Författare: Elizabeth Gilbert

Handling: Den unga Alma växer upp under 1800-talet och är nyfiken och lättlärd. Som vuxen blir hon botanisk vetenskapsman, likt Charles Darwin. Hon söker i naturen efter alltings ursprung och gör fantastiska upptäckter som får hela vår världsföreställning satt i gungning.

Kommentar: Jag har läst Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter (2015) av Elizabeth Gilbert och även om de tog ganska lång tid (med sina 601 sidor) så var det så himla värt det. Jag ville inte stressa mig igenom den utan tillåta att det tog tid, så att jag kunde njuta av läsningen. För boken är fantastiskt skriven.

Det märktes att Gilbert för det mesta var inne i ett så kallat flow när hon skrev, eller åtminstone stundtals hade turen att få besök av den genius som hon till vardags kallar vårt inre geni. När vi efter hårt arbete plötsligt svävar fram med det vi gör. Hennes skrivglädje lyste igenom och när jag läste kändes det som en dans. Faktiskt. Rytmen och meningarna och alla svängom mellan sarkasm och högre makter såsom själar och universum var en fröjd att läsa. Både fint och vackert i sina framställning men inte utan att det också var med mycket glimt i ögat, vilket fick det att kännas spännande. Det fanns en stor medvetenhet och närvaro för texten och berättandet av den här historien som gjorde att mitt intresse hölls ständigt uppe och det är imponerande, med tanke på bokens storlek. Egentligen tycker jag att böcker inte behöver vara så långa, men på något vis gick det bra ändå. Det är lite av en poäng för just Almas äventyr och hennes upptäckter.

Eftersom boken också sträcker sig genom vår historiska tid och kommer i kontakt med många vetenskaper är researchen imponerande. På ett sätt var det lärorikt att ta del av, det fanns så mycket och jag undrar liksom, hur håller författare koll på allt? Så att det flyter så väl med sanning, kunskap och underhållning.

Alma sedan, hon är speciell. Men det i sin tur var nog det som bidrog till hennes resa. Det gjorde också att läsningen stack ifrån något mer traditionellt. För Alma är ingen kvinnlig kvinna och hon har en speciell uppväxt och tillvaro och hon fungerar på ett lite speciellt sätt. Hon är väldigt egensinnig. Jag undrar, av ren nyfikenhet, om Gilbert har haft inspiration för någon specifik person vad gäller Alma? Finns hon på riktigt? Hur som. Det är både lite motvilligt att jag på något sätt fastnar för och vill följa med henne trots att hon, och genom framställningen, agerar och stöter på situationer på ett, återigen, lite speciellt sätt. Ja det är väl det som har med att fånga intresset att göra.

Alma är väldigt olik sin adoptivsyster, Prudence, och det är något som följs med genom boken.

Det är också genom relationerna till de andra i boken (fadern och modern, systern och väninnan, barnflickan och sin man och de andra) som jag lär känna Alma. Det blir faktiskt ganska berörande stundtals. Just för att Alma ofta inte förstår sig på andra människor, gärna är för sig själv och sitt arbete, men ändå hamnar hon i situationer där hon måste möta det och då händer det saker. Många gånger fångar Gilbert de här stora frågorna för livet som på ett sätt också är den stora poängen.

Den här boken var precis så äventyrlig som den ger sken av i sin titel. Tyckte väldigt mycket om att läsa den och om du kan sänka ner tempot, eller åtminstone behovet av att ”snabbt” vilja avsluta böcker (såsom jag kan känna ibland) så rekommenderar jag den verkligen. Två av dess guldpelare var språket och resan.

Betyg: 5 av 5