Bokrecensioner, Författare, J.K. Rowling

Harry Potter and the Chamber of Secrets av J.K Rowling

”This diary holds memories of terrible things. Things that were covered up. Things that
happened at Hogwarts School of Withcraft and Wizardry.”

Titel: Harry Potter and the Chamber of Secrets
Författare: J.K. Rowling
Serie: Harry Potter #2
Genre: Ungdom, Fantasy
Antal sidor:
Språk: Engelska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: –
Översättare: –
Förlag: Scholastic inc.
ISBN: 978-0-545-58292-6
Utgivningsår: 2013 (1998)
Format: Häftad

Första meningen: Not for the first time, an argument had broken out over breakfast at number four, Privet Drive.

Handling:  The Dursleys were so mean and hideous that summer that all Harry Potter wanted was to get back to the Hogwarts School for Witchcraft and Wizardry. But just as he’s packing his bags, Harry receives a warning from a strange, impish creature named Dobby who says that if Harry Potter returns to Hogwarts, disaster will strike.
   And strike it does. For in Harry’s second year at Hogwarts, fresh torments and horrors arise, including an outrageously stuck-up new professor, Gilderoy Lockhart, a spirit named Moaning Myrtle who haunts the girls’ bathroom, and the unwanted attentions of Ron Weasley’s younger sister, Ginny.
   But each of these seem minor annoyances when the real trouble begins, and someone — or something — starts turning Hogwarts students to stone. Could it be Draco Malfoy, a more poisonous rival than ever? Could it possibly be Hagrid, whose mysterious past is finally told? Or could it be the one everyone at Hogwarts most suspects… Harry Potter himself!

Min kommentar: Nu har den vaga känslan av overklighet över att jag faktiskt läser Harry Potter (första gången) lagt sig och jag kunde njuta av läsningen. Det gjorde jag i och för sig vid den första boken också. Men där var jag en smula rädd mot slutet, ondskan är hemsk att möta…

Jag tänker vara väldigt fåordig för jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag knappt kunde slita mig för jag tyckte det var helt underbart att läsa! Bara att få vara i världen och lära känna karaktärerna ännu mer. Underbart språk, det flöt på väldigt bra. Ett stort nöje från början till slut, helt enkelt.

Mitt betyg:

Alice Hoffman, Bokrecensioner, Författare

I ett annat ljus av Alice Hoffman

”Mamma satte sig ner på marken där pappa hade begravts och grät sådana floder att jag kan
få för mig att liljorna som växer där nu grodde ur hennes sorg och att kronbladen vissnar
efter en enda dag därför att de måste falla som hennes tårar.”

Titel: I ett annat ljus
Författare: Alice Hoffman
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur
Antal sidor: 252
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Blue Diary
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: B. Wahlströms
ISBN: 91-32-32854-0
Utgivningsår: 2003 (2001)
Format: Inbunden

Första meningen: Den sista måndagen i månaden kommer Ethan Ford inte till jobbet.

Handling: Det är en strålande vacker junimorgon när livet oåterkalleligt förändras för Ethan Ford, hans hustru och hans son. Ethan är avhållen och respekterad i den idylliska lilla staden med fler äppelträd än hus, möjligen avundad av vissa eftersom han uppenbarligen är en sådan lycklig man.
Vad Ethan anklagas för är ett brott som tycks så väsensskilt från den person som de flesta i staden anser att de känner, att ingen i den första chockartade förvirringen tror att det är möjligt.
   Men sanningen är att Ethan Ford har flytt undan sitt förflutna i tretton år. Hans gamla jag är förträngt, gömt och begravet lika väl som hans verkliga identitet. Och när bomben briserar och Ethans bakgrund avslöjas faller hans hustru Jorie ner i ett svart hål och landar i en tillvaro där allt är främmande – mest av allt hennes älskade Ethan.
   Med skickliga penseldrag målar Alice Hoffman upp en bild av den perfekta lyckan för att strax med ett välriktat snitt skära duken mitt itu.

Min kommentar: Jag har läst ett par böcker av Hoffman tidigare och verkligen gillat hennes språk, så jag vill liksom samla på mig alla böcker som jag kan hitta av henne.

Just den här boken var väldigt lik den senaste som jag läste av henne och det kan jag känna var lite tråkigt. De båda utspelade sig i en mindre stad och handlar om att någon anklagas för ett mord. Det är ganska lågmält och försiktigt och handlar om ett litet utdrag från människornas historia och slutar till sist utan märkvärdighet. Men egentligen tycker jag inte det gör något, för jag har inte läst någon författare tidigare som skriver så fint som Hoffman gör. Jag läser gärna hennes böcker som inspiration.

Hur ska jag beskriva hennes språk? Det är sagolikt, vackert, svepande. Hon zoomar ut händelserna till stjärnorna och planeterna och blandar in naturen i beskrivningarna. Jag har också lagt märke till att hon ofta skriver ”Ikväll…” och så lägger hon till tjusiga, lite osammanhängande kopplingar, men så fina. Hur fin är inte meningen längst upp?

Det finns också en slags vemodighet bland människorna. Alla känner alla, de hamnade i den lilla staden av lite motvilja och så har det alltid funnits den där starka kärleken, som kanske inte alltid varit av godo. Att allt som sker bara måste, obehindrat. Och samtidigt försöker de reda ut och förstå sig på historien och vad som ska ske. På ett sätt tycker jag att Hoffman fångar människornas känsla väldigt fint, annorlunda men starkt. Det finns mycket under ytan.

Mitt betyg:

Bokprat, Listor

Veckans bokbloggsfråga – vecka 43

Såhär formulerar Carola på Barnboksbloggen veckans fråga:

Vad har ditt bloggande gett dig? Kanske har du fått möjlighet att uppleva saker som du inte skulle fått göra utan bloggen, t ex delta i tv-program, tidningsartiklar, mässor eller andra arrangemang. Eller kanske har du berikats på andra sätt, blivit bättre på att uttrycka dig själv, stå upp för dig själv eller liknande. Berätta fritt om det som din blogg har medfört.

Utåt sett har min blogg inte medfört någonting mer än fler lästa böcker, och fler böcker i hemmet. Men jag har mycket att tacka min lilla blogg för och den relativt korta tiden som jag har ägnat mig åt den.

När det är rätt så går det lätt, brukar man säga och det stämmer verkligen in här. Det har gått så fort och varit så roligt. Jag undrar liksom vad jag gjorde innan. Jag kan nämna att jag under våren innan jag startade bloggen mådde väldigt dåligt, men det är inget jag vill gå in på. Det som hände var att jag började ta mig ur efter vad det för mig kändes som botten när jag bytte miljö (jag åkte hem) och sen så hittade jag böckerna. Sen gick det väldig fort och jag upptäckte bokbloggar och startade en själv. Det är det bästa som jag har gjort.

Jag tror det grundar sig i att jag gör något som jag verkligen gillar, att läsa, skriva och fota lite. Det känns också viktigt för mig att det är konsekvent och innebär mer än att bara läsa. Eftersom jag alltid har velat skriva böcker själv, men i stort sett aldrig gjort något åt det, så känns det som att jag nu gör något meningsfullt. Det har fått in mig på rätt spår. Som gymnasieprojekt skrev jag en liten reportagebok och i tackorden längst bak sa jag något i stil med det här är min första bok, men definitivt inte min sista. Haha, vet inte om jag ska kalla det den första men jag minns att jag skrev så för att lova mig själv att en dag lyckas med det.

Sen har jag under bloggtiden upptäckt andra roliga saker. Gemenskapen med andra som delar intresset. Och på något sätt har det blivit lite annorlunda än jag tänkte, på ett positivt sätt. I början var jag väldigt fascinerad över att man kunde få recensionsexemplar, men nu har det lagt sig. Jag kommer ju alltid ha olästa böcker hemma att välja från.

Bokrecensioner, Författare, Jane Johnson

Den tionde gåvan av Jane Johnson

Gud delade upp skönheten och gav den till de tio:
Henna, tvål och siden – det är de tre första.
Plogen, boskapen och bikuporna –
det blir sex.
Solen när den går upp över bergen –
det blir sju.
Månskäran, smal som en kristens klinga –
det blir åtta.
Med hästar och med böcker kommer vi till tio.

Titel: Den tionde gåvan
Författare: Jane Johnson
Serie: –
Genre: Historisk roman
Antal sidor: 363
Språk: Svenska
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Tenth Gift / Crossed Bones
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Albert Bonnier
ISBN: 978-91-0-011630-9
Utgivningsår: 2009 (2008)
Format: Inbunden

Första meningen: Det finns bara ett par tre berättelser om människan, och de upprepar sig ständigt och med samma passion som om de aldrig hade hänt förut, likt lärkorna som sjunger samma fem toner i tusentals år.

Handling: Som avskedsgåva från en älskare får Julia Lovat en bok som ska förändra hennes liv. Vid första anblicken innehåller den utsökta broderimönster från 1600-talet och har tillhört en Catherine Ann Tregenna från Cornwall. Men i bokens marginaler finns bleknade dagboksanteckningar som avslöjar ett dramatiskt livsöde. Tjänsteflickan ”Cat” blev bortrövad av muslimska pirater och såldes efter en brutal resa som slav i Marocko.
   Uppslukad av upptäckten beger sig Julia till Nordafrika för att utforska Catherines otroliga öde. I Marocko, bland exotiska ruiner och doftande kryddbasarer, ska Julia finna djupt begravda hemligheter. Och precis som Catherine gjort 400 år före henne, förlorar hon sitt hjärta under den heta marockanska solen.

Min kommentar: Att läsa en bok där just en bok utgör grunden för berättelsen känns alltid som något extra. Just den här boken som Julia hittar är närmare en historisk skatt, i den finns orden från en kvinna som levde för 400 år sedan och blev kidnappad av pirater.

I Den tionde gåvan varvas kapitlen mellan nutidens Julia och dåtidens Catherine, eller Cat som hon också kallas. Det var ganska fascinerande hur deras öden flätades samman med den bok som de båda kommer i kontakt med. Ett plus för att Cats kapitel börjar med ett stycke skrivet i gammaldags stil, vet inte vad jag ska kalla det men här är ett exempel:

”… Huru detta ska ändas, om ej med Pina & Död, kan jag mig icke föreställa. Runt omkring mig blott Olycka & Plåga, Stank & Grymheter. Kanske äro vi redan döda & till Skärselden komna. Men kan ens Helvetet värre vara, än detta hemska Öde?…”,

sedan berättas det vidare om hennes tid som vanligt.

Just i början av boken kändes det förväntansfullt, men sedan tyckte jag att det bleknade och tog för lång tid innan det drog igång. Trots de spännande ingredienserna grep det inte någon större spänning fast i mig (även om det fanns lite, jag kanske var svårflörtad). Ibland tyckte jag att det var lite för osannolikt och lätt. Språket kändes också lite för enkelt och tråkigt. Så den här genomgående känslan höll läsningen på en lägre nivå mot vad den kunnat vara. Men på sina håll fanns det väldigt fina meningar, för jag gillar grundidén. Se bara på den första meningen, sånt tycke jag är fint. Det var synd att det drogs ner såhär för det finns mycket intressant i boken. Just för att det handlar om en kvinna (i de båda tiderna) som kommer från England och möter ett nytt land och en ny kultur i Afrikas Marocko. Författaren delar rikt med sig av de kulturella och religiösa olikheterna, men hittar också det gemensamma mellan dem.

Den tionde gåvan tog med mig på ett nytt äventyr, för pirater hör inte till min vanliga läsning. Den stora insynen i ett annat land var också fascinerande att läsa om. Men generellt kände jag att boken kunnat vässas till en aning för att skapa ett större avtryck, liksom en större läsupplevelse för stunden.

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Marocko, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.

Bokrecensioner, Författare, Isabel Allende

Andarnas hus av Isabel Allende

”Du har mycket att uträtta, så sluta upp att tycka synd om sig själv, drick vatten och börja skriva.

Titel: Andarnas hus
Författare: Isabel Allende
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur, Magisk realism
Antal sidor: 384
Språk: Svenska
Originalspråk: Spanska
Originaltitel: La casa de los espiritus
Översättare: Lena Anér-Melin
Förlag: Pan
ISBN: 91-7263-209-7
Utgivningsår: 2002 (1982)
Format: Häftad

Första meningen: Barrabás kom till familjen sjövägen, antecknade flickan Clara med sin sirliga handstil.

Handling: Andarnas hus är en bred krönika över Chiles utveckling i det tjugonde århundradet, speglad i historien om en stor och mäktig familjs öden. Det är på en och samma gång en färgrik ordfresk och en dramatisk berättelse som samlat miljoner läsare i den gamla och nya världen.

Min kommentar: Åh vad har håller den här boken varmt om hjärtat! Inte minst för att den kom till mig som genom ett under, jag tyckte dessutom väldigt bra om den.

Jag visste egentligen inte så mycket vad jag hade att vänta mig när jag började läsa men när jag kikade runt lite blev jag otroligt imponerad att boken är författarens debut och att hon började skriva den när hon levde i exil under militärkuppen i hemlandet Chile. Allende hade vid den här tiden inte heller några kvinnliga förebilder alls om författarskap, men från läsningen kände jag hennes skrivglädje. Boken speglar den här historia händelsen, men också så mycket mer.

Precis som baksidestexten beskriver är den bred, men när den lilla texten inte väckte mig något intresse satt jag i stället som förundrad genom alla boken sidor. För när det handlar om en hel familj sträcker den sig också över en lång tid och har då möjlighet att visa hur människor hänger ihop och påverkar varandra, liksom boken också hör ihop med hela landet och tidens anda. Förändringens vindar blåser och nya ambitioner tar plats. Jag hade inte väntat mig att få en sådan inblick i kulturen, om platsen och från perioden på ett sätt som känns intressant, fräscht och lärorikt. Boken grundar sig mycket i Allendes egna uppväxt, det känns att det är på riktigt. Hit hör inslagen av magi och myt, som jag tyckte var underbara. Det är färgrikt målande både i den stora bilden men även i den lilla, där varje enskild människas stormiga upplevelser porträtteras både med allvar och lättsammare ton.

Ovanpå allt det här, eller det som utgör den stora grunden, är att jag verkligen gillar Allendes språk. Det är otroligt beskrivande och helt underbart att läsa. Inte minst för att det känns så levande. Efteråt har jag gått och tänkt på personerna. Och så gillar jag verkligen hennes berättarteknik när hon blandar nuet med både det från förr och det som komma skall, och när det händer är det fortfarande fascinerande. För de mesta gillar jag de långa meningarna, men jag hade önskat några fler styckeindelningar på vissa platser för att göra det mer luftigt och hanterbart. Det gick bra, men kändes något kompakt ibland.

För att summera säger jag bara att jag älskar den här boken. Allt med den, hur historien berättas, språket, innehållet, karaktärerna, budskapet, bakgrunden. Och det genomsyras av så mycket kärlek. En pärla!

Mitt betyg:

Den här boken är med i bloggaktiviteten En världsomsegling på 366 dagar och har fått representera landet Chile, fler böcker från andra länder hittar du under sidan ”Läst 2016”.
Bokprat, Listor

Veckans bokbloggsfråga – vecka 42

Så här ställer Carola på Barnboksbloggen veckans fråga:

Hur ser din familj och dina vänner på ditt bloggande och läsande? Är de nyfikna, stöttande och glada för ditt intresse eller tycker de att det tar alldeles för mycket tid och energi? Hur bemöter du detta i så fall? Ser du själv till att prioritera ditt intresse även om omgivningen inte är stöttande?
Den som i så fall skulle drabbas mest av mitt bokintresse är den som jag helt enkelt delar bostad med, eftersom jag bor ca 90 mil hemifrån. Det var lite roligt för när jag flyttade ner till Göteborg och de hemma såklart inte ville det så sa jag att jag inte ska flytta till Skåne i varje fall. Aldrig i livet för dessa åkrar. Men man ska aldrig säga aldrig, för efter att ha träffat min pojkvän och bott med honom i Borås så flyttade vi just dit. Jag kan inte förstå att jag bott och bor i Skåne. Jag gillar det inte alls, jag vill ha berg och skog och bara känna att jag bor norrut.

Men det var kanske en avstickare, poängen är att jag inte har några omkring mig. De hemma tycker nog det bara är kul att jag ägnar mig åt något som glädjer mig. Jag har alltid gillat att vara för mig själv i lugn och ro, så böcker är typ synonym för det. Att jag sedan bloggar om det hela och har läsare tror jag de är lika förvånade över som jag, även om vi inte pratar så mycket om det… när jag sedan reser hem eller har annat för mig så är det inget konstigare än att jag lägger böckerna åt sidan.

Så den stackars människa som får stå ut och höra allt om denna bokbubbla är sambon, men han är rätt lik mig och han är så tålmodig och kan faktiskt förstå min salighet ibland 😉

Helt enkelt i den livssituation som jag befinner mig i just nu är det ingen som tar skada (alla har väl sitt intresse). Framöver kommer det förmodligen ändras då jag inte kan lägga lika mycket tid till det, men det är inget som känns skrämmande precis. Det tar jag då och har kul med böckerna nu. Men böcker kommer alltid få sitt utrymme hos mig.

Bokrecensioner, Författare, Haruki Murakami

Kafka på stranden av Haruki Murakami

Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami
Serie: –
Genre: Utländsk skönlitteratur, Magisk realism
Antal sidor: 518
Språk: Svenska
Originalspråk: Japanska
Originaltitel: Umibe no Kafuka
Översättare: Eiko och Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-7263-849-5
Utgivningsår: 2007 (2005)
Format: Pocket

Första meningen: ”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.

Handling: Kafka på stranden är en roman som inte liknar någon annan. Haruki Murakami tar avstamp i myten om Oidipus när han skickar ut sin unge huvudperson Kafka Tamura på en resa, på flykt undan sin fat och på jakt efter sin mor och syster. Vi får lära känna den åldrade Nakata, som kan tala med katter. Det regnar makrill och iglar från himlen. Ur dolda hörn i berättelsen dyker de mest oväntade personerna upp. Romanens onda genius, en sadistisk kattfångare, är kusligt bekant från en helt annan tillvaro. Han är klädd i rött och har hög hatt och svarta stövlar. Hans namn är Johnnie Walker.

Min kommentar: Vilken otroligt annorlunda och knasig men samtidigt oemotståndlig bok det här är. Först och främst tycker jag att Murakamis språk är lättsamt att läsa samtidigt som jag får en uppfattning om att något stort väntar, så jag vill gärna följa med på Kafkas resa. Det kanske är tur att boken i sig är lättillgänglig, för innehållet står för det tunga. Men samtidigt är det inte heller jobbigt, eller kanske, men mest är det surrealistiskt och bjuder ständigt på något oväntat.

Det som byggdes upp i början och långt in i boken tyckte jag var extremt spännande. Jag kunde inte se någon förklaring eller något slut så jag var bara tvungen att läsa vidare. Alla karaktärer är också en gåta i sig. Scenerna där Nakata talar med katterna tyckte jag var roliga. Hela tiden händer det något spännande. Det är så knäppt och oförklarligt. Hemskt också, och läskigt. Ibland blev det mer obehagligt än vad jag egentligen klarar av…

Det kanske är en poäng att boken ska väcka tusen frågor och sätta igång tankar. För det gör det under läsningen. Men jag blev inte helt tillfredsställd med slutet, kanske var jag bara oförstående och missade något. Jag tyckte att det tappade lite mot sluttampen, jag upplevde det en aning mer utdraget. Vilket egentligen inte var så konstigt eftersom det var så himla bra innan. Men jag känner att avslutet skulle ha gett mer svar, kanske tydligare, för min smak. För i efterhand står jag fortfarande och undrar vad som egentligen hände, har det hänt, vad var meningen… men i det stora hela gillar jag den här boken för den var så otroligt fascinerande och fängslande.

Mitt betyg:

Nanowrimo, Skrivande

Mina förberedelser inför NaNoWriMo 2016

Snart går startskottet för detta skrivmaraton, den första november och en månad framåt är det skrivflow och skrivkramp, kreativitet och vedermödor. Förra året var första gången som jag deltog och fast det som jag skrev då var superdåligt så är jag ändå glad att jag deltog och tog mig i mål. För jag lärde mig massor. Att det finns så mycket jag behöver lära mig och hur mycket jag behöver träna. På tal om det så var det just det jag gjorde. Jag skrev och provade, utan det skulle jag fortfarande stå och stampa. Under året som följde har jag läst tokmycket (som ni förstår genom bloggen). Bara det har gett mig bättre underlag. En annan sak som kommer göra det här året så mycket bättre än det förra är att jag har planerat min idé under en längre tid. November writing – bring it on!

Jag är tyvärr lite för feg för att berätta exakt vad jag planerar att skriva på. Men det är såklart något som jag verkligen, verkligen vill skriva och något som jag bara måste få en nerskriven historia om. Det är väl allt som behövs? Ett väldans behov från mig. Men det är just det som är det svåra – att få den fina bilden av idén som jag har i huvudet ner i ett dokument på datorn, i ord och som genom andras ögon ger en förståelse av min vision. Det är svårt att vänja sig vid att det aldrig blir som man tänker sig. Som kan få en att inte ens vilja försöka. Jag är ju en nybörjare så jag kan inte förvänta mig annat än tragglande…

De förberedelser som jag har gjort inför årets skrivlopp är att skaffa mig en anteckningsbok. Jag brukar inte skriva i sådana för jag får lite ångest över att det ska bli snyggt innehållmässigt, att det är ett genomgående tema osv och om jag väl skriver kommer jag alltid tillslut av mig och slutar. Men i denna ska jag skriva ner allt som rör detta skrivprojekt. Det var förvånansvärt roligt att göra det. När jag dessutom hade skrivit ner en del kunde nya idéer dyka upp och utvecklas ur dessa, bara för att jag ägnade lite tid åt dem och klädde dem i ord. Allt blev tydligare. Jag har skrivit en övergripande idé, lite hemligheter mellan mig och den framtida läsaren, berättelsens start och mål, karaktärsnamn, deras resor, research om ämnen jag vill skriva om, små texter från research om skrivandets konst, tankar inför detta och allt möjligt. En mening som sammanfattar alltihop, ett förslag på första meningen, första meningen från mina favoritböcker. Ja ni ser, sidorna fylls snabbt.

Jag har även skrivit ner på små lappar olika scener. Det är det som jag behöver förbereda mer. Nu har jag stor koll på vad och varför, nästa steg är hur, att sätta in det i fler situationer än som jag nu vet. Helt enkelt vill jag se en linje över hela golvet med tjusiga scener som tillsammans formar en superbra berättelse. Jag vill planera och ha det mesta klart för mig, jag är nog inte så mycket för bara flödesskiva.

Det är nog det som är min största skrivutmaning, att förstå hur:et. Jag vill såklart ständigt skriva bättre, men jag känner att jag behöver vara närvarande i det jag skrivet. Det låter ju logiskt men jag är så förhastad av mig. Det är samma sak som med tillvaron annars, det är nu livet sker, nu nu och nu. Men det är så lätt att låta tankarna dra iväg både fram och bak. Så det ska jag fokusera på när jag skriver årets nanowrimo, att leva mig in ordentligt i det som jag skriver för stunden. Just nu känner jag mig peppad, men samtidigt anar jag en nervositet ju närmare november det blir… men stopp där, det ska bli så kul!

Hoppas du uppskattade att läsa mina funderingar inför den här roliga aktiviteten. Det är fantastiskt att den kan samla alla möjliga människor världen över, alla med olika bakgrund, tekniker och ambitioner för skrivandet. Ska du vara med? Har du förberett du på något sätt?

Bokrecensioner, Corinne Hofmann, Författare

Den vita massajens dotter av Corinne Hofmann

Titel: Den vita massajens dotter
Författare: Corinne Hofmann
Serie: Den vita massajen #2
Genre: Självbiografi/Memoar
Antal sidor: 188
Språk: Svenska
Originalspråk: Tyska
Originaltitel: Zurück aus Afrika
Översättare: Mia Engvén
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 91-46-21216-7
Utgivningsår: 2004 (2003)
Format: Kartonnage

Första meningen: Långt, långt bort hör jag en röst: ”Hallå … hallå, vakna!” och känner plötsligt en hand på min axel.

Handling: Ingen som läste Den vita massajen lär ha glömt den fascinerande sannsagan om hur en ung, framgångsrik schweizisk kvinna blev handlöst förälskad i en vacker massajkrigare och lämnade allt för att dela hans liv på den afrikanska savannen.
   I denna uppföljare berättar Corinne Hofmann om sitt och dottern Napirais liv efter hemkomsten till Schweiz.

Min kommentar: Eftersom jag minns mina upplevelser av Den vita massajen som tudelade var jag inte särskilt lockad att läsa ännu en bok i samma anda. Men nu hade jag ju skaffat både nummer två och nummer tre redan innan jag läste den första. Fast någonstans var jag ändå lite nyfiken hur det egentligen gick för Corinne…

Jag gillade verkligen hennes förord där hon berättar om hur hon i början försökte besvara alla de brev som hon fick från de som läst Den vita massajen. Tillslut blev det ohållbart och hon bestämde sig för att skriva den här boken till alla som undrade hur det gick. Okej, det var en bra utgångspunkt, så jag inte fick för mig att hon skulle dra den här historien i all oändlighet för att den redan etablerat sig så starkt.

När jag började läsa så gick det rekordsnabbt tills mina ögon tårades och jag blev djupt berörd. Eftersom historien tar vid där den slutade i första boken är det lika dramatiskt och hjärtskärande som då. Jag minns på en gång hur det var och det är en helt otroligt svår situation hon hamnat i. Det känns som om det inte finns något rätt, vad hon än gör blir det fruktansvärt… jag börjar också förstå vad som berört så många människor med denna historia och det är hennes mod och styrka (förutom den annorlunda situationen).

Under resten av läsningen smög det sig också på både det ena och andra som jag fann roliga, intressanta men även fina på det sätt att det nu blev ett bevis på att om man följer sitt hjärtats röst brukar det mesta ordna sig tillslut.

Så jag är ändå förvånad att jag kunde känna så pass bra för den här boken, även om det i det stora hela inte är det bästa språket enligt mig. Kanske en petitess. Jag är inte helt nöjd med hur hon ringar in och avslutar boken. Eftersom det i den här boken också finns med lite bakgrundsinformation om när hon skrev den första boken, Den vita massajen, kan jag förstå varför hon först blev nekad bokutgivning. Då sa de att boken inte innehöll de kriterier som krävs vad gäller intrig, det var inte tillräckligt spännande. Här är lite min besvikelse över språket, att jag upplever det styltigt och tråkigt. Å andra sidan, eftersom boken är självupplevd, är det svårt att göra något åt det, liksom svårt att bedöma. Jag förstår Corinne när hon blir arg över vad i hela friden de mer kan kräva (och så nämner hon alla de helt sinnessjuka och grymma händelser hon var med om och skrev i boken). Tänk vad åsikter vi kan ha.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tycker denna bok var helt okej. Corinne delar ambitiöst med sig och om du gillade den första boken får du absolut inte missa den här. Nu är jag sugen på att ta del av nästa steg i den här fascinerande historien, nämligen när hon reser tillbaka till Kenya…

Mitt betyg:

Serien:
1. Den vita massajen
2. Den vita massajens dotter
3. Resan tillbaka till den vita massajen
Bokprat, Listor

Top Ten Tuesday – Thanks to recommendations

Den här tisdagen är temat att lista tio böcker som jag läst och verkligen gillat, och det tack vare rekommendationer! Det är framförallt från bokbloggsvärlden som dessa böcker har lockat mig. Hade jag inte fått upp ögonen för denna fantastiska del av internet hade jag gått miste om dessa böcker, och det hade ju varit fruktansvärt… Här är min topplista (utan inbördes ordning):

1. Jag ger dig solen av Jandy Nelson
2. Min europeiska familj av Karin Bojs
3. Aristotelse and Dante av Benjamin Alire Saenz
4. Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman
5. En man som heter Ove av Fredrik Backman
6. Britt-Marie var här av Fredrik Backman
7. Vild av Cheryl Strayed
8. In i skogen av Jean Hegland
9. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
10. Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr