Bokrecension – Julia och Jack

av Anna Lönnqvist (2019)

Om boken
Allt börjar med den där weekenden i New York. Äntligen ska Julia få tid tillsammans med sin stora kärlek, som hon annars bara träffar under stulna ögonblick i sin lägenhet. Men när de stöter ihop med Julias expojkvän Jack blir inget som planerat. Av bara farten ger Julia sken av att hon och Rickard lever ett helt annat liv än de gör. Det som de en dag ska leva. Något som får större konsekvenser än hon kan ana.

Samtidigt får Julias syster ett brev vars innehåll hon inte tänker avslöja för någon, allra minst Julia. Men när Julia gör en besynnerlig upptäckt blir det allt svårare för hennes syster att hålla tyst om den familjehemlighet som riskerar att förstöra allt. Julia inser i sin tur att hon inte längre kan ducka för de stora frågorna. Vill hon verkligen ha den framtid hon trott? Finns det några känslor kvar mellan henne och Jack? Och vem var det egentligen som krossade vems hjärta den där gången?

Julia och Jack är en kärlekshistoria om när livet vänds upp och ner och kolliderar med drömmarna. Om hur väl bevarade hemligheter och lögner kan skapa missförstånd och djupa sår som verkar omöjliga att övervinna.

Min kommentar
Om det inte vore för att den svämmade över i flödet under sitt år och blev årets feelgood hade jag nog aldrig plockat upp den här. Nu gjorde jag dock det, lyckligtvis! För gisses vilken fantastisk läsning den bjöd på – hela vägen!

Detta är bland de bästa relationsromanerna som jag har läst. Jag kunde nämligen inte sluta läsa. Jag behövde få veta hur intrigerna dem emellan skulle lösa sig. Allt flöt runt i en perfekt harmoni, som dock inte var fridfull – jag var så spänd och nervös för deras skull. Samtidigt som jag följde dem med värme och hoppades på dem. Jag förstår helt klart varför den vann årets feelgood.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Hur mår fröken Furukura?

av Sayaka Murata (2020)

Om boken
Redan som barn var Keiko Furukura annorlunda. Nu är hon 36 år, har aldrig haft en pojkvän och har jobbat i den lilla närbutiken i arton år.
Hennes föräldrar är oroliga och önskar att hon skulle skaffa sig ett riktigt jobb. Och hennes vänner undrar varför hon inte träffar någon och gifter sig. Men Keiko har hittat sitt eget sätt att ge livet mening, och hon tänker inte låta någon eller något komma emellan henne och närbutiken.  

Hur mår fröken Furukura? är lika mycket en varm och rolig kärleksförklaring till en udda figur som en allvarlig fundering över vad det innebär att leva ett ”normalt” liv.    

SAYAKA MURATA (f. 1979) är en av Japans mest prisade och omtalade författare och har vunnit bland annat det prestigefyllda Akutagawa-priset. Tidigare har hon själv arbetat som biträde i en närbutik i arton år. Hur mår fröken Furukura? är en en internationell bästsäljare och den första romanen av Sayaka Murata som översätts till svenska.

Min kommentar
Den här har lyfts fram väldigt positivt och nu blev det spontant att jag lånade med den från biblioteket. Jag tycker verkligen att den är som den utlovas, knasig och befriande. Man höjer på ögonbrynen samtidigt som det är igenkännande, fast en liten sak tycker jag var att gå över gränsen. Men samtidigt så uppskattar jag en helt egen personlighet. Det var också ganska så roligt att ta del av, som ett experiment om hur det kan gå för någon som vill eller inte vill följa samhällets ramar. Intressant och trots allt nytänkande.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – ”Lite trött bara, annars bra”

av Mirijam Geyerhofer (2019)

Om boken
Att bli förälder är något av det största som händer en i livet. Men att få ett barn som sover hela nätterna igenom hör till undantagen. Så hur roddar man livet som aldrig utsövd småbarnsförälder utan att bli deprimerad, få minnesförlust eller andra sjukdomsliknande symptom på grund av sömnbristen? Hur klarar man av att ha fungerande relationer när man aldrig får sova?

Lite trött bara, annars bra är en bok att skratta åt när man gråter av trötthet under ändlösa vaknätter, en bok som hjälper en att förstå varför man mår som man gör och som med hjälp av snälla metoder och goda råd kan ge lösningar och hopp.

Mirijam Geyerhofer är journalist och blev själv sjuk av sömnbrist efter att hennes dotter föddes. Hon är bosatt i Malmö och mamma till två barn.

Min kommentar
Det här var förstås underbart att få lite stöd i den trötthetsdimma som föräldraskapet innebär med sömnbristen. Mycket befriande att höra andra och lite värre historier än sin egen, men även sådant som precis beskriver det man själv försöker hantera.

Tips som både påminde en om hur man överlever dessa kämpiga månader och år men framförallt kände jag att jag fick en spark i baken att verkligen prioritera min sömn.

Kände att boken gav mig väldigt mycket. Skönt att lära sig förstå att man kan tycka att föräldraskapet är jobbigt, men för det så älskar man sina barn. Att det inte är samma sak. För alla behöver vi andrum, olika mycket och har också olika förutsättningar men att vi inte ska jämföra utan se till en själv. Ja det var mycket som jag satt och nickade åt liksom kunde känna mig tröstad av. Helt klart nödvändig läsning för den här perioden i livet.

Betyg: 5 av 5

Bokrecension – Sista hösten i legoland

av Hanna Rut Carlsson (2019)

Om boken
Det är den allra sista hösten, men ingen tycks lägga märke till det. Människorna i Köpenhamn vill bara leka och har slutat tro på något annat än sig själva. De märker inte ens att själva grunden som allting vilar på är på väg att försvinna. Tre orakel är på plats för att varna dem, men det är svårt att få någon att lyssna.

Vi får följa oraklet Amir, som är på sitt första uppdrag på jorden, men också fyra människor: Katja, som skulle vilja bli lesbisk; Alice, som bara vill ha tillbaka sitt ex; Malik, som kämpar för att få genomföra sitt drömbygge; och hans tioåriga klimatmedvetna dotter Joanna, den enda som tycks inse faran.

Sista hösten i Legoland är Hanna Rut Carlssons debutroman. En berättelse om hybris och annalkande katastrof, men också om några människor som söker efter mening mitt i undergången.

Min kommentar
Jag blev nyfiken på den här boken när den kom ut för några år sedan. Äntligen fick den nu följa med hem en sväng från biblioteket så att jag fick läsa den.

Jag uppskattar det helt egna angreppssättet väldigt mycket. Det är personligt och intressant därav, eftersom det blandar olika berättartekniker. Dels finns det oraklen som läsaren får följa och det är uppbyggt som genom en pjäs nästan. Dels de olika personerna varav en genomför en viss aktivitet som är kopplat till detta och förankrar det övergripande temat. Då blev det också konkret att följa och föra samman alla infallsvinklar. Men sedan dök det också upp korta uppslag utifrån ett allvetande perspektiv. Alla dessa delar gjorde läsningen så intressant och givande.

Innehållet är därmed oerhört tillfredsställande och emellanåt gnistrar det för fullt. Det rymmer också humor mellan raderna liksom hela berättelsen är lustfylld. Däremot tycker jag inte att historien når riktigt hela vägen. Förhoppningen var god, men jag saknade att helt dras med framförallt genom de mänskliga historierna.

Sammantaget rekommenderar jag dock den här boken just för den unika berättarstilen som satte miljöfrågan i ett nytt spelrum.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – I rymden kan man aldrig dö

av Olivia Alhällen (2021)

Om boken
Noah viker pappersbåtar för att hålla de jobbiga tankarna borta. Och för att visa vilka dagar som är dåliga dagar. En ny båt, en dålig dag. Enkelt.

När Noah dör känns det som om hela världen rasar. I alla fall för Mira. Inte blir det bättre när skolans vetenskapstävling närmar sig och Mira hamnar i det sämsta laget. Där finns Alice som är en bästistjuv utan att veta om det. Ester som är så kär att hon inte kan tänka på annat. Henry som inte bryr sig ett dugg om tävlingen och Frank som inte vill något annat än att vinna den. Och så Yousef, han som gör allt för att inte vara en svikare.

Drömmen om guldpokalen hamnar längre bort när Mira plötsligt hittar en pappersbåt. En pappersbåt som Noah har lämnat efter sig. Noah som har varit död i flera veckor …

Min kommentar
Det här var en så väldigt fin och kompakt liten bok där författaren med små medel får med, liksom under ytan, så himla mycket. Det är intressant och inkännande och jag dras med karaktärerna. Det gemensamma som cirkulerar kring dem skapar en historia som säger så mycket. Som värmer och får mig att tänka till. Det är vardagligt och vackert. Träffar precis det där stora i det lilla som hos de yngre.

Betyg: 5- av 5

Bokrecension – 24 goda gärningar

av Jenny Fagerlund (2018)

Om boken
Emma förlorar sin man på julafton. Två år senare har hon fortfarande svårt att finna mening i tillvaron. Det dåliga samvetet gnager i henne, fanns det något hon kunde ha gjort för att rädda honom?

På väg hem en kväll stöter hon ihop med en äldre man som har irrat bort sig i snöstormen. Hon bestämmer sig för att försäkra sig om att han kommer hem välbehållen. Den kvällen föds en idé hos Emma. Hon ska utföra 24 goda gärningar. En för varje dag fram till julafton.

Från att oftast vara ensam möter Emma under dessa vintriga dagar en mängd människor som sakta börjar förändra hennes tillvaro. Men är hennes goda gärningar tillräckliga för att mota bort mörkret som bosatt sig inom henne? Hur kommer hennes liv se ut när hon vaknar på julafton?

24 goda gärningar är en varm, allvarlig och romantisk berättelse om hur ensam julen ibland kan kännas och hur svårt det kan vara att gå vidare.

Min kommentar
Jag uppskattade ett lite eget koncept med den här boken att Emma ska göra 24 goda gärningar som sin egen kalender. Nedräkningen till jul har annars inte varit så rolig precis, och nu får hon chans att gottgöra mycket.

Det var mysig och lite spännande att följa hennes resa. Jag känner med henne och tyckte det framhävdes så väl hur hon brottas inombords. Det som sedan hände runtomkring var också givande. En mysig liten historia som ryckte med mig och var tänkvärd.

Betyg: 4- av 5