Vargbröder av Michelle Paver

Min kommentar: Jag fullkomligt älskar den här boken! Jag vet inte hur många gånger jag har läst historien, jag kan så många meningar och ibland vartenda ord. Och eftersom jag mest har lyssnat på den hör jag också tonfallet i orden när jag läser dem. Det blir sån inlevelse.

Den klart lysande stjärnan i boken är för många vargen Ulv. Styckena där han berättar är helt fantastiska, det går inte annat än att le stort. Så sött och så härligt beskrivande utifrån honom. Vattnet – det snabba våta, elden – den blänkande besten som biter varmt och kniven – den långa klon som flyger.

Men nu när jag läste berättelsen försökte jag se bortom min kärlek och analysera den lite. Det mest markanta som jag la märke till var att den var så spännande. Och tänk att jag kan känna så trots att jag vet i princip allt. Det är ofta korta kapitel som också nästan alltid slutar med cliffhanger. Sidorna bara flyger förbi.

Jag har dock lite svårt att sätta mig in i om de markeringar som förekommer för att signalera olika tonfall och sånt också uppfattas på det sätt som jag gör, som ju har lyssnat på boken. Men det tror jag nog. Det är i varje fall kul och gör det mer målande.

De ämnen som också gömmer sig bakom allt det spännande blev lite tydligare nu. Vargbröder handlar också om ensamhet, mycket om vänskap liksom att kämpa för det man tror på. Och, en hel del kulturella inslag med förutfattade meningar och vidskeplighet. Jag tänker här på alla klaner och maktkamper.

Men det som jag gillar allra mest med den här boken, och förmodligen vidare med serien, är att den utspelar sig för 6.000 år sedan. Då när allt var så primitivt. Jag älskar Toraks kunskap och kärlek för vad han kallar Storskogen. Det framgår också tydligt alla ritualer som de gör och tänker, som är fascinerande att läsa om.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag fortfarande älskar den här boken, men nu har jag fått ännu fler anledningar till det. Jag önskar att jag hade upptäckt den här boken i lite yngre år.