelsen är ett minne, eller i varje fall en scen som jag inte vill börja från. Bara lite längre fram. Och så vill jag skriva i presens, tror jag. Plus olika saker som ska introduceras, som jag först inte såg hur de hade med varandra att göra, riktigt. Pusslande.

Men tillslut, kom jag på hur det skulle ske och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag har haft ett bra, medvetet flyt när jag skrivit. Skrivit in olika stycken och sedan sammanvävt dem.

Men jag börjar bli lite trött på den här metoden nu faktiskt. Redan 😉 Framförallt efter den senaste skrivboken som jag nu är halvvägs igenom – Alla orden i mig av Karin Erlandsson. Hennes bok Pärlfiskaren var också makalös. I vilket fall har hon fått mig att vilja bli besatt och tokskriva igen, för att låta berättelsen spruta för fullt ur sin bubblande vulkan.

För vem försöker jag lura, ta en genväg? Tror jag mig kunna skriva sakta men säkert i några månader och sedan är boken hyffsat ok? Jag har för lite erfarenhet för det. Jag behöver skriva, som aldrig förr, bara då lär jag mig att skriva. Mängdträning. Så om det inte blir tillräckligt bra, vilket det förstås inte blir, så ska jag skriva alltsammans igen. För att träna. För att komma lite närmare. Om berättelsen är tillräckligt värt det så kommer jag orka närma mig dess kärna och se formen.

Det kan sägas en miljard gånger – det skrivande livet är kaosartat och inte ens jag själv får grepp om något logiskt tillvägagångssätt. Ibland följer jag benhårt den ena metoden, ibland den andra uppmaningen.

Det viktiga är dock att vara enträgen, och tro mig när jag säger att jag kan vara förbaskat envis. Och skrivandet tar fram det yttersta ur mig.

Från och med i morgon ska jag ägna åtminstone 7 av de sista 8 dagarna av november till att skriva ikapp nanowrimo. Jag räknar med de 14000 existerande orden, och har alltså 36000 kvar. Jag vill fullkomligt uppleva den historia jag försöker forma och anar någonstans inom mig. Dags att dyka, ner i virvelströmmarna och simma för allt jag har.

Bokrecension – Skogen

Författare: Peter Wohlleben
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 213

Handling
För skogsvaktaren och författaren Peter Wohlleben är skogen både ett levebröd och en livsstil. I byn Hümmel i västra Tyskland har han byggt upp ett skogsbruk där skyddade reservat blandas med skonsamt utnyttjade partier. Samtidigt har han med sina böcker och guidade turer lyckats väcka entusiasm för skogen hos en allt bredare publik.

I Skogen – en bruksanvisning är han vår vägvisare och ögonöppnare på skogsutflykten. Han får oss att se allt fascinerande som sker i naturen, saker vi inte har kunskap om och därför lätt missar. Med smittande passion och upptäckarglädje bjuder han på mängder av spännande kunskap. Vi får lära känna granens hemlängtan och lärkträdens ovissa framtid. Vi lär oss hitta i skogen utan vare sig kompass eller GPS. Vi får veta hur vi på ett naturligt sätt skyddar oss mot mygg och fästingar, hur vi söker spår och betraktar djur, hittar svamp och tar skydd under åskovädret.

Med djup inlevelse och respekt för den värld han älskar tar Peter Wohlleben oss med på ett detektivarbete som gör skogsutflykten till en alldeles särskild och fantastisk upplevelse.

Kommentar
Hur mycket går att veta om en skogspromenad? Ofantligt, förstås. Med Wohllebens böcker har jag breddat mina insikter och kunskaper om den här miljön. Just den här boken är verkligen skriven som en bruksanvisning, vilket var lite skojigt på något vis. Ganska saklig i sitt berättande men inte utan att författarens personliga åsikter och erfarenheter alltid får plats.

Kort kan jag säga att den var mysig för sakens skull men, framförallt jämförelse med hans tidigare böcker, kändes den här lite för tråkig och gav inte så jättemycket. En hel del intressant visserligen, men ingen wow-känsla.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – Djupgraven

Författare: Camilla & Viveca Sten
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2016
Ålder: 9-12
Serie: Havsfolket #1
Antal sidor: 334

Handling
Djupgraven är första delen i Camilla och Viveca Stens rysarserie för slukaråldern. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter sjömansskrock och bäddar för sträckläsning. I huvudpersonen Tuva får vi också en träffande skildring av hur det är att växa upp och känna sig annorlunda i ett litet samhälle.

Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …

Tillsammans har mor och dotter Sten skapat en olidligt spännande första del i en rysartrilogi. Viveca Sten är en av våra största deckarförfattare, dottern Camilla har nyligen släppt sin hyllade debutroman för vuxna.

Kommentar
Den här har jag velat läsa ganska länge. Åtminstone Camilla Sten är en författare jag läst ett par böcker av tidigare och gillat. Denna och den här serien verkade dessutom vara något av det jag letar efter.

Jag tyckte att den var bra! Ungefär så bra som jag förväntade mig. Däremot tyckte jag att det tog lite för lång tid innan dramatiken drog igång, jag hade bl.a önska höra om mer magi tidigare. Men när allt väl hade etablerats fick det sig en väldig fart och det blev oerhört spännande.

Jag gillade hur väl de implementerat det magiska som något någorlunda naturligt i historien. Hur klasskamraterna pratar om det, både de som är ovetande och står emot men också med de som redan är med i spelet och de som hoppar på. Jag ville veta vem Tuva var och vad som dolde sig bland dem och att följa deras sökande. Det var spännande, med hur allt byggdes upp.

Så jag kommer säkert läsa, eller lyssna, vidare på den här serien.

Betyg: 4 av 5

10 böcker i min ljudbokshylla

Veckans tema hos tisdagstrion är mord & mysterier, som inte lockade mig så mycket till en början, så i stället bjuder jag på en liten titt bland de böcker som jag har lagt till i min ljudbokshylla. Jag lyssnar för fullt nu i en månad, väldigt givande.

Midnattsbiblioteket av Matt Haig (pågående)
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst (pågående)
Floden hem av Hannah Richell (gillade ”Skuggan av ett år” tokmycket)
The Confession av Jessie Burton (på min boktolva)
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo (på min boktolva)
Ett hem att dö för av Lina Arvidsson (på min boktolva)
Rör mig inte! av Tahereh Mafi (får se om jag hinner)
Hallahem av Susanne Trydal & Daniel Åhlin (del 2)
Kattöga av Margaret Atwood (egentligen skulle jag läsa Syndaflodens år med boktolvan, men den finns bara som ebok)
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby (Augustpris-nominerad)
Jag kan ha fel av Björn Natthiko (sommarpratet var en gråtfest så varför inte mer…)

Kan uppenbarligen inte räkna 😉 men den första är avbockad nu i alla fall!

En vändpunkt (Skrivsöndag 5)

Dags för en uppdatering om hur det har gått med skrivandet i veckan. Väldigt mycket har hänt, skulle jag säga. Senast berättade jag att jag hade stannat upp för att anamma en annan metod. Inte bara justera karaktärer och situation, utan också hur jag lägger upp skrivandet. Nanowrimo gäller inte för mig längre, då många tusentals ord ska skrivas under november. För att klara det gäller det att bara skriva på, och inte se bakåt. Nu tänker jag göra just det, redigera längs vägen. Till och med skriva om.

Risken med den metoden är att jag blir självkritisk och förlamad så att det snart tar stopp, att jag aldrig kommer vidare. Men jag vet att jag har slutfört utkast förut, men då blev i stället det övermäktigt för mig att ta tag i all ”skit” i manuset efteråt. Nu ska jag prova att bygga en bra grund, vilket kräver en annan typ av uthållighet, betydligt segare sådan.

Det som hänt under veckan rent konkret är att att jag skrev knappt femtusen ord i den nya formen som jag beslutat att skriva på. Sedan skickade jag texten till två testläsare och fick värdefulla kommentarer tillbaka.

Nu ska jag se över och få ordning på hur jag fångat in början och fixa till den, skriva den igen, så att allt blir tydligare. För det var det övergripande problemet, det fanns så många frågetecken – hela 25 stycken faktiskt. Men det var inte så konstigt, när jag knappt själv vet… Jag har med mig magin och många stora konflikter och vad allt ska gå ut på med en del scener och dilemman, men ju mer man zoomar in desto luddigare blir det. Hur och varför är frågor som jag ska besvara. Men tänk så bra att våga låta någon annan läsa och säga till en vad som behöver åtgärdas, att få specifika frågor, det känns som en vändpunkt för mig.

Men jag fick även en del positiv respons, utöver allt det spretiga och oklara. De upplevde att premissen var fantastiskt fascinerande. Det fanns ett driv och tempo med något lyriskt som lockar, och en potential till en mysig ”feelgood-fantasy”. Där finns också en ton som kan komma fram – om jag bara får ordning på allt jag vill säga.

Så det är vad som gäller nu. Besvara alla frågor och bena ut mer exakt hur och varför allt är som det är. Vad karaktärerna vill och vad som står i vägen. Sedan se över hur alla scener ska byggas upp och placeras. Spännande, eller hur?

Hur var det första gången du tog hjälp av testläsare?

Bokrecension – Månsystern

Författare: Lucinda Riley
Förlag: Strawberry
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 638
Serie: #5

Handling
Månsystern är den femte delen i succéserien De sju systrarna som har förtrollat en hel värld.

Tiggy D’Aplièse verkar besitta en nästintill övernaturlig förmåga att läka och kommunicera med djur. Hon tar tjänst på det skotska godset Kinnaird, hos den gåtfulle och grubblande Charlie. Där träffar hon även Chilly, en gammal romsk man som bekräftar att hon har helande krafter och att nyckeln till hennes förflutna finns i de magnifika grottorna utanför Sacromonte. Där föddes en flicka vid namn Lucia år 1912 som med tiden blev La Candela, den mest framgångsrika flamencodansösen av sin tid. När Tiggy inser hur hennes liv hänger samman med Lucias, faller många bitar på plats.

Kommentar
Ännu en syster att söka svaret på hennes ursprung. Dessa böcker är så följsamma att läsa, går alltid att lita på att få sig en stunds avkopplande läsning.

Men det här blev den bok jag kände minst engagemang kring. Just i början gick det i sin vanlig ordning och jag gladdes åt författarens förmåga att med enkla medel svepa med en. Tyckte också att Tiggys förmåga kändes intressant och fin att följa. Men det blev någonstans när tillbakablicken väl tog fart, den kände jag inte lika starkt för. På vissa håll jovisst, men mitt intresse svalnade, sedan också för den nutida. Först mot slutet dök ett intressant dilemma upp som jag hänfört ville följa. Annars var det här tyvärr den bok jag kände minst för, även om det förstås var trevlig läsning.

Betyg: 3 av 5

Bokrecension – De dödas skuggor

Författare: Frances Hardinge
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 526

Handling
Vissa människor har ett utrymme inuti sig, perfekt för döda själar att gömma sig i. Makepeace är en av de människorna, och hon har kämpat hela sitt liv för att stänga ute de döda skuggorna som försöker ta sig in. Men en kväll händer något så fasansfullt att hon tappar koncentrationen och plötsligt har hon en själ i sig. Själen är vild, brutal och stark men Makepeace inser snart att den kan fungera som ett skydd.

För när hon tvingas flytta till sina avlägsna släktingar samtidigt som ett inbördeskrig närmar sig förstår hon att hon bara är en bricka i ett spel. Snart måste Makepeace bestämma sig för vad som är värst: att vara besatt eller att dö?

Kommentar
Lögnernas träd av den här författaren seglade upp som en av mina favoriter när jag läste den. Tyckte den var helt fantastisk, och det var ganska oväntat, så jag ville självfallet läsa mer.

Också den här boken av Hardinge är fantastisk, men jag blev ändå lite besviken. Dels för att det förekom så mycket mer text, det kändes utdraget, och dels för att jag inte engagerade mig lika mycket i historien i längden. Visst var det många gånger sådär bra som bara Hardinge kan göra det, men sammantaget blev detta inte lika uppslukande för mig.

Det var ändå fantastiskt att få hänga i hennes värld. Tycker hon tillför något unikt och man vet aldrig vad som väntar, det är otroligt spännande och intressant. Och det finns alltid en större klokskap i de resonemang hon vill föra in emellanåt. Gillar verkligen hennes berättelser, även om de också är lite knasiga. Men alltid givande.

Betyg: 3+ av 5

Omfamna processen (Skrivsöndag 4)

Sa jag inte att det skulle bli spännande att se vart historien tog mig, sist? Rakt in i väggen!

Så den form som jag började skriva på, den har jag kasserat. Jag har fortfarande kvar samma magi och samma frågor och en massa annat som jag vill att bokens tema ska kretsa kring, men jag var tvungen att hitta andra karaktärer och införa en ny situation för att berätta om det. Jag kan till och med vara generös och avslöja att tidigare, då tänkte jag skriva om en person som hade magin, men nu, så kommer jag att skriva om en vanlig person så att säga, som är i kontakt med någon som har magin. Det gör ganska mycket skillnad. Och än så länge har jag enklare kunnat få till det på det sättet.

Däremot var de dryga åtta tusen orden inte bortkastade. Tvärtom. Nu har jag fått lära känna historien mer. Samtidigt var det tur att jag hade mod och ork att se över och rätta till problem redan nu, innan jag nötte på femtiotusen ord som sedan skulle vara svåra att hantera.

Visst kommer det dyka upp problem nu också, jag har ju bara börjat. Det ingår att ta omvägar och testa sig fram. Men jag vet starkt att allt kommer bli så mycket bättre i slutändan, för nej, det var inte ett flyktbeteende att ”börja om”.

Jag har även läst på, lärt mig och fått insikt i den skrivmetod jag anammat. Engelska begrepp som ringar in detta är pantser, gardener, writing into the dark och discovery writing. Att jag bara börjar skriva och längs vägen planerar och redigerar. Det finns förstås stora risker, men jag anser mig ha fått nog med erfarenhet och tilltro till min förmåga att jag klarar det. För det finns vissa knep, och många fördelar. Jag följer min intuition och lust, det känns spännande och levande att skriva ungefär som att jag själv läser min historia. Nu till en början ska jag lyssna på tipset att göra mitt yttersta för att fånga in de rätta byggstenarna. För om de är rätt placerat, kommer resten falla på plats betydligt lättare. Det som jag förmodligen redan upptäckt – ett problem som jag rättar till nu i stället för sen när det är ”försent”.

Mitt nya skrivsätt kommer visserligen att ta längre tid för att få fram ett första utkast, men det kommer ha bättre kvalitet vid mållinjen – som då inte kommer bli vid månadens slut. Nanowrimo. Och vet ni? Jag släpper min stolthet, för förmånen till en komplett historia.

Nog är det rörigt och krokigt, men allt kommer förstås vara värt det.

Bokrecension – Fritt fall

Författare: Anneli Olsson
Förlag: Tawera
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 344
Serie: #1

Handling
Att sätta förståndet och kanske livet på spel? Eller riskera att få leva med stämpeln feg lögnare i pannan?

När resesäljaren Alva Bergman utsätts för en riktigt grisig dumpning av pojkvännen kör hennes vinglande självkänsla rakt ner i diket. För att bevisa att hon inte alls är så feg och tråkig som han påstått, bestämmer hon sig för att följa med sin väninna på en långresa. Detta trots att Alva lider av grav flygrädsla och inte har satt sin fot på ett flygplan sedan hon var barn.

När väninnan får förhinder dras snaran åt än mer om Alvas hals. Ska hon ge sig av själv eller gömma sig hemma och låtsas inför alla att hon har rest? Hon har länge lyckats dölja vilken ovan resenär hon i själva verket är och har ingen lust att avslöjas nu. Alva ser ingen annan utväg än att kasta sig ut i en värld av nya platser och främlingar.

Fritt fall är Anneli Olssons debutroman och första delen i en feelgood-serie om Alva Bergman. Författaren har gjort sin beskärda del av resande och det kan vara så att några upplevelser, liksom ett och annat missöde, har lånats ut till boken …

Kommentar
Som jag har skjutit upp att skriva den här recensionen (jag läste boken i somras). Men det kan kännas motigt när jag på ett sätt har en relation till boken och författaren sedan innan, sådär pyttelite, för jag testläste manuset för ett par år sedan. Givetvis jättekul att det fick bli en riktig bok utav historien, på ett sätt kände jag det på mig. I våras skymtade jag författaren i flödet på sociala medier och förstod ganska snart att det var den där ”sarkastiska resefeelgood:en” det handlade om. Det är för övrigt väldigt givande att följa Anneli Olsson, som delar med sig så mycket av processen.

Men hursomhelst! Mycket hade hänt med texten sedan jag läste den, otroligt genomarbetad och jag uppskattade många nya inslag och finslipningar.

Det jag gillar med boken är det vardagliga och hur bekant Alva kan kännas, hon känns mänsklig och trovärdig. Sedan gillar jag också många finurliga formuleringar och agerande som förekommer, som får mig att le stort. Jag tyckte mig också märka att hon fått ett mer djup vilket alltid uppskattas.

Däremot är jag inte helt såld på den. Dels för att jag undrade lite varför jag skulle bry mig, vad som var poängen med allt. För mig krävdes det lite mer. Det andra är något jag verkligen undrar om jag är ensam om att tycka, men jag tyckte texten och ordvalen blev för snygga för läsbarheten. För mig gick det trögt att läsa många gånger. På ett sätt välarbetat, på ett annat sätt till priset av ett flyt jag själv önskar.

Fritt fall var ändå en härlig feelgood, som tillförde något nytt och upplyftande.

Betyg: 3 av 5