Bokrecension – Goda grannar

Titel: Goda grannar
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 356

Handling
Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer?

”Goda grannar” är en psykologisk spänningsroman om den hårfina gränsen mellan rätt och fel, och om faran med att komma sina grannar alltför nära.

Kommentar
Edvardsson är en författare som det känns lite som att jag litar på, att en bok av honom bjuder på en välskriven och spännande historia. Jag måste säga att det fanns lite förväntningar på den här, plus att omslaget ger en föraning om dramatik… men visst höll även den här.

Jag gillar hur nära det känns som att jag kommer karaktärerna, jag tycker att alla tre får mig på spänn inför allt som hänt och funderingar kring hur det ska bli med allt. Även om de har sina roller, bakgrunder och visioner om framtiden. Det är tillspetsad dramatik om det som vi känner igen oss i. Men samtidigt som det känns bekant och svenskt, så går det inte en minut utan att jag vill läsa vidare. Formuleringar som att de flyttar in på Bråkmakaregatan 13 – så vad kan egentligen gå fel, är klockrena. Samt att det är så skickligt att jag ända till sista meningen är på tårna.

Goda grannar bjöd på ännu en fantastisk läsupplevelse av Edvardsson.

Betyg: 4 av 5

Tisdagstrion – Mytologi & Folktro

Det här får kickstarta bloggandet igen, tyckte temat i dagens tisdagstrio är så spännande att jag bara måste, mest för att själv få en massa tips 😉 Funderade på att ta tre böcker jag är nyfiken på men det fick bli tre som jag redan läst i ämnet och som jag tyckte var intressant just för det, och bra! (Än så länge hör temat ihop med ungdomsböcker för mig..)

En väktares bekännelser av Elin Säfström
Hallahem Staden under berget av Susanne Trydal & Daniel Åhlin
Odinsbarn av Siri Pettersen

Här bakas det

Hej igen efter några veckors uppehåll. För att gå rakt på sak skulle jag nog hävda att det berott på att jag tagit mig förbi de första ostadigt graviditetsveckorna. Så i början av april blir det leverans av bebis nummer två. Det är mycket som snurrar i huvudet och det är mycket som jag själv vill hinna med, typ, men tänkte pladdra på i det här inlägget om den senaste tiden, så kanske jag kan hoppa på tåget igen, både med bloggandet och skrivandet.

Senast jag visade något som hade med skrivandet att göra var i början på augusti, då när jag prompt skulle sätta någon form av rekord för att hinna skriva ett nytt utkast av Värdinnan innan jag skulle iväg för en månad med intensivkurs för körkort. Teoretiskt skulle det bli så vältajmat, men kort efter att jag plussade tog allt tvärstopp.

Det var just när sommarvärmen kom tillbaka och bjöd på sådär 27 grader ett par veckor eller vad det nu var, som jag också drogs med illamåendet och väldiga olustkänslor och trötthet såklart. Värmen gjorde det nog värre. jag kände inte för att göra någonting alls, inte det minsta av nytta, allra minst skapa historier… det var bara att ta sig igenom dagarna och tanken på min överenskommelse om att skriva ett utkast innan avfärd struntade jag i. Något annat tog över förstås. Annat var det nog vid första barnet då jag, om jag bara ville, kunde gräva ner mig i soffan hela dagen 😉

Det var fantastiskt att få tillbaka kropp och knopp under några månader där under våren och sommaren, jag kände mig nästan oövervinnerlig. Hade någorlunda kontroll på sömnen och jag var rätt tränad och hann ta milen på drygt 58 och var tokinspirerad, men nog undrade jag lite hur länge glöden skulle hålla i sig… Till den dagen jag plussade typ. Det ena drog ner det andra och jag kunde inte göra mycket. Helt plötsligt kunde jag med nöd och näppe jogga runt kvarteret, knepigt men så var det – pladask sa det med allt.

Sedan blev det dags att åka norröver med dotra och mamma samt hund och där blev det fullt upp ändå med att få tag i det där körkortet. De första två veckorna var väldigt intensiva. Jag som var trött i vanliga fall och blir dessutom trött av att vara i stan, och på det skulle jag lära mig och körde runt med bil gata ut och gata in. Sedan hem till flickebarnet, och den där teorin som också skulle sitta. Allt gick i ett och till slut blev det provvecka. Först teoriprovet på tisdagen och om jag inte klarade det skulle jag behöva avboka körprovet och det hade varit väldans bökigt. Som tur var klarade jag det, med rätt bra marginal också. Någon dag senare körde jag upp och det var också nervöst förstås men det gick superbra. Väldigt overkligt måste jag säga att jag ”helt plötsligt” blev avbockad som godkänd och kunde köra ut på vägarna själv. Första gången jag körde till jobbet kändes det som jag gjorde något otillåtet…

Men check på det och sedan åkte min liga hem igen. Lillfröken skolades in på förskola och ett antal möten genomfördes och nu sitter jag här. Tillbaka till vardagen igen. Skillnaden nu är att jag har lite mer frihet, på många sätt. Körkort och att jag får några timmar i veckan för mig själv när Liv är på förskolan och leker av sig (allt gick super, hon har hur roligt som helst). Men visst känns det overkligt att komma hem och ha ett par timmar som jag kan göra vad jag vill med. Har dock lovat mig själv att bara jobba med boken, i stort sett. Nu skriver jag detta i och för sig, men absolut ingen städning eller annat trams. Så min lilla morgonstund känns guld värt, jag som älskar förmiddagar i vanliga fall.

Det var nog det som jag behövde skriva av mig lite om. Nu blir det att ta tag i skrivandet igen. Planen är att planera under oktober inför november då det blir nanowrimo. Då kommer jag att skriva på min fantasyidé. Men mer om det kan komma i framtida inlägg. Det här får räcka så länge.

Det känns bra att jag verkar hitta tillbaka nu, det blir lite av en lång slutspurt nu under vintern med bokskrivandet och jag hoppas verkligen jag kan få fram något vettigt 🙂

Bloggen fyller 5 år 🎉

April 2016, readalong.

5 år är en ganska härlig siffra. Visst har det gått lite upp och ner men den har ändå funnits med mig och där böckerna förstås varit en (otroligt) tung bas 🙂 Bytt namn har jag också gjort, är hopplös på att ändå saker och ting, däremot är jag stolt att jag sista halvåret inte bara vågat mig på att heta som jag heter (med tanke på kommande författarskap) utan också som jag alltid önskat heta (kan knåpa ihop ett inlägg om detta framöver).

Jag tror faktiskt den här bloggen har förändrat mitt liv. Gett det en skjuts, in i bokvärlden och därmed fått mig bättre in på resan mot att själv skriva böcker. Något jag innan bloggen inte var redo för, och vem vet när det skulle bli…

Tack för dessa krokiga år, tack för alla magiska läsupplevelser, tack till er som kikar in här och för allt roligt med bokbloggscommunity som jag får vara en del av. Nej det är inget avsked 😉 tror jag börjar hitta tillbaka rätt bra nu.

Bokrecension – Biblioteket

Titel: Biblioteket – berättelsen om en brand, en stad och kärleken till böcker
Författare: Susan Orlean
Förlag: Atlantis
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 381

Handling
En vårdag 1986 börjar en tunn, genomskinlig rök sprida sig i nordöstra bokmagasinet i Los Angeles centralbibliotek. Branden utvecklar sig snabbt till den största biblioteksbranden i USA:s historia, med en halv miljon förstörda böcker. Trettio år senare försöker journalisten Susan Orlean lösa frågan om vem som startade branden. Hon finner sig snart djupt nedsänkt i bibliotekets historia: från det sena 1800-talets excentriska bibliotekschefer till den misslyckade Hollywoodskådespelaren som häktades som misstänkt för branden. Detta är en kärleksförklaring till boken men också en berättelse om staden Los Angeles, lika soldränkt som hård. Och i dess centrum: Biblioteket.

Kommentar
Inte så konstigt kanske, att jag i samma ögonblick som jag såg den här boken bestämde jag mig för att jag ville läsa den. Vissa böcker kräver ju det. Och jag blev inte besviken på den heller. Många gånger kändes det som det absolut bästa jag läst. Sättet som den är skriven på och framförallt dramatiken, ett bibliotek som brinner (!), men även hur författaren blandar in allt möjligt som har med vår bokkärlek att göra – gjorde läsningen enastående. Jag blev smått lyrisk emellanåt, alltså. Tyckte jättemycket om så många delar i den här boken, och den är ju så välskriven.

Angående själva utredningen känner jag lite sisådär inför. Den var intressant och spännande, men även fast jag förstod att författaren inte direkt skulle komma med något avgörande så blev jag ändå en smula besviken. Det finns där som en givande ingrediens. Det som däremot glänser och som Biblioteket står på är allt det andra som vi förknippar med dem.

Egentligen borde jag ha tyckt att det var så väldigt mycket onödigt och mycket text, för det var verkligen hur mycket som helst som författaren gick igenom och berättade om bibliotek, historien och vårt bokläsande. Men nej. Allt var så givande och underbart att läsa. Intressant.

Biblioteket är för den verkligt boknördiga personen som vill känna in sig i vad tillgången till böcker och bibliotek betyder för oss, nu som i alla andra tider.

Betyg: 4 av 5

Bokrecension – Barn som bråkar

Författare: Bo Hejlskos Elvén & Tina Wiman
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2015
Antal sidor: 191

Handling
Barn som bråkar, skriker och inte gör som de vuxna säger är svåra att hantera. Eftersom upprörda känslor smittar av sig, är risken stor att du själv snart är lika arg som ditt barn.

I den här boken tar författarna avstamp i elva vardagliga familjesituationer och visar på praktiska handlingsalternativ att använda sig av när en konflikt seglar upp. Metoden som används utgår från ett nytänkande förhållningssätt som kallas lågaffektivt bemötande.

Ta reda på vem som egentligen har problemet, justera förväntningarna på vad barnet klarar av och öva på att hålla dig lugn, är några av råden i denna konkreta och engagerande bok.

Detta är en utmärkt bok att använda i föräldragrupper och handledning. Definitivt är detta föräldrahandboken nummer ett just nu.

Kommentar
Nu var det ett tag sedan jag lyssnade på den här, men jag minns den som väldigt bra. Även om det också rör ”extremfall” finns det mycket i ”vardagstjafset” som går att ta till sig. Det är tänket och den grundläggande inställningen som belyses, och som känns betryggande och konkret. Överlag var det fullt av handfasta råd och exempel på situationer. Jag har fått med mig ett och annat, men tror jag kan komma att återkomma och kika igenom boken framöver, möjligtvis 😛

Det jag fått med mig av denna och andra liknande böcker om barn är att de också förstås är människor med sin vilja och sina behov, och att det gäller att möta dem och göra sitt yttersta för att hitta något på deras nivå och hjälpa dem att lyckas. De vill vara delaktiga och ofta kan det vara föräldrar som bråkar och inte barnen. Det kan vara bra att påminnas, ibland hänger man inte med hur snabbt de utvecklas.

Betyg: 4 av 5

Tre böcker jag inte slutförde

Jag är inte alls längre lika benhård på att läsa ut de böcker jag börjar på. Oavsett om jag läst 20, 50 eller 250 sidor. Ger den mig inget och jag känner att jag inte bryr mig om vad som händer i historien, då skjuter jag den ifrån mig. Här är tre böcker jag började läsa men som inte behöll mig hela vägen.

Ryttarna läste jag ca 90 sidor på. Den kändes förstås spännande och ganska länge fanns det ett sug att reda ut vad det var för värld och situation. Gillade ju att det fanns hästar. Och det här dystopiska. Men efter en ganska bra bit in hade jag fortfarande inte fått kläm på något som verkligen högg tag i mig. Medveten om detta försökte jag hitta något intressant, men nej, historien fallerade för mig.

Sovande jättar är en bok jag spanat in länge och verkligen ville läsa nu när jag lånat den också innan jag började nästa skrivomgång. Den verkade ohyggligt spännande. Och prologen var bra nog tyckte jag, detta blir bra. Men sedan förstod jag att sättet den var berättad på var i en annan form, som intervjuer. Intressant, kan tyckas, och vid ett annat tillfälle skulle jag säkert finna det givande hela vägen men den här gången gick det inte. Läste sådär 50 sidor och det var verkligen helt okej, men ifrågasatte berättarsättet och tänkte att om inget häpnadsväckande avslöjades snart, då slutar jag. Och ingenting hände. Inte intressant nog för mig, så då tackade jag för inkänningen.

Här ligger jag och blöder var en bok jag hade med på min boktolva. Jag har blivit väldigt nyfiken på ungdomsböcker, tycker många kan vara otroligt bra just för att jag gillar närvaron och drivet i dem. Allt kan kännas så mycket starkare. Den här läste jag över 200 sidor i, men avslutade där vid halva boken. Lite märkligt kan tyckas men alltsammans blev lite för ungdomligt för mig. Den var härlig, personlig och skojig i början och intressant nog en bit in men sedan räckte det för mig.

Mer förberedelser än nödvändigt? (Skrivsöndag 1)

Det här får bli ett nytt inslag på bloggen. Jag behöver verkligen få in mer logg kring skrivprocessen. För att det är min önskan att även bloggen får kretsa mer kring skapandet av böckerna, men även för att jag tycker det är så roligt att blogga – när jag väl får komma in i det, och få med det på rätt sätt. Jag antar att jag får prova mig fram.

Dessa inslag kallar jag skrivsöndag och de kommer som namnet avslöjar en uppdatering varje söndag. Och om jag haft bloggflyt under veckan kan jag alltid länka till inläggen jag skrivit om just skrivandet, annars blir dessa bra för att åtminstone få med ett återkommande inlägg.

Hur dessa är utformade låter jag vara väldigt fritt, långt som kort, med siffror eller bara filosoferande. Genom dessa får ni säkert också en smula inblick i ”vardagen” runtomkring skrivandet.

Foto av Kaboompics .com från Pexels

Hur som helst, dags att komma till saken, den här veckans uppdatering.

Jag har sagt på instagram att när kalendern slår om till augusti ska jag börja skriva för omgång 3 av Värdinnan. Det ändrade jag sedan till fredagen den 7e, då det skulle vara min första fria dag efter några veckors mer intensivt jobb. Dels för att jag ville läsa ut ett gäng böcker jag lånat och påbörjat, men kanske mest för att jag behövde andas och återhämta mig lite. Sedan blev det kanske lite väl varmt i helgen med sådär 28 grader. Då blir man lite seg.

Till saken är att jag ännu inte har börjat skriva. Nog för att jag ska få ihop en planering först, men nu får jag börja snart, kanske i morgon, måndag är väl en bra dag?

Så det där 3e utkastet skulle verkligen behöva skrivas nu (det som blir en helt ny form så det är nästan som att jag skriver en ”ny” historia). Eftersom min mamma kommer ner de sista dagarna i augusti från Sundsvall och sedan åker hon, jag, Liv och hunden upp och blir borta någon månad, för då ska jag på intensivkurs för att ta körkort. Första lektionen är den 31:a. Innan dess vill jag alltså ha skrivit mitt utkast. Tajt schema. Jag tror också tanken är att jag tillsammans med min medförfattare ska börja skriva, eller åtminstone planera mer, vid den tiden också.

Vidare har jag planer på att i november skriva på mitt fantasyprojekt. Så ni kanske kan förstå att det är nu det gäller för den här historien att få sig en omgång 🙂

Men det kanske tar några dagar att ställa om sig. Jag har funderat igenom en hel del på vad jag ska skriva och har ganska mycket koll på karaktärerna och varför, men konkreta scener finns det få av. Jag tror ändå jag bara ska börja skriva. Det här blir som ett råmanus, ett nytt utforskande.

Så jag har filat med planeringen och försökt strukturera och skapa ordning, men det mesta är ”huller om buller” och går in i varandra. Tycker det är så svårt att dela av och skriva i en ordentlig ordningsföljd. Men det kanske inte gör något. Detta var något jag tittade allt mindre på sist jag skrev. För när jag väl skriver på med fart lever jag i historien på ett sätt där detta kommer med ändå, och jag även fyller ut med en massa nytt som dyker upp.

Det får nog bli så, att jag börjar i morgon, med att skriva. Nu får det räcka med förberedelser. Något jag också pysslat med är att städa det här rummet där jag har min skrivhörna. Jag bytte även plats för skrivbordet. Visst var det otroligt fint att kunna blicka ut mot ängen, men kanske behöver jag mer fokus och jobbtänk att stirra in i en vägg haha. Denna möblering passade bättre för rummet i stort, som är mer av en vind med sitt låga tag. Lägg också märke till min konstruktion av lådorna bakom, detta för att skrivbordet är så grund och jag har en relativt stor dator – det blev i vilket fall väldigt bra och gav en mer bekväm position för att skriva.

Allt borde alltså vara redo för att skriva, inte sant? 😉

Bokrecension – Sista riket

Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2015
Serie: Mistborn del 1
Antal sidor: 742

Handling
I tusen år har aska fallit från himlen, inga blommor har blommat och täta dimmor har gjort nattens mörker fruktat. Den evige och odödlige Överstehärskaren och aristokratin styr och vanligt folk är dömda att leva i underkastelse och slaveri.
Men mitt i all hopplöshet dyker Kelsier upp, en överlevare från de hålor dit Överstehärskaren skickar de dödsdömda. Kelsier har allomantiska förmågor – magiska styrkor som nästan bara aristokratin besitter – och en plan om hämnd och frigörelse.
Samtidigt stryker Vin, en ung tjej som är medlem i ett tjuvgäng, runt på gatorna i huvudstaden. Även hon är allomantiker – men vet inte själv om det förrän Kelsier drar in henne i sina planer.
För att Keslier och Vin ska lyckas störta Sista riket är det mycket som måste gå i lås. Inte minst måste Vin lära sig att bemästra sina allomantiska krafter…

Kommentar
Jag kan vara kräsen på framförallt långa böcker nuförtiden, eller kanske korta också för den delen, om de inte ger mig något eller att jag inte bryr mig om vad som händer. Den här ganska omtalade, episka fantasyboken slash serien höll mig dock kvar, genom alla sjuhundra plus sidorna. Mycket tack vare det ”enklare” språket. Det var okonstlat, direkt, tillgängligt och ändå fylld av spänning och intressanta inslag. Det var alltså inte jobbigt att läsa, utan väldigt följsamt och jag drogs med.

Det gjorde jag även med huvudpersonen Vin, som var intressant och som växte hela tiden. Hennes bakgrund, öde och vad hon tycks ha inom sig var svår att motstå.

Och världen, den var verkligen tilldragande. Fascinerande och egen och så väldigt spännande. När man väl kom in i det var det som att försvinna in i den där andra världen… På ett sätt kändes allt så levande. Fast samtidigt hade jag en liten missunnsamhet om att det kändes för oflexibelt med miljön på något vis, det kändes som att de alltid befann sig i gränden typ eller på balen, lite grovt sådär. Det andra klagomålet jag har är kanske inte förvånande nog att jag tycker det är mycket text 😉 men det gick hyfsat bra.

En läsvärd, fascinerande och episk berättelse som växer med sidorna.

Betyg: 4- av 5

Bokrecension – Själslukarens barn

Författare: Michelle Paver
Förlag: Bokförlaget Semic
Serie: Vargbröder del 7
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 278
Recex: Från förlaget, stort tack!

Handling
Äntligen – del 7 i Vargbröder-serien! Nu kommer fortsättningen som ingen vågade hoppas på.

En pojke. En varg. Legenden fortsätter. Själslukarens barn är den sjunde boken i succéserien som fängslade en hel generation.

Under två somrar har Torak och Renn levt lyckliga i skogen tillsammans med vargflocken. Men deras lycka krossas när Renn inser att Torak är i fara – och att hotet kommer från henne själv.

När Renn mystiskt försvinner måste Torak och Ulv ge sig allra längst norrut för att hitta henne. De möter en karg värld med utsvultna isbjörnar och livsfara bakom varje hörn. Och de måste kämpa mot en fiende som är mer ondskefull än någon de tidigare mött …

Kommentar
Jag blev förvånad när jag såg den här nya boken om Vargbröder, fast jag blev överförtjust. För det här är en av mina favoritserier. Den första boken är magisk tycker jag, jag har läst och lyssnat på den flera gånger. Jag älskar världen, det historiska, det magiska, äventyren och relationerna mellan Torak, Renn och Ulv.

Den här delen kan, som säkert de andra, läsas fristående. De har alla sina egna inramningar med en egen historia att följa. Men jag skulle ändå rekommendera att läsa alla för att få en bättre förståelse, inte minst för att de är så himla bra. Jag älskar att läsa dessa böcker, det är ren njutning att svepas med i världen till en svunnen tid om kampen mot ondskan med dessa karaktärer.

Just den här hade ett intressant inslag med mammutar, och när jag läste författarens efterord förstår jag än mer vilket intresse och research som ligger bakom. Och att få veta mer om Renns bakgrund var givande. Jag tycker det är så intressant att läsa om forntiden och dessa böcker ger mig en inlevelsefull inblick för det. Som tidigare delar står vänskapen dem emellan som en del av historien och det tycker jag gör dem extra fina, när allt det andra som är så välskrivet också finns där.

Serien om Vargbröder är fantastisk, inte en enda bok har gjort mig besviken. Varje gång får jag svepas med i en fantastisk värld som är berättad på ett alldeles förträffligt sätt.

Betyg: 5 av 5