Bokrecension – Modern mystik

Författare: Kajsa Ingemarsson
Förlag: Bladh by Bladh
Utgivningsår: 2014

Handling
Efter framgången med sin förra bok, den uppmärksammade Den magiska gnistan vägen till ett kreativt liv, kommer nu Kajsa Ingemarsson med en ny efterlängtad bok i samma genre. Här tar hon ytterligare ett kliv fram som förebild och representant för den moderna människan som söker sina svar bortom vår tids förenklade quickfix-lösningar.

Modern mystik den dolda vägen till inre klarhet är en bok som tar läsaren vidare in i det mysterium som finns dolt inom var och en av oss. Den handlar om att finna sin kraft, men också om att våga låta sig ledas av det som är större, att lita till den universella intelligensen och att använda sina mänskliga förmågor på bästa sätt.

Enkelt och ödmjukt visar Kajsa Ingemarsson, med generösa exempel från sitt eget liv, hur vi alla kan finna en mening med tillvaron. Hur vi kan gå från hopplöshet till hoppfullhet och hur vi lär oss att lita till vårt eget inre vetande. På vandringen längs det hon kallar den dolda vägen är utmaningarna många, men de syftar alla till att få oss att växa och omfatta mer av den potential vi besitter.

Modern mystik den dolda vägen till inre klarhet är en spännande, personlig och inspirerande bok om livets mysterium och sökandet efter en större mening. Boken är rikt illustrerad med författarens egna fotografier i färg. Bilder som väcker förundran och visar på det magiska i tillvaron.

Kommentar
Den här tyckte jag väldigt mycket om att lyssna på. Det passade perfekt med en författaruppläsning och perfekt för att leda in mig på lika vardagsmagi och andra härligheter till ett öppet intuitivt sinne.

Boken är väldigt välskriven och jag kände mig indragen och engagerad från början till slut. Ganska mycket är bekant men inte alls fel för det att höra om. Mycket annat är viktigt att påminna sig om och framförallt att bli inspirerad för att, som sagt, återigen ledas in på sådant här som gör livet magiskt.

Betyg: 5 av 5

Tankar mitt i bokåret 2021

Jag skrev aldrig ett reflektionsinlägg vid årsskiftet den här gången (varför känns det lite som att det nyss var nyår?), såsom jag brukar göra och se över de kommande tolv månaderna med mitt bokliv. Den främsta anledningen tror jag var att jag inte alls var pepp och mig själv riktigt i vinter. Just för att jag var gravid. Jag tycker i vanliga fall att senvintern i slutet på januari och fram till april är något av den tröttsammaste tiden på året, så ni kan ju tänka er hur segt det var den här gången när jag dessutom befann mig i de sista graviditetsveckorna? Hua… jag är så glad att det är förbi och att allt är lite lättsammare nu. Det är verkligen på sommaren, med ljuset och värmen, som jag lever upp och har den mesta energin och inspirationen. Inte minst nu också när jag kan börja träna upp mig fysiskt igen. För mig hänger motion och skrivflow otroligt väl ihop.

Men vi gillar förstås att leva efter att det aldrig är för sent. Så nu tänkte jag reflektera lite smått i nyårsanda såhär halvvägs in i bokåret 2021, vid tiden när träden börjar knoppa.

Det här året är händelserikt. Eller för mig de sista året innan jag fyller nytt tiotal, vilket jag gör alldeles i början av augusti. Jag har velat satsa lite mer än vanligt. Jag har bytt efternamn till min pappas, tagit körkort samt varit gravid och fött mitt andra barn. Sedan tänkte jag att det skulle ha hänt lite mer med skrivandet. Hösten och vintern gick inte som jag tänkte mig. Å andra sidan är även tragglande lärdomar, för jag kan gott konstatera att jag verkligen har försökt. Nu har det släppt lite mer och jag blickar som bekant framåt. Jag har varit snäll med mig själv, annat går inte känner jag, med barn och allt. Nu är sommaren runt hörnet och jag ser fram emot att ta tag i allt igen och även alla de äventyr som väntar när det är något lättare att frilufsa utomhus.

Jag blev ändå lite förvånad att få det andra barnet, över hur det är att ha två små att ta hand om. Som ett uppvaknande att det är mer pyssel med bebis än vad man kan tro trots att de ”bara sover”. Så skrivtiden är än mer knapp. Men jag ska respektera den tiden, och göra så gott jag kan. En mors effektivitet ska inte underskattas… och detta når nu en ny nivå. Med mitt nyligen satta dagsmål på 500 ord så märker jag också att det går enklare när man är inne i det. Det gäller att hålla bollen i rullning, så att säga. Jag tror på mig själv och mitt skrivande, för varje dag, månad eller försök så tar jag mig framåt. Nu när det var trögstartat tror jag mycket handlar om att våga skriva dåligt. Att utkastet först och främst måste få finnas till.

Angående läsningen så kommer den antagligen att vara sig likt i antalet böcker. Däremot går det i extrema perioder där jag plöjer nästan halva läskonsumtionen för ett år på en månad… då när jag tar en ljudboksmånad så går det undan. Men den inspirationen är makalös och det ger mig massor. Ibland kan jag gräma mig över att läsning ”bara” är ännu ett uppskjutarbeteende, men så förstår jag ändå att det verkligen är utvecklande för mitt skrivande. Jag märker skillnad för varje gång jag åter skriver på ett manus, och det är underbart att få inspirera sig själv lite.

Kring bloggandet har jag fått mersmak. Jag vill blogga mer och få in lite mer innehåll än bara dessa bokrecensioner. Främst tänker jag på fördjupningar och följetonger såsom jag gjorde med min inspirationsguide att börja bokblogga, men också lite annat innehåll, och även vardagsinlägg, för att göra den här bloggen mer givande och variationsrik (även om det förstås går i samma tema). Kom gärna med förslag!

För att gå lite i nyårsanda kan jag också ta upp några tankar om mål.

Förutom ovan nämnda så kan jag göra ett försök kring skrivandet (för det är ju bara där det betyder något egentligen för mig). Jag vill färdigställa ett första utkast för Värdinnan version 3, det som jag nu äntligen har börjat på efter alla försök och planering i vinter. Sedan vill jag börja fila på en slags fackbok. Inga direkta ambitioner där än så länge, kanske hinner det komma. Kanske ska jag också skicka romanmanuset till testläsare, kanske i ett tidigt stadium. Jag hade ju tur och fick så bra testläsare sist och lärde mig massor. Jag tänker att det vore bra att fånga upp de större problemen med manuset innan allt trasslat till sig 😉

Det var det, antar jag. Låt orden fortsätta att flöda.

Bokrecension – Netraya

Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip media
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 377

Handling
Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, för annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva.

Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för?

Kommentar
Jag läste för länge sedan författaren bok Drakviskaren. Visst tyckte jag att den var spännande och fascinerande, men på tok för lång och för liten text så jag blev less på den, tråkigt nog. Därför har jag dragit mig för att läsa mer (också för att, skamligt nog, är omslagen långt ifrån några favoriter för min del), fast jag hört gott om hennes böcker och ändå känt mig smått nyfiken. Nu blev det att jag lyssnade på den här boken, till slut, och det är jag så himla glad för! Jag tyckte den var helt fantastisk.

Uppläsaren var lite annorlunda men otroligt mysig och stämningsfull. Jag tyckte hela berättelsen svepte med mig totalt. Detta var en läsupplevelse om något.

Jag drogs till Netraya samtidigt som hon också fick mig att hålla mig på tårna, hon var lite speciell på något sätt så att jag inte visste vad som skulle hända. Absolut spännande. Sedan det som händer känns ganska så annorlunda. Det var många bitar som höll mig fast. Det jag nog främst gillade var känslan. Jag var som i en egen värld, helt uppslukad i det som Netraya är med om och även kopplat till Imorfes.

Samtidigt som det är tilldragande gillade jag det otroligt vackra och betydelsefulla som också finns där med sin egen speciella atmosfär. Alltsammans var så väl berättat. Jag blev helt enkelt otroligt positivt överraskad och väldigt fascinerad – så nu får tröskeln allt vara lite mindre till nästa bok av författaren.

Betyg: 5 av 5

Tar hjälp av skrivmål

Medan sötpotatisoppan börjar puttra passar jag på att knåpa på ännu en uppdatering – tänk att jag skriver vardagsinlägg två dagar i rad 😉

Det lär inte vara så det kommer bli, men lite nu och då tror jag är bra. Att skriva av mig, göra steget mindre till att blogga och dessutom, så ger det mig en liten reflektionsstund som kanske kan väcka någon liten insikt. Efter igår så har jag trots allt beslutat mig för att sätta ett skrivmål. Och det är alltid bra att offentliggöra sådant, för lite mer press som hjälper gott.

Kom gärna med förslag på straff, belöningar eller tips till mig för att hålla mitt mål.

Målet är att från idag skriva 500 ord, varje dag, i mitt scrivenerdokument. Det kan vara både i manussektionen men också bland planering och allmän brainstorming. Tanken är lite som med mina nya bloggambitioner, att sänka ribban till att göra det hela. Det tror jag är bra.

Vad tror ni om det? Att umgås dagligen med historien. Har du något skrivmål?

Också mina läromästare

Att göra små vardagsinlägg kanske skulle vara något att föra in på bloggen? Så att det blir just en blogg. Här är så enformigt kan jag tycka. Samtidigt kan jag från mitt perspektiv tycka att det kan vara något upprepande med hur dagarna ser ut, men ändå, på ett sätt är det inte heller det. Livet med barn som mycket kretsar kring nu för mig, då sker allt i perioder med små förändringar med tiden, trots allt.

Jag tänkte i varje fall att jag kan kika in och skriva av mig om det aktuella. Ibland. Nu som det går att se på bilden så besöker vi ofta bäcken nedanför oss. Dit tar det bara några få minuter att ta sig. Det är precis att det går att rulla ner vagnen med lillebror ner över ängen. Vatten är ju oemotståndligt, och det kan vara ganska skönt för mig också att vi bara går ner dit och hänger en stund. Mysig plats är det också, med det porlande vattnet och vitsipporna, som ger en välbehövlig avkoppling.

För nu går dagarna i ett med de små liven. Jag håller på jämt och ständigt med det ena och andra kring dem och hushållet och kan tyvärr känna mig lätt stressad över alla dessa småsaker. På nått sätt blir jag stressad kring bebisen, att det alltid är saker som ska hinnas emellanåt, storasyster med allt vad det är, laga mat, äta, plocka undan något, tvätt, dusch, hund och allt vad som behöver göras jämt. Och så skrivandet… det är svårt. Det går, absolut. Men den här lilla karusellen stressar mig som sagt så jag försöker lirka in det när det ”passar”. Tyvärr så finns förstås andra övriga sysslor som jag fyller in tiden med, också. Att rensa prylar är en härlig undanflykt…

Jag har i varje fall provat att skriva små stycken men skrivångesten är ganska stor nu. Det här med att det finns miljoner sätt att mixa orden på. Så jag funderar på om jag ska ta det där steget som faktiskt ingår i snöbollsmetoden som jag ägnar mig åt för planeringen – att skriva handlingen från början till slut. Att också göra det extremt sakligt med alla punkter. För allt är förstås inte bestämt. Men om jag vet handlingen mer så kanske jag känner mer trygghet i tolkning och riktning när texten zoomas in sedan. Jag får inte glömma varför jag valde den här berättelsen eller formen att berätta den på. Fast allt är utdraget och med tvivlet, så finns den första förälskelsen kvar, och den ska jag vägra släppa, även om jag måste påminna mig. Inte minst om risken finns att jag får för mig att återigen ändra mig. Det är detta som gäller, annars kommer jag aldrig någonstans. Och det, detta eviga trampande, är jag makalöst less på. Under ytan pyr extrem ångest att jag aldrig lyckas få till något, jag blir galen på mig själv. Men kanske är jag för självkritisk. Jag måste bli bättre på att tänka better done than perfect. Antagligen måste jag lära mig att våga skriva dåligt, hela vägen. För ja, som att man någonsin kommer bli nöjd ändå.

En dag i sänder, vara snäll mot mig själv men ändå göra små steg framåt. Med tiden kan det växa till sig. Tålamod. Detta smått frustrerande ord kan jag tycka. Men oundvikligt. Jag blir bättre. Barnen är mina största läromästare.

Bokrecension – Andas

Författare: Ulrica Norberg
Förlag: Forum
Utgivningsår: 218
Antal sidor: 275

Handling
Andas! är en praktisk handbok som visar hur man tar kontroll över den egna hälsan och välmåendet.

Ulrica Norberg är välkänd profil inom yoga och meditation där andningen är grundläggande. Hon har skrivit en lång rad framgångsrika böcker i ämnet. Boken Andas! förenar yogafilosofi och den senaste forskningen om hjärnan och nervsystemet.

Författaren gör en resa bakåt i tiden, till flera tusen år gammal yogafilosofi där prana (sanskrit för andning) beskriver fyra delar av ett andetag. Och från dagens medicinska rön hämtar hon kunskap om neurologi som visar att den kemiska balansen i kroppen vävs samman via vår andning.

Ulrica är passionerat intresserad av att se människor växa. För att hitta passion och potential behöver man rikta sitt fokus inåt. Med hjälp av andning, stillhet, reflektion och skapande kommer man långt. Med världen som sitt arbetsfält reser hon runt och skriver, utbildar och inspirerar människor i olika workshops. Hon har tilldelats titeln Yogiraj, yogamästare, som förärats endast nio västerlänningar före henne. Hon har utbildat över 500 yogalärare i världen.

Kommentar
Jag har sedan tidigare läst boken Nomad av författaren. Den var så välskriven med sitt relativt kompakta innehåll och samtidigt så engagerande och inspirerande att jag absolut ville läsa även den här. Kanske kunde jag känna lite osäkerhet vad som egentligen väntade i detta ”märkliga” ämne, men varför inte, kände jag. Det här kan då vara lärorikt i vår stundtals hetsiga tillvaro.

Också den här gick i samma spår som Nomad, välskriven och innehållsrik. Jag fick med mig en del och kände mig uppmanad att tänka till lite mer framöver. Samtidigt kände jag mig fascinerad över hur mycket det egentligen finns att berätta om i detta ämne. Ändå kändes allt relevant. Men det är väl klart att det finns oändligt i detta breda, livsnödvändiga ämne…

Betyg: 4 av 5

Långläsning ”The name of the wind” (del 8+9)

Under våren och 9 veckor har jag läst den här boken och gjort små uppdateringar så att jag höll lästempo. Alltsammans har mest varit engelskaträning för mig, då min läsförståelse mest blev ytlig. Nu var det ett par veckor sedan jag läste ut boken och jag har helt enkelt glömt bort att checka av den här aktiviteten. Jag är så nöjd att jag läste hela, även om det blev som det blev haha. Den var stämningsfull och ”mysig” att läsa, men någon fortsättning blir det inte…

Bokrecension – Den femte årstiden

Författare: N.K Jemisin
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 473

Handling
Den söndrade jordens enda kontinent kallas Stillheten. Men jorden är allt annat än stilla: skalv och jordbävningar kommer och går hela tiden. Ibland går jorden in i en Femte Årstid, som kan sträcka sig över flera år. Då antar dessa vulkaniska, seismiska, atmosfäriska och geomagnetiska omvälvningar apokalyptiska proportioner. Genom åren har civilisationen på Stillheten organiserats i ett kast- och rassystem. Utanför det står orogenerna, utstötta ur och förslavade av samhället, men samtidigt nödvändiga för att skydda mänskligheten, eftersom endast de kan påverka och motverka de seismiska krafter som hotar dess överlevnad. Nu råder Femte Årstiden återigen – kommer världen att gå under eller kan någon rädda den?

Essun har lyckats hemlighålla för sin man Jija och sin omgivning att hon är orogen. En dag finner hon sin treårige son Uche död – ihjälslagen för att han visat tecken på orogeni. Och den som dräpt pojken är Jija. Han har nu flytt tillsammans med deras dotter Nassun, som även hon ärvt förmågorna. Essun måste hitta sin dotter innan något ont händer henne. Men var ska hon söka?

Den femte årstiden är den första delen i trilogin ”Den söndrade jorden”. Alla tre delarna har belönats med en Hugo Award för bästa roman.

Kommentar
Här har vi rena fantasy och möjligheten att få försvinna i en helt annan värld. Också uppläsningen var något annat än det vanliga jag brukat lyssna på. Så alltsammans blev en uppskattad omväxling.

Själva historien och världen var oerhört spännande och säregen. Det var en väldigt speciell känsla och berättarsituation som jag gillade mycket. Även om jag stundtals hade lite svårt att hänga med, så var det ändå väldigt fascinerande med det som den här historien bestod av. Inspirerande och hänförande.

Betyg: 4 av 5