Bokrecensioner, Författare, Nora Roberts

Röd lilja av Nora Roberts

Handling
Hayley tänker inte riskera allt hon älskar. Hon älskar sin lilla dotter Lily, sitt jobb på Harpers Handelsträdgård och sina nära väninnor Roz och Stella. Hon älskar också sin speciella vänskap med Harper, Roz äldsta son. Hon tänker inte riskera allt det här för en förälskelse.
   Men det finns något mycket värre som kommer att störa Hayley. Den osaliga kvinnliga ande som hemsökt godset sedan slutet på 1890-talet beter sig alltmer opålitligt och våldsamt. Och hon har bestämt sig för att tränga in i Hayleys sinne för att få som hon vill.
   Kommer de tre kvinnorna någonsin få sinnesro på gården? I tredje delen Röd lilja avslutar Nora Roberts trädgårdstrilogi med ett härligt tempo och mycket romantik.

Kommentar
I den här sista boken i trilogin om kvinnorna som hamnar på handelsträdgården I det Gröna handlade det om Hayley och henne tyckte jag nog att det var roligast att följa. Förmodligen för att hon är närmare mig i ålder. Ung och charmig, hon vet vad hon vill men är ändå känslig. Allt var frid och fröjd framåt mitten någon gång, men sedan tyckte jag att hon blev lite besvärande. Hon fick ett sådant humör som inte var lika uppskattat för mig att läsa om (visserligen hade det sin förklaring lite grann). Hon är kanske sådan som person, att humöret kan skifta lite och det kan man väl känna igen sig lite i, men något fick mig att ta lite avstånd från henne då.

Jag hade glömt både hur mycket romantik det var (inte fel i det dock, snarare ett härligt inslag mot allt det andra jag läser), men också hur det här Harperbruden, spöket, hur skrämmande det var. Jag blev lite smårädd och undrade hur långt hon skulle gå egentligen. Å andra sidan är jag så lättskrämd.

Sedan för att det här är en trilogi med lite uppbyggande kring olika personer och mystiken kring det här spöket, så tyckte jag att det blev en på tok för snabb upplösning mot slutet. Just vid mitten var det lite segt, men sedan gick det för fort i stället. Så det var jag lite besviken över.

Annars har de här tre böckerna varit trevliga att läsa, lite småmysiga med romantik och på en härlig plats vid en Handelsträdgård. Jag har också gillat att läsa om personerna där, de verkar så egna, och Roz är verkligen rättfram och härlig på sitt sätt.

Slutsats och betyg
Lika lättsam och mysig att läsa som de andra böckerna, kanske en smula extra roligt att följa Hayley. Dock är jag inte lika nöjd med främst det snabba avslutet på trilogin. Betyg 3.

I det Gröna #3 | Romantik | Albert Bonnier Förlag | 2010 | 323 sidor | 9789100124649
Bokprat, Listor

Bokbloggsjerka 5-8 maj

Jag hade tänkt svara på jerkan mycket tidigare, men sedan fick jag så bråttom att sticka ut och samla på mig allt som slår ut nu i en rasande takt i skogarna. Det är jag och humlorna 😉 Men nu ska jag svara på den roliga frågan som Annika ställer: Berätta om det pinsammaste (så pass att skämskudden åker fram bara du tänker på det)/roligaste/tråkigaste/etc. du någonsin har läst. Kort sagt, beskriv något som är känslomässigt memorerbart.

Jag får ta det allra senaste som ligger närmast till hands. Det är en rolig och glädjefylld scen från boken I det förflutna av Kate Morton. Så kortfattat jag bara kan, men bäst blir det förstås att läsa från boken.

Huvudpersonen Edie älskar böcker och framförallt en viss bok. När hennes pappa är sängliggande så börjar de prata om den och av hans ointresse för böcker överhuvudtaget är Edie extra försiktig med vad hon svarar så att inte deras samtal skräms iväg. Hon säger bland annat att boken handlar om en mörk och dyster hemlighet som lurar bakom fasaden i slottet. Pappan får faktiskt fram ett leende, mörk och dyster frågar han. Jodå, säger Edie och poängterar extra noga att det är en kolossalt spännande bok varpå pappan frågar vad den går ut på. Hemligheten, vad handlar den om? Nej men det kan Edie förstås inte avslöja bara sådär, men han får gärna läsa den om han vill. En lång tystnad följer då de både försöker övervinna den andres tålamod. Tillslut erbjuder sig Edie att läsa boken för honom. Efterhand förstod hennes pappa inte hur en påhittad historia kunde intressera honom så mycket, den måste bygga på en verklig händelse! Nejdå försäkrar hon, författaren har hittat på allt själv. Men den är så levande!

Lika inlevelsefullt för mig som ler stort åt det charmiga och njuter av allt det andra i boken för den delen också! Den är så levande! 🙂

Bokrecensioner, Författare, Henry David Thoreau

Walden av Henry David Thoreau

Handling
När jag skrev följande sidor, eller snarare den största delen av dem, levde jag ensam, i skogarna, mer än en kilometer från närmaste granne, i ett hus som jag själv hade byggt vid strandkanten till skogstjärnen Walden, i Concord, Massachusetts, och jag förtjänade mitt levebröd med inget annat än mina egna händer. Jag levde där i två år och två månader. För tillfället är jag åter gäst hos civilisationen.
   År 1845 byggde sig Thoreau en stuga vid tjärnen Walden nära Concord i Massachusetts. Han levde där nära naturen i över två år och hade under tiden få kontakter med civilisationen. Skildringen av det enkla och oberoende livet i skogarna är ett gott exempel på hans kritik mot det framväxande moderna samhällets avigsidor. Thoreaus egensinniga tänkande har påverkat miljoner människor världen över.

Kommentar
Den här boken har jag velat läsa otroligt länge. Jag är så lockad av den, kanske mest för att jag vill göra som Thoreau själv, bara dra till skogs och bo enkelt nära naturen…

När jag började läsa var det nästan så att jag fick rysningar. Det var så häftigt att läsa en människas ord som han satt och skrev för 150 år sedan. För Thoureau skriver mycket personligt. Tiden är så långt borta. Men samtidigt så nära. För jag kunde verkligen känna igen mig i det som han skriver om, hur han tänker och ser på tillvaron. Vad han är kritiskt mot. Samtidigt var det där bara början, och om han bekymrade sig redan då, tänk om han bara hade vetat hur knasigt det skulle komma att bli i världen.

Jag har hört att många ser Walden som en slags bibel och vänder sig till den som tröst och något slags ideal. Men jag tycker inte att den var så pass bra. Den här versionen av boken är allt som originalverket bestod av och det uppskattade jag att läsa. Men då tillkom också mycket som var inte fullt lika intressant för mig att ta del av. Det första kapitel är markant tydligt det mest omfattande och utgör en fjärdedel av hela boken. Där berättar Thoreau lite allmänt och introducerande om sitt projekt. Visst fanns mycket spännande att ta del av där. Men just uträkningar känns inte så lockande för mig, idag. Det är ändå roligt att de finns med och att han faktiskt dokumenterade allt så väl. Jag blev också förvånad att han tycktes ha så mycket besökare och kontakt med omvärlden. Det verkade nästan vara mer än i själva staden. Folk var nyfikna på honom. Men också skeptiska till vad han egentligen höll på med. Men då gillade jag hans självklara argument att göra något annorlunda än det givna. Att han faktiskt såg galenskapet med stadsfolket. (Återigen, hur är det inte nuförtiden då?)

Det som jag framför allt gillade att läsa var när Thoreau sedan berättar om hans liv vid Walden. Då ville jag bara sänka läshastigheten och njuta. Han beskriver det så fint, naturen, djuren, omgivningen och han själv i det. Han gör noga iakttagelser av det som sker och sätter det i sina sammanhang. Han filosoferar mycket och skriver dikter som jag får ta del av. En som jag tyckte var väldigt fin var denna:

Det är en dröm jag har
Att vid Walden få bli kvar
Ingen menings vackra skrud
För mig nånsin närmre Gud.
Jag är dess steniga strand
Och brisen över sjön ibland
Och hela min kupade hand
Täcks av Waldens vatten och sand
Och där den största djupet har
Lever minnet allra djupast kvar.
sidan 236.

Slutsats och betyg
Vissa bitar med Walden är helt magiska och allt som allt gillar jag den verkligen. Däremot fanns det också bitar som jag inte riktigt gillade så därför får Walden betyg 4 av mig.

Natur och Kultur421 sidor | 2006 (1854) | 978-91-27-11361-9

Bokprat, Listor

Top Ten Tuesday

Nu ska jag vara med i Top Ten Tuesday – det var inte igår precis. Men när den här veckans tema handlar om omslag ville jag verkligen inte missa tillfället. Inte för att jag hade några idéer om vad jag skulle lista för något, eftersom temat var fritt att spåna själva. Först tänkte jag välja några superfina omslag som ännu väntar på att bli lästa från hyllan, men så hittade jag inte så många. Så då fick jag ta och lista böcker som jag redan har läst. Böcker som jag tycker har superfina omslag och där även insidan var lika fin (bra). Detta med riktigt höga krav såklart. För det fanns såklart böcker som var finare, men inte lika bra, liksom bättre böcker, men inte lika fina. Ni fattar.

Här är min lista över böcker som jag tycker är fasligt vacker både till det yttre och till det inre. 

Jag har faktiskt försökt mig på att lista de här böckerna med så fina omslag efter en riktig topplista, att den översta alltså är helt fantastisk och att den sista är desto mindre, men inte alls dålig för det eftersom den lyckades kvala in över huvud taget. Och jag vet, det blev inte riktigt 10 stycken, men jag hade som sagt höga krav 🙂

Min favorit är alltså In i skogen av Jean Hegland. Omslaget är så vacker i sin enkelhet, jag älskar titeln och temat i boken och såklart tyckte jag att den var helt fantastisk att läsa!

Bokrecensioner, Författare, Illdelfonse Falcones

Fatimas hand av Ildefonso Falcones


Handling
Andalusien 1568. Efter att i åttahundra år ha härskat över södra Spanien är muslimerna nu utsatta för ständiga förföljelser och förödmjukelser. De reser sig i en desperat, väpnad kamp mot den spanska kungamakten. En av dem som dras in de våldsamma striderna är mulåsnedrivaren och hästskötaren Hernando, son till en muslimsk kvinna och en kristen präst. Han får uppleva brutaliteten och grymheten från båda sidor. Men han möter också kärleken – hos den unga, modiga Fatima. Och trots sitt enkla ursprung ska Hernando komma att spela en avgörande roll i den muslimska kampen för överlevnad i denna värld av blodiga religiösa motsättningar…
   Fatimas hand är en storslagen historisk äventyrsroman om kärlek och hat, om förlorade illusioner och kampen för ett värdigt liv.

Kommentar
Jag har läst Katedralen vid havet av samma författare och tyckte att den var bra. Men jag brukar sällan ångra eller känna att jag vill ändra det betyg som jag ger en bok, men det var en bok som jag faktiskt skulle vilja ändra. Inte för att jag gjorde det. Den borde ha fått en trea i stället av mig, just för att den var lite för lång tyckte jag och dessutom var jag inte så pass tilltalad av den.

Den här boken då, hur lång är inte den? Över 900 sidor! Den är så enorm att det är otympligt att läsa. Jag må säga att jag är rätt så nöjd över att jag lyckades läsa hela (av ren tjurighet förmodligen)… Jag är inte bara besvärad över antalet sidor, jag är också kritisk till det. Visst kan det ha sin tjusning att få dyka ner ordentligt. Men den här boken hade kunnat halverats för att få fram sitt budskap bättre. Och till fler. Det är väl det som är syftet? För att uppmärksamma att det var 400 år sedan som muslimerna landsförvisades från Spanien. Hade boken varit mer kompakt så hade det också blivit mer gripande och minnesvärt det som skedde.

För jag gillar faktiskt den här boken mer än den förra av Falcones. Det som boken vill berätta om är väldigt intressant att ta del av och så klart också en viktig historia att berätta. Bakom alla sidor rymmer väldigt mycket research. Fram till strax innan mitten läste jag med god mod. Det var spännande det som hände och det var fyllt med kultur och historia som var otroligt målande och givande att ta del av.

Sedan falnade mitt intresse något. Det blev alltför utdraget och i och med det så kunde jag inte längre känna samma fascination över allt som målades upp. En annan sak som jag blev medveten om var att den här boken hade några liknande teman i handlingen som Katedralen vid havet hade. Lite, lite tråkigt måste jag säga.

Det fanns många scener och händelser som jag gillade att läsa och egentligen är allt bra tycket jag. Men jag ser det som sagt fullt möjligt att den hade kunnat halverats för att bli ännu bättre. I efterhand har den ändå satt ett litet avtryck för det svåra i att få olika religioner att samexistera. Många svåra val, orättvisor, oförglömlig kärlek och det obegränsade hopp som människan besitter.

Slutsats och betyg
Det väger ungefär lika tungt att jag är kritisk till den enorma textmängden som att jag tycker boken var givande att läsa rent innehållsmässigt och för det viktiga budskapet. Fatimas hand får betyg 3 av mig.

La mano de Fátima | Historisk roman | 2009 Albert Bonnier Förlag | 919 sidor | 978-91-0-012458-8