Jämnare flöde (Skrivsöndag 11)

Jag står snart vid en milstolpe i mitt skrivande. Det känns så spännande och det ger mig energi. Men först måste jag få skriva av mig om min mammatillvaro 😉

Idag har lillebror blivit två månader. Tiden rullar på väldigt snabbt. Jag kan knappt förstå. Idag har det också gått två månader sedan jag blev tvåbarnsmamma och det har varit en otroligt berikande tid, det är magiskt att ha fått välsignats med två skatter, men det har också funnits mycket att lära.

Jag tror ändå att jag lutar mer åt att det varit en större chock att få det första barnet, än att få det andra. Men den har inte gått obemärkt förbi. Jag har känt mig ganska stressad av ta hand om dem båda om dagarna. Vardagssaker blir stressmoment. Om båda skriker och jag måste ta hand om båda samtidigt. Det går ju inte, och då blir vi alla stressade. Och eftersom mycket går åt till amning har det varit något som fått pusslats kring. Allt får anpassas till det. Det är tur att han inte ammas lika länge som storasyster gjordes. Men vid varje tillfälle har det typ alltid varit något som kommer i kläm. Men jag har lärt mig och offrat en del. För mig är det viktigt att komma ut med barnen. Jag går alltid ut minst en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen. Detta har ibland blivit alltför omständigt. Att behöva skynda ut och klä på dem båda ganska snart efter amning. Och så den där risken om amning blir just när jag ska ta in eller ut storasyster kring hennes sovstund. Eller inför läggdags. Eller vid frukosten. Eller att han inte ska äta utan sover och vi vill ut. Tänk vilket pussel. Men jag har anpassat mig och hittat små knep.

Det är okej att stanna inne ett utav passen. Liv har också blivit bättre på att stanna och leka på tomten. Hon kunde bli galen om vi inte gick iväg. För det var så vi gjorde jämt förut. Men nu när vi bara kan gå utanför dörren så kan jag låta lillebror fortsätta sova inne och använda larmet (fast jag springer fortfarande mellan dem). Nu när det är lite varmare går det också enklare att amma ute, ifall det skulle bli så. Allt har helt enkelt fallit in sig smidigare nu. Det får bli som det blir. Det är inte hela världen om något förskjuts en hel halvtimme. Jag är väldigt fäst vid rutiner och allt rullar på smidigt och vi vet vad som gäller, men nu får det ruckas lite ibland. Men det är intressant hur något till en början är ett stressmoment med tiden blir något självklart och bara går av farten (även om det också kan vara på gott och ont).

Så vi har lyckats hålla oss mer kring tomten, det finns mycket att hitta på där också. Slå upp ett tält till exempel. Jag tog tillfället i akt när det var uppehåll med regnet och testade. För jag vill inte stå där ute i skogarna inför vår första tältnatt och inte riktigt veta. Då kommer det vara nog med nytt och annat att hålla koll på. Men det gick bra. Jag gjorde dock en miss att föra ett par snören ovanför tältet i stället för under, så det tog lite extratid att behöva dra ut tältpinnarna igen. Men tillslut klev vi in i tältet och nu ser jag fram emot kommande äventyr.

Vad gäller skrivandet är jag snart uppe i tiotusen ord. Det var längesedan jag nådde dit med ett och samma skrivprojekt. Under flera månader har jag vänt och vridit, skrivit på en idé och skrivit på en annan variant, om vartannat. Mitt skrivmål att varje dag få ner 500 ord känns fortfarande väldigt bra. Det spelar ingen roll hur körigt det är, om jag så ska behöva klämma ur dem innan jag lägger mig eller få ner dem stötvis under dagen, så kan jag alltid klara det. Då kan jag också alltid känna mig nöjd med att jag har skrivit något den dagen.

Men det är med en skräckblandad förtjusning jag skriver. Min metod är så att jag vet övergripande väldigt tydligt vad allt går ut på, tema och konflikter, nyckelscener, början och slutet och en del idéer däremellan – men sedan vet jag inte alls hur sidorna ska fyllas. Det som är själva skrivandet och berättelsen, alla detaljer som skrivs ord efter ord. Det mesta kommer i stunden. Men det är också häftigt. Det blir levande och spännande också för mig. Som att jag behöver ha is i magen för att balansera detta, att skriva på i det okända men med ett tydligt mål. Det blir också så att ju mer jag skriver på historien, desto mer idéer får jag längs vägen. Det gäller bara att fortsätta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.