För mycket obalans – om tankarnas iver & kroppens kamp

För någon månad sedan, då när jag var mitt uppe i att skriva på mitt första utkast till manusidén som jag länge kämpat för, upptäckte jag några prickar på benet.

Snart såg jag också att de fanns i stort sett överallt på kroppen. Det såg helt galet ut och det kliade också extremt mycket. Någon typ av utslag, sa mamma att det var. Att min kropps immunförsvar var helt upp och ner, sa min sambo som visade den här bilden för skolsköterskan. När de sedan nämnde saker som matallergi blev jag än mer skeptisk och skyllde på jojobaoljan som jag smörjt in mig med. Men efter den andra natten, där det kändes som att jag ville slita av mig huden, gav jag upp. Jag fick ta allergitabletter. Något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle behöva göra. Några dagar senare försvann utslagen, men det har fortfarande kliats flera veckor efteråt.

Nu när det gått någon månad är det mycket bättre. Det är nog för att jag luskade ut vad det berodde på. Jag har lärt mig en del om histamin och att det förmodligen var min kropps förmåga att bryta ner det ämnet som var svaret på reaktionen. Andra saker som också påverkat är bristen på sömn och hur mycket stress jag utsatts för. Eller snarare utsatt mig själv för.

Som nybliven tvåbarnsmamma blev det helt enkelt för mycket för min stackars kropp att hålla den här balansen. Det kan verka löjligt att jag för histaminintoleransen just nu inte alls bör äta matrester, ost, korv, fisk, skaldjur, jästa och inlagda saker och många andra födoämnen där histaminet är speciellt närvarande. Helst ska allt ätas färskt och direkt. I början kändes det som att histamin finns i precis allt som är gott och nyttig. Men jag har sett till att undvika de värsta bomberna en tid och dessutom tagit min allergitablett samt en tablett med DAO-enzymer inför en måltid med extra mycket histamin.

Jag har lärt mig mycket – vikten av sömn och att inte stressa upp mig. Inte helt lätt, men jag gör så gott jag kan. Allt fick extra mycket press när jag i slutet på maj reste hem till min familj och det blev en ny, ibland pressad, situation samt att jag just innan allt slogs ut stoppade i mig just histaminbomber. Men jag tror ändå att det var sömn och stress som blev det avgörande.

Det är dock så väldigt svårt när jag vill så himla mycket med mitt skrivande. Jag vill få till något. Snart för guds skull. Samtidigt är det ju smått tragiskt och sorgligt att jag ska behöva pressa min kropp till den här gränsen. Å andra sidan är jag glad för lärdomen, för tänk om något än värre hade kommit ur detta för att jag obehindrat körde på så som jag gjorde. Det är en balans, minst sagt, mellan allt som spelar in i detta, histamin, enzymer, sömn och stress, liksom ens egna och samhället förväntningar.

Jag känner att det finns så mycket mer att säga om det här, för jag är smått chockad att min kropp reagerat på det här sättet. Kolla bara in den andra bilden hur påtagligt det var, liksom den första där det går att se hur bucklig huden var. Mina kinder var dessutom som sandpapper. Det som inte syns på bilderna är förstås hur fullkomligt maximalt det kliade. Men allt som finns kvar för att binda ihop kedjan för historien får jag helt enkelt spara till min memoar… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.