Aktiviteter, Bokprat

Tisdagstrion – Väderstreck i titeln

Nu var det länge sedan jag var med i tisdagstrion arrangerat av Ugglan & Boken, men tyckte detta tema var lite skojigt så jag ville ta mig en titt efter passande böcker. Fast det var väldigt svårt att ens hitta några haha, det var mest den förstnämdna som jag kom att tänka på sedan tog det lite stopp, men fann ändå ett par 😉

Norrut av Scott Jurek är en bok jag köpte på bokrean. Jag kan älska sådana äventyrsböcker (så hoppas den är bra också…) och nu längtar jag dessutom väldigt mycket till att själv kunna börja springa igen och även till sommaren.

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren var en spännande och välskriven ungdomsfantasy.

Norrsken av Frida Skybäck är en bok jag tidigare kikat på men efter hennes senaste underbara feelgoods, Bokhandeln på Riverside drive, Bokcirkeln vid världens ände samt Bokskåpets hemlighet, så kan det hända att jag blir lite nyfiken på dessa.

Bokrecensioner, Författare, Maja Lunde

Bokrecension – Przewalskis häst

Författare: Maja Lunde
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 496

Handling
Przewalskis häst är historien om världens sista riktiga vildhästar. De målades i grottor i Frankrike för tusentals år sedan och levde i århundraden på de mongoliska stäpperna, men blev under 1900-talet utrotade överallt utom i europeiska djurparker och reservat.

Genom tre berättelser följer vi zoologen Michail från S:t Petersburg, som på 1880-talet reser till Mongoliet för att jaga de mytomspunna hästarna, veterinären Karin, som leder arbetet med att återföra vildhästarna till stäpperna efter Sovjetunionens fall på 1990-talet, och Eva, som år 2064 kämpar för att kunna bo kvar på sin gård i Norge tillsammans med dottern Isa, samtidigt som världen runt omkring dem håller på att falla samman.

Przewalskis häst är en roman om människor och djur, och om människodjuret. Hur har människan påverkat andra arter på jorden? Vad skiljer oss från djuren? Har vi någon möjlighet att korrigera våra misstag? Och vad krävs för att vi alla ska överleva?

Kommentar
Som jag sett fram emot den här boken. Lundes senaste bok Blå blev jag dock inte lika såld på, men det hindrade inte mina förväntningar på denna eftersom Binas historia var så bra. Vad författaren vill berätta om är sådant jag själv funderar mycket på och skulle vilja gestalta. Hennes historier är så mångfacetterade i all fakta hon har med, både kring bokens huvudtema men också de som sträcker sig ut mot miljöfrågorna om hållbarhet. Sedan gillar jag också hennes viktiga ingrediens av föräldrar och barn vilket passar ypperligt i denna generationsfråga.

Det här med de sista vildhästarna är oerhört fascinerande. Dessvärre hade jag för stor nyfikenhet för att inte googla och läste då att denna Przewalskis häst inte alls är någon vildhäst vilket förstås sänkte entusiasmen en aning. Även om det förstås inte hindrar en god historia, för det var det. Przewalskis häst läste jag förresten härstammar från tamhästar som kom fri för femtusen år sedan.

Jag gillade mest att läsa om framtidens Eva och livet på den gård de ännu stannar vid tillsammans med sin dotter. Där tyckte jag det fanns mycket att känna igen sig i och även farhågas över. Det är intressanta bilder Lunde målar upp om världen detta årtal.

Men med de andra tidsepokrarna, som också var givande, skapade det något väldigt starkt. Även fast boken tagit väldigt lång tid att lästa, främst på yttre omständigheter som kommit i vägen, ville jag läsa långsamt för att känna in varje mening och det har gett mig många underbara lässtunder. Det här var en väldigt tankeväckande, innehållsrik och inlevelsefull historia.

Betyg: 4 av 5

Skrivande, Skrivsöndag

Att respektera tiden (Skrivsöndag 9)

Sedan sist jag skrev en sådan här uppdatering har lillebror anslutit till oss. Om ett par dagar blir han tre veckor till och med, tänk vad tiden går… just tid är något jag tänkte fundera över den här gången.

För det är väl under småbarnsåren som den många gånger är som mest knaper. Tänk då att det är just nu som jag fått fart på skrivdrömmen.

Jag ska bara nå den. Även fast jag till viss del, bara genom att skriva, fundera och satsa, redan har fångat den. För själva resan är som bekant också målet. Det är det här som jag vill göra så det är skönt att något aktivt äntligen görs. Samtidigt vill jag förstås att mödan ska resultera i något konkret också, den där boken.

Jag är kanske sist på bollen med att upptäcka podden Debutera eller dö. Den är fantastisk! Jag ansluter mig förstås i samma anda, det finns inget annat. Nu lyssnar jag både från början och slutet, på dygnets alla timmar, små snuttar eller hela avsnitt och inspireras.

I ett avsnitt hörde jag Helena Dahlgren reflektera över tiden. Att det inte är någon slump att alla hennes böcker producerats efter att hon fått barn. För vad gjorde vi innan? Då när respekten mot tiden var noll, eftersom den var oändlig.

Det kan jag känna igen mig i. Jag tog tag i skrivdrömmen när min dotter blev 1 år. Jag hade lite fullt upp med henne tills dess, men när saker och ting gick mer ”på räls”, då var det dags. Jag behövde också göra något för mig själv, som en motvikt mot att alltid vara till för någon annan. Då gick det också upp för mig hur tiden rinner iväg och att det var just hög tid att faktiskt göra något. Sedan dess har jag flugit både högt och lågt men tankarna och drivet har alltid sett till att arbetet funnits med i åtanke.

Så den som mest respekterar tiden kanske också kan skriva en bok på endast trettio minuter om dagen – eller vad tror du? Fast bok och bok är ju relativt, hur bra en önskar att den blir. Men hör och häpna – better done than perfect. Precis som det inte spelar någon roll hur du har det, bara hur du tar det. Allt handlar om vad du gör av den tid du får. Självklart är det här extremt provocerande många gånger. Jag själv springer runt och fixar med hus och hem och barnen dagarna i ända och har huvudansvaret i allt och ser till att allt blir gjort, är den som gör i stort sett allt i dessa så kallade kvinnosysslor. Det är egentligen tufft nu, när jag ammar om nätterna så huvudet blir mos och på dagarna har en ganska skrikig och trotsig två plus åring (såsom barn är, förstå mig rätt). Jag gör så gott jag kan och det går för det mesta fint. Men det blir också frustrerande när jag också ska jaga skrivtid. Och det gör jag som sagt för att inte förlora mig själv.

Men så är det för precis alla, självklart. Det är inga konstigheter. Jag är då glad att jag däremot har fullt av vilja. Min enorma vilja som driver mig till smått besatthet – jag bara måste få till en bok. Då tar jag den tiden jag får. Det här får också ta den tid det tar, men förr eller senare så finns de i min hand. Böckerna.

Nu har med andra ord min tillvaro hoppat upp ännu ett snäpp i kategorin fånga skrivtid och förmå sig att följa sina drömmar. Än mer utmanande. Samtidigt har en annan del av mig fått snäppet mer fart – hungern att fånga skrivdrömmen. Som då ger en den verkligaste effektiviteten – konkreta steg åt rätt håll.

Annars, kan det utifrån detta förstås att jag i veckan åter tog tag i skrivandet. (Som sakta börjar gå allt ”enklare” på ett sätt nu när jag inte längre är gravid och det dessutom går mot ljusare och varmare tider.) Jag fortsätter att utveckla en slags synopsis av den senaste formen som jag bestämt mig för. Jag tror starkt på den, eftersom så många komponenter sammanfaller så väl och att berättarformen är komplext och intressant. Jag ska fylla i planeringen ett tag till, men sedan har jag bestämt mig för att jag snart ska börja skriva. Testa och ta mig framåt.

Jag ska helt enkelt bli galet skicklig på att fånga skrivtiden.

Bokprat

Långläsning ”The name of the wind” (4)

Under våren läser jag Patrick Rothfuss bok The name of the wind och gör varje vecka en kort uppdatering, mest för att stämma av och hålla lästempot. Nu ligger jag dock lite efter men ska försöka komma ikapp. Inför denna del fyra har jag läst till kapitel 42.

Kanske än mer än förra veckan har jag inget att direkt nämna. Mer än att detta är bra engelskaträning för mig… Jag har läst till veckans del och kan bocka av den, nu ser jag fram emot att läsa vidare.

Bokrecensioner, Författare, Katrine Marcal

Bokrecension – Att uppfinna världen

Författare: Katrine Marcal
Förlag: Mondial
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 296

Handling
Vi lyckades skicka en människa till månen innan vi kom på idén att sätta hjul på en resväska. Hur är det möjligt? I själva verket är svaret lika enkelt som förbisett: det handlar om kön. För bara ett halvt sekel sedan var det otänkbart för en man att inte bära sin egen väska.

I Att uppfinna världen ställs samtidens dominerande idéer om ekonomi och teknik på ända. Med djupdykningar i allt från valfiske och rymddräkter till klimathot och artificiell intelligens visar Katrine Marçal hur grundmurade föreställningar om manligt och kvinnligt har präglat det moderna samhällets uppkomst. Och fortfarande gör.

Men föreställningar kan förändras, och framtiden är möjlig att uppfinna på nytt — för den som vågar tänka större.

Kommentar
Jag hade inte sett något om den här boken innan jag började lyssna på den. Men jag tycker det kan vara givande med mer faktaläsning emellanåt. Det kanske alltid kan vara lite av en chansning för visst kan det bli tradigt, men med den här var inte alls fallet. Jag tyckte den var intressant och fascinerande och det var både upplyftande och ”spännande” att höra resonemangen, inte minst hur ”skojig” vi människor fungerar. Jag var inte beredd på den feministiska touchen men den gör sig väldigt logisk och fastän jag inte brukar dras direkt till sådant fanns jag det oerhört tillfredsställande att ta del av. En väldigt intressant och läsvärd bok om vår krokiga historia och uppfinningsresa.

Betyg: 4 av 5

Bokprat

Nytt i hyllan – bokrea och andra fynd

Något försenad men bättre sent än aldrig. Här är en himla massa böcker som jag införskaffat mig den senaste tiden. Främst från bokrean, men också några loppisfynd. Några har jag läst och som varit sådana favoriter att jag måste ha dem i hyllan, andra är sådana jag lockas av. Finns det någon bland dessa som du har läst, eller funderar på att göra?

Det sjunger i isen av Linnea Dunér (läst)
Högt flyger fåglarna av Linnea Dunér
Dit inga vindar når av Linnea Dunér
Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler
Lögnernas träd av Frances Hardinge (läst)
Trädhjärta av Gabi Frödén
De sju systrarna av Lucinda Riley (läst)
Pärlfiskaren av Karin Erlandsson (läst)
Isobels vandring av Kajsa Ingemarsson
Honeymoon, hejdå & bergen som väntar av Emma Svensson & Per Magnusson (läst)
Allt jag fått lära mig av Tara Westover (läst)
Korpmåne av Therese Henriksson
Alla orden i mig av Karin Erlandsson (läst)
Norrut av Scott Jurek
Portionen under tian Äta ute av Hanna Olvenmark (julklapp släpptes -feb)
Happy Food Green av Niklas Ekstedt & Henrik Ennart
Den blå maten av Niklas Ekstedt & Henrik Ennart

Bokrecensioner, Författare, Maria Borelius

Bokrecension – Förundran

Författare: Maria Borelius
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 429

Handling
Hyllade vetenskapsjournalisten och författaren Maria Borelius är tillbaka med en ny efterlängtad bok.

Vi är trötta, utarbetade och stressade – och rusar med andan i halsen mellan alla måsten i vardagen. Var det verkligen så här livet skulle bli?

Nej, för att må bra och bli lyckliga behöver vi tid att vila och njuta. Men det är inte så enkelt som det låter. För att lyckas med det behöver vi hitta nycklarna som låser upp vägen dit. De verktyg som hjälper oss att gå från stress till lycka, lugn och läkning. Det handlar om förundran, eller awe på engelska. De positiva wow-känslor som bland annat väcks av naturupplevelser, mänsklig närhet, stor konst och musik, vackra solnedgångar och annat vi tycker om och som får oss att häpna. Detta var en av hörnstenarna i Maria Borelius bästsäljande böcker Hälsorevolutionen och Bliss, och det är ett av de ämnen som fascinerat läsarna allra mest.

I sin nya bok fortsätter hon sin antiinflammatoriska, vetenskapliga resa och gör en djupdykning i det fascinerande området förundran. Hon hittar de 30 förundransnycklarna som kan minska stress och väcka glädje och lugn. För det är inte bara motion och rätt kost som får oss att må bra. Upplevelsen av förundran kan rent biologiskt minska den låggradiga inflammationen i kroppen. Så att njuta av livet är ingen lyx – utan en ren nödvändighet.

Maria Borelius ger sig ut på pilgrimsvandring, lyssnar på opera, påtar i trädgården, vinterbadar, träffar techgurus i Silicon Valley och hjärtspecialister i Stockholm. Du kommer även att få lära dig om JOMO-tekniken – ”The Joy Of Missing Out”, och den vediska legenden om de 12 husen, liksom om begrepp som dopaminfasta, njurvila, förundranspromenader, stjärnskådande, Kirtan och tempeldagen. Hon söker upp världsledande forskare och andra experter och visar hur just du kan hitta din förundran.

Kommentar
Den här boken tyckte jag hade ett fascinerande ämne. Just kanske för att den kan vara lite svår att definiera men ändå utgöra en viktig del i vår moderna tillvaro, fast det kanske är något som får skjutas undan lite. Svåråtkomligt, men samtidigt uppskattat och livsnödvändigt.

På ett sätt tyckte jag mer om den här än om Hälsorevolutionen. Just för att jag i denna kunde känna lite mer ”spänning”. Jag nämnde också angående hennes förra bok att jag tyckte mig ha läst en mer innehållsrik i det temat och därav mitt lite svalare intresse.

Jag gillar den personliga prägel som finns i boken där läsaren får följa hennes resa i upptäckandet av detta. Det finns så mycket att ta del av och jag fann det väldigt givande och uppskattade väldigt mycket den här boken. Den var otroligt innehållsrik. Jag har skrivit ner några punkter som för mig känns viktiga att tänka på och påminnas om, för att jag ska kunna njuta mer av livet, så att säga.

En väldigt varm och givande, rak och filosoferande resa i konsten att hålla sig balanserad i vår moderna tillvaro.

Betyg: 4 av 5

Aktiviteter, Bokprat

Långläsning ”The name of the wind” (3)

Under 9 veckor gör jag en slags readalong, även om det antagligen är bara för mig själv, för den här boken. Jag använder den här formen av veckouppdateringar för att hålla igång mig själv med den här tjocka boken. Det behövs också för att jag inte är van att läsa på engelska. Nu ligger jag dock efter p.g.a syskonleverans men jag ska försöka komma ikapp så snart som möjligt. Sedan gör jag pyttesmå uppdateringar, mest som små hållpunkter för mig som jag bockar av så att jag inte kommer av mig, denna gång fram till kapitel 36.

Av den anledningen med bebis så har jag kanske varit lite tankspridd vid läsningen och kan inte riktigt peka på detaljer, men det har varit spännande att läsa omden fortsatta resan med den smått mystiska stämningen som förekommer och jag gillade att läsa om Denna.

Bokprat, Skrivande

Lillebror är här! En förlossningsberättelse

Den 23/3 klockan 01.16 kom den här lilla prinsen till världen! Som jag har längtat och väntat och så fantastiskt makalöst mysigt det är med ännu en liten plutt att nosa och pussa på ❤

Saker och ting har nu en liten anpassningstid innan jag ”har kläm” på allt och saker får bli som det blir i den takt det kräver nu med två barn. Men ett par recensioner i veckan kommer att dyka upp på bloggen, och eftersom kanske jag får in skrivandet också. Något jag förstås också vill, men som sagt, förståeligt nog får det ta sin tid. Min långläsning av The name of the wind ska jag försöka komma ikapp med också.

Jag tänkte nu skriva ihop ett inlägg där jag skriver av mig om hur det varit senaste veckan i denna omvälvande tid. Mestadels hur förlossningen gick (en sammanfattning finns längst ner i inlägget), men även de första dagarna hemma med storasyster och allt.

Jag tar det från början, när han ännu befann sig i magen. Han var beräknad den 3/4 och jag var beredd som sist att jag lär få vänta tills den dagen. Även om jag liksom då starkt hoppades och trodde att det skulle bli tidigare. Men den här gången var det än tydligare. Kanske för att det är andra barnet. Men jag hade tänkt att eftersom det förmodligen är en pojke så skulle det gå några dagar till ändå för att jag hört att de är lite sega 😉 Men med en flicka på 2,5 år hemma blev vardagen som gravid lite annorlunda än sist. Jag kände mest hela tiden, allra främst sista månaden, som om han skulle trilla ut. Typ. Det tryckte och hamrade nedåt något alldeles ofantligt ibland. Och ju mer veckorna gick desto känsligare blev kroppen. Så om jag gjorde något ”för mycket” fick jag mesa på i snigelfart eller helst lägga mig ner och vila. Däremot har jag haft en enklare graviditet mot sist med knappt någon foglossning, betydligt mindre sammandragningar (eller åtminstone att jag kunde promenera i nästan vanlig takt) och jag har försökt hålla igång med lite rörlighet och styrka och väldigt mycket ”vardagsmotion”.

Planen var att han skulle komma mellan 24/3 och 5/4 men ni kan ju förstå hur det går med sådana planer 😉 lillebror har förstås sina egna. För då på onsdagen skulle min mamma åka ner de 70 mil som skiljer oss för att kunna ta hand om storasyster när det blev dags. Men vi fick lite föraningar om att det kunde vara på gång så som tur var hann hon ta sig hit innan ändå – men det var allt med minsta marginal.

För det blev lite komiskt att jag söndagen den 21/3 gjorde en story på instagram där jag lite kort nämnde med bild att det var en alldeles lagom aktivitet för mig att sitta på en lekplats, lyssna på skrivpodd och låta storasyster leka själv. Eftersom jag var så rädd att dra igång förlossningen innan mamma skulle hit. Det kändes som sagt otroligt ostadigt.

Mycket riktigt, att det typiskt nog skulle ske på bebisens egna vis. En timme efter den förutsägelsen gick slemproppen (vid klockan 12). Dock inte färskt blod utan lite mer brunt. Sedan ringde jag mamma en gång i timmen och vi båda blev nojiga att nu händer det grejer och hon packade allt mer. Fast när jag ringde förlossningen om det sa de att detta säger ingenting. Jaha, jag tyckte det sa allt. För sist var det så allt började på natten och 22 timmar senare var hon ute.

Det blev så mycket anspänningar att veta om det här och att mamma ännu inte var här och invänta och/eller oroa sig att värkarna skulle börja. Men vi bestämde på kvällen att hon skulle ställa klockan tidigt och åka ner nästa dag på måndagen. Oavsett skulle jag ringa vid 6 när storasyster brukade vakna och kolla läget. Då hade det hänt än mer.

Vattnet gick klockan 3 den natten. Inte någon flod men från den stunden sipprade det ut lite hela tiden vilket inte var så speciellt charmerande. Väldigt märkligt tyckte jag att det var, för sist gick vattnet bara någon timme innan hon var ute. Nu blev det än mer anspänning om att det var på gång utan att något egentligen hände. Samtidigt var jag lite lugn den här dagen för mamma var åtminstone på väg. Anledningen till att det var så viktigt är att hon är typ den enda som kan ta han om storasyster och det skulle kännas tryggast, bli smidigast och bäst på det sättet.

Jag ringde förlossningen och sa att mitt vatten hade gått och jag fick tid på eftermiddagen för kontroll. På kontrollen såg allt bra ut men ännu hände ingenting. Jag fick tid för ultraljud dagen därpå på morgonen och även information om att det om tre dagar skulle bli igångsättning om ingenting började av sig själv. Det fasade jag för så jag kunde bara hoppas. Ringde min syster vid 16 och hon peppade mig och sa att nu är det i varje fall max 5 dagar tills han är här och det var skönt ändå (vilket i efterhand blev 9 timmar, ännu inga känningar där och då). Jag var lite mer samlad och laddad nu när saker och ting var lite mer konstaterade.

Mamma plockade upp mig på sjukhuset och väl hemma var det hjärtligt återseende blandat med nattning av barn och mellan varven genomgång hur allt fungerade med skötseln av henne och hemmet och allt däromkring.

Även om det inte händer så mycket egentligen kände jag mig lite uppe i varv med anspänningen och det som komma skulle och att inte riktigt veta men ändå veta att nu är det nära. Jag fick då lite sammandragningar och tyckte att det också kom lite mensvärk samtidigt som dem, men jag hade ”fullt upp” med det vi gjorde och tänkte inte mer på det. Men när barnet var lagt kände jag att tusan – det här är ju värkar. De kom och gick och blev alltmer påtagliga. Detta var efter 19. Så då tog jag en dusch och försökte vila samtidigt som jag fixade det allra sista nödvändiga. Vi la oss alla tidigt och jag skulle försöka sova lite på soffan eftersom vi nu förstod att jag nu förmodligen skulle få åka in på natten.

Jag fick mest ångest över vad som nu skulle hända, då allt ju är så fruktansvärt hemskt och gör så in i helsike ont… sist hade jag väldigt extrema värkar under ett antal timmar och jag kunde inte alls slappna av så jag var fullkomligt mörbultad och kunde knappt röra mig efteråt osv. och allt var rena helvetet om jag ska tala klarspråk. Jag tyckte det var hemskt, och kan med nöd och näppe säga att det var värt det för de små underverken… Och nu var det dags igen, och jag gjorde mitt bästa för att slappna av och andas, spara på krafterna.

Värkarna blev mer och mer påtagliga och jag tyckte rätt snart att de gjorde väldigt ont. Och det tickade på. För varje halvtimme tog de en ny kulmen antingen i intensitet eller längd. De accelererade rätt fort. Och eftersom de brukar gå fort andra gången och det ändå gick rätt fort första gången så sa min magkänsla att jag nog ska åka in närsomhelst. Jag ringde förlossningen strax efter 22 och var välkommen, men jag sa att jag skulle avvakta lite. En halvtimme senare ringde jag dock och sa att nu åker vi in, för utvecklingen var påtaglig och många gjorde fruktansvärt ont. Ett viktigt kriterium för mig var att få bada, inget annat, så det ville jag hinna göra. När vi kom in närmare halv tolv fick jag lägga mig för CTG. Hon kollade hur öppen jag var och egentligen skulle jag vara förvånad om jag ens var det, för det kändes som om allt just hade börjat. Men det var 2-3 cm, ändå pratade hon om hotell osv om inget mer hände. Jag var lite nollställd då, för mig fanns inget annat än att det var nu det gällde och aldrig i livet att jag skulle åka härifrån. Så jag låg där för CTG och tog värk på värk och satan så ont många började göra. Vissa var extrema och pågick otroligt länge och fick våg på våg av ny intensitet. Jag tänkte att varje värk skulle ge effekt så att vi fick stanna. 30 minuter senare ringde jag på larmet, för jag kunde verkligen inte ligga kvar för smärtan i ryggen. Då var jag öppen 5 cm. Så vi var välkommen att promenera bort till vårt förlossningsrum. Väl där var jag öppen 7 cm och de fick väldigt bråttom att fixa allt med mig så att jag kunde kasta mig i badet. Bl.a en nål i armen för antibiotika till bebisen p.g.a tidig vattenavgång. Jag hoppade i badet och då blev det som natt och dag i hur värkarna kändes. Det varma badet hjälpte otroligt mycket.

Snart tryckte det på baktill, såsom jag förstås minns att det gör inför krystvärkarna. Och det sa jag så att de skulle vara beredd. Jag gjorde mitt bästa för att slappna av i några kroppsdelar åtminstone vid varje värk som förstås var smått outhärdlig. Det kom någon fråga om jag ville föda i vattnet och när mvc-barnmorskan frågade mig ett par dagar innan trodde jag inte det. Jag tänkte att jag då skulle vilja ligga ner och kunna slappna av helt. Men nu gick det så fort att jag tänkte varför inte, det får bli som det blir, just där och då ville jag inte lämna badet precis.

Och sedan kom de, krystvärkarna. Då var det som att för varje, de få som var, som att han åkte ner fem centimeter. Det var i varje fall påtagligt hur snabbt det gick. Då gick vi igenom mellan värkarna hur jag skulle göra nu när det blev vattenförlösning. Till skillnad från sist när slutklämmen var rena befrielsen och hyfsat enkel, var de nu rena skräcken då kroppen förmodligen knappt hunnit med. För när han stannade upp med huvudet mellan benen så skrek jag typ allt jag hade att de skulle ta ut den, alltså nu nu nu. Det var för jäkligt att känna hur det sved och allt. Sist brydde jag mig verkligen ingenting när värkarna tog paus vid det skedet. I varje fall så blev det bara några få men intensiva minuter för snart trillade han ut.

Då kändes det lite episkt att få ta upp honom och hålla honom mot mig när han skrek och vyssja och stryka. Jag hade fött i vattnet! Och nu vid andra barnet kändes allt mer självklart och tryggt och jag ville bara ta till mig honom på en gång. En hel människa som bara dök upp 😉 Det är så fantastiskt hur allt kan gå till.

Så till skillnad från sist gick det ännu fortare och jag hanterade nog värkarna lite bättre. Jag visste vad allt handlade om. Det enda var slutskedet som var fruktansvärt denna gång. Visst var värkarna något ofantligt starka men det var otroligt skönt att det gick relativt fort och drog på, så att jag inte hann bli helt slut. Efteråt gick jag själv upp ur badet med honom och jag kunde flytta runt mig i sängen och gå upp och kissa efteråt. Sist var allt detta otänkbart. Så det var skönt. Tycker också det är lite roligt att barnmorskan som när vi kom in och inte tyckte att jag var tillräckligt öppen och pratar om hotell och annat, bara 90 minuter senare förlöser denna gosse 😉 när det väl fick fart så gick det undan…

Även senare på BB gick jag runt och ammade. Det är tre saker som var otänkbart sist. Att jag ammade så bra (lillebror har fått till suget och klunkandet från första stund, gapet och greppet tog några dagar dock), att jag överhuvudtaget kunde stå och gå omkring, och så att göra saker samtidigt som jag ammade. Befriande. Anledningen till att vi fick stanna var för den tidiga vattenavgången och att bebis då skulle kontrolleras med jämna mellanrum upp till 36 h. Egentligen ville jag hem till storasyster men blev det bra ändå, nu när allt löst sig som jag önskade.

Och nu vid dagens datum har det endast gått en vecka drygt sedan vi kom hem, men det har gått väldigt bra med henne. När vi kom hem sa hon bebis (något hon uppmärksammade allt mer sista månaden) och sedan var hon förstås glad att se mig igen så hon sa ”krama na” och kramade oss, det kändes fint. Dock blev hon senare hysterisk för att hon ville ha just bebisens filt, men lite respekt och hänsyn är nyttigt att lära sig. Som att inte heller klänga på mamma om hon är öm. Men det har gått så bra sedan. Hon är rätt saklig – bebisen sover, bebisen äter, byta blöjan osv som hon säger. Jag försöker pussa och krama på henne så mycket jag kan och göra saker med henne också. Hon är otroligt duktig och känns väldigt trygg. Men än hinner saker hända eller vad man ska säga, vi tar en dag i sänder och även jag har en hel del att komma in i som tvåbarnsmamma 🙂 Men det är ju helt magiskt det här. Som jag njuter för jag vet hur tiden springer iväg…

Sammanfattning av förlossningen för andra barnet
21/3
12.00 Slemproppen går (dock mestadels brunt)
22/3
03.00 Vattnet går och sipprar sakta men säkert från denna stund
15.15 Kontroll på förlossningen med information om igångsättning och ultraljudstid kl. 9 följande dag
19.30 Värkarna börjar
22.10 Ringer förlossningen och säger att värkarna har börjat, var välkommen in men säger att jag avvaktar
22.45 Ringer förlossningen och säger att nu åker vi in (allt accelererar rätt fort)
23.05 Vi åker in vilket tar 30 minuter
23.41 Inskriven och läggs för CTG, öppen 2-3 cm – ”inte godkänt” så ska avvakta
23/3
00.15 Öppen 5 cm så är välkommen in till vårt förlossningsrum
00.25 Väl där är jag öppen 7 cm, bråttom ner i badet vilket gör susen som smärtlindring, men allt accelererar än mer
01.10 Krystvärkar börjar (skulle själv dock påstå att de var tidigare)
01.16 En pojke på 3660 g och 48 cm anländer till världen genom vattenförlossning i v.38+2

Bokrecensioner, Författare, Frida Skybäck

Bokrecension – Bokskåpets hemlighet

Författare: Frida Skybäck
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: 2021
Antal sidor: 269

Handling
I ett gammalt bokskåp i mormors slitna stuga hittar Rebecka en dagbok och en samling brev från 1940-talet och det visar sig snart att hennes familjehistoria är mer komplicerad än hon trott. Vad är det för mörka hemligheter som hennes älskade mormor Anna har dolt under alla dessa år?

Rebecka har flytt sin trasiga familjesituation och inte träffat sin mamma på flera år, men när mormor hamnar på sjukhus återvänder hon motvilligt till Skåne. I breven och dagboken får en berättelse från andra världskriget liv. Den unga Anna är förälskad i Luca och beredd att riskera allt när han ber henne om hjälp med att smuggla danska judar över sundet, omedveten om att ingripandet kommer att förändra deras liv för alltid.   

Rebecka läser andaktsfullt och inser att hon inte är den enda som behöver försonas med sitt förflutna. Men finns det fortfarande tid nog för familjen att hitta tillbaka till varandra?     

Bokskåpets hemlighet är en gripande och hoppfull historia om hur man går vidare efter en tragedi och kärlek så storslagen att den skapar svallvågor genom årtionden. 

Kommentar
Att läsa om tiderna kring världskrigen tillhör inte alls det tema som jag lockas av, snarare tvärtom, men på nått vis blev det här en av de bättre varianterna. Nog för att mycket fokus var på annat, vilket blev väldigt bra, tyckte jag. Det blev vackert och en smula tänkvärt.

Det här var helt enkelt en väldigt mysig och väl berättad historia som både var innehållsrik, målande och underbar att följa.

Betyg: 4 av 5